Kort om Sveriges historia 1500 -

2000

Inledning

Följande historiska avsnitt är på intet sätt fullständig ur historisk synvinkel. Syftet med avsnittet är att ge en tidsrelaterad historisk uppfattning om vad som hänt i Sverige och som kan ha haft en anknytning/påverkan på mina anors liv och leverne.

Relaterade länkar

• Sveriges historia, 1500- och 1600-talen • Reformationen och Gustav Vasa • Sveriges historia, 1700-talet • Sveriges historia, 1800-talet • Sveriges historia, 1900-talet • Kolonin Nya Sverige i Nordamerika • Häxprocesserna i Sverige • Indelningsverket • Svenska skolans historia • Bankernas historia • Vårt gamla myntsystem • Polisväsendet förr • Fattigvård i gamla tider • Sjukdomar och sjukvård förr • Svenska kyrkans organisation • Gästgiverier och skjutshåll • Riksdagens historia • De många svenska krigen

Källor

• Wikipedia • Svenska krig 1521 – 1814. Ulf Sundberg, 1998 • Svenska freder och stillestånd 1249 - 1814, Ulf Sundberg, 1997 • Ånga och Dynamit, Historien om Sverige, Herman Lindqvist, 1999 • När Sverige blev stormakt, Historien om Sverige, Herman Lindqvist, 1994 • Ofredsår, Peter Englund, 1993 • Trolldomsprocesserna i Sverige av Bengt Ankarloo, 1996. Överst på sidan

