Kort om Sveriges historia 1500 -

2000

Inledning

Följande historiska avsnitt är på intet sätt fullständig ur historisk synvinkel. Syftet med avsnittet är att ge en tidsrelaterad historisk uppfattning om vad som hänt i Sverige och som kan ha haft en anknytning/påverkan på mina anors liv och leverne.

Relaterade länkar

• Sveriges historia, 1500- och 1600-talen • Reformationen och Gustav Vasa • Sveriges historia, 1700-talet • Sveriges historia, 1800-talet • Sveriges historia, 1900-talet • Kolonin Nya Sverige i Nordamerika • Häxprocesserna i Sverige • Indelningsverket • Svenska skolans historia • Bankernas historia • Vårt gamla myntsystem • Polisväsendet förr • Fattigvård i gamla tider • Sjukdomar och sjukvård förr • Svenska kyrkans organisation • Gästgiverier och skjutshåll • Svenska järnvägens historia • Riksdagens historia • De många svenska krigen • Svenska uppfinningar

Källor

• Wikipedia • Svenska krig 1521 – 1814. Ulf Sundberg, 1998 • Svenska freder och stillestånd 1249 - 1814, Ulf Sundberg, 1997 • Ånga och Dynamit, Historien om Sverige, Herman Lindqvist, 1999 • När Sverige blev stormakt, Historien om Sverige, Herman Lindqvist, 1994 • Ofredsår, Peter Englund, 1993 • Trolldomsprocesserna i Sverige av Bengt Ankarloo, 1996. Överst på sidan

1800-talet

1800-talet började dramatiskt för Sverige, men från 1814 och framåt präglades seklet av fred. Gustav III mördades 1792 och hans son, Gustav IV Adolf, efterträdde honom på tronen.

Finland under den svenska tiden

Under 1100-talet skedde en svensk expansion österut. I mitten och slutet av 1200-talet vet vi att det förekom svenska korståg till vad som är dagens Finland. Fästningar byggdes för att skydda de erövrade områdena, till exempel slotten i Åbo, Tavastehus och Viborg (längst in i Finska viken). Ett svenskt kungligt råd inrättades, en administrativ struktur och en finanspolitisk apparat skapades under 1200- och 1300-talen. Som ett resultat av detta integrerades ”Österlandet” fast i det svenska riket. Österlandet utgjorde därmed svenska rikets östra gräns. År 1323 undertecknade Sverige och Novgorod (Ryssland) ett fredsavtal som fastställde Sveriges östra gräns. De västra och södra delarna av nuvarande Finland blev svenska, medan Ryssland fick de östra delarna. Österlandet (Finland) blev nu en fullt integrerad del av Sverige och stod under samma politiska och juridiska administration som resten av Sverige. Finland var alltså aldrig en ”stat” under svenskt styre, utan snarare en av fyra svenska landsdelar, som omfattade Svealand, Götaland, Norrland och Finland. Svensktalande nybyggare bosatte sig i Finlands kustområden. År 1362 beviljades finländarna rätten att skicka representanter till kungaval, och på 1500- talet utvidgades denna rätt till att även omfatta representanter till den svenska ståndsriksdagen. Svenska var det huvudsakliga språket inom myndigheter, ämbeten, rättsväsende, militär och högre utbildning i Finland. Finska var främst ett språk som talades av bönder, präster och lokala domstolar i områden där finska var det dominerande språket. Under Sveriges stormaktsperiod sattes många regementen upp i den finska delen av Sverige, både infanteri- och kavalleriregementen. Soldaterna i regementena i Finland var nästan uteslutande finländare, medan majoriteten av officerarna kom från Sverige. Det militära språket i de regementen som sattes upp i Finland var dock svenska. Det fanns en anledning till detta. När en soldat eller officer förflyttades till ett annat regemente måste de förstå ordergivningen oavsett var inom Sveriges gränser regementet var uppsatt. Gustav Eriksson Vasa (regerade 1523–1560) utnämnde sin son Johan till hertig av Finland. År 1594 inrättades ämbetet generalguvernör över Finland som en del av omstruktureringen av det svenska rikets styre. Baron Clas Fleming utnämndes då till posten. En generalguvernör var den högsta militära och civila myndigheten över en region, som ofta omfattade många landskap, och representerade därmed den kungliga makten. Under 1600-talet inrättades flera svenska guvernement både i de baltiska provinserna och i svenska gränsregioner. Efter 1669 upphör utnämningen av generalguvernörer över Finland, med undantag för åren 1710–1712, 1742–1743 och 1747–1752. År 1634 infördes de regionala länen i svenska riket, vilket naturligtvis även omfattade den östra halvan av Sverige. Under den svenska perioden, som varade fram till 1809, bestod landsdelen Finland av sex landskap (och från 1634 även län), och ”rikets östra hälft” utgjorde en landsdel på samma sätt som Götaland, Svealand och Norrland i västra halvan av Sverige. De sex landskapen i Finland heter på svenska: Egentliga Finland, Tavastland, Savolax, Karelen, Nyland och Österbotten. I själva verket fanns det inget som hette ”Finland” under den tidiga svenska eran; i stället kallades det ”Östra Rikshalvan” eller ”Österland”. Det fanns dock ett landskap i ”Österlandet” som kallades ”Egentliga Finland” eller ”Varsinais-Suomi” på finska. ”Egentliga Finland” ligger i den sydvästra delen av Finland (i det tidigare länet Åbo och Björneborgs län), där Åbo (Turku) är den största staden. Kartan visar Sveriges fyra landsdelar som de var fram till 1809. Bild: Wikipedia. Expansionsstadierna visas i olika gröna nyanser, med gränserna som gällde år 1700. Som vi ser på kartan slutar varje namnen på varje landsdel på ordet ”land”, därav benämningen ”landsdel”. Som syns på kartan sträckte sig Norrland då långt ned i dåtidens Finland (Österland). Namnet “Finland”: Ursprunget till namnet ”Finland” är inte helt känt, och det är inte helt klart när det svenska namnet ”Finland” började användas som benämning för hela den östra halvan av riket. Under 1100- och 1200- talen avsåg namnet Finland endast ett av landskapen i den östra halvan, nämligen landskapet ”Egentliga Finland”. Under 1300-talet började namnet ”Österland” användas som benämning för hela den östra halvan av det svenska riket. Under 1500-talet började dock ”Finland” användas alltmer parallellt med ”Österland”. Från 1556 var till exempel Johan III hertig av Finland (inte hertig av ”Österlandet”). Från 1600-talet till 1809 var Finland, eller ”kungarikets östra halva”, det etablerade namnet på regionen. Observera att ”Finland” heter ”Suomi” på finska. Således är svensk och finsk historia naturligtvis nära sammankopplade.

Förlusten av Finland in 1809

Kriget med Ryssland 1808-1809: 1800-talet inleddes med flera krig för Sverige. Mellan 1805 och 1807 var Sverige i krig med Frankrike i svenska Pommern i norra Tyskland, mellan 1808 och 1809 med Ryssland i svenska Finland och 1808 med Danmark. Mellan 1813 och 1814 var Sverige i krig med Frankrike och Danmark (Napoleonkrigen) och 1814 med Norge. Finska kriget utkämpades mellan Sverige och det ryska imperiet mellan 1808 och 1809. Sverige stöddes av Storbritannien, medan Ryssland stöddes av Franska republiken och dess olika allierade (inklusive Danmark-Norge). Kriget var en del i Napoleonkrigen. Finska kriget bröt ut efter att Rysslands tsar Alexander I och kejsare Napoleon I i Frankrike undertecknat ett fredsavtal i Tilsit i juli 1807. Enligt avtalet skulle Alexander I attackera Sverige om vi inte avslutade våra relationer med Storbritannien och anslöt sig till Napoleons handelsblockad mot just Storbritannien. Sverige hade varit allierat med Storbritannien sedan kriget i svenska Pommern, och den svenske kungen Gustav IV Adolf vägrade att gå med på de franska kraven. I princip indelade Napoleon och Alexander Europa i olika intresseområden. Alexander fick fria händer att invadera svenska Finland. Den 21 februari 1808, mitt i smällkalla vintern, korsar tsar Alexanders ryska trupper den svensk- ryska gränsen till Finland. Den ryska styrkan uppgick till 24 000 man. Anfallet ägde rum utan någon officiell krigsförklaring. Den svenska fältarmén i Finland uppgick till cirka 21 000 man, varav cirka 7 000 var stationerade i fästningarna Sveaborg och Svartholm. Eftersom det var mitt i vintern och Bottenhavet var fruset var det inte möjligt att skicka förstärkningar från Stockholm till Finland vid den tidpunkten. Det skulle ha varit svårt för de svenska styrkorna i Finland att försvara hela Finland mot ryssarna. Planen var att den svenska armén skulle dra sig tillbaka norrut i Finland i väntan på förstärkningar, medan de södra delarna övergavs och ockuperades av ryssarna. Det svenska försvaret i söder upprätthölls med stöd av fästningarna Sveaborg och Svartholm. Planen var att invänta våren då förstärkningar av den svenska fältarmén i Finland anlänt och var fulltalig, så skulle man inleda en motattack från norr och med hjälp av flottan och trupperna i fästningarna i söder återta hela Finland i en kniptångsmanöver. Den svenska fästningen Sveaborg, belägen utanför Helsingfors, är en av världens största sjöfästningar. Fästningen omfattar flera öar vid infarten till Helsingfors och är även känd som ”Nordens Gibraltar”. När kriget började var viceamiral Carl Olof Cronstedt högste befälhavare på Sveaborg. Men Cronstedt visade sig vara en förrädare. Försvaret av Finland var beroende av att Sveaborg kunde hålla stånd mot den ryska belägringen. Det var dock osannolikt att den första ryska styrkan ensam skulle kunna erövra Sveaborg så länge det fanns krut i fästningen, där 7 000 man och hela den svenska skärgårdsflottan med över 200 fartyg var stationerade. Totalt hade fästningen också över 2 000 kanoner. Ryska trupper gick in i Helsingfors över isen den 2 mars 1808. Den 23 mars tog Cronstedt emot ryska förhandlare, och den 6 april gick Cronstedt med på att kapitulera till den ryska befälhavaren i Helsingfors. Detta stred helt mot Cronstedts order att hålla ställningarna. Han hade inte befogenhet att göra detta. Efter kapitulationen gick Cronstedt över till ryssarna. Kapitulationen av Sveaborg var ett hårt slag för försvaret Finland, och nu blev det ännu lättare för de överlägsna ryska styrkorna att ockupera Finland. Danmark har alltid haft för vana att anfalla Sverige när Sverige varit i krig med andra nationer, och denna gång var inget undantag. Den 14 mars 1808 förklarade Danmark (i allians med Frankrike) krig mot Sverige, vilket band upp huvudarmén vid Sveriges västra gräns. Detta innebar att Sverige nu stod inför ett tvåfrontskrig. Under hela konflikten med Danmark var den brittiska flottan till hjälp för Sverige och utgjorde ett hot mot alla danska försök till landstigningar. Kriget i Finland gick dåligt för Sverige och ledde till att Sverige tvingades avstå från sin östra hälft, Finland. Fredsfördraget undertecknades i Fredrikshamn den 17 september 1809. Ryssland krävde att få de sex landskap som då utgjorde Finland, men även den del av Västerbottens län som låg i norra delen av dagens Finland samt ögruppen Åland. Den finska delen av Sverige bestod av sex landskap i södra och mellersta delen av den östra halvan av vårt land. Den norra delen av dagens Finland var då en del av Norrlandsregionen i Sverige, eller mer exakt, en del av Västerbotten län. Åland, öster om Stockholm, var en del av Svealand i centrala Sverige. Före 1809 gick den gamla gränsen mellan Finland och övriga Sverige betydligt längre söderut i Finland än idag. I praktiken var det som idag är norra Finland då en del av Västerbottens län. Den slutgiltiga gränsen mellan Sverige och det som då blev ryska Finland drogs längs älvarna Torneå och Muonio. Kartan visar Sveriges gränser efter freden 1809. Med freden förlorade Sverige ungefär en tredjedel av sitt territorium och en fjärdedel av sina invånare. I enlighet med fredsfördraget kom Finland nu under ryskt styre och bildade det ryska storfurstendömet Finland. Fredsfördraget med Danmark undertecknades i Jönköping den 10 december 1809, utan några ändringar av gränserna.

Gustav IV Adolf avsätts i en statskupp 1809

Gustav IV Adolf, Sveriges konung, hyste ingen beundran för Napoleon och det franska kejsardömet, tvärtom. Hans distansering från Napoleon och Gustav Adolfs ibland överdrivna och envisa stolthet och självbild innebar att hans beslut inte alltid baserades på sunt förnuft och fakta. Som Sveriges kung ledde Gustav IV Adolf de svenska styrkorna. Den 13 mars 1809 avsattes Gustav IV Adolf från tronen i en statskupp. Formellt tog hertig Karl över makten som kung Karl XIII i väntan på en ny tronarvinge. Karl XIII var en yngre bror till Gustav III och således Gustav Adolfs farbror. Statskuppen 1809 var ett uppror mot Gustav IV Adolf. Bakgrunden till statskuppen var främst de militära nederlagen i finska kriget och det växande missnöjet med hur landet styrdes. Gustav IV Adolfs utrikespolitik var allmänt impopulär, och hans antifranska hållning fick förödande konsekvenser för Sverige. Den främsta orsaken var dock missnöjet med enväldet. Hans dåliga och ineffektiva ledarskap ansågs också vara orsaken till det misslyckade kriget i Finland. Kuppmakarna hade sina starkaste maktresurser i den västra armén i Värmland. Man kom överens om att så snart besked kom från de sammansvurnas högkvarter i Stockholm om att tiden var inne, skulle överstelöjtnant Georg Adlersparre marschera med pålitliga trupper mot huvudstaden. Statskuppen började den 7 mars 1809 genom spridandet av ett tryckt revolutionsmanifest, där medborgarna uppmanas till sammanhållning i kampen att rädda Sverige. Fem dagar efter revolutionens början fick kungen vetskap om Västra arméns antågande och den 12 mars utgick från Stockholms slott en kungörelse undertecknad av kungen angående det uppror som utbrutit i Värmland. Den 13 mars beslutade sig Gustav IV Adolf att resa till Skåne för att söka stöd hos den därvarande armén, som leddes av Johan Christopher Toll, som var mer lojal mot kungen. Då ingrep en grupp adelsmän under ledning av Carl Johan Adlercreutz och tillfångatog kungen på Stockholms slott. Under natten fördes Gustav Adolf som statsfånge till Drottningholms slott, varifrån han snart överfördes till Gripsholms slott i Mariefred. Revolutionen ledde bland annat till att kungen, drottningen och deras arvingar förlorade den svenska kronan för alltid. Istället blev Gustav Adolfs farbror, hertig Karl, ny kung. Gustav IV Adolf, drottningen, kronprinsen och de andra kungliga barnen fråntogs sitt svenska medborgarskap och förvisades från Sverige för alltid. Karl XIII var dock över sextio år gammal och hade inga barn. Detta innebar att det inte fanns någon tronarvinge till den svenska tronen. Efter att Gustav IV Adolf avsatts 1809 avskaffades 1772 års regeringsform samt Förenings- och säkerhetsakten från riksdagen 1789. Istället antogs 1809 års regeringsform. Ny tronföljare: Den 18 juli 1809 valdes den dansk-norska prinsen Christian August till ny tronföljare till den svenska kronan och skulle efterträda den äldre och barnlöse Karl XIII, som dock skulle regera fram till sin död. Kronprins Karl August avled dock oväntat den 28 maj 1810, endast 41 år gammal. Några månader senare inträffade dock något märkligt: en fransk militär och adelsman valdes i stället till ny kronprins av Sverige. Det var prinsen av Ponte Corvo, Jean Baptiste Bernadotte. När Karl XIII avled 1818 kröntes Bernadotte till kung av Sverige med det kungliga namnet Karl XIV Johan. Bilden visar kronprins Karl Johan klädd i en svensk generalsuniform 1811 (Han regerade som kung Karl XIV Johan från 1818 till 1844). Målning av François Gérard. Bild: Wikipedia.

Krig med Frankrike och Danmark 1813–1814

I enlighet med konventionerna i Sankt Petersburg och Stockholm (5 och 9 april 1812) förband sig Sverige att aktivt delta i kampen mot Napoleon i utbyte mot Rysslands löfte att verka för Sveriges förvärv av danska Norge. Våren 1813 skickade Sverige 30 000 man till Tyskland för att delta i kriget mot Napoleon. Kronprins Karl Johan fick befälet över den så kallade Nordarmén, som bestod av svenskar samt cirka 95 000 preussiska och ryska soldater. Samtidigt försökte Karl Johan spara de svenska trupperna till den förestående svenska attacken mot Danmark (som var allierat med Frankrike), då danskarna skulle tvingas avträda Norge till Sverige. I slutet av 1813 marscherade Karl Johan norrut till Holstein för att tvinga Danmark att kapitulera. Efter slaget vid Bornhöved den 7 december 1813, Frederiksorts kapitulation den 19 december och Glückstadts kapitulation den 4 januari 1814 tvingades Danmark genom Kielfördraget den 14 januari 1814 att avträda Norge till Sverige.

Union med Norge 1814

Det norska motståndet mot Kielfördraget ledde till att Norge förklarade sig självständigt och antog en norsk konstitution, Eidsvolls författningen, den 17 maj 1814. Ur svenskt perspektiv innebar detta att Sverige var tvunget att underkuva Norge med våld om Sverige inte ville avstå från de vinster som Kielfördraget innebar. Men att ge upp Norge var inte ett alternativ för kronprins Karl Johan, varför en invasion av Norge planerades. Den stridserfarna svenska huvudarmén på cirka 45 000 soldater gick in i Norge i gryningen den 30 juli 1814, med Fredriksten fästning som sitt första mål. Den 4 augusti 1814 hissade de norska försvararna av Fredrikstad en vit flagga på fästningens vallar. Klockan åtta på kvällen den 14 augusti 1814 undertecknade de norska förhandlarna Mossavtalet. Kronprins Karl Johan, som representerade den svenska kungen, slöt ett avtal med det norska parlamentet. Under veckorna efter vapenstilleståndet fortsatte förhandlingarna om hur Eidsvolls författningen skulle anpassas till en unionslösning, dvs. en revidering av den norska författningen för att möjliggöra en personalunion med Sverige. Mossfördraget den 14 augusti 1814 innebar att den danske kungen Kristian Fredrik abdikerade från den norska tronen och att Norge ingick en personalunion med Sverige. Sveriges kung Karl XIII blev gemensam kung för både Sverige och Norge. En personalunion är en union mellan två eller flera stater med en gemensam statschef, i detta fall Sveriges kung. Unionen mellan Sverige och Norge upplöstes 1905. Mer information om personalunionen finns på sidan: Svensk-norska unionen

Beväringen 1812 - ett tidigt

värnpliktssystem

En av svagheterna med indelningsverket var problemet med att få fram tillräckligt med förstärkningstrupper. Under kriget med Ryssland 1808–1809 stod det klart att något måste göras med indelningsverket för att kunna skaffa fram tillräckligt antal reservsoldater. Den 27 oktober 1812 antog riksdagen en lag som införde ett värnpliktsystem som komplement till den reguljära armén. Värnpliktsystemet fick namnet Beväringen. Vid 21 års ålder inkallades unga män för mönstring och genomgick sedan en kortare militär utbildning. Inledningsvis var utbildningstiden endast 12 dagar, men på 1850-talet förlängdes den till 30 dagar. Utbildningstiden förlängdes därefter flera gånger och nådde 90 dagar på 1890-talet. Både indelningsverket och beväringsinrättningen avskaffades 1901. I stället infördes ett system med allmän värnplikt där de indelta- och värvade regementena ersattes med en värnpliktsarmé. Mer information finns på sidan: Beväringsinrättningen och allmän värnplikt

Freden, vaccinet och potäterna

Under 1600- och 1700-talen var Sverige i krig under mycket långa perioder. Detta hade en mycket negativ inverkan på befolkningstillväxten. Sedan 1814 har Sverige dock haft en lång period av fred. Detta har haft en positiv inverkan på befolkningstillväxten. I Sverige dog 270 000 människor av smittkoppor mellan 1749 och 1800. Edward Jenner i Storbritannien, utvecklade ett vaccin mot smittkoppor som kunde användas för att förebygga sjukdomen. De svenska myndigheterna var tidiga med att dra nytta av Edward Jenners upptäckt. Den första smittkoppsvaccineringen i Sverige genomfördes den 23 oktober 1801. År 1816 blev Sverige det första landet i världen som lagstiftade om att alla barn under två år skulle vaccineras mot smittkoppor. Detta resulterade i en minskad dödlighet. Det fanns dock andra epidemier som var ett problem under 1800-talet, bland annat kolera. Fem epidemier härjade i Sverige mellan 1834 och 1873. Det fanns inget vaccin mot kolera. En annan orsak till minskad dödlighet var kosten. Här kommer potatisen in i bilden. Den var näringsrik och gav naturligt kalorier, men ännu viktigare var att den tillförde vitaminer som byggde upp motståndskraft mot många sjukdomar. En annan viktig orsak till minskningen av dödligheten var insikten om vikten av god hygien, särskilt i samband med förlossningar, vilket framför allt minskade den höga spädbarnsdödligheten. Tabellen visar Sveriges befolkningstillväxt sedan folkräkningarna började i mitten av 1700-talet. Mellan 1750 och 1850 fördubblades i princip befolkningen. Jordbruket är fortfarande grunden för vår ekonomi, men genomgår stora förändringar. Den odlingsbara marken ökar genom nyodling. Dränering och växelbruk ökar avkastningen. Utbildning och kampanjer introducerar nya grödor som potatis, förbättrade odlingsmetoder och effektivare redskap. Så man kan säga att freden, vaccinet och potäterna var tre viktiga förutsättningar för utvecklingen.

Samhället reformeras

Mitten av 1800-talet var en tid präglad av många reformer. Exempel på detta är Folkskolestadgan 1842, lika arvsrätt för män och kvinnor 1845, myndighetsålder för ogifta kvinnor 1858 och avskaffandet av skråväsendet 1846. Riksdagens tvåkammarsystem inrättades 1865 och ersatte då den gamla ståndsriksdagen. Under 1800-talet genomfördes också omfattande jordbruksreformer, vilket ledde till betydande förbättringar inom jordbruket.

Skiftesreformerna

Åkerarealen utökades under 1800-talet genom nyodling. Utdikning och växelbruk ökade avkastningen. Under samma tid skedde betydande sociala förändringar, inte minst inom jordbruket. Det gradvisa genomförandet av de omfattande skiftesreformerna, vilka innebar en omfördelning av böndernas jordinnehav, gynnade jordbruket. Syftet med skiftesreformerna var att samla varje bondes åkrar till så få tegar som möjligt – hellre en stor åker än flera små. Sedan lång tid tillbaka hade bönderna odlat i flera små tegar. Dessa små tegar slogs nu samman till större sammanhängande åkrar. Solskiftet har reglerat odlingarna i Sveriges jordbruksbygder sedan medeltiden. I en så kallad bondby (jordbruksby) ägde varje bonde en del av varje enskild åker och äng som ägdes av byn, vilken bildade en samfällighet för gemensamt ägande. Således ägde varje bonde i byn en teg i vart och ett av byns fält. Storleken och antalet av dessa tegar var proportionella mot bondens andel i jordbruksbyn. Alla bondgårdar i en jordbruksby var grupperade som en by, ofta med en kyrka i centrum, därav termen ”jordbruksby” eller “bondby”. Jordbruksmarken omgav dessa jordbruksbyar. Varje enskilt fält som ägdes av byn var uppdelade i flera små tegar och varje bonde i byn hade sin andel i respektive fält. Det var omöjligt att bruka sin egen teg om inte den intilliggande tegen också brukades samtidigt, exempelvis vid sådd eller skörd. Även om en enskild bonde ville ändra sina odlingsmetoder kunde han inte göra det om inte de andra också gjorde det. Detta var naturligtvis kontraproduktivt. Därför gjordes flera skiftesreformer för att göra jordbruket mer effektivt. Dessa jordreformer var privata initiativ men stöddes av staten. Det var frivilligt för varje jordbruksby att genomföra skiftesreformerna. Syftet med reformerna var att ge varje bonde en så stor sammanhängande odlingsmark som möjligt, snarare en stor än flera små tegar. Det har genomförts tre stora skiftesreformer i Sverige: Storskiftet, Enskiftet, och Laga skifte. Storskiftet: Den första moderna skiftesreformen som genomfördes i Sverige var storskiftet. För att modernisera jordbruket och få bättre avkastning från marken krävdes förändringar. Men enligt 1734- års lag kunde ett jordskifte inte ske om inte alla markägare i jordbruksbyn samtyckte till det. Skiftesreformen inleddes av riksdagen i och med lantmäteristadgan 1749, senare i en förordning från 1757 kallad storskifte, då skiftesvitsord infördes (dvs skifte skulle genomföras om en jordägare i byn begärde detta). Detta gjorde det möjligt för en delägare att begära skifte vilket då även omfattade de övrigas ägolotter, alltså ett försök att samla ihop böndernas jord till större stycken. År 1762 uppsattes ett mål på högst fyra skiften åker och fyra skiften äng per gård. Dessa mål uppnåddes ytterst sällan vid ägoskiften. Storskiftet genomfördes i stora delar av landet mellan 1758 och 1827. Skiftesreformen hade två huvudsakliga syften; dels skulle åker- och ängstegarna sammanföras i färre enheter, dels skulle den gemensamt ägda jorden delas upp mellan jordbrukarna för att därigenom brukas bättre. Reformen innebar med andra ord ägoskifte av jord i landsbygdens jordbruksbyar. Storskiftet var dock inte tillräckligt radikal. Det gjordes för många kompromisser. Jordbruksmarken var fortfarande uppdelad i många små tegar, och den enskilde bonden var fortfarande beroende av sina grannars bruk av sina tegar. Enskiftet: Storskiftet uppnådde inte alltid målet om färre och större tegar. Gustav IV Adolf kom därför med förordningen om enskifte vilket innebar att varje bondes jord om möjligt skulle föras ihop till ett enda stycke. Enskifte började genomföras i Sverige i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet. Enskiftets upphovsman var Rutger Macklean på Svaneholms gods i Skåne. I ett antal byar som tillhörde godset genomfördes ett mycket strikt skifte som innebar att brukningsenheternas marker skulle samlas i ett skifte, enskifte, vilket medförde att de gamla bondbyarna blev uppsplittrade. Bönderna fick i många fall nu flytta sina gårdar eller bygga nytt inom de nya skiftenas gränser. Då reformen visade att både produktiviteten och lönsamheten ökade utfärdades 1803 en förordning av Kungl. Maj:t om enskiftets genomförande i hela Skåne, i Skaraborgs län 1804 och i hela riket 1807, med undantag för Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands och Västerbottens län samt Finland. I princip för de norra delarna av landet undantagna. Enskiftet initierades inte bara av godsägare, utan genomfördes även i byar med självägande bönder. Med utflyttningen ur byarna följde nästan alltid nyodling, i synnerhet av sådana utmarker som låg mellan åkertegar, vilka nu tilldelats en och samma ägare. Denna jordreform är alltså en av de främsta orsakerna till den svenska åkerjordens ökning. En förutsättning för att enskiftet skulle vara framgångsrikt var att de skiftade markerna var jämna och bördiga och att nästan all mark var möjlig att uppodla. Detta innebar att enskiftet fick störst utbredning i slättbygderna i Skåne och Västergötland samt på Öland. Laga Skifte: Laga skifte var en jordreformsförordning som beslutades år 1827 och principerna i denna skiftesstadga gällde till 1928. Syftet var att slutföra de jordreformer som påbörjats med storskiftet och enskiftet. Laga skifte möjliggjorde således genomförandet av ett jordskifte i hela Sverige och genomfördes i mitten av 1800-talet. Det räckte att en bonde, eller snarare besutten delägare i byn begärde laga skifte för att ansökan om skifte skulle vara giltig, ett så kallat absolut skiftesvitsord. Laga skifte var inte lika genomgripande som enskifte, men betydligt mer långtgående än storskiftet. Reformen innebar att många bondgårdar flyttades från byarna till den mark som tilldelats respektive bonde. Jordskiftet, inklusive utflyttningen av bondgårdarna, innebar att bönderna inte längre var lika beroende av varandra som de hade varit i bondbyarna, och de behövde inte längre korsa någon annans åker för att nå sin egen. När skifte skulle verkställas i en by sändes en lantmätare dit för att mäta upp böndernas jord och fördela den samt upprätta skifteskartor. Vid skiftesförrättningen skulle en ägogradering göras för att få en rättvis fördelning av jorden. Den jordägare som vid skiftesförrättningen tilldelades sämre jord kunde kompenseras genom att få en större areal. Det samlade värdet av hemmanet före och efter skiftet skulle vara lika. För att alla brukare skulle få sin rättmätiga del av markerna krävdes även att tidigare icke uppodlad mark fördelades mellan bönderna, vilket för många innebar arbetskrävande nyodlingar. För att kunna bruka de nya markerna blev vissa bönder ålagda utflyttningsskyldighet, vilket innebar att gården flyttades från byatomten. Jordbrukarna fick ersättning för kostnaderna för att riva de gamla byggnaderna, flytta dem och bygga upp dem på den nya platsen. Som ett resultat av detta försvann många landsbygdsbyar från kartan. I delar av Sverige genomfördes aldrig skiftesreformerna, särskilt inte i Dalarna. Mer information om skiftesreformerna finns på sidan: Skiftesreformerna i Sverige

Sverige industrialiseras

Industrialiseringen inleds i mitten av 1800-talet. Först ut är Sågverksindustrin. Många sågverk anläggs längs Norrlandskusten. Det gamla bondesamhället genomgår grundläggande förändringar. Nya samhällen växer upp och en industriarbetarklass växer fram. År 1900 arbetar nästan var tredje löntagare inom industrin. Flera uppfinningar bidrog till industrialiseringen, såsom ångmaskinen, produktionen av stål och inte minst, propellern. Ångmaskinen gjorde det möjligt att anlägga fabriker där det var mest praktiskt. Tidigare var man tvungen att anlägga bruken invid forsar för att kunna utnyttja vattenkraften. Industrin flyttade nu till städerna och dit följde även arbetskraften. I Tunadal, strax norr om Sundsvall, uppfördes 1849 den första ångsågen i Sverige och den efterföljdes snart av så många andra liknande anläggningar att Sundsvallsdistriktet blev ett av Sveriges viktigaste industriområden med förbindelse med länder på alla håll i världen. Från ångsågen var steget inte långt till massaindustrier och pappersbruk. Poeten Elias Sehlstedt myntade det berömda uttrycket ”Och såg vid såg jag såg, varhelst jag såg” efter att ha besökt Sundsvall och blivit imponerad av det stora antalet sågverk i området. Järnvägen förenade Sverige på ett helt nytt sätt. Byggandet av järnvägar inleddes i mitten av seklet, och 1862 invigdes den första stambanan, Västra stambanan mellan Stockholm och Göteborg. Två år senare, 1864, öppnades Södra stambanan till Malmö. Nu kunde även gods transporteras på land med hjälp av ånglok. Mer information finns på sidan: Svenska järnvägens historia Ångmaskinen skulle också revolutionera sjöfarten. Ångbåtar gjorde människor mindre beroende av vädret. Det dröjde dock till sekelskiftet innan antalet ångfartyg nådde samma nivå som segelfartyg inom transportindustrin. Ångfartyg kunde byggas i järn och blev både större och snabbare. Passagerarfartyg med ångdrift gjorde enklare att resa längs kusterna och på de stora insjöarna. Den svenska exporten av järn till USA ökade i början av 1800-talet och blev vid den tiden ganska betydande. Den svenska örlogsflottan genomgick stora förändringar under 1800-talet. Det första ångdrivna stridsfartyget var ångkorvetten HMS Thor, som stod klar 1841, och det första propellerdrivna stridsfartyget i Sverige, ett av de första i Europa, var skruvångkorvetten HMS Gefle. Flottans första ångdrivna järnfartyg var hjulångaren HMS Kare, som sjösattes 1847. Det första svenska bepansrade stridsfartyget var pansarskeppet HMS Svea på 3 000 ton. Hon sjösattes i december 1885.

Folkrörelserna föds

De sociala och ekonomiska förändringarna är bakgrunden till folkrörelserna; arbetarrörelsen, frikyrkorörelsen och nykterhetsrörelsen. Målen är 8-timmars arbetsdag, statskyrkans avskaffande och alkoholförbud. Kravet på allmän rösträtt växer. Rösträtten grundas på inkomst eller förmögenhet och endast 20% av myndiga män får rösta. År 1909 införs allmän rösträtt för män och 1919 för kvinnor. År 1921 genomfördes det första riksdagsvalet där kvinnor hade möjlighet att rösta. När liberalen Nils Edén och socialdemokraten Hjalmar Branting bildar en koalitionsregering 1917 är parlamentarismen (dvs makten hos riksdagens majoritet) genomförd i praktiken.

1842-års folkskolestadga

År 1842 antogs en lag som innebar att en allmän folkskola inrättades i Sverige. Enligt 1842 års folkskolestadga skulle det finnas minst en skola i varje socken och stadsförsamling. Denna skola skulle vara fast och ha en godkänd lärare. Någon klassindelning fanns inte utan alla åldersgrupper skulle gå i samma klass. Skolan skulle drivas lokalt, dvs. av socknen. Observera att när den allmänna folkskolan inrättades 1842 fanns ingen skolplikt för barnen utan folkskolan medförde enbart en plikt för socknen/kommunen att inrätta en skola. Detta var en eftergift till bönderna i riksdagen för att folkskolestadgan skulle kunna antas. Jordbrukssamhället, som skolan främst var avsedd för, var måttligt intresserat och inte övertygat om att folkskolan var nödvändig. Skolplikt för barnen infördes först med 1882-års folkskolestadga. Mer information om folkskolan finns på sidan: Folkskolan

Utvandringen till USA

Under perioden 1850 och fram till 1930 utvandrade cirka 1 250 000 svenskar till Nordamerika. Av dessa återvände cirka 200 000 tillbaka till Sverige. Det fanns även en tidig emigrationen som började redan på 1830-talet men den var blygsam. Den stora emigrationsvågen kom igång först efter det Amerikanska inbördeskriget, dvs efter 1865. Under 1800-talet började många svenskar drömma om en framtid i Amerika. De allra första nybyggarna åkte dit i protest mot Sverige. De var liberaler, frikyrkliga eller nykterister som protesterade mot det konservativa Sverige. Efter 1865, dvs efter Amerikanska inbördeskriget, gav sig en ny våg av resenärer av mot Amerika. Den här gången var det jordlösa drängar och bondesöner som gav sig iväg för att muta in gratis s.k. homestead mark i det nya landet, dvs få möjlighet att bruka sin egen jord. Två på varandra följande år med dåliga skördar och svält i slutet av 1860-talet påskyndade emigrationen, med 40 000 personer som emigrerade bara under 1869. Mot slutet av 1800-talet kom de flesta emigranterna från sydvästra Sverige, men strax efter 1900 började även människor från norra Sverige att emigrera. En stor del av dem som emigrerade från Sverige till Amerika bosatte sig i delstaten Minnesota och i staden Chicago (IL). De tidiga emigranterna var tvungna att själva organisera resan till USA. Det fanns inga passagerarfartyg över Atlanten vid den här tiden. I stället fick dessa emigranter resa som "ballast" ombord på fraktsegelfartygen som transporterade järn. Detta var inte ett särskilt bekvämt sätt att resa; förhållandena var mycket dåliga, och resan kunde ta upp till 3 månader, eller åtminstone 1 1/2 månad. Från 1860-talet fanns det speciella passagerarsegelfartyg, och från 1880-talet fanns det snabba oceangående ångfartyg där passagerarnas bekvämlighet var i fokus. Restiden reducerades till mellan 16 och 24 dagar. Det fanns ingen direktlinje med passagerartrafik mellan Sverige och Nordamerika under massutvandringsperioden. I stället var de svenska emigranterna tvungna att resa med båt från Göteborg till England och därifrån med passagerarfartyg till USA. Den första direktlinjen från Sverige till USA påbörjade sin verksamhet 1915: Swedish American Line (SAL). Mellan 1820 och 1930 emigrerade över 1,2 miljoner svenskar till Amerika. Det innebar att 1910 bodde en femtedel av alla svenskar i USA. Mer information om emigrationen finns på sidan: Den svenska utvandringen till USA

Kommunal- och landstingsreformen 1862

Sedan medeltiden har Sveriges landsbygd varit indelade i mindre kyrkodistrikt som kallades socken. Men redan på medeltiden fick socknen funktioner som inte direkt hade med kyrkan att göra. Socknen hade två funktioner integrerade i en och samma organ, dels som kyrksocken (landsortsförsamling) och som dels borgerlig socken (sockenkommun) som var det lokala styret. Socknen var således ett administrativt område på landsbygden bestående av flera intilliggande byar och tätorter. Varje socken hade en sockenkyrka, styrdes av sockenstämman, och var en föregångare till dagens kommuner. Socknarna var från 1682 administrativt indelade i rotar. Styret i städerna och dess församlingar var organiserad på annat sätt. Landskommun - lokala styret på landsbygden: Sockenstämman var det högsta beslutande organet i respektive socken fram till 1862 års kommunalförordningar, då socknen delades i en kyrklig- och en borgerlig kommun. Kyrkoherden ansvarade för sockenkyrkan och var den självklare ordförande i sockenstämman. Sockenman är en äldre benämning på en person som har rösträtt på sockenstämman. Den 21 mars 1862 antog riksdagen en förordning, kommunalförordningen, vilken avskaffade det gamla organet socken och därmed även sockenstämman. Den nya förordningen trädde i kraft den 1 januari 1863. Socknen delades nu upp i två separata enheter. Kommunalförordningen från 1862 innebar att det tidigare administrativa organet, ”socken”, ersattes av två olika typer av organ som kallades ”kommun”: 1. borgerlig “kommun” för det lokala styret kallad landskommun. 2. “kyrkokommun” kallad Församling. De båda blev därmed separata organ med olika ansvar och uppgifter. Det fanns nu olika typer av borgerliga kommuner: 1. Landskommuner på landsbygden 2. Stadskommuner i städerna I de nya borgerliga kommunerna (såsom landskommuner och köpingar) ersattes sockenstämman med en kommunalstämma (men med kommunalfullmäktige i större kommuner). I städer infördes stadsfullmäktige såsom motsvarighet. Allmän rådstuga kunde dock ersätta stadsfullmäktige i små städer. Den båda typerna av borgerliga kommuner existerade mellan 1863 och 1970. Förordningen 1862 resulterade i bildandet av cirka 2 500 kommuner i Sverige. Detta gjorde att kommunerna varierade mycket i storlek och befolkningstäthet. Kommunreformen 1952 minskade antalet kommuner från 2 498 till 1 037 genom sammanslagningar. Kommunalförordningen från 1862 lade grunden för det nuvarande kommunala systemet i Sverige. Kommunens huvuduppgifter omfattar skolan, äldreomsorgen, socialtjänsten, barnomsorg, brandförsvaret, lokal infrastruktur, vatten och avlopp, avfallshantering och lokal eldistribution, m.m. Kommunreformen 1971: Den 1 januari 1971 infördes en enhetlig kommuntyp, då alla tidigare landskommuner, städer och köpingar omorganiserades till enbart kommuner. Kommunreformen från 1952 visade sig snart inte vara tillräckligt genomgripande. Man började därför fundera på centralortsprincipen. Städer och landsbygd skulle tillsammans bilda enhetliga kommuner där staden, eller annan större tätort, skulle utgöra centralort för det omgivande området. Vanligen slogs flera landskommuner samman med den närliggande staden för att bilda en enda kommun som kallas just "kommun." Till exempel fanns det flera landskommuner runt staden Sundsvall, såsom Njurunda, Matfors, Indals- Liden och Stöde, som nu slogs samman med Sundsvalls stad för att bilda kommunen Sundsvall (Sundsvalls Kommun). Mer information finns på sidorna: Om Sveriges Kommuner och Socknen och sockenstämman Landstinget - regionalt självstyre: I Kommunalreformen 1862 inrättades också landsting för att ta hand om områden som var för stora för en enskild kommun att förvalta. De benämndes ibland ”sekundärkommuner”, till skillnad från de vanliga (primär-) kommunerna. Landstingen är folkvalda församlingar, som ansvarade för vissa bestämda samhällsuppgifter inom ett regionalt område, i första hand hälso- och sjukvård, lokaltrafik och regional utveckling. Landstingen var med andra ord ett nytt självstyrande organ, som inte existerade före reformen 1862, År 1634 delades Sverige in i flera regionala enheter som kallades län. Länen var ett statligt organ för regional kontroll av landets olika delar. Högste ansvarig i varje län är landshövdingen som utnämns av regeringen. I varje län finns en länsstyrelse som leds av landshövdingen. När landstingen inrättades som regional förvaltningsenhet 1862 skapades ett landsting i vart och ett av de redan befintliga länen. Landsting och länsstyrelser är dock två helt skilda organ, även om de är belägna inom samma territoriella område. De enskilda landstingen benämns efter det län de är belägna i, till exempel ”Västernorrlands Läns Landsting”. Landstingsfullmäktige är det högsta beslutande organet i varje landsting. Regioner från 2015: 2015 utökades landstingens ansvarsområden och de döptes om till ”regioner”. Således blev ”Västernorrlands Läns Landsting” nu ”Region Västernorrland”. Mer information finns på sidan: Regioner och Landsting

Två-kammarriksdagen 1866

Den medeltida ståndsriksdagen med de fyra stånden avskaffades 1865 och en tvåkammarriksdag infördes. Tvåkammarriksdagen var sen Sveriges riksdag från 1866 och fram till 1971. Den bestod av Första kammaren och Andra kammaren. 1971 ersatte en enkammarriksdag den dåvarande tvåkammarriksdagen. Den 22 juni 1866 trädde den nya representationsreformen i kraft. • Första kammaren var benämningen på den indirekt valda delen av den tvåkammarriksdagen. • Andra kammaren var benämningen på den direktvalda delen av tvåkammarriksdagen. Första kammaren bestod huvudsakligen av representanter för de högre klasserna. Andra kammaren hade en mer folklig karaktär. Ledamöterna i andra kammaren hade en kortare mandatperiod än ledamöterna i första kammaren. Förberedelserna av riksdagens ärenden skedde i gemensamma utskott för de två kamrarna. Den andra kammaren hade dock majoritet i gemensamma omröstningar på grund av sitt större antal ledamöter. Enkammarriksdagen 1971: 1970 avskaffades den tvåkammarriksdagen och ersattes från 1971 av Enkammarriksdagen. Sveriges enkammarriksdag har 349 ledamöter. Mer information finns på sidan: Riksdagens historia, Sverige

Övergång till metersystemet 1878

År 1665 införde Sverige ett enhetligt måttsystem som gällde för hela landet. 1735 gjordes en justering av detta system. En stor förändring av måttsystemet skedde 1855 när decimalsystemet antogs. Decimalsystemet var i bruk mellan 1855 och 1889. Med andra ord hade Sverige redan ett decimalsystem när metersystemet infördes 1878. Riksdagen röstade den 19 maj 1875 för en övergång till metersystemet. Det infördes officiellt genom en Kunglig förordning den 22 november 1878 med en tioårig övergångsperiod. De gamla måtten var tillåtna fram till ingången av år 1889. Så, från 1 januari 1889 är metersystemet det enda lagliga måttsystemet i Sverige. Vårt nuvarande system, dvs metersystemet, har sitt ursprung i Frankrike. Det fastställdes där efter revolutionen 1789 genom en lag som antogs den 7 april 1795. Mer information finns på sidan: Gamla mått och vikter

Myntreformen 1873

När Sverige gick in i 1800-talet var den svenska valutan riksdaler. År 1855 infördes ett decimalt valutasystem i Sverige. Den nya enheten fick namnet ”Riksdaler Riksmynt” och delades in i 100 öre. År 1873 godkände riksdagen en monetär reform. Sveriges nya valuta blev kronor, som delades in i 100 öre, dvs. 1 krona = 100 öre. Kronor förkortades Kr men idag förkortas den SEK. Samtidigt övergick även Danmark och Norge till den nya valutan, ”kronor”. Mer information finns på sidan: Vårt gamla myntsystem

Bankväsendet

Moderna affärsbanker påbörjade sin verksamhet i början av 1800-talet. Den första var Skånska Privatbanken, som grundades i Ystad 1831 (blir senare Skånes Enskilda bank). Andra banker som var tidigt ute var Sundsvalls Enskilda Bank, Östgöta Enskilda Bank och Gotlands Enskilda Bank. De nya affärsbankerna gav ut egna sedlar och runt 1850 fanns en flora av olika sedeltyper. Denna privata utgivning av sedlar pågick från 1830 till 1904, då Riksbanken fick monopol på all sedelutgivning. Stockholms Enskilda Bank, grundad 1856 av A O Wallenberg, startade ett nytänkande genom att bygga verksamheten på inlåning. År 1871 startar Stockholms handelsbank (efter 1919 Svenska Handelsbanken). Bankerna ändrade snart bolagsform till aktiebolag. Runt år 1900 fanns ca: 84 olika affärsbanker i Sverige. Den första sparbanken i Sverige grundades den 28 oktober 1820. I början var inlåning det viktigaste för sparbankerna, men efter 1839 blev utlåning lika viktigt som inlåning. Mer information finns på sidan: Bankernas historia

Full religionsfrihet 1858 och 1860

Sverige var enligt dess författning ett kristet land med en statskyrka, Svenska kyrkan. Det var den enda kyrka som svenskarna kunde tillhöra, och den var (är) en evangelisk-luthersk kyrka. Sverige antog en ny kyrkolag den 12 januari 1726, den så kallade ”Konventikelplakatet”, som förbjöd alla religiösa sammankomster utanför svenska kyrkas kontroll, såsom bibelläsning och bönemöten i människors hem ledda av lekmän. Artikeln debatterades vid flera riksdagsmöten men avskaffades inte förrän 1858. Men även efter 1858 var religiösa sammankomster som inte leddes av en präst från Svenska kyrkan var fortfarande inte tillåtet under de ordinarie gudstjänsttiderna utan särskilt tillstånd. Denna sista restriktion avskaffades dock den 11 december 1860. Därefter blev det möjligt att hålla religiösa möten under de ordinarie gudstjänsttiderna, men inte så nära en kyrka att de störde den ordinarie gudstjänsten.

Tidszoner i Sverige

Före 1879 hade vi olika tider eller tidszoner i Sverige. Det kunde skilja så mycket som 45 minuter mellan östra och västra Sverige (Strömstad - Haparanda). Skillnaden mellan Stockholm och Göteborg var 24 min. Detta ställde till stora problem med tidtabeller när järnvägstrafiken kom igång under 1800-talets andra hälft. Under Oscar II, närmare bestämt 1 januari 1879, infördes gemensam tid i hela Sverige. Därefter uppstod en lång debatt om vilken tid som skulle användas som normaltid Sverige. Både Stockholm och Göteborg hävdade att deras lokala tid skulle bli den gemensamma tiden. Slutligen enades man om att svensk normaltid skulle följa meridianen ungefär mitt emellan Stockholm och Göteborg.