Gamla jakt- och fångstmetoder

samt redskap - historik, Sverige

Inledning

Jakt innebär sökning, upp­spårning, förföljande, infångande och nedläggande av vilt. Ursprungligen hade jakten till syfte att införskaffa mat samt material till kläder och skor. De jaktmetoder som användes varierar mycket beroende på terräng, bytesdjur samt teknologiska faktorer. Rubrikbilden ovan visar "Wargjagt i Westergötland" av Fritz von Dardel 1847. En släde med tre män och en gris förföljs av två vargar. Bild: Wikipedia. Fiske är fångst av djur i vattnet, till exempel fiskar, skaldjur, etc. som sker yrkesmässigt eller som fritidsfiske (dvs. antingen husbehovsfiske med yrkesmässiga redskap, eller sportfiske). Den som yrkesmässigt ägnar sig åt fiske kallas fiskare. Från medeltiden och framåt kunde yrkesmässigt fiske huvudsakligen idkas i insjöar och vid kuster, eftersom fisket ingick i vattenregale. Dock kunde fiskerätt ingå i stadsprivilegierna, och dessa städer hade fiskarborgare.

Relaterade länkar

• Gamla jakt- och fångstmetoder, sida 1 • Gamla jakt- och fångstmetoder, sida 2 • Det gamla bondesamhället • Begrepp från det gamla bondesamhället • Adeln • Fäbodar och fäbodliv

Källor

• Det gamla Ytterlännäs, Sten Berglund, 1974. Utgiven av Ytterlännäs Hembygdsförening. Kapitel 41 (sid 395 fs). • Jaktens historia i Sverige : vilt - människa - samhälle - kultur, Kjell Danell; Roger Bergström; Leif Mattsson; Sverker Sörlin. 2016. • Vilt i Sverige och Europa – igår, idag och imorgon, Daniel Ligné, Svenska Jägarförbundet • Is the fear of Wolves justified? A Fennoscandian perspective, 2002. John D.C. Linnell, Erling J. Solberg, Scott Brainerd, Olof Liberg, Håkan Sand, Petter Wabakken, Ilpo Kojola. • Makten över jakten, artikel i Populär Historia av Gunnar Brusewitz 2001. • Om fiskfångst med snara. Edvard Wibeck. 1915. • Fisket i stockholms skärgård under historisk tid. Havsmiljöinstitutets rapport nr 2021:3. Henrik Svedäng och Carl Rolff. • Björn i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1905) • Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 12. Hyperemi - Johan / 1203-1204 • Wikipedia • Svenska kyrkböcker Överst på sidan

Fiskerätt förr

Redan under medeltiden betraktades fisket vid kusten och i älvarna som Kronan eller konungen tillhörigt, vattenregale. Kung Gustav Vasa utökade på 1500-talet kronans rätt till att även omfatta insjöfisket vars skatteintäkter gick till kronan. Det var med andra ord inte enbart det givande laxfisket i älvarna utan även fisket i insjöar som beskattades. Bevarade skattehandlingar från Gustav Vasas och hans söners tid lämnar spår om detta.

