Småskolan och mindre

folkskolan

Inledning

Motståndet mot införande av en folkskola och skolhus i varje socken med en utbildad lärare och som skulle styras av en skolstyrelse var stort och i mindre landsortssocknar fanns inte heller ekonomin för detta. Socknarna hade nu skyldighet att erbjuda alla barn undervisning. Sockenborna måste också bidra med skatter till den nya institutionen vilket orsakade ännu större motstånd. Det varmed andra ord inte lätt att få i gång den nya folkskolan. I många hemman ville man inte skicka sina barn till skolan då de behövdes som arbetskraft på gården. Det var inte heller lätt få tag på utexaminerade lärare och många skolor måste göras ambulerande (flyttande) på grund av de stora avstånden mellan byarna. I början utgjordes skolan av en enda klass med barn i olika åldrar samlade under en enda lärare och ofta användes växelundervisning. Vid riksdagen 1856- 1858 stod det klart att folkskolestadgan höll på att bli ett misslyckande och att staten måste ta ett fastare grepp om skolan; folkskolan måste räddas ur sin kris. På 1850-talet infördes därför småskolor och sk. mindre folkskolor, en slags glesbygdsfolkskola. I en förordning 1858 kungjordes att småskolor, som det första förberedande kunskapsmåttet, kunde inrättas överallt i landet oberoende av avstånd till folkskolan. Det viktiga var att få skolan accepterad. Lokala, billiga oexaminerade förmågor från allmogens egna led skulle anställas och därmed skulle man få motståndet mot skolan att brytas och legitimitet för skolsystemet vinnas. Vidare behövdes i regel inga speciella skolhus byggas för småskolan utan de kunde inhysas på någon gård i bygden.

Småskolan

År 1858 infördes småskolan som med 1882 års folkskoleplan blev tvåårig. Småskolan var således en benämning på folkskolans klass 1 och 2. Här undervisade småskollärare, som också var klasslärare och som utbildades vid så kallade småskoleseminarier. Småskolan gjordes till ett underställt stadium för de små barnens första läsinlärning. Det underlättade undervisningen för den egentliga folkskolan som på det sättet fick en mer enhetlig kunskapsnivå hos folkskolebarnen. Det var kvinnor som ansågs utgöra den allra billigaste arbetskraften och det var de som alltmer övertog undervisningen i småskolan även om det från början också fanns manliga småskollärare. Därmed fick folkskolan två olika slags lärarkollektiv: folkskollärare och småskollärare. Först i 1919-års undervisningsplan samordnades småskolan och den egentliga folkskolan till en enhetlig 6-årig skola. Från 1930-talet började på vissa håll även klass 3 ingå i småskolan. Småskola började ersättas av lågstadium vid införandet av enhetsskola från 1949 och grundskola från 1962 och framåt. Greve Torsten Rudenschöld på Läckö slott var en eldsjäl för småskolans införande. Det viktiga för Rudenschöld var att småskolorna skulle ligga i närheten av barnens hem samt att de skulle vara billiga för att få godkännande ute i byarna på landsbygden. Hans skolprogram fick snabbt gehör hos dem som skulle bekosta och politiskt ta ansvar för småskolorna. De krävde inte heller särskilda skolhus. Från 1878 blev det obligatoriskt för landskommunerna att anställa examinerade småskollärarinnor som hade utbildats vid särskilda seminarier, annars utgick inte statsbidrag vilka införts på 1860-talet. Nu växte ett stort antal småskollärarinneseminarier fram i Sverige, vanligen i landstingens regi. Genom att statsbidