Kort om Sveriges historia 1500 -

2000

Inledning

Följande historiska avsnitt är på intet sätt fullständig ur historisk synvinkel. Syftet med avsnittet är att ge en tidsrelaterad historisk uppfattning om vad som hänt i Sverige och som kan ha haft en anknytning/påverkan på mina anors liv och leverne.

Relaterade länkar

• Sveriges historia, 1500- och 1600-talen • Reformationen och Gustav Vasa • Sveriges historia, 1700-talet • Sveriges historia, 1800-talet • Sveriges historia, 1900-talet - del 1 • Sveriges historia, 1900-talet - del 2 • Kolonin Nya Sverige i Nordamerika • Häxprocesserna i Sverige • Indelningsverket • Svenska skolans historia • Bankernas historia • Vårt gamla myntsystem • Polisväsendet förr • Fattigvård i gamla tider • Sjukdomar och sjukvård förr • Svenska kyrkans organisation • Gästgiverier och skjutshåll • Svenska järnvägens historia • Riksdagens historia • De många svenska krigen • Svenska uppfinningar

Källor

• Wikipedia • Svenska krig 1521 – 1814. Ulf Sundberg, 1998 • Svenska freder och stillestånd 1249 - 1814, Ulf Sundberg, 1997 • Ånga och Dynamit, Historien om Sverige, Herman Lindqvist, 1999 • När Sverige blev stormakt, Historien om Sverige, Herman Lindqvist, 1994 • Ofredsår, Peter Englund, 1993 • Trolldomsprocesserna i Sverige av Bengt Ankarloo, 1996. Överst på sidan

1900-talet - del 1

1900-talet började lite dramatiskt för Sverige i och med unionsupplösningen med Norge 1905. Vidare avskaffades det militära indelningsverket 1901 till förmån för en värnpliktsarmé, dvs den allmänna värnplikten. 1900-talet har också haft två stora kring, första- och andra världskrigen.

Indelningsverket avskaffas 1901 – Allmän

värnplikt införs

Indelningsverket, som inrättades 1682, avskaffades 1901 och ersattes med allmän värnplikt. Vid samma tidpunkt avskaffades även Beväringen, dvs det äldre värnpliktssystemet som användes under 1800-talet. Vid 1901-års riksdag antogs den 14 juni ett förslag om att avskaffa indelningsverket och i stället inrätta ett system grundat på allmän värnplikt samt en mindre värvad stam av befäl. De värnpliktigas utbildningstid förlängdes nu till 240 dagar och antal beväringsklasser sattes till 12. Befälseskadern utökades med reservbefäl, bl. a. reservofficerare. De indelta- och värvade regementena ersattes nu med en värnpliktsarmé. De första värnpliktiga i det nya systemet ryckte in våren 1902. De allra flesta av de inskrivna rekryterna tilldelades då till armén. Den allmänna värnplikten innebar också längre och sammanhängande utbildningstider, vilket också inkluderade vintertid. Detta ställde krav på bättre förläggningar. För varje regemente utsågs en stad i landskapet där regementet stationerades, sk. garnisonsstäder. I dessa städer började man nu uppföra kaserner för de värnpliktiga. Från att soldaterna varit utspridda i landskapet samlades de nu i regementsstäderna. Många är de regementsstäder eller garnisonsstäder som nu såg sitt ljus, exempelvis Boden, Sollefteå, Enköping, Strängnäs, Eksjö m. fl. Bilden visar nybyggda kaserner vid Värmlands regemente, Karlstad, 1920-tal. I indelningsverket och beväringen övades soldaterna enbart under sommaren på respektive regementes övningshed, exempelvis Södermanlands regementes övningshed, Malmahed, i Malmköping. Mer information finns på sidorna: Allmän värnplikt, och Försvaret under värnpliktsepoken

Unionsupplösningen 1905

Unionskrisen 1905 hade föregåtts av flera decenniers spänning mellan Norge och Sverige. Norge krävde ett ökat självbestämmande vilket Sverige motsatte sig. Vidare ville Norge ha ett eget konsulatväsende. Oscar II, som var kung över Sverige och Norge, samt den svenska regeringen var emot detta; alla utrikespolitiska frågor skulle skötas från Stockholm. Konsulatfrågan handlade formellt om de växande norska kraven på att skapa ett eget norskt konsulatväsende, men i realiteten lika mycket om Norges anspråk på att vara helt likställt med Sverige. Den 7 juni 1905 antog Norge en lag som i praktiken innebar att unionen upplöstes. Norges ensidiga upplösning av unionen ledde till spänningar och militär mobilisering på båda sidorna av gränsen. Nu påbörjade båda sidor militära förberedelser. Sverige värvade spionagenter bland militärer, gränsbor, skogvaktare, gränsridare (tullare), tele-, post- och järnvägsfolk. Hela situationen eskalerade och ledde till att Sverige gjorde en partiell mobilisering den 17 juli 1905. Generalstabens chef Axel Rappe upprättade en angreppsplan på Norge. Den 31 augusti 1905 inleddes Karlstadsförhandlingarna mellan Sverige och Norge som dock kärvade. I mitten av september höjdes den svenska beredskapen ytterligare och 50 000 man var nu mobiliserade. En svensk flotteskader på 42 örlogsfartyg skickades längs västkusten upp till Göteborg, dvs inte långt från norska gränsen. Den 13 och 14 september gjorde Norge en partiell mobilisering och en väsentlig del av stridskrafterna, 22 000 man, stod nu under vapen i Norge. Till slut enades man dock i förhandlingarna i Karlstad om att upprätta en demilitariserad zon på ömse sidor gränsen. Efter hårda förhandlingar i Karlstad under augusti och oktober 1905 fick unionen en fredlig upplösning. Den 23 september 1905 undertecknades Karlstadkonventionen och krigshotet var borta. Man enades om villkoren för unionsupplösningen och Sverige erkände Norges självständighet. I oktober 1905 godkändes förhandlingsresultatet av de bägge länderna och den 26 oktober undertecknades det av Sveriges utrikesminister, Fredrik Wachtmeister (Sverige), och Norges representant Thor von Ditten. Mer information om unionen och dess upplösning finns på sidan: Svensk-norska unionen