1700-talet

Det stora nordiska kriget 1700 - 1721

Innan Karl XI dog 1697 hade han infört det yngre indelningsverket och återupprustat den svenska armén. Soldaterna var välutbildade och välutrustade. Vid den tiden var den svenska armén utan tvekan Europas bästa. När den 15-årige Karl XII blev Sveriges nye regent 1697 hade han befälet över en väloljad militär apparat. I Ryssland var Peter den store den nye tsaren. I augusti hade kurfursten av Sachsen, August II, valts till ny kung av Polen, och i Danmark hade Frederik IV krönts till ny kung. Ett intressant faktum var att Karl XII, Frederik IV och August II var kusiner. Ryssland, Polen och Danmark bildade en aggressionspakt mot Sverige. De var alla ute efter svenskt territorium. Ryssland var ute efter Östersjökusten i Baltikum, Polen ville ha svenska Livland vid Östersjön och Danmark ville återta Skåne i södra Sverige. 1699 var ett anfall på Sverige och dess besittningar utomlands nära och i december fick de svenska regementscheferna order om att vara beredd på en mobilisering. I februari 1700 inledde August av Sachsen en offensiv mot svenska Livland i Baltikum och belägrade Riga. I mars 1700 inledde Frederik IV av Danmark en attack mot Holstein-Gottorp, en allierad till Sverige i norra Tyskland. I september 1700 belägrade tsar Peter av Ryssland fästningen Narva i svenska Estland. Nu sändes kurirer ut till den svenska regementena med order om mobilisering av den svenska krigsmakten. Karl XII beslutade att ta itu med Danmark först innan han vände sig mot August av Sachsen/Polen. Den 25 juli 1700 landsteg Sverige med en styrka på 4 000 man i Danmark, strax norr om Köpenhamn på Själland. Landstigningsområdet kom snart under svensk kontroll och styrkan utökades till 10 000 soldater. Karl XII planerade att attackera Köpenhamn, men kung Frederik IV av Danmark inledde omedelbart fredsförhandlingar och fredsfördraget undertecknades i Traventhal den 18 augusti 1700. I fredsfördraget tvingades Danmark att lämna aggressionspakten mot Sverige. I oktober 1700 angrep en rysk styrka på 30 000–35 000 soldater staden Narva i Estland. Den svenska garnisonen i Narva höll fortfarande fästningen och staden. Med denna information i åtanke beslutade Karl XII att ta itu med Ryssland före augusti i Sachsen/Polen. En svensk styrka på 8 000 soldater skickades till Pernau i dagens Estland. Styrkan utökades till 11 000 soldater. I stället för att vänta på förstärkningar inledde Karl XII omedelbart en marsch mot Narva. Den 20 november 1700 attackerade den svenska styrkan på 11 000 soldater den ryska armén i Narva, som bestod av mer än 30 000 soldater. Trots att de var underlägsna i antal segrade svenskarna. Bilden visar Sveriges kung Karl XII klädd i sin militära fältuniform år 1700. Karl XII var Sveriges regent från 1697 till 1718. Målning av David von Krafft, 1706. Bild: Wikipedia. Karl XII måste nu besluta om han skulle marschera direkt mot Moskva eller gå söderut och först ta itu med August II. Karl XII valde August och Polen. Efter fyra års krig i Polen går Sverige segrande ur striden. Fördraget undertecknades den 17 november 1705 i Warszawa. Kriget hade en förödande inverkan på Polen och det polska folket. Under tiden hade ryssarna återigen börjat belägra de svenska provinserna i Baltikum. Nu var det dags att ta itu med Ryssland, den sista fienden i angreppspakten. Den svenska marschen österut inleddes under hösten 1707. En strategi för att hantera ryssarna skulle ha varit att återvända till de svenska provinserna i Baltikum och fördriva ryssarna därifrån innan man vände sig mot Moskva. Karl XII beslutade dock att gå direkt mot Moskva. Svenska fältarmén marscherar mot Ryssland med en 35 000 man stark styrka. En mycket kall och tuff vinter tog hårt på svenskarna. Av den svenska armé som marscherade ut ur Polen återstår nu enbart 25 000 man. Den svenska armén stötte på den ryska huvudarmén i slaget vid Holowczyn den 30 juni 1708. Även om endast en del av den svenska armén hade anlänt till Holowczyn beslutade Karl XII att anfalla. Slaget slutade med en svensk seger. Den svenska kavalleriets ypperliga insatser bidrog i hög grad till segern. Efter slaget undvek ryssarna ytterligare strider och drog sig tillbaka så snart svenskarna närmade sig dem. Under ryssarnas reträtt brände de ner byar, gårdar och åkrar, vilket gjorde det omöjligt för svenskarna att skaffa förnödenheter – dvs ryssarna tillämpade den brända jordens taktik. I slutet av augusti 1708 beslutade Karl XII att ändra rutten och bege sig söderut till Ukraina för att där ta kontakt med Ivan Mazepa och hans kosacker och få dem att ansluta sig till svenskarna i kriget mot Ryssland. Under den extremt hårda vintern 1708/09 slog svenskarna vinterläger nära staden Poltava i norra Ukraina. Försörjningssituationen var mycket svår för den svenska fältarmén. I slutet av juni 1709 anlände en rysk armé på 40 000 soldater till området. Ryssarna slog läger vid floden nära Petrovka. Lägret bildade en stor fyrkant med sidor på cirka 1 km. Lägret förstärktes ett flertal redutter. Situationen var nu prekär för den svenska fältarmén. Det rådde brist på både mat och ammunition. Förstärkningar hade inte anlänt. Något måste göras. Att retirera skulle vara livsfarligt med ryssarna i hasorna. Karl XII insåg att det snabbt måste komma till ett avgörande. På morgonen, i gryningen den 28 juni 1709, anföll svenskarna de ryska lägren. Ryssarna hade artilleri i sitt läger medan svenskarna hade lämnat artilleriet i sitt läger i hopp om att överraska ryssarna med ett plötsligt anfall. Att attackera utan artilleristöd visade sig vara en stor nackdel. Svenska armén led stora förluster, och vid middagstid stod det klart att de inte skulle klara att erövra det ryska lägret. Det enda alternativet var att retirera till sitt eget läger i Pusjkarjovka, som låg två timmars marsch bort. På slagfältet vid det ryska lägret låg 6 900 fallna svenska soldater och 2 760 tillfångatagna, totalt 9 660 soldater. På den ryska sidan dödades 1 345 soldater och 3 290 sårades. Under eftermiddagen förberedde sig trossen och soldaterna för reträtt från området. Den svenska infanteriet hade förlorat en tredjedel av sina soldater, men kavalleriet var intakt. Avfärden skedde utan incidenter och utan något ryskt förföljande. På eftermiddagen den 30 juni började den svenska armén anlända till Perovolotjno, nära Tashtaika, vid floden Dnepr. Ryssarna följde nu efter svenskarna men höll i allmänhet avstånd. Planen för svenskarna var att korsa floden vid Tashtaika. Floden var dock bred, hade högt vattenstånd och starka strömmar. Förtrupper skickades över för att säkra den andra sidan. Övergången var inte helt utan problem. Det stod snart klart att det skulle vara omöjligt att korsa floden med hela armén. Kungen övertalades att söka skydd på den andra sidan och en styrka på cirka 3 000 man följde kungen över floden. Resterna av den svenska fältarmén, cirka 16 000 man, var kvar i Perovolotjno under ledning av general Lewenhaupt. Kungen och hans följe skulle ta sig till Turkiet. Planen var att fältarmén skulle följa Dnepr ned till Krim och sedan till Otjakov, där den skulle ansluta sig till kungen. Nästa morgon får general Lewenhaupt ett meddelande om att en större rysk styrka är på väg mot deras position. Styrkan bestod av över 9 000 man under ledning av prins Mensjikov. Militärt sett var svenskarna starkare, med nästan intakt kavalleri. Men moralen bland de kvarvarande svenska styrkorna var på väg att bryta samman. Klockan elva på förmiddagen den 1 juli 1709 fick prins Mensjikov besked om att general Lewenhaupt var villig att förhandla om en kapitulation. Karl XII förlät aldrig general Lewenhaupt för att han kapitulerade med den karolinska armén. Med resterna av fältarmén retirerar nu Karl XII till Bender i Turkiet. De stannar där till 1714. 1715 befinner sig Karl XII i svenska Stralsund i Nordtyskland och därefter i Sverige. Nederlaget i Poltava får vittgående konsekvenser för Sverige. Den 8 augusti 1709 förklarar åter Danmark Sverige krig. I augusti 1709 rycker August av Sachsen åter in i Polen med sin här. Där återtas han som kung av Polen och förklarar Sverige krig. I november 1709 landstiger danskarna i Skåne med 14.000 man. I Sverige sätts åter en armé upp och general Stenbock tar upp kampen med danskarna. Den 28 februari 1710 i besegrar Stenbock danskarna i slaget vid Helsingborg. Efter slaget evakuerar danskarna Skåne och inriktar sig på de svenska provinserna i Nordtyskland. Tillbaka i Sverige börjar Karl XII att planera motdrag. Sverige hotades fortfarande av koalitionen, och för att besegra Danmark måste danska Norge erövras. Sverige tågar in i det danska Norge både 1716 och 1718. Anfallet 1716 försvåras dock av hårt väder och i april avbryts hela fälttåget. I augusti 1718 inleder Karl XII ett nytt fälttåg in i danska Norge och en belägring av Fredriksten fästning i Fredrikshald, Norge, inleds. Samtidigt invaderar svenska trupper under ledning av general Armfelt mellersta Norge vid Trondheim. Karl XII avlider den 30 november 1718 i Fredriksten efter att ha träffats av en fiendekula. Efter Karl XII:s död väljs den 23 februari 1719 hans syster Ulrika Eleonora till ny regent av Sverige, drottning Ulrika Eleonora. Den 30 augusti 1721 undertecknas fredsavtalet med Ryssland i Nystad. Sverige tvingas avträda de södra delarna av Kexholms län, Viborgs län, Ingermanland, Estland med Ösel och Dagö samt Livland. Sveriges stormaktsperiod är därmed över. Mer information om kriget finns på sidan Det stora nordiska kriget

