Kort om Sveriges historia 1500 -

2000

Inledning

Följande historiska avsnitt är på intet sätt fullständig ur historisk synvinkel. Syftet med avsnittet är att ge en tidsrelaterad historisk uppfattning om vad som hänt i Sverige och som kan ha haft en anknytning/påverkan på mina anors liv och leverne.

Relaterade länkar

• Sveriges historia, 1500- och 1600-talen • Reformationen och Gustav Vasa • Sveriges historia, 1700-talet • Sveriges historia, 1800-talet • Sveriges historia, 1900-talet - del 1 • Sveriges historia, 1900-talet - del 2 • Kolonin Nya Sverige i Nordamerika • Häxprocesserna i Sverige • Indelningsverket • Svenska skolans historia • Bankernas historia • Vårt gamla myntsystem • Polisväsendet förr • Fattigvård i gamla tider • Sjukdomar och sjukvård förr • Svenska kyrkans organisation • Gästgiverier och skjutshåll • Svenska järnvägens historia • Riksdagens historia • De många svenska krigen • Svenska uppfinningar

Källor

• Wikipedia • Svenska krig 1521 – 1814. Ulf Sundberg, 1998 • Svenska freder och stillestånd 1249 - 1814, Ulf Sundberg, 1997 • Ånga och Dynamit, Historien om Sverige, Herman Lindqvist, 1999 • När Sverige blev stormakt, Historien om Sverige, Herman Lindqvist, 1994 • Ofredsår, Peter Englund, 1993 • Trolldomsprocesserna i Sverige av Bengt Ankarloo, 1996. Överst på sidan

1900-talet - del 2

1900-talet började lite dramatiskt för Sverige i och med unionsupplösningen med Norge 1905. Vidare avskaffades det militära indelningsverket 1901 till förmån för en värnpliktsarmé, dvs den allmänna värnplikten. 1900-talet har också haft två stora kring, första- och andra världskrigen.

Svensk semesterrätt

Den första lagstiftningen i Sverige avseende semesterrätt kom 1938. Enligt denna lag gavs alla anställda rätt till två veckors semester. År 1951 utökades semesterrätten till tre veckor och 1963 till fyra veckor. Den nu gällande lagen är från 1977 (1977:480) och trädde i kraft 1978. Då utökades semesterrätten till fem veckor. Semesterlagen reglerar semesterår, semesterledighet och semesterlön samt semesterersättning. Avtal som ger sämre förmåner för den anställde än vad lagen anger är ogiltiga. Den som har rätt till mer än 20 dagar semester har rätt att spara överskjutande dagar under fem år och sedan ta ut dem i en sammanhängande ledighet. Då kan man, om det är möjligt för verksamheten, få ihop till en tioveckors semester en gång vart sjätte år. Lördagar och söndagar räknas normalt inte som semesterdagar. Längden på den lagstiftade semestern är en minimilängd. Många har i dag semestrar på sex eller sju veckor genom anställningsavtal. På samma sätt förekom det att man hade semester även innan den blev lagstadgad 1938, även på mera lågavlönade arbeten. I Sverige idag är lagstadgad semester 25 arbetsdagar. Lagen är dock dispositiv och det är därför tillåtet att avtala längre semester än vad lagen anger som minimikrav. Mer information finns på sidan: Svensk semesterrätt

Pensionens historia i Sverige

Först för drygt 100 år sen, närmare bestämt 1913, fick vi en pension som omfattade alla medborgare, Allmänna pensionsförsäkringen. Det har funnits olika pensionssystem även före 1913 men dessa fungerade olika för olika grupper. För det stora flertalet förr i tiden var det fattigvården som gällde då man inte längre orkade arbeta. Den 21 maj 1913 tog Sveriges riksdag ett beslut om att införa en allmän pensionsförsäkring som i stort omfattade hela befolkningen. Därmed blev Sverige den första nation i världen som införde en allmän pensionsförsäkring. Riksdagen tillsatte redan 1884 en ”arbetarförsäkringskommitté”. De förslag denna kommitté lade fram satte i gång en socialpolitisk lagstiftningsprocess som bland annat ledde fram till lagen om arbetarskydd 1889, stöd till sjukkassor 1891, olycksfallsförsäkringen 1901/1916, och till slut pensionsförsäkringslagen 1913. Enligt beslutet skulle pensionen omfatta hela befolkningen och skulle utgå till den som var oförmögen till arbete eller uppnått en ålder av 67 år. Pensionssystemet var indelat i två delar; en avgiftsbaserad försäkringsdel och en bidragsdel. Pensionsreformens omedelbara resultat blev att gruppen äldre fattiga, och invalider, överfördes från fattighjälpen till pensionssystemet. Pensionsbeloppet i den allmänna pensionsförsäkringen var lågt och många hade svårt att klara sig på pensionen. Pensionsstyrelsen inrättades 1914 som en ny central myndighet för att förvalta och registrera inbetalningarna till pensionsförsäkringen. Pensionslagstiftningen 1936 modifierade 1913-års lag, men grundstrukturen bibehölls. Det var fortsatt en tvådelad konstruktion, med dels en grundpension som förutsatte inbetalade avgifter, och dels ett pensionstillägg som var inkomstberoende. Folkpensionen baserades inte längre på ett premiereservsystem. Alla skulle betala en avgift till statskassan. Tilläggen förändrades så att alla med låg inkomst och som var över 67 år kunde få pensionstillägg. Enligt pensionsreformen 1936 bestod pensionen således av en grundpension som utgick med ett fast belopp som var lika för alla, och en tilläggspension som berodde på inbetalda avgifter. Reformen trädde i kraft 1937. Olika invändningar mot den allmänna pensionsförsäkringen, bland annat att den var diskriminerande mot kvinnor. Riksdagsbeslut om en folkpension togs 1946 och den infördes 1948. Den bestod av ett grundbelopp och ett inkomstprövat bostadstillägg. Vid folkpensionsreformen övergavs differentieringen av pensionen utifrån kön. Genom folkpensionsreformen 1946 och ett antal tilläggsbeslut i början av 1950-talet fick folkpensionen en sådan utformning att ålderdom inte längre var en fattigdomsorsak. Indexregleringen av pensionerna 1950 samt införandet av kommunala bostadstillägg i mitten av 1950-talet gjorde att pensionärernas ekonomiska grundtrygghet kom upp på en rimlig nivå. En tredje pensionskommitté tillsattes 1956. För att driva frågan vidare beslutade regeringen att genomföra en vägledande folkomröstning den 13 oktober 1957. Tre förslag fanns att ta ställning till i folkomröstningen och Linje 1 fick flest röster. Linje 1:s förslag: Allmän och obligatorisk tjänstepension finansierad med arbetsgivaravgifter. Pensionen ska stå i relation till inkomsten under yrkeslivet och fondmedlen förvaltas av en styrelse tillsatt av staten och representanter för arbetsgivare och arbetstagare. Socialdemokraterna lade ändå fram sitt förslag (linje 1) i riksdagen men förslaget föll i andra kammaren. Vid den slutliga omröstningen i riksdagen den 14 maj 1959 gick lagen om Allmän Tilläggspension (ATP) igenom med en rösts marginal. Systemet bestod av en grundpension, folkpensionen som var lika för alla, och en inkomstgrundad tilläggspension, ATP. ATP-systemet trädde i kraft den 1 januari 1960. Den 1 juli 1976 sänktes pensionsåldern till 65 år. Den svenska riksdagen beslutade 1994 samt 1998 om en stor pensionsreform och som trädde i kraft 1999. Orsaken var att det var för kostsamt med ett helt och hållet förmånsbaserat pensionssystem. I stället valdes ett avgiftsbaserat system. I det nya systemet grundar sig pensionen delvis på livsinkomsten och delvis på inbetalda premier. Den nya pensionen, allmänna pensionen, innehåller inkomstpension, premiepension och garantipension. Mer information finns på sidan: Pensionens historia i Sverige

Personnummer införs 1947

Personnummer är en unik identifikation på fysiska personer. Systemet med personnummer infördes 1947 i Sverige. Personer födda före 1947 erhöll då ett personnummer i det län de då bodde i. Alla personer som finns i den svenska folkbokföringen har ett personnummer. Personnumret är personligt och följer personen genom hela livet. Det är Skattemyndigheten som delar ut personnummer i samband med registreringen i folkbokföringen. Detta gäller även för personer som inte är födda i Sverige. Personnumret bestod initialt av 9 siffror där de sex första var baserad på individens födelsedatum, ÅÅMMDD följt av ett bindestreck och därefter 3 siffror till. De två första av dessa siffror angav länet man var född i och sista siffran var en udda siffra för män och jämn siffra för kvinnor. Exempelvis: 001219-342. Formatet sattes till födelsedatumet (utan siffror för århundradet) ett skiljetecken och de tre siffrorna. För personer födda på 1800-talet var skiljetecknet ett plustecken, och för de födda på 1900-talet ett bindestreck. År 1967 tillkom en kontrollsiffra till personnumret. Kontrollsiffran beräknas utifrån födelsetiden och födelsenumret och läggs till födelsenumret och en fjärde siffra. Kontrollsiffran beräknas med en metod som kallas modulus-10-metoden (Luhn-algoritmen). Exempelvis: 001219-3421. Före 1990 användes en särskild nummerserie för varje län. Man kunde då ur födelsenumret utläsa var personen var född. Exempelvis så hade Stockholms län nummerserien 00-13. Västernorrland exempelvis hade en serie som började på 78. Immigranter erhöll ett födelsenummer från serien 93 - 99. Men från och med 1990 används en gemensam serie för hela Sverige. Vid datalagring sparar Skatteverket årtalet i personnumret med fyra siffror, så det totalt blir tolv siffror och ofta utan bindestreck, till exempel 198112189876. Detta gäller enbart vid lagring i dataregistret och behöver alltså inte synas utanför registret. För mer information, se sidan: Svenska personnummer

Kommunsammanslagningarna 1952

Fram till och med 1862 sköttes den lokala administrationen (styret) av socknen via sockenstämman. År 1863 bildades landskommuner som ersatte socknen som styrande organ på landsbygden. I de allra flesta fall motsvarade de nya landskommunernas territoriella områden de gamla borgerliga socknarna, dvs relativt små enheter. Utöver landskommunerna fanns även ett antal stads- och köpingskommuner. Riksdagen beslutade 1946 att förändra kommunsystemet. 1952-års storkommunreform resulterade i att antalet landskommuner minskade från 2 281 till 816 genom sammanslagningar. Under 1900-talet hade en omfattande befolkningsomflyttning och en urbanisering skedde i Sverige. Landsbygdens andel av befolkningen minskade, och många av de små landskommunerna hade svårt att klara de allt större uppgifter som kommunerna fick. Över 500 av Sveriges landskommuner hade färre än 500 invånare år 1943. Kommunreformen berörde i princip endast landsbygden, dvs landskommunerna. Städernas antal var oförändrat 133. För mer information, se sidan: Sveriges Kommuner

Kommunreformen 1971

Efter storkommunreformen 1952 utökades kommunernas ansvarsområden ytterligare vilket innebar att 1952-års reformen ansågs otillräcklig och 1961 fastslog en statlig utredning att en ny kommunreform var nödvändig. Man började nu fundera på centralortsprincipen. Utredningens förslag var att uppdelningen i städer, köpingar och landskommuner skulle avskaffas; i stället infördes ett enhetligt kommunbegrepp. Riksdagen tog beslut om kommunreformen 1962. Den 1 januari 1971 infördes en enhetlig kommuntyp. Samtliga tidigare landskommuner, städer och köpingar ombildades nu till enbart kommuner. Först 1974 var reformen huvudsakligen avslutad då de flesta nya kommunerna bildats. Antalet kommuner minskades kraftigt, från drygt 1 000 till 278. Numera (2019) finns 290 kommuner i Sverige. Först 1974 var reformen huvudsakligen avslutad då de flesta nya kommunerna bildats. Städer och landsbygd skulle tillsammans bilda enhetliga kommuner där staden, eller annan större tätort, skulle utgöra centralort för det omgivande området. Vanligen slogs flera landskommuner samman med den närliggande staden för att bilda en enda kommun som kallas just "kommun." Till exempel fanns det flera landskommuner runt staden Sundsvall, såsom Njurunda, Matfors, Indals- Liden och Stöde, som nu slogs samman med Sundsvalls stad för att bilda kommunen Sundsvall (Sundsvalls Kommun). För mer information, se sidan: Sveriges Kommuner

Förstatligandet av Polisen 1965

Grunden för dagens polisverksamhet, och för yrket polis, kan spåras till 1850-års polisreform i Stockholm. Vid 1962 och 1964 års riksdagar beslutades det att polisen i Sverige skulle förstatligas, vilket genomfördes den 1 januari 1965. I samband med förstatligandet bildades Rikspolisstyrelsen som samordnande myndighet för polisverksamheten. Från 1850 och fram till förstatligandet av polisen 1965 var det endast i städer och köpingar som ordningsmakten kallades polis. På landsbygden fortsatte länsmän och fjärdingsmän att sköta polisgöromålen. År 1918 omorganiserades polisväsendet och länsmännen ersattes av landsfiskaler och i städer av stadsfiskaler. Den svenska polisen var en kommunpolis fram till 1965, dvs det var kommunerna som ansvarade för polisen i respektive kommun. Poliserna var med andra ord kommunalt anställda. Bilden visar en kommunpolis med koppel och sabel som dirigerar trafik i Örebro på Barnens dag 1953. Bild: Örebro Stadsarkiv, ID PS-232- 0108 Men redan den 1 januari 1933 bildades efter riksdagsbeslut 1932 en statspolisavdelning som stod under befäl av en statspolisintendent stationerad i Stockholm. Statspolisavdelningen var indelad i ordningsstatspolis, kriminalstatspolis, och säkerhetspolis. Styrkan uppgick så småningom till 226 kriminalpoliser och 306 ordningspoliser. Statsordningspolisen kunde sättas in var som helst i Sverige vid oroligheter. Statspolisen var främst avsedd som förstärkning av de kommunala polisdistrikten på landsbygden. Övrig tid sysslade statspolisen med vanligt polisarbete i de städer där statspolisen var förlagd. I slutet av 1930-talet I samband med utbrottet av andra världskriget bildades även en statspoliskriminalavdelning (Rikskrim) vars huvudsakliga uppgift var att biträda ordinarie lokala polisen vid svåra brottsutredningar. Den 1 januari 1965 förstatligades hela det svenska polisväsendet. De tre verksamhetsgrenarna polis, åklagare och exekution skiljs nu helt från varandra och tre fristående organisationer skapas, polisväsendet, åklagarväsendet och exekutionsväsendet. Därmed försvann både stadsfiskalerna och deras motsvarigheter på landsbygden, landsfiskalerna. En länspolischef blev regionalt ansvarig för polisverksamheten inom respektive län. Länsstyrelsen blev högsta polismyndighet i ett län. I samband med förstatligandet bildades Rikspolisstyrelsen som samordnande myndighet för polisverksamheten. År 1967 målas polisbilarna med ordet POLIS. En central utbildningsanstalt av poliser startade i Solna 1965 för polisen i hela riket. Bilden visar en polisman med polisbil (Volvo Amazon) i Hälsingland, slutet av 1960-talet/början av 1970-talet. Bild: Digital Bild i Söderhamn, ID: XTJ00114. Den 1 januari 2015 omorganiserades polisen och de 21 polismyndigheterna (ett per län) slogs samman till två skilda myndigheter: Polismyndigheten och Säkerhetspolisen. Mer information om polisens historia finns på sidorna: Polisväsendet förr i tiden och Polisen 2000- tal