Sveriges försvar under första världskriget

1914–1918

Första världskriget bröt ut den 28 juli 1914 och varade till den 11 november 1918. Sverige liksom Danmark och Norge förklarade sig vara neutrala under första världskriget. Finland tillhörde Tsarryssland sedan 1809, vilket innebar att Sverige hade en landgräns gemensam med en av de krigförande stormakterna. Vid första världskrigets utbrott 1914 var den indelta krigsmakten nästan helt avvecklad även om många indelta soldater fortfarande var i tjänst och även inkallades i beredskapen under kriget. År 1914, inför första världskriget, utökades övningstiden för linjetjänst i infanteriet till 340 dagar (250 dagars grundutbildning plus 3 x 30 dagars repetitionsövningar) för infanteriet. Värnpliktstiden förlängdes också med ett år genom att pliktåldern sänktes från 21 till 20 år. Till skydd för neutraliteten inkallades, kort efter krigets början, beväringen och vissa klasser av landstormen. Flottans fartyg förlades längs kusterna för att hindra kränkning av neutraliteten på svenskt område. Gång på gång måste Sverige beivra neutralitetskränkningar från de krigförande. Strängare svenska neutralitetsregler utfärdades, och de krigförande ländernas ubåtar förbjöds 1916 att utom i vissa undantagsfall att gå i svenskt vatten. Cirka 100 000 unga män var inkallade i Sverige under krigsåren. Bilden visar en svensk soldat i uniform m/1910 med gevär och ammunitionsbälte. Egen bild. Kött, fläsk, ägg, smör och fisk ställdes under ransonering, och försäljningen av dessa reglerades. På bensin blev det också brist under kriget, och följden blev att all privat trafik med bensindrivna bilar, motorcyklar och motorbåtar förbjöds. Neutralitetsvakt är ett ord som används om Sveriges försvars samlade resurser och insatser både under första- och andra världskriget. Under neutralitetsvaktens första skede kom de så kallade landstormsgubbarna att bli den populäraste symbolen för Sveriges fredsvilja. Landstormen byggde i stor utsträckning på frivilliga insatser. Senare på hösten 1914 avlöstes landstormen av linjetrupper, vilket blev nödvändigt när man närmade sig vintern; för denna årstid saknade landstormen utrustning. Den tyngsta uppgiften vilade på sjöförsvaret, dvs flottan. Man konvojerade både svenska och utländska handelsfartyg i Östersjön. Under hela kriget var minsvepning och jakten på drivande minor en mycket viktig del av marinens uppgifter.