Frihetstiden 1719 - 1772

Efter Karl II:s död tar hans syster Ulrika Eleonora över tronen och blir drottning av Sverige. Efter att Sverige haft flera enväldiga regenter i rad krävde dock riksrådet nu att den kungliga makten skulle minskas för att de skulle godkänna Ulrika Eleonora som Sveriges nya regent. Ulrika Eleonora förklarade sin avsikt att ”alldeles avskaffa den så kallade suveräniteten” (det karolinska enväldet) och ”sätta rikets styrelse i dess gamla skick och väsen igen”. Hon valdes till Sveriges drottning den 23 januari 1719, på villkor att hon undertecknade den regeringsform som ständerna avsåg att införa, vilket hon också gjorde. Hon kröntes i Uppsala domkyrka den 17 mars 1719. Efter ett år abdikerar hon till förmån för sin make, Fredrik av Hessen, som 1720 blir kung Fredrik I. Under den nya konstitutionella ordningen blev Sverige det mest liberala landet i Europa, näst efter Storbritannien, när det gällde att hävda parlamentets suveränitet. I svensk historia var frihetstiden en period präglad av parlamentarisk styrelseform och ökade medborgerliga rättigheter, som inleddes med antagandet av regeringsformen 1719. Denna maktförskjutning från regenten till parlamentet var en direkt följd av Stora nordiska kriget. Frihetstiden avslutades med Gustav III:s statskupp 1772.

Ståndsriksdagen

Ståndsriksdagen eller Rikets ständer (Riksens ständer) var från början av 1600-talet det officiella namnet på riksdagen som institution i Sverige. Ståndsriksdagen bildades under 1400-talet och existerade fram till representationsreformen 1866. Ståndsriksdagen var indelad i fyra stånd: • Adel • Präster • Borgare • Bönder De fyra stånden sammanträdde i egna kamrar, röstade var för sig, hade sina egna talmän. Stånden samrådde dock med varandra från tid till annan och sammanhölls av Konungen. Ståndens sammanträden, så kallade riksdagar, varade i början endast under några veckor och det kunde gå många år mellan riksdagarna. En resolution krävde samtycke från tre stånd för att kunna antas (majoritetsprincipen). År 1723 bestämdes att riksdag skulle hållas vart tredje år och riksdagarna blev allt längre. Under Frihetstiden (1720–1772) hölls mycket långa riksdagar. Från 1809 hölls riksdag enbart vart femte år men 1844 höjdes frekvensen åter till vart tredje år. 1700-talet var en period av enorma förändringar. Under denna tid skedde betydande framsteg inom vetenskap och kultur. Efter Karl XII:s död försvagades den kungliga makten. Adelns makt ökade, liksom riksdagens, där två partier, hattarna och mössorna, kämpade om makten. Betydande insatser gjordes också på lagstiftningsområdet, främst i form av 1734 års lag (som fortfarande utgör grunden för svensk lagstiftning) och 1766 års pressfrihetslag. Formerna för den parlamentariska verksamheten, särskilt utskottssystemet, utvecklades genom konstitutionell lagstiftning (1723 års riksdagsordning) och praxis.

Nyttan och förnuftet

Riksdagen satsar på näringsliv, vetenskap och nya uppfinningar. Nyttan är det stora modeordet. Allt skall tillverkas inom landet Drottning Lovisa Ulrika odlar silkesmask på Drottningholm och Jonas Alströmer, känd för sitt stora intresse för jordbruk, populariserade odlingen av potatis som livsmedel, skapade nya metoder för detta och försökte uppmuntra svenskarna att äta potatis. Skolundervisning: Skolreformen 1724 innebar en förstärkning av apologistklassernas skriv- och räkneundervisning. Detta var avsett för blivande näringsidkare och lägre tjänstemän och blev upprinnelsen till realgymnasiet. Geografiundervisning infördes i form av kartkunskap. Carl von Linnés arbeten gjorde naturvetenskap mer populärt att studera. Reformen betonade också undervisning i svenska språket. Skolreformen hade också ett avsnitt som betonade föräldrarnas skyldighet att ge sina barn en ordentlig utbildning. Realskolan, en typ av gymnasieskola, infördes i Sverige 1767. Professor Carl von Linné (1707–1778) var en svensk biolog och läkare som lade grunden till den moderna nomenklaturen inom biologin och den moderna systematiken, som grupperar växter och djur. Han är känd som ”den moderna taxonomins fader”. Hälso- och sjukvård: Läkare fanns tidigt i Sverige, men de bodde i städerna och var till för de rika. På landsbygden saknades i stort sett kompetent medicinsk personal. Endast i undantagsfall kunde en stadskirurg eller fältkirurg övertalas att göra en mödosam och kostsam resa för att besöka en sjuk person i en by. I stället var bönderna på landsbygden tvungna att förlita sig på gamla huskurer, som ofta kombinerades med en stor dos vidskepelse. De första provinsialläkarna började sin verksamhet i slutet av 1600-talet. År 1774 förstatligades denna verksamhet. Det fanns då 32 provinsialläkare, alla verksamma i städerna. Provinsialläkare var en befattning för läkare som fungerade som distriktsläkare. En instruktion för provinsialläkare utfärdades 1744, men tjänsterna fick fast struktur först genom 1773 års medicinalstat. Akademiska sjukhuset i Uppsala, Nordens första sjukhus, öppnade 1708. År 1752 invigdes Serafimerlasarettet på Kungsholmen i Stockholm. Det var också landets första undervisningssjukhus. I Stockholm öppnade Allmänna Barnbördshuset 1775. År 1763 infördes bestämmelser om att varje församling skulle ta hand om sina fattiga, dvs. fattighjälp. Lag och ordning: 1734 års lag införde bestämmelser om bouppteckningar. Det fanns ingen modern polisstyrka förrän långt in på 1700-talet. Städerna hade däremot en stadsvakt vars uppgift var att upprätthålla ordningen i staden, bemanna stadsportarna, kontrollera att tullavgifter betalades och öppna och stänga portarna i tid på morgonen och kvällen. Det var problematiskt att samma uppgifter och ansvar för lag och ordning tilldelades flera olika myndigheter. Det fanns ett stort behov av en central förvaltning av alla brottsbekämpande myndigheter i Stockholm. Genom 1776-års polisordning inrättades en tjänst som polismästare i Stockholm. Samtidigt inrättades ett nytt ämbete: Kungliga poliskammaren. Polismästaren hade det högsta chefskapet över poliskammaren. Se vidare Polisväsendet förr Bankväsendet: Riksgälden inrättades som statlig myndighet 1789. Riksgäldens huvudsakliga uppgift är att sköta statens upplåning och förvalta statsskulden. Se vidare: Bankernas historia Gästgiverier: Med 1734 års gästgiveriförordning fastslogs och förtydligades gästgiveriskyldigheten och nu tvingades de gästgiverier som ännu inte hade någon måltidslokal och övernattningsrum för de resande att bygga sådana. Gästgiverierna ålades även att ha stall och vagnslider.