Högertrafikomläggningen 1967

Den 3 september 1967 klockan 05.00 bytte Sverige från vänstertrafik till högertrafik. Denna process kallades Högertrafikomläggningen, även benämnd Dagen H. Omläggningen innebar att all fordonstrafik, inklusive cyklister, därefter skulle färdas på höger sida av vägen. Den första förordningen om högertrafik i Sverige utfärdades redan 1718, men den blev inte långlivad. År 1734 ersattes den med en ny förordning som i stället förordade vänstertrafik. Att vi hade vänstertrafik i Sverige utgjorde inga problem förrän fordonstrafiken på allvar började expandera då förslag framfördes om anpassning till det trafiksystem dominerande på den europeiska kontinenten. Ökad trafiksäkerhet i ett internationellt perspektiv var det övergripande skälet till att gå över till högertrafik. De svenska biltillverkarnas byggde redan från början bilarna vänsterstyrda för att de skulle vara anpassad för den omläggning till högertrafik som myndigheterna antytt skulle ske. Då högertrafik tillämpades i de flesta länder som de i Sverige tillverkade bilarna exporterades till, måste dessutom dessa bilar vara byggda med ratten på vänster sida. Detta gjorde att de bilar som såldes till svenska bilister hade ratten på vänster sida (dvs som idag) trots att vi då fortfarande hade vänstertrafik. Detta innebar att det var svårare och mer riskfyllt att göra omkörningar. Redan 1927 föreslog en kommitté att en övergång till högertrafik skulle utredas. Flera förslag om högertrafik väcktes i riksdagen under både 30- och 40-talen. År 1954 föreslog en kommitté klart och entydigt att högertrafik borde införas. År 1955 genomfördes en rådgivande folkomröstning där en högertrafikomläggning röstades ned. Den 10 maj 1963 beslutade slutligen riksdagen att Sverige skulle genomföra omläggning till högertrafik klockan 05:00 den 3 september 1967. Eftersom alla fordon som dittills sålts i Sverige hade ratten på vänster sida så var i stort sett alla fordon redan förberedda för högertrafik. Bussarna var dock inte förberedda för högertrafik. De var högerstyrda under vänstertrafiktiden och hade dörrarna för på- och avstigning på vänster sida, dvs mot vägkanten. De gick inte att använda utan vidare för då skulle passagerarna fått kliva av och på mitt ute i körbanan. En stor del var redan förberedda men en avsevärd del av anslaget för omläggningen gick till bussbolagen för ombyggnad. Antingen skedde en ombyggnad av nyare bussar eller så gjordes nyanskaffningar. Bussar som inte byggdes om skänktes som en slags U-hjälp till länder med vänstertrafik, exempelvis till Pakistan. Postens bilar var för högeromläggningen vänsterstyrda vilket gjorde att brevbäraren lätt kunde dela ut post i brevlådorna från bilen. Men efter högeromläggningen är normalt postbilarna högerstyrda för att underlätta leverans av tidningar och post. Många trafikplatser och vägskäl behövde byggas om. Vägmärken, trafiksignaler och körbanemarkeringar måste flyttas och ändras. Inför övergången till högertrafik den 3 september 1967 sattes upp svarta sexkantiga skyltar med ett gult H. Detta för att påminna trafikanterna om att hålla till höger efter H-dagen. Klockan 04.50 söndagsmorgonen den 3 september 1967 skulle alla fordon stanna och förbli stillastående på vänster sida av vägen i 10 minuter. Nedräkningen till klockan 05.00 skedde via radion. Efter detta stopp körde sedan alla trafikanter försiktigt över till höger sida av vägen. Sverige övergick då från vänstertrafik till högertrafik. Den närmaste tiden efter omläggningen var polisövervakningen av trafiken mycket intensiv. Bilden visar pågående högertrafikomläggning på Kungsgatan, Stockholm, klockan 05:00 den 3 september 1967. Bild: Wikipedia.

