Växelundervisning

Inledning

Växelundervisning var ett sätt att ordna skolundervisningen i skolorna i Sverige under 1800- talet. Metoden gick ut på att äldre elever som var duktiga i de i ämnen som skulle läras ut, undervisade yngre elever, som för ändamålet indelas i mindre grupper.

Monitörer

De elever som fungerade som extralärare kallades monitörer. Systemet kallas därför även monitörsystemet (Monitorial System), men även Bell-Lancastermetoden efter sina engelska upphovsmän Joseph Lancaster och Andrew Bell. Den första skolan med undervisningen upplagd efter växelundervisningsskolan grundades av Joseph Lancaster i 1798 i Southwark i London. Metoden syftade till att massutbilda arbetsklassens växande barnkullar i de engelska industristäderna på ett så billigt och effektivt sätt som möjligt.

Introduktion i Sverige

Växelundervisningen spreds under 1800-talets början eftersom den ansågs ny och spännande. Till Göteborg kom metoden i början av 1800-talet. Växelundervisningsmetoden var på intet sätt ett helt nytt fenomen i svensk undervisning, utan den hade som på så många andra ställen existerat i olika former genom historien. Den person som tillskrivits det största ansvaret för metodens introduktion i Sverige är greve Jacob De la Gardie (1768 - 1842). År 1822, var han med och grundade ”Sällskapet för växelundervisningens befrämjande”, där han kom att verka som ordförande fram till sin död år 1842.

Växelundervisningsmetoden

Eleverna delades upp i grupper utifrån kunskapsnivå och varje grupp leddes sen av en monitör. Grupperna stod placerade längs väggarna, alternativt satt i bänkar mitt i salen, med monitören i mitten av sin grupp. Läsning och räkning tränades med hjälp av planscher som fanns uppfästade på väggarna, som monitören pekade på när han undervisade och som eleverna i sin tur ofta fick läsa högt ifrån. Lärarens uppgift var att övervaka och styra eleverna. Undervisningen pågick således runt om i skolsalen samtidigt och läraren signalerade, exempelvis genom att klappa händerna, när det var dags för eleverna att förflytta sig till nästa undervisningsgrupp. Läraren skulle också förhöra eleverna när monitörerna meddelade att de var redo för detta. De elever som godkändes flyttade sen vidare till nästa grupp, medan övriga fick stanna där de var för ytterliga undervisning i samma ämne. Barnen tilläts med andra ord att utbildas i sin egen takt: De barn som snabbt lärde sig kunde avancera genom klasserna oberoende av sina jämnåriga kamraters takt. Det fanns naturligtvis även nackdelar. Ljudnivån i skolsalen blev hög och monitörer var nog i de flesta fall inte några större pedagoger. Läraren skötte visserligen en del av undervisningen, men läraren var under större delen av skoldagen mest en övervakare av eleverna snarare än en pedagog. Undervisningen var i stort sett mekanisk och eleverna skulle främst memorera vad de lärt sig.

Avskaffandet av metoden

Det har sagts att växelundervisningen var kostnadseffektiv då det endast behövdes ett fåtal vuxna samt att lokalbehovet var lägre än för sedvanliga skolor. Det har dock ifrågasatts om metoden verkligen var så kostnadseffektiv då kostnaderna med att införa växelundervisning var relativt stora då metoden krävde större skolsalar. Genom ett kungligt brev till domkapitlen år 1864 skulle klasser inrättades även i folkskolan och därmed föll växelundervisningen bort. Växelundervisningen övergavs dock inte helt efter 1864 års påbud angående införande av klassundervisning direkt ledd av läraren. Monitörer användes på vissa håll i landet fram till slutet av 1800-talet.

Relaterade länkar

• Svenska skolans historia • Småskolan och mindre folkskolan • Bilder från skolor i Sverige förr • Privatskolor i Sverige

Referenslitteratur

• Växelundervisningens praktiska avskaffande, Uppsats av Michael Olsson och Viktor Magnusson, Uppsala universitet 2011. • Växelundervisningens allmänna utveckling och dess utformning i Sverige till omkring 1830, av Thor Nordin. Årsböcker i svensk undevisningshistoria 1973. • Wikipedia • Skolmuseet Överst på sidan