Gustav III:s statskupp 1772

Som nämnts ovan övertar Karl XII:s syster Ulrika Eleonora tronen efter hans död och blir Sverige drottning 1719. Efter att Sverige haft flera enväldiga regenter i rad krävde dock Riksrådet (dåtidens regering) att den kungliga makten skulle minskas för att godkänna Ulrika Eleonora som Sveriges regent. Ulrika Eleonora accepterade villkoren, även om det var motvilligt. År 1771 kröntes Gustav III till Sverige kung. Gustav var den äldste sonen till kung Adolf Fredrik (1710 - 1771) och drottning Louisa Ulrika. År 1772 återtar den unge Gustav III en del av den kungliga makten som hade gått förlorad 1719. År 1772 genomför han en statskupp (eller, som han själv uttryckte det, en revolution) där Riksrådets medlemmar fängslades. Kuppen genomfördes med hjälp av militära trupper, och Sveriges första politiska partier, hattarna och mössorna, upplöstes. Enligt den nya regeringsformen från 1772 delades den politiska makten återigen mellan kungen och Riksdagen. Bilden visar Sveriges kung Gustav III iklädd sin kröningsdräkt. Målning av Alexander Roslin, 1777. Gustav III var regent mellan 1771 och 1792. Bild: Wikipedia. Gustav var en stor motståndare till vad han såg som missbruk av politiska privilegier som adeln hade tillskansat sig sedan kung Karl XII:s död. Genom att ta makten från regeringen i en statskupp 1772 avslutades frihetstiden. Han inledde en kampanj för att återupprätta en viss grad av kungligt envälde. Detta fullbordades genom förenings- och säkerhetsakten från riksdagen 1789, som tog bort de flesta av de befogenheter som den svenska ståndsriksdagen utövade under frihetstiden. Detta ledde även till ett utjämnade av ståndsskillnaderna i Sverige, och från och med nu var de flesta ämbetena i riket även öppna för ofrälse personer. Detta innebar att adelns privilegier upphävdes. 1789-års lag återgav även skattebönderna (jordägande bönder) den jakträtt de förlorade 1647. Mordet på Gustav III 1792: Detta accepterades inte av adeln, som var rasande över sina förlorade privilegier. Grupper inom adeln började planera hur de kunde bli av med kungen. Under vintern 1791–1792 bildades en sammansvärjning inom adeln, vars syfte var att mörda kungen och reformera regeringssättet. Den 16 mars 1792 sköts Gustav III av Jacob Johan Anckarström under en maskeradbal på operan. Skottet träffade kungen i nedre delen av ryggen. Han lyckades dock ta befälet och kväsa upproret innan han avled av blodförgiftning 13 dagar senare. Jacob Johan Anckarström, en adelsman och armékapten i Livgardet, arresterades dagen efter för mordet och avrättades genom halshuggning den 27 april 1792 i Stockholm. Även om listan över de skyldiga kunde ha varit lång, beslutade man att välja ut ett begränsat antal skyldiga. Straffen varierade för de inblandade, vissa dömdes till livstids fängelse och andra till landsförvisning. Anckarström gjordes dock till syndabock inför folket och avrättades. Svenska kolonin Saint Barthélemy: År 1784 överlämnade Frankrike ön Saint- Barthélemy i Västindien till Sverige i utbyte mot handelsrättigheter i Göteborg. Eftersom ön var olämplig för jordbruk omvandlades den till en frihamn 1785. Sverige var det första landet, förutom Storbritannien och de länder som var inblandade i det amerikanska frihetskriget, som erkände den nya amerikanska republiken. USA såg nu en möjlighet att ersätta de stängda brittiska hamnarna i Västindien med den nya svenska kolonin. Efter att ha varit en mycket god inkomstkälla för Sverige blev Saint-Barthélemy på 1800-talet en börda för de svenska statsfinanserna. År 1878 såldes ön tillbaka till Frankrike. Den franska staten löste in all fast egendom och garanterade de svenska tjänstemännens pensioner och resa tillbaka till Sverige. Köpesumman för ön var 320 000 franc. Mer information om kolonin finns på sidan: Saint Barthélemy Gustav III:s statskupp 1789: År 1789, samma år som den franska revolutionen bröt ut, befäste Gustav III sin makt genom en ny statskupp. En konstitutionell ändring som antogs av riksdagen 1789 utökade kungens makt. Detta underblåste den fientlighet mot Gustav III som hade funnits i många kretsar inom adeln sedan första statskuppen 1772. Det ledde dock också till en utjämning av sociala skillnader i Sverige, där de flesta ämbeten i kungariket nu är öppna för vanligt folk. Tidigare var alla högre statliga ämbeten reserverade för adeln. Bönder kan nu köpa adlig mark och jaga på sin egen egendom, vilket tidigare var förbehållet kungligheter och adelsmän. Gustav III är mer intresserad av teater, litteratur och konst än vetenskap, och han grundar Svenska Akademien 1786. Krig med Ryssland 1788-1790: År 1788 inledde Gustav III ett krig mot Ryssland i hopp om att återta förlorade områden och förhindra ytterligare rysk inblandning i Sveriges inre angelägenheter. I slutet av kriget vann Gustav III Sveriges största sjöseger någonsin när han krossade den ryska skärgårdsflottan i slaget vid Svensksund den 9–10 juli 1790. Ryssarna förlorade 52 fartyg och 9 000 man, medan svenskarna endast förlorade 6 fartyg och 300 man. Kriget avslutades i augusti 1790 med freden i Värälä utan några gränsändringar. Men Ryssland förlorade sin rätt från freden i Nystad 1721 att lägga sig i svensk politik. Mer information om kriget finns på sidan: Gustav III:s ryska krig 1788-1790 Efter mordet på Gustav III 1792 blev hans son, Gustav IV Adolf, Sveriges nya regent.