Enkammarriksdagen 1971

Den gamla ståndsriksdagen med de fyra stånden avskaffades 1866. Representationsreformen beslutades i december 1865. Den trädde i kraft efter riksdagens avslutande den 22 juni 1866. Med reformen ersattes ståndsrepresentationen med ett system med två separata kamrar, dvs tvåkammarriksdagen: Första kammaren, vald av landstingen och Andra kammaren, vald i direkta riksdagsval. Tvåkammarriksdagen ersattes med en enkammarriksdag genom en ändring av Riksdagsordningen 1971.Riksdagen fick nu en kammare med 350 ledamöter. Tre år senare, 1974, fick Sverige såväl en ny riksdagsordning som en ny regeringsform. Parlamentarismens principer skrevs in i regeringsformen och talmannen tilldelades en central roll vid bildandet av regeringar. Till valet 1976 sänktes rösträttsåldern från 20 till 18 år. Vid samma tillfälle ändrades antalet riksdagsledamöter från 350 till 349. År 1994 fattade riksdagen ett beslut att valperioden skulle förlängas från tre till fyra år. Riksdagshuset är säte för Sveriges riksdag och beläget på Helgeandsholmen i Stockholm. Bilden visar Riksdagshuset på Helgeandsholmen i Stockholm. Bild: Wikipedia. Efter det att tvåkammarriksdagen ersatts av enkammarriksdagen 1971 byggdes den tidigare bankdelen om för att inrymma den nya plenisalen. Under ombyggnadstiden inrymdes Riksdagen provisoriskt i det då nyuppförda Kulturhuset vid Sergels torg. År 1975 beslöt riksdagen att flytta tillbaka till Helgeandsholmen. Under ombyggnadstiden 1980 - 1983 inrymdes Riksdagen provisoriskt i det då nyuppförda Kulturhuset vid Sergels torg. Den 4 oktober 1983 invigdes och öppnades plenisalen och det nygamla riksdagshuset av riksmötet.

Nya registreringsskyltar på svenska fordon

1973

Fram till 1973 var varje fordon i Sverige registrerade i det län där fordonet hörde hemma. Det fanns med andra ord inget nationellt register före 1973. Länsstyrelsen i varje län hade ett register över fordonen i länet. Registreringsskylten innehöll därför länsbokstaven plus ett löpnummer med upp till 5 siffror. Varje län i Sverige har en unik länsbokstav, exempelvis ”C” för Uppsala län, ”D” för Södermanlands län, ”E” för Östergötlands läs, osv. Om ett län hade fler än 99.999 inregistrerade fordon utökades länsbokstaven med ett A och i förekommande fall med ett B. Stockholms stad hade många inregistrerade fordon hade följande olika länsbokstäver på bilarna: A, AA och AB och Stockholms län B, BA och BB. Bilden visar ett exempel på en registreringsskylt från Stockholms län före 1973. Bild Wikipedia. Det var lite kul med dessa gamla registreringsskyltar med länsbokstav. Personer som var ute på bilsemster i Sverige och såg en bil med samma länsbokstav som den personen själv hade hejade de på varandra. Den 1 maj 1973 infördes ett centralt bilregister i Sverige och därmed avskaffades systemet med länsvisa registreringsskyltar. Man började nu använda tre bokstäver-tre siffror, exempelvis HBP 622. Övergången till det nya systemet skedde länsvis med början i Uppsala län redan 1972. Samtliga fordon i Sverige fick nya registreringsskyltar, inte bara nyregistrerade fordon. Bilden visar en svensk registreringsskylt med kontrollmärke, efter 1973 men före 2003. Den så kallade EU-skylten gjorde entré i Sverige den 1 april 2003 med ett blått område med EU-symbol och nationalitetsbokstaven S. Alla nyregistrerade fordon i Sverige försågs från 2003 med registreringsskyltar med EU-märke. Bilden visar en registreringsskylt från 2003 med kontrollmärke och EU- symbol. Bild Wikipedia. Registreringsskyltar från 2019: Under 2010-talet började det bli uppenbart att ett nytt system för bilregistreringsnumren skulle behövas då det system som användes fram till dess inte skulle räcka så länge till för alla nya fordons som skulle komma att registreras framöver. Lösningen blev att en bokstav infördes som sista tecken i registreringsnumret. Den 16 februari 2017 tog regeringen ett beslut möjliggjorde att Transportstyrelsen kunde tilldela registreringsnummer där det sista positionen är alfanumeriskt (dvs. siffra eller bokstav), t.ex. MLB 84A, dvs tre bokstäver-två siffror - en bokstav/siffra. Beslutet påverkade bara nyregistrerade fordon. Den nya typen av registreringsnummer började användas från 16 januari 2019. Bilden visar ett exempel på en registreringsskylt från 2019 med en bokstav som sista tecken.