Allmän rösträtt

Den medeltida ståndsriksdagen med de fyra stånden avskaffades 1865 och en tvåkammarriksdag infördes som bestod av Första kammaren och Andra kammaren. Den 22 juni 1866 trädde den nya representationsreformen i kraft. Ledamöterna i den första kammaren var indirekt valda av ledamöterna i landets landsting medan ledamöterna i den andra kammaren var direktvalda av de röstberättigade väljarna. Kvinnor hade inte rösträtt och rösträtten för män var villkorad. Rösträtten grundades på inkomst eller förmögenhet och endast 20% av myndiga män får rösta. Andra kammaren var vald i enmansvalkretsar, ungefär som de brittiska eller amerikanska valsystemen idag. För rösträtt krävdes en taxerad årsinkomst av lägst 800 kronor eller fast egendom med lägst 1 000 kronors taxeringsvärde eller arrende av jordbruksfastighet av ett bestämt värde. Endast män över 21 år hade rösträtt till andra kammaren och ett krav var dessutom att skatt hade betalats under de senaste 10 åren. Endast drygt 20 % av den vuxna manliga befolkningen hade rösträtt 1866, men på grund av ökande inkomster, hade andelen ökat till ca 60 % 1908. Riksdagshusen: Riksdagen sammanträdde vid denna tid i Riksens ständers hus vid Birger Jarls torg på Riddarholmen, även benämnt som Gamla riksdagshuset. Här huserade riksdagens båda kamrar fram till 1905 då ett nytt riksdagshus på Helgeandsholmen stod klart. Bilden visar nuvarande Riksdagshuset på Helgeandsholmen i Stockholm. Bild: Wikipedia. Allmän rösträtt för män 1909: Efter ett riksdagsbeslut 1909 ökade andelen män som hade rätt att rösta. Då beslutade nämligen riksdagen att avskaffa de så kallade penningstrecken, dvs kravet på en årsinkomst över en viss summa eller att äga eller arrendera en fastighet över ett visst taxeringsvärde. Detta innebar att ett ökat antal av landets män fick rösträtt. Därmed anses det att allmän rösträtt för män infördes 1909. Rösträttsåldern var 24 år. Men, den som inte betalt sina skatter eller var beroende av socialvården fick inte rösta. År 1909 infördes ett proportionellt valsystem vid valen till riksdagens andra kammare. Innan dess hade valen till riksdagen genomförts som majoritetsval, huvudsakligen i majoritetsvalkretsar. Allmän rösträtt för kvinnor: • Den 17 december 1918 beslutade en extrainkallade riksdag (urtima riksdag) att allmän och lika rösträtt för män och kvinnor skulle införas. Detta lade grunden för de lagändringar som skulle möjliggöra rösträtt för kvinnor. Rösträtten var inskriven i grundlagen och för att ändra en grundlag krävs två riksdagsbeslut med ett riksdagsval emellan. • Den 24 maj 1919 fattade riksdagen det första av de två nödvändiga riksdagsbesluten för ändringen i grundlagen för kvinnlig rösträtt. Rösträttsåldern sänktes till 23 år. Som villkor gällde fullgjord värnplikt för män, inte försatt i konkurs, omhändertagen av fattigvården eller var under straffpåföljd. • Hösten 1920 hölls det ett riksdagsval (där fortfarande enbart män hade rösträtt). • Den 26 januari 1921 fattade riksdagen det andra och bekräftande riksdagsbeslutet för kvinnlig rösträtt. Därmed var grundlagen ändrad och kvinnor fick rösträtt. • Det första riksdagsvalet där kvinnor hade rätt att rösta skedde den 12 september 1921. Detta var även det första riksdagsvalet där kvinnor kunde väljas till riksdagsledamöter. Så man kan säga att från 1921 var allmän rösträtt för både män och kvinnor fullständigt införd i Sverige. Bilden visar ett demonstrationståg för kvinnlig rösträtt i Göteborg i juni 1918. Bild Wikipedia. Begränsningar i rösträtten: Allmän rösträtt betyder dock inte att alla har rösträtt. År 1921 var rösträttsåldern 23 år. Idag är åldersgränsen 18 år. Vidare krävs svenskt medborgarskap för att få rösta i riksdagsval. Den som var försatt i konkurs eller omhändertagen av fattigvården kunden inte rösta innan 1945. Vidare, fram till 1937 blev straffångar av med sin rösträtt då den som straffades för ett allvarligt brott också förlorade sitt medborgerliga förtroende vilket krävdes för rösträtt. Kravet på fullgjord värnplikt för rösträtt avskaffade 1924. Fram till 1989 kunde personer omyndighetsförklaras och de förlorade då sin rösträtt. År 1945 sänktes även rösträttsåldern till 21 år och från 1965 var den 20 år, från 1969 19 år och slutligen 18 år från 1975. Mer information finns på sidan: Riksdagens historia

Spanska sjukan 1918

År 1918 spreds en svår influensaepidemi över hela världen som fick namnet spanska sjukan. Vid månadsskiftet juni-juli 1918 kom den till Sverige. Det totala antalet dödsoffer på grund av sjukdomen i Sverige har uppskattats till drygt 38 000. Statistiken är dock osäker. Något direkt botemedel fanns ej. Livsmedelsbrist under kriget, undernäring (speciellt hos stadsbefolkningen) och därmed låg motståndskraft, bidrog till det snabba sjukdomsförloppet. Symptomen för spanska sjukan var bl.a. värk i korsryggen, hög feber, halsont, svåra och snabbt utvecklande lunginflammationer och även hjärtförlamning. Mer information finns på sidan: Sjukdomar och sjukvård förr

Penicillinets upptäckt

År 1928 upptäckte britten Alexander Fleming att mögelsvampen Penicillium notatum alstrade ett bakteriedödande ämne. Han kallade det penicillin. År 1939 påbörjade Ernst Boris Chain och Howard Walter Florey försök att framställa större mängder penicillin ur buljongkulturer. Dess bakteriedödande effekt bekräftades i stora kliniska försök 1942. Massproduktion påbörjades snart i USA och det räddade tiotusentals allierade soldaters liv under andra världskriget. Den första behandlingen med penicillin i Sverige ägde rum på Sabbatsbergs sjukhus 1944. År 1945 får Alexander Fleming Nobelpriset i fysiologi och medicin tillsammans med Ernst Boris Chain och Howard Walter Florey.