Strömmingsfisket längs Norrlandskusten -

Gävlefiskarna

Gustav Vasa stärkte således kronans rättsanspråk - kallad konungens rätta allmänning – och utökade skatteplikten även till strömmingsfisket i Norrland, vilken tidigare inte varit en skattbelagd allmänning och tillgängligt för alla och envar. År 1557 gav Gustav Vasa ett kungligt privilegium till fiskande borgare från Gävle som nu fick ensamrätt till strömmingsfisket längs norrlandskusten mot att de i tull erlade var tionde tunna fisk till kronan. Gävle var då var den enda staden i Norrland. Denna ensamrätt luckrades upp något av efterföljande regenter under senare delen av 15- och 1600-talen, så att även fiskande borgare från Mälarstäder som Enköping, Torshälla Strängnäs och Västerås tilläts fiska längs norrlandskusten. Men med tiden övergav dessa sydligare fiskare området och Gävleborna blev ensamma kvar. Gävlefiskarna anlade fiskelägen från Gävle ända upp till norra Ångermanland. Dessa fiskelägen kom att kallas för gävlebohamnar. När nya städer grundades längs Norrlandskusten blev situationen mer komplicerad. Sedan Hudiksvall och Härnösand fått stadsrättigheter på 1580-talet försökte deras borgare överta Gävlebornas fiskelägen. Sedan ytterligare två städer tillkommit på 1620-talet, Söderhamn och Sundsvall, försökte borgarna även där ta över närbelägna fiskeplatser. På Brämön söder om Sundsvall i Njurunda socken finns två samhällen, Sanna på fastlandssidan av ön där lotsplatsen fanns och Norrhamn på öns norra sida. Norrhamn består av de gamla fiskelägena Hamn och Viken. Norrhamn blev ett fiskeläge för Gävlefiskarna. I Norrhamn finns Brämöns kapell från tidigt 1600-tal, och öster därom ligger Brämö fyrplats som uppfördes 1859. Av de nuvarande fiskestugorna är de äldsta från tidigt 1700-tal. Bilden visar fiskeläget Norrhamn på Brämön, Njurunda socken, cirka 1910 - 1914. Bild: Sundsvalls museum, ID: SuM-foto019118. Borgarna i Sundsvall skrev 1623 till riksrådet Johan Skytte och framhöll att den nya staden var i behov av ytterligare privilegier, framför allt fiskeplatser, för att kunna utvecklas. Staden fick därefter ta över gävlefiskarnas gamla fiskeplatser Lörudden och Brämön i Njurunda socken samt Rödviken i Tynderö socken. Gävlefiskarna blev visserligen kvar, men hädanefter som arrendatorer. Allt eftersom Sundsvall tillväxte ökade emellertid borgarnas efterfrågan på fiskeplatser, och 1701 beslutade staden helt enkelt att avvisa Gävleborna. Det ledde till att en del av Gävlefiskarna blev bofasta i trakten. Snart var det gamla fjärrfisket i Medelpad ett minne blott, samtidigt som flera fiskelägen anlades kring Gävle. I Härnösand stadgade borgarna 1652 att "ingen främmande" hädanefter skulle få fiska närmare än två mil från staden. Det innebar att Gävlefiskarna fick lämna Storön och Hemsön. Gävlefiskarna kom 1707 överens med borgerskapet i Härnösand om att man gemensamt skulle bruka fiskelägena, utom dem som låg mindre än två mil från staden. År 1766 upphävdes kronans vattenregale genom en ny fiskestadga som innebar att den som ägde strand också fick fiskerätt. Detta ledde till att Gävlebornas fiskeprivilegier slutgiltigt upphävdes 1773. Borgarna i Härnösand och Sundsvall köpte fiskerätterna. Gävlefiskarna var från cirka 1740 organiserad i en s.k. societet (skrå), fiskarsocieteten. De fiskande borgarna i Gävle seglade norrut i maj. I början av 1700-talet användes främst däckade jakter och odäckade eller halvdäckade haxar, men också storbåtar som var ett slags större skötbåtar. Fiskarsocietetens medlemmar hade vid mitten av 1700-talet cirka 60 haxar. Med dessa fraktfartyg fördes borgarnas familjer till fiskeplatserna, där söner och drängar fick sköta fisket. Husfadern själv lämnade vanligen därefter hamnen för att bedriva fraktfart längs kusten, ibland så långt som till Pommern eller Danzig. I september eller oktober hämtades så familjen igen. På fartygen medfördes allehanda mindre husdjur såsom höns, getter, grisar och ankor samt de livsmedel som behövdes för vistelsen på fiskeplatsen. Under hela sommaren konserverades fisk i form av saltströmming, surströmming och krampsill (soltorkad strömming). Till hösten fraktades detta hem till Gävle för försäljning. År 1742 hemfördes 6 500 tunnor saltströmming och 1816 inte mindre än 10 000 tunnor. En haxe är ett litet och flatbottnat bruksfartyg för kustsjöfart, riggat som galeas, vilket användes under 1700- och 1800-talen. Namnet haxe kommer från haaksi på finska, ett ålderdomligt ord för skuta, eller mindre fartyg. Haxen användes främst för frakt, men också för fiske, utefter Norrlandskusten. Bilden till höger visar galeasen (haxen) “Anna” förtöjd vid ett fiskeläge i Höga kusten, Ångermanland. Den ägdes av fiskaren Erik August Grellson. Båten byggdes 1817 i Gävle. Bild: Sjöhistoriska museet, ID: Fo24936AB. Skötbåt är i huvudsak en snipa som byggdes tidigare av trä, huvudsakligen använd vid fiske med skötar efter strömming. Båten var vanligen en öppen och bred båt med ett eller två par åror och sprisegel. Skötar är nät som på Östersjökusten används för strömmingsfiske. Skötbåtarna var försedda med två eller tre håar (roddställningar) samt ett eller två sprisegel. Längden på dessa båtarna var drygt 7 m. Bilden till vänster visar en skiss av en finsk skötbåt. Bild: SLS, Folkkultursarkivet, signum: sls410b_1. Mer information om fiske och fiskemetoder

Gistvall

Vid fiskelägena hade varje fiskare gistvall, med fasta träställningar, på vilka skötarna kunde hängas upp för torkning. Gistvall är öppen plan markyta försedd med en ställning för upphängning av fiskenät i hela sin utbredning för torkning för att enklare kunna rensa näten från sjöväxter och för kontroll av skador som kan behöva repareras. Gist var en standardutrustning vid stranden i anslutning de bryggor där man tog iland fiskenäten efter avslutat fiske och uppfördes oftast på en plan större gräsyta så att inte näten kunde haka i något på marken. Att gista nät betyder att hänga upp och torka nät. På bilden av haxen Anna ovan ser man på land, bakom båten, en gistvall .

Vilka fiskade

Vid östersjökusten var fisket i hög grad en binäring till lantbruket men även till olika stadsnäringar (borgare i städerna). Fiskarna brukade förr delas in i kategorierna ”yrkesfiskare” och ”binäringsfiskare”. Den senare gruppen består dels av personer, som regelbundet idkar fiske till försäljning, men vilkas huvudsakliga inkomst hämtas från annat yrke, dels av rena husbehovsfiskare. Det finns dock inte någon skarp gräns mellan rena yrkesfiskare och typiska binärings fiskare. Ett stort antal mindre hemmansägare idkade i större eller mindre utsträckning regelbundet fiske för avsalu och det kan bero av omständigheterna, om deras huvudsakliga inkomstkälla är fisket eller jordbruket. Mer information om fiske och fiskemetoder