Kärnkraftsomröstningen 1980

Folkomröstningen om kärnkraften i Sverige hölls den 23 mars 1980. Folkomröstningen hade inte bara två alternativ, JA eller NEJ till kärnkraft utan tre. Folkomröstningen gällde tre förslag som kallades Linje 1, Linje 2 och Linje 3. De olika linjernas valsedlar talade alla om avveckling av kärnkraften. Vad som framför allt skiljde dem åt var takten på avvecklingen. Linje 3 inom högst 10 år, de övriga i den takt som är möjlig med hänsyn till behovet av elektrisk kraft för upprätthållande av sysselsättning och välfärd. Linje 2 fick flest röster. Utfallet blev 18,9 procent för Linje 1 (successiv avveckling), 39,1 procent för Linje 2 (successiv avveckling, offentligt ägande, hushållning, satsning på förnybar energi) och 38,7 procent för Linje 3 (avveckling inom 10 år och satsning på förnybar energi). Moderaterna drev Linje 1, Folkpartiet (nuvarande Liberalerna) och Socialdemokraterna Linje 2 och att Centerpartiet och VPK (nuvarande Vänsterpartiet) ställde sig bakom Linje 3. KDS, nuvarande Kristdemokraterna (som då ännu inte var ett riksdagsparti), ställde sig också bakom Linje 3. Beslutet om folkomröstningen togs till följd av ökad insikt om kärnkraftens risker efter Harrisburgolyckan 1979 och med en växande opposition mot kärnkraften i Sverige. Efter folkomröstningen beslutade riksdagen att alla reaktorer skulle vara avvecklade till år 2010. År 1997 beslutade riksdagen (1997:1320) om kärnkraftens avveckling utan att något slutdatum fastställdes. Den 17 juni 2010 röstade riksdagen JA till att tillåta byggande av nya reaktorer för att ersätta de befintliga, något som inte fanns med bland alternativen i kärnkraftsomröstningen. År 2020 hade Sverige sex reaktorer i drift.

Svenskt EU-medlemskap 1995

Den 13 november 1994 genomfördes en rådgivande folkomröstning i Sverige om EU-medlemskap. 52,3 procent röstade för ett svenskt medlemskap. Efter folkomröstningen gick Sverige med i Europeiska unionen (EU) 1 januari 1995. Sverige hade varit medlem av EFTA (Europeiska frihandelssammanslutningen - European Free Trade Association, EFTA) sedan 1960. År 1987 uttalade Sverige ett önskemål om att vara del av Europeiska gemenskapens (EG:s) inre marknad. Efter Berlinmurens fall hösten 1989 förekom mer diskussioner om ett svenskt EG-medlemskap. I juli 1991 lämnades Sveriges ansökan om medlemskap in av statsminister Ingvar Carlsson. Finland gick med i EU samtidigt som Sverige. Europeiska unionen (EU) är en fördragsbunden union mellan 27 europeiska länder och en internationell organisation med en unikt hög grad av överstatlighet. Europeiska unionen bildades den 1 november 1993, men dess historia sträcker sig ända tillbaka till upprättandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen (EKSG) den 23 juli 1952. En ekonomisk gemenskap (EG) upprättades den 1 januari 1958 och drygt tio år senare fulländades inrättandet av en tullunion.

Svenska kyrkan skiljs från staten år 2000

Den 1 januari 2000 skiljdes Svenska kyrkan formellt från staten. Men, i verkligheten fullbordades inte separationen fullt ut då Svenska kyrkan alltjämt har stats-liknande privilegier i förhållande till andra religiösa samfund och organisationer. Lag om Svenska kyrkan (SFS 1998:1591) är en svensk lag som bland annat reglerar svenska statens förhållande till Svenska kyrkan. Lagen utfärdades den 26 november 1998 och trädde i kraft 1 januari 2000. Lagen definierar att Svenska kyrkan som ett evangelisk-lutherskt trossamfund. Svenska kyrkan ska fortsätta vara en öppen folkkyrka, som styrs och leds i samverkan mellan en demokratisk organisation och kyrkans ämbete. Församlingens grundläggande uppgift definieras är att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission. Kyrkomötet anges som högsta beslutande organ. Sedan år 2000 ansvarar Svenska kyrkan själv för kyrkovalet som äger rum vart fjärde år. Sedan Svenska kyrkan skildes från staten år 2000 har antalet församlingar reducerats med drygt 1 100.

Kvinnors tillträde till typiskt

mansdominerade yrken

Kvinnliga poliser Sveriges första kvinnliga poliser började tjänstgöra år 1908. De första kvinnliga poliserna som anställdes var sjuksköterskor och titulerades polissystrar. Arbetsuppgifterna för polissystrarna var främst inriktade på att erbjuda social och medicinsk hjälp åt de kvinnor och barn som av olika anledningar hade omhändertagits av polisen. Polissystrarna tjänstgjorde inte i polisuniform utan i sjuksköterskedräkt och de var heller inte beväpnade. De tilldelades dock från första början polismans skydd och befogenhet – de var alltså poliser. Därför bar de också polisens tjänstetecken, det vill säga polisbricka. Från och med 1940-talet började de att alltmer benämnas som kvinnliga poliser, även om deras officiella titel var polissyster. Titeln polissyster avskaffades 1954. Hösten 1957 antogs 24 kvinnliga elever vid Statens polisskola i Stockholm. I januari 1958 började de ordningspolistjänst, och de rekryterades för uniformstjänst vid de olika distrikten med patrulltjänst som uppdrag. Från detta år började således kvinnliga poliser patrullera i uniform. Vid denna tid var polisen fortfarande kommunal. Bilden visar kvinnliga svenska poliser i Stockholm 1958. Bild: Wikipedia. År 1958 examinerades med andra ord kvinnliga poliser från samma polisutbildning som männen (innan dess hade det funnits specialkurser för kvinnliga poliser). Men, att de skulle få bära samma uniform som männen var helt otänkbar. På avstånd skulle vara tydligt vilka som var manliga och kvinnliga poliser. Detta ledde till att kvinnlig användning av byxor uteslöts. Man insåg dock att det skulle vara problematiskt och olämpligt med kjol i yttre tjänst varvid byxkjol introducerades. Bilden visar en kvinnlig polis i uniform bärande kjol (byxkjol) cirka 1955 - 1970. Foto: Bo Trenter. Bild: Nordiska museet, ID: NMA.0110628. År 1957 antogs de första kvinnliga poliserna i Stockholm. I januari, året därpå, började de sin ordningspolistjänst. Kvinnorna hade samma arbetsuppgifter som de manliga poliserna men var utrustade med batong i stället för sabel. Under 1960-talet deltog kvinnliga poliser på prov i ordinarie spanings- och utredningsverksamhet. Förstatligandet av polisväsendet 1965: Efter förstatligandet av polisväsendet 1965 beslöt den då nyinrättade Rikspolisstyrelsen att starta en försöksverksamhet med speciella arbetsuppgifter för kvinnliga poliser. Verksamheten innebar att kvinnor anställda av polisen 1969 och senare enbart skulle användas för utrednings-, spanings- och skyddspolisverksamhet. De skulle inte ha uniformerad polistjänst, dvs kvinnliga poliser fråntogs rätten att bära uniform. År 1971 biföll dock Justitiedepartementet en framställan att kvinnliga poliser skulle få fullgöra yttre polistjänst. Kvinnor i polistjänst har sedan dess i princip samma arbetsuppgifter, utbildning, utrustning och avlöningsförmåner som manliga kollegor. Det var alltså först 1971 som kvinnliga poliser började arbetar under samma villkor som sina manliga kollegor och uniformerade kvinnliga poliser tilläts för första gången patrullera i yttre tjänst. Förbudet för kvinnliga poliser att bära uniform upphävdes med andra ord 1971 och tre år senare, dvs 1974, fick de också rätt att bära byxor. Bilden visar en kvinnlig polis i uniform klädd i byxor, den 13 juni 1974 i Örebro. Foto: Roger Lundberg. Bild: Örebro läns museum, ID: OLM-2012-8-11413

Kvinnor i Försvarsmakten

Kvinnor fick formellt inträde till alla delar av Försvarsmakten 1989, men fram till 1994 krävdes att kvinnor avsåg att göra officersutbildningen för att överhuvudtaget få göra värnplikt. Av de som dagligen arbetar i Försvarsmakten idag är cirka 22 procent kvinnor och 78 procent män. Den första kvinna som gjorde (frivillig) värnplikt var Inger-Lena Hultberg, som 1962 gjorde marktjänst inom flygvapnet. Hon var dock ett undantag. Det skulle dröja till 1980 innan kvinnor kunde söka vissa tjänster och utbildningar i det militära. Året därpå, dvs 1981, beslutade riksdagen att både kvinnor och män ska kunna rekryteras till befälsyrken inom alla försvarsgrenar. Kvinnor tilläts tjänstgöra som officerare, och senare också som soldater och sjömän. Kvinnor fick formellt inträde till alla delar av Försvarsmakten 1989, men fram till 1994 krävdes att kvinnor avsåg att göra officersutbildningen för att överhuvudtaget få göra värnplikt. Kvinnor har dock funnits i Försvarsmaktens tjänst sedan början av 1900-talet inom frivilligorganisationer som Blå Stjärnan, Röda korset, Lottakåren, m.fl. Bilden visar en svensk luftbevakningslotta i tjänst i ett luftbevakningstorn med kikare, gevär och ammunitionsbälte under andra världskriget. De hade skarp ammunition och hade rätt att skjuta om de blev angripna. Bild: Krigsarkivet. Sedan den allmänna värnplikten infördes 1901 har det varit en plikt för alla unga män att genomgå värnpliktsutbildning, dvs det var en skyldighet att göra värnplikten. Från 1980 har kvinnor haft möjlighet att frivilligt göra värnplikt. Sedan 1989 är samtliga befattningar inom försvaret öppna för kvinnor, även stridande, och sedan1994 har det dessutom varit möjligt för kvinnor att göra värnplikt utan att genomgå påföljande officersutbildning. År 2010 pausades värnplikten till förmån för ett yrkesförsvar. Då det var svårt att fylla alla vakanser i Försvarsmakten med anställda soldater och sjömän återaktiverades värnplikten på nytt 2017, men nu med ett begränsat antal värnpliktiga per år. Den år 2017 återaktiverade värnplikten gäller nu både män och kvinnor. Mönstringsplikt införs den 1 juli 2017 och den 1 januari 2018 infördes skyldighet att genomföra värnpliktig grundutbildning. Så, 2018 utökades värnplikten i Sverige till att inkludera både kvinnor och män i 18- årsåldern för grundutbildning, dvs en könsneutral värnplikt. Bilden visar två kvinnliga svenska soldater, mars 2026. Foto: Johanna Åkerberg Kassel. Bild: Försvarsmakten.

Kvinnliga präster i Svenska kyrkan

Redan 1919 väcktes frågan om kvinnors möjlighet att bli präster i Sverige. Det skulle dröja nästan 40 år innan kvinnan fick tillträde till prästämbetet. Först år 1958 blev möjligt för kvinnor prästvigas i Svenska kyrkan. År 1960 vigdes de första kvinnliga prästerna. De var Margit Sahlin och Elisabeth Djurle Olander för Stockholms stift och Ingrid Persson för Härnösands stift. År 1973 blev Dora Wikner den första att prästvigas i Skara stift. Beslutet att tillåta kvinnor prästvigas var dock omstritt. År 1958 när beslutet togs att kvinnor skulle kunna bli präster var kyrkans majoritet var emot detta. Nyordningen hade pressats fram av regeringen. Då Svenska kyrkan fortfarande var en statskyrka vid denna tid, låg makten ytterst i politikernas händer. För regeringen handlade det om jämställdhet, för kyrkan om teologi. Kyrkans högsta beslutande organ, Kyrkomötet, fick 1957 en förfrågan från Sveriges riksdag om hur mötet såg på kvinnopräster. Svaret blev negativt. Regeringen ogillade beskedet och lade då fram en proposition i riksdagen om en ny lag och påminde Svenska kyrkans att dess personal var statsanställd och könsdiskriminering fick inte förekomma. Ett extrainkallat kyrkomöte 1958 beslutade då att tillåta prästvigning av kvinnor. För att minska kritiken från motståndarna till kvinnliga präster antog kyrkan en så kallad samvetsklausul som gav präster rätt att följa sin egen övertygelse om de inte ansåg sig kunna samarbeta med kollegor av kvinnligt kön. En biskop kunde heller inte tvingas att prästviga en kvinna mot sitt samvete. Detta innebar att kvinnopräster blockerades i vissa stift. Samvetsklausulen upphävdes dock av Kyrkomötet 1982. Kyrkomötet år 1993 beslutade vidare att om en man som skall prästvigas motsätter sig kollegor av kvinnligt kön inte får prästvigas. Präster av kvinnligt kön har också varit en kontroversiell fråga i andra länder. Danmark vigde sin första kvinnopräst 1948, Norge 1961, och Finland 1988. I den lutherska kyrkan i USA (ELCA) prästvigdes den första kvinnan 1970. Den romersk-katolska kyrkan säger fortfarande nej till prästvigning av kvinnor, likaså de ortodoxa kyrkorna. Ingrid Persson (1912 - 2000) var en av de första kvinnliga prästerna i Sverige. Palmsöndagen 1960 prästvigdes hon i Härnösand av Svenska kyrkan. Från 1963 var hon komminister i Svartviks kyrka, Njurunda församling, strax söder om Sundsvall. När undertecknad konfirmerades i mitten av 1960- talet gick han och läste hos just Ingrid Persson.