Kraftig nedbantning av svenska försvaret

1925

Efter första världskrigets slut 1918 var Sverige och många andra länder övertygade om att världen lärt sig en läxa och att inga fler världskrig skull startas inom en överskådlig framtid. I ett krigstrött Europa ljöd slagorden “Aldrig mera krig!” 1920-talet gick i avspänningens och nedrustningens tecken. Hotet från Tyskland och Sovjet var nu mycket begränsat och det ekonomiska läget krävde besparingar. Men den fredliga samvaron skulle inte vara särskilt länge. År 1939 bröt andra världskriget ut. År 1925 påbörjades nedrustningen av det svenska försvaret. Försvarsrevisionen var färdig med sitt arbete 1923 och lade fram ett förslag om hur försvaret skulle bantas. Förslaget innebar att krigsmakten skulle anpassas till den rådande situationen. Försvarsbeslutet fattades av Sveriges riksdag den 26 maj 1925 och trädde i kraft den 1 januari 1928. Försvarsbeslutet innebar att Sverige antog en ny härordning, vilken resulterade i en väsentlig reduktion av försvaret som gjorde att antalet arméförband minskades samt tillika en kraftig minskning av de värnpliktiges övningstid. Försvarsbeslutet 1925 kom att gälla i huvudsak fram till 1936 års försvarsbeslut Totalt lades 10 infanteriregementen ned, 8 kavalleriregementen, 3 artilleriregementen samt 4 regementen ur Träng-, ingenjör- och intendenturtrupperna. Exempel på infanteriregementen som lades ned till följd av försvarsbeslutet 1925 är: Göta livgarde, Västmanlands regemente, Jönköpings regemente, Kalmar regemente, Västgöta regemente, m.fl. Den stora skillnaden bland de infanteriregementen som blev kvar var att reducerades med en till två bataljoner från att tidigare bestått av tre bataljoner. Trots att försvarsbeslutet 1925 innebar en kraftig nedrustning blev det samtidigt en övergång till ett nytt och modernare försvar. Ny försvarsgren: Arméns flygtrupper och marinens flygväsen bröts ut ur armén och marinen och bildade en försvarsgren, Flygvapnet, den 1 juli 1926. År 1928 organiserades det första luftvärnsregementet inom truppslaget artilleriet (A9). År 1937 fick luftvärnet en självständig ställning inom artilleriet och 1942 blev luftvärnet ett eget truppslag.

Motboken införs 1917

Motbokssystemet eller brattsystemet var ett försök att minska alkoholkonsumtionen i Sverige genom reglering av alkoholbruket. Under 1910-talet agiterade läkaren och liberale politikern Ivan Bratt kring regleringar av alkoholförsäljningen för att stävja alkoholmissbruket. Den 27 augusti 1922 hölls en folkomröstning huruvida Sverige skulle ha ett förbud mot rusdrycker eller inte. Efter förbudslinjens knappa förlust i folkomröstningen blev permanentandet av motbokssystemet en politisk kompromiss mellan de båda sidorna. Bilden till vänster visar en kampanjaffisch för NEJ-sidan till ett rusdrycksförbud “Kräftor Kräva Dessa Drycker”. Affischen är gjord av konstnären och författaren Albert Engström. Bild: Wikipedia. Brattsystemet var ett ransoneringssystem och därför behövdes en motbok för att registrera inköpen. Från början användes motboken bara för spritdrycker för att senare användas även för vin. Motbokskontrollen genomfördes fullt ut 1917 och systembolagen fick monopol på all alkoholförsäljning. Motboken var ett häfte med plats för stämplar, där inköpen skrevs in för att kunna bevaka den köpta tilldelade ransonen. En motbok var strängt personlig och fick inte lånas ut till någon annan. För att erhålla motbok måste var man tvungen skriva en ansökan till aktuellt systembolag och blev då registrerad som. Inköpen måste sedan ske i denna butik. Ransonen för spritdrycker var i början en eller två liter per månad men ökades senare till normalt tre liter. Men det var personens sociala status som avgjorde ransonens storlek. Extra tilldelning för bröllop, födelsedagar och för representation beviljades rutinmässigt efter ansökan. Bilden visar ett utdrag ur en motbok från Åmåls systembolag (1920). Inköpsdelen. Bild: Wikipedia. Brattsystemet avskaffades helt 1955. Systembolagen: Under mitten av 1800-talet grundades på privat initiativ av lokala bergsmän och genom statligt beslut Sveriges, och världens, första alkoholmonopol i Falun. All alkoholförsäljning i staden reglerades och skulle ske utan vinstintressen. År 1860 blev det olagligt att sälja alkoholdrycker till personer under 18 år och tillverkningsförordningen förbjöd husbehovsbränning. År 1865 öppnades även ett statligt reglerat utskänkningsställe i Göteborg, AB Göteborgssystemet. AB Stockholmssystemet var ett företag som bildades 1913 med läkaren och politikern Ivan Bratt som chef. Syftet var att följa dennes nykterhetspolitiska program, främst utmärkt av begränsning av inköpsrätten till viss kvantitet spritdrycker per månad. Under det första världskriget var alkoholdrycker kraftigt ransonerade. 1922 genomfördes en rådgivande folkomröstning om rusdrycksförbud. Motståndarna till et förbud vann omröstningen. Riksdagen beslöt därefter att inte förbjuda vin, sprit och öl, men också att fortsätta en restriktiv alkoholpolitik. De olika systembolagen som fanns vid denna tid var lokala systembolagsföretag med monopol på alkoholförsäljning i de respektive städer där de fanns, dvs de var skilda bolag med lite olika namn. År 1955 slogs de lokala monopolen på försäljning av alkohol ihop till ett nytt statligt bolag, Systembolaget, med monopol på alkoholförsäljning i Sverige. Motboken avskaffades i samband med detta och reglerna förenklades och förtydligades. Statliga Vin & Sprit grundades 1917 som Aktiebolaget Spritcentralen, sedermera AB Vin & Spritcentralen, i samband med införandet av Brattsystemet. Vid skapandet av Vin & Sprit tvångsinlöstes samtliga sprittillverkare och spritimportörer i Sverige och kom då under V&S' kontroll. Även existerande varumärken togs över. Vin & Sprits monopol på import och partihandel med vin, sprit och utländskt starköl samt på produktion och export av sprit upphävdes först 1994, i samband med Sveriges inträde i EU.

Torparinstitutionen avskaffas 1943

Begreppet torpare har haft lite olika betydelse genom århundradena. Från 1600-talet kom begreppet torp även att beteckna en mindre, inte skattlagd, jordbruksenhet. Den var oftast belägen på enskild mark, och nyttjanderätten uppläts åt en brukare (kallad torpare) som gjorde dagsverken eller annan tjänst åt markägaren. Torparinstitutionen med torp och torpare blev ett sätt för de större godsen att tillförsäkra sig arbetskraft. Torpen byggdes på godsets mark och torparen hade skyldighet att som betalning för arrendet varje år utföra att antal dagsverken på godset. Torpen blev med andra ord en avlöningsform för arbetskraft på gods och större gårdar. Torparna hade en mellanställning mellan arrendatorerna, som erlade arrende i pengar, och statarna/backstugusittarna, som levde av arbeten med betalning in natura. Torparna däremot hade egen bostad, torpet, kreatur med tillhörande åkermark (som arrenderades). Arrendet betalades, som sagt, i form av dagsverken till jordägaren. Torpen kunde ligga långt från godset. Brukningsrätten av torpen ärvdes. Antalet torp (dagsverkstorp) var som störst på 1860- talet, omkring 100 000. Efter laga skifte 1827 avtog dock ökningstakten. Under slutet av 1800-talet och under början av 1900-talet ersattes i många fall dagsverksskyldigheten med penningarrende, och större torp blev ofta arrendegårdar. Bilden visar en torpare med familj framför sitt torp i Torsås socken, Småland (Kalmar län). Bilden visas med tillstånd av Morgan Emilsson. Dagsverken som betalningsform för brukningsrätten av torpen förbjöds år 1943 i den nya arrendelagstiftningen. Därmed upphörde torparinstitutionen. För mer information, se sidan: Begrepp från det gamla bondesamhället

Statarsystemet avskaffas 1945

Statarsystemet tog sin form i mitten av 1700-talet och avskaffades först 1945. Systemet med statare uppstod i Södermanland och Mälardalen och fanns främst i de stora slättlandskapen. Det förekom inte alls i Norrland. Statarna var och förblev en storgodsföreteelse, även om en och annan större bondgård kunde ha statare. Statarna var egendomslösa, jord- och djurlösa, fattiga gifta lantarbetare. Statarna var kontraktsanställda på i regel ett år i taget och bodde på godsen i speciella statarbostäder, de s k statarlängorna. Statarna var gifta och anställdes familjevis, dvs hustrun förväntades också att arbeta. Lönen betalades till största delen i natura, dvs i en överenskommen stat. Årskontraktet sträckte sig från sista veckan i oktober och ett år framåt i tiden. Det var under denna vecka, slankveckan, som de bytte arbetsplats. När stataren flyttade fick han en orlovssedel, en kombination av betyg från den förre husbonden och ett bevis på att man var ledig för anställning. Godsägaren hade enligt den sk. legostadgan rätt att kroppsligen aga och bestraffa sina anställda. Legostadgan avskaffades först 1926. Bilden visar statdrängar (ladugårdskarlar) och statpigor (mjölkerskor) på Janslunda gods, Ytterselö, Södermanland, cirka 1907. Fotograf Martin Söderholm. Statarsystemet avskaffades slutligen 1945. För mer information, se sidorna: Statarsystemet , Snickartorp på Berga säteri

Sveriges försvar under andra världskriget

1939–1945

Andra världskriget var en väpnad konflikt som pågick från hösten 1939 till hösten 1945. Stormakterna bildade två motsatta militärallianser: de allierade (främst Storbritannien, Frankrike, USA och sedermera även Sovjetunionen) vilka stod mot axelmakterna (främst Tyskland, Italien och Japan). Andra världskriget anses ha startat den 1 september 1939 i och med den tyska invasionen av Polen. När andra världskriget bröt ut den 1 september 1939 förklarade sig Sverige liksom ett antal andra länder som neutrala stater, bland dem Sverige, Norge, Danmark och Finland. Så, under andra världskriget stod Sverige neutralt. Sverige deltog inte aktivt i kriget men den svenska befolkning drabbades ändå indirekt. Ransonering infördes, civila fordon fick konverteras till gengasdrift och värnpliktiga inkallades för beredskapstjänstgöring. Bilden visar en svensk soldat på vakt i Värmland under beredskapsåren. Foto: Armémuseum. Den 27 augusti 1939 deklarerade Sveriges dåvarande statsminister Per Albin Hansson i ett tal på Skansen i Stockholm med trygg stämma att "vår beredskap är god". Talet har ofta citerats men även misstolkats. Efter 1925-års försvarsbeslut som innebar stora neddragningar i försvaret med nedlagda regementen, förkortad utbildningstid för värnpliktiga, officerare som lämnade försvaret mm var Sveriges militära styrka inte tillfredsställande. Men vad Per Albin Hansson talade om var snarare Sveriges civila beredskap och syftade på livsmedelsförsörjningen samt bränsleförsörjningen vilka var goda. Försvarsmakten höjde beredskapen redan 1 september 1939 och en partiell mobilisering genomfördes vilket innebar att värnpliktiga inkallades för beredskapstjänstgöring i fältförbanden i det som kallades Neutralitetsvakten. Både yngre och äldre värnpliktiga blev tvungna att göra beredskapstjänst under långa perioder. Hela perioden kallas även för beredskapsåren. Finska vinterkriget 1939/1940: Efter att Sovjetunionen och Tyskland slutit Molotov–Ribbentroppakten fick Sovjetunionen en mycket stor handlingsfrihet vad gäller Baltikum och Finland. Den 30 november 1939 angrep Sovjetunionen Finland och det Finska Vinterkriget var ett faktum. Den 2 december beslöt Sverige att mobilisera en arméfördelning (division) på cirka 100 000 man för att skydda den svenska gränsen mot Finland. När Vinterkriget bröt ut gjorde Sverige ett undantag från neutralitetspolitiken och regeringen deklarerade i december 1939 att Sverige skulle vara icke krigförande part med Finland i denna konflikt. Vi tog med andra ord parti för Finland i konflikten utan att gå med i kriget. Detta innebar att det blev möjligt för Sverige att stödja Finland materiellt och tillåta rekrytering av svenska frivilliga som kunde sättas in i Finland. Svenska frivilligkåren organiserade de svenska medborgare som anmält sig som frivilliga på Finlands sida i Vinterkriget. Den 21 december 1939 avreste den första kontingenten frivilliga från Stockholm. När de frivilliga anlände till Finland för att tjänstgöra vid den Svenska frivilligkåren fick de skriva på ett anställningsavtal som innebar att de blev anställda av den finska krigsmakten. Befälen i frivilligkåren var dock svenska som fått tjänstledigt för att delta. Bilden visar en stridspatrull, ur svenska frivillingkåren, på skidor i snödräkt, på uppdrag vid fronten i Finland under vinterkriget. Bild: Wikipedia Totalt antogs 8 260 svenskar i svenska frivilligkåren. Frivilligkåren anlände i slutet av februari 1940 till Sallafronten. Svenska frivilligflottiljen i Finland eller F 19 Finland var ett svenskt frivilligt flygförband som bildade en flygflottilj (jaktflygdivision och en bombflygdivision) som verkade 1940 i Finland under vinterkriget. Svenska regeringen beslöt den 30 december att ställa stridsflygplan till frivilliga flygförbandets förfogande. Den 9 april 1940 ockuperades både Danmark och Norge av tyska trupper. Vid den tidpunkten var huvuddelen av de svenska väpnade styrkorna förlagda vid den finska gränsen i Norrbotten. Den 11 april 1940 inleddes därför allmän mobilisering i Sverige och antalet man under vapen höjdes på några veckor från cirka 60 000 till 320 000. Totalt sett inkallades mer än en miljon svenska värnpliktiga för beredskapstjänstgöring åren 1939 – 1945. I februari 1942 inträffade Februarikrisen, då tyskarna påbörjade en uppbyggning av en slagstyrka i Norge för en eventuell invasion av Sverige. Detta kände man till i Sverige, då man kunde avlyssna den tyska teletrafiken och som svar på detta mobiliserades totalt 300 000 man i en jättelik militärövning i Jämtland. Förbanden som nu mobiliserades var av en helt annan klass än de som kallats in under den första beredskapshöjningen 1939. De var välutbildade och med bra utbildning och mobiliseringarna gick snabbt och effekt. År 1936 påbörjas en viss upprustning av främst de militära vapnen. Inte mist satsades det på stridsvagnar men även flygvapnet rustades. År 1942 klubbades ett viktigt försvarsbeslut igenom i Riksdagen (FB 42) som innebar en kraftigt höjd försvarsbudget. Bland annat ökades nu utbildningstiden av värnpliktiga till 450 dagar. Svenska örlogsfartyg målades från den 23 juni 1940 med vita tvärstreck på däck och sidor för att de tydligt skulle kunna identifieras som neutrala fartyg. Efter att Norge ockuperat Norge krävde tyskarna att få använda telenätet i Sverige för att upprätthålla teleförbindelserna med sina styrkor i Norge. Sverige accepterade då detta gav Sveriges underrättelsetjänst en möjlighet att avlyssna de tyska meddelandena. Det var Kryptoavdelningen, föregångaren till FRA (Försvarets radioanstalt), som sattes att avlyssna de tyska kommunikationerna. Tyskarnas kommunikation var dock kodad, en kod som initialt verkade omöjlig att knäcka. Detta var den tyska G-skrivarens förtjänst. Men redan sommaren 1940 lyckades Försvarsstabens Kryptodetalj IV på några veckor knäcka den tyska G- skrivaren. Därmed kunde den svenska underrättelsetjänsten avkoda närmare 300 000 tyska meddelanden under de närmaste åren. Svenska Flygvapnet bildades som egen försvarsgren den 1 juli 1926. År 1936 påbörjades en stor upprustning av Flygvapnet i enlighet med försvarsbeslutet 1936. Bilden visar 3 st J22, ett svenskt jaktflygplan, under andra världskriget. Redan 1922 startade försök med stridsvagnar i Sverige. 