Sverige byter till den Gregorianska

kalendern 1753

Den julianska kalendern infördes av kejsare Julius Caesar år 46 f.Kr. Det julianska kalenderåret var för långt, vilket resulterade i en felmarginal på 11 minuter och 14 sekunder per år. Denna felmarginal uppgick till cirka en och en halv dag på 200 år och sju dagar på 1000 år, vilket gjorde att kalendern inte stämde överens med årstiderna. År 1582 insåg påven Gregorius XIII att det fanns ett stort behov av att korrigera kalendern. Vårdagjämningen, som användes för att bestämma påskens datum, hade förskjutits 10 dagar från sitt korrekta datum. För att justera kalendern flyttades datumet 5 oktober 1582 fram till den 15 oktober, dvs justerades med 10 dagar. Denna revidering antogs av majoriteten av de katolska länderna detta år. Den nya kalendern kallades den gregorianska kalendern (eller den nya stilen, N.S.) efter påven Gregorius. I Danmark/Norge och det protestantiska Tyskland samt Holland infördes den nya stilen eller den Gregorianska kalendern den 1 mars 1700. År 1752 införde Storbritannien den nya stilen I november 1699 beslutade Sverige att införa den nya kalendern till året därpå, 1700. Men 1700 bröt det stora nordiska kriget ut, så införandet av den gregorianska kalendern sköts upp. Försök gjordes dock att stegvis införa den nya stilen innan man återgick till den gamla stilen. Därefter dröjde det ända till år 1753 tills Sverige (och Finland) åter var redo att byta till den nya stilen eller den Gregorianska kalendern. Detta år justerade man 11 dagar genom att den 17 februari direkt efterföljdes av den 1 mars. Mer information finns på sidan: Tideräkning i Sverige