1928 organiserades en stridsvagnbataljon vid Göta Livgarde, I 2. Bataljonen delades 1939 i 2 pansarbataljoner, en vid Skaraborgs regemente, I 9, och en vid Södermanlands regemente, I 10. Pansartrupperna (P) bildades som eget truppslag inom den svenska armén den 1 oktober 1942. Bilden visar svenska stridsvagnen m/1942 med en 7,5 cm kanon under övning under beredskapsåren. Bild: Krigsarkivet. År 1921 startades försök med luftvärn inom artilleriet (A9). År 1928 organiserades det första luftvärnsregementet (A9). År 1937 fick luftvärnet en självständig ställning inom artilleriet och 1942 blev luftvärnet ett eget truppslag. Efter ett riksdagsbeslut 1940 inrättades Hemvärnet som därmed kom att ersätta landstormen. Hemvärnets uppgift blev att vara ett första lokalförsvar vid en fientlig attack och att hålla tillbaka fienden tills förstärkningar kunde anlända i form av reguljär trupp. Efter invasionen av Norge kom tyska krav på transitering av tysk personal och utrustning genom Sverige till de tyska trupperna i Norge. Regeringen sa först nej till denna transiteringstrafik (eller permittenttrafiken som den även kallades) men innan förhandlingarna var avslutade tillät man, från den 16 april till den 10 juni 1940, att tyska permittenter (tyska soldater på permission) och material skickades till Norge. Mellan juni 1940 till 1943 transporterades därför mängder med tyskt material och obeväpnade tyska soldater med tåg, till och från Norge, över svenskt territorium. Den 5 augusti 1943 stoppades transiteringarna till Norge slutligen. Det skall dock tilläggas att tyska stridsplan som flög in över gränsen till Sverige sköts ner utan varningsskott. Ransonering: Det uppstod snart brist på viktiga importvaror i Sverige under kriget. Ransoneringskort började delas ut av Statens livsmedelskommission redan i oktober 1939. Den första ransoneringen trädde i kraft i mars 1940 (kaffe och te). Socker ransonerades i april samma år och därefter följde de flesta livsmedel liksom bensin, ved etcetera i snabb följd. Efter freden 1945 upphörde ransoneringarna efter hand och det sista som släpptes fritt var kaffet (1951). För att i någon mån kompensera bristen på motorbränslen byggdes många bensindrivna fordon om för att kunna drivas av gengas. Norska och danska trupper utbildas i Sverige: Under krigsåren kom cirka 50 000 – 60 000 flyktingar från Norge till Sverige men även från Danmark (speciellt efter 1943) kom en hel del. Med denna flyktingskara som grund rekryterades, utbildades och utrustades många av de norska unga männen till en norsk styrka i Sverige, de s.k. ”polistrupperna”. Totalt utbildades drygt 15 000 norrmän i Sverige. De norska trupperna tilldelades en modifierad version av den svenska arméns fältuniform m/1939. Knapparna var dock utbytta mot nya försedda med det norska lejonet. Den 12 januari 1945 gick omkring 1 300 man ur de svenskutbildade polistrupperna in i Nordnorge och avlöste där den ryska Röda armén i Kirkenes, Finnmark. Vid krigets slut överfördes resterande trupp till Norge där de användes för ordningshållning och gripande av samarbetsmän. På motsvarande sätt som de norska polistrupperna sattes det även upp en dansk styrka upp i Sverige, Danska brigaden. De danska flyktingar dock betydligt färre än de norska. Vid krigsslutet omfattade Danska brigaden cirka 3 600 man. Då uppsättning av utländska stridsförband i Sverige stod i strid med den neutralitetsförklaring som Sverige lämnat vid krigsutbrottet mellan Tyskland och västmakterna i september 1939, lades stor möda ner på att dölja verksamhetens verkliga karaktär och omfattning. Operation Rädda Danmark: Operation rädda Danmark (RD) var en planerad svensk militäroperation under slutet av andra världskriget för att befria Danmark från tyska trupperna där. Den 4 maj 1945 meddelade försvarsstabschefen generalmajor C A Ehrensvärd att planläggningen av en landstigning i Danmark var helt klar. Operationen omfattande en landsättning med betydande svenska arméförband med stöd av stora flott- och flygstridskrafter. Målet var att slå ned allt väpnat tyskt motstånd på Själland och att säkerställa den allmänna ordningen. I maj 1945 fanns cirka 28 000 tyska soldater i tjänst på Själland. För att klara detta skulle avsevärda svenska styrkor användas. Totalt ingick i den svenska styrkan cirka 60 000 soldater. Ytterligare militär personal tillkom med örlogsfartygens besättningar och flygvapnets personal. Den danska brigaden skulle användas i Operation Rädda Danmark (RD) tillsammans med de svenska styrkorna. Planen var att inleda den svenska operationen omkring den 18 maj 1945. De tyska styrkorna i Danmark kapitulerade dock den 5 maj 1945 innan svenska planen hann sättas i verket, sannolikt var tyskarna medvetna om vad som var på gång. Direkt efter att de tyska trupperna i Danmark kapitulerat den 5 maj 1945 skeppades däremot den danska brigaden över till Helsingör i Danmark. Bilden visar en enhet ur Danska Brigaden i Helsingörs hamn efter överfarten från Sverige den 5 maj 1945. Mer information finns på sidorna: Beredskapsåren 1939 - 1945 , Beredskapsförband , Norska- och danska polistrupperna i Sverige , Försvarets organisation under värnpliktsepoken , Svenska underrättelsetjänsten , Kryptoavdelningen Vidare: Svenska frivilligkåren i Finland , Operation rädda Danmark

Kalla kriget 1945 - 1990

Det Kalla kriget var en period av skarpa motsättningar utan konventionellt krig, mellan främst Sovjetunionen och USA och deras respektive allierade stater, som varade från omkring 1945 och fram till omkring 1990 då Berlinmuren föll (9 november 1989) och Sovjetunionens kollaps därefter. Det kalla kriget har på olika sätt starkt påverkat och präglat Europa. Sverige hade under Kalla kriget ett strategiskt geografiskt samt politiskt läge i Europa som försatte landet i en balansgång mellan de olika maktblocken. Under 1950-talet och framåt byggdes cirka 60 moderna kustartilleribatterier längs den svenska kusten. Detta var moderna bergsanläggningar och de som byggdes under slutet av 50-talet och framåt skulle kunna motstå den tidens kärnvapenanfall samt kemiska och biologiska attacker. Dessa bergsfästningar var utrustade med kök, matsalar, förråd, logement, toaletter och duschrum, vatten- och luftrening, dieselelverk, fältsjukhus och rum för stabsfunktioner och eldledning. Bilden visar en fast 7,5 cm kustartilleripjäs (lätt tornpjäs) på Hemsö fästning under kalla kriget. Svenska säkerhetspolisen (Säpo) lade sitt fokus på att övervaka de kommunistiska östeuropeiska ambassaderna i första hand Sovjetunionen, eftersom de ansågs som ett hot gentemot Sveriges säkerhet. Övervakning och telefonkontroll på Sovjetunionens ambassad gav Säpo information om deras verksamheter. År 1963 greps Sveriges överste i flygvapnet, Stig Wennerström, efter bevis att han var en spion för Sovjetunionen uppdagades. Nato, Atlantpakten eller den västliga försvarsalliansen, bildades 1949 och är en militär försvarsallians som bl.a. bygger på ett kollektivt försvar där medlemmarna förbundit sig att hjälpa varandra om något medlemsland blir angripet. Efter kalla kriget: Efter kalla krigets slut omkring 1990 inleddes en successiv avveckling av Sveriges försvar. Nedmonteringen av det svenska försvaret efter 1990 är den hittills största nedmonteringen i Sveriges historia. Sveriges dåvarande socialdemokratiska regering under statsminister Göran Person hävdade bestämt att nu när Sovjetunionen kollapsat fanns inte längre någon risk för krig och därmed kunde svenska försvaret kraftigt nedrustas. Regeringen Persson ansåg att det inte fanns någon anledning till att finansiera ett försvar med en hög beredskap som tidigare varit nödvändigt. Nedrustningen var så långtgående att en stor del av det svenska försvaret las ner. Person tystade all opposition med att säga att om säkerhetsläget längre fram blir sämre igen är det bara att rusta upp igen. Försvarsbeslutet 2004 ledde till den största förbandsnedläggning i svensk historia sedan 1925-års försvarsbeslut. Med en moderatledd regering från 2006 under statsminister Fredrik Reinfeldt skulle en upprustning vara mycket tänkbar med tanke det nu rådande säkerhetsläget med ett Ryssland som rustade kraftigt. Men Reinfeldt saknade helt intresse för försvaret och han valde i stället att skönmåla säkerhetsläget och hade inga planer på att öka försvarsbudgeten. Försvaret var ett ”särintresse” för honom har han sagt flera gånger. Men det visade sig på 2010-talet att en upprustning inte är gjort i en handvändning. Med nedlagda regementen, officerare om slutat, betydligt färre antal värnpliktiga, material och vapensystem som skrotats eller inte förnyats så kom upprustningen på 2010-talet att ta mycket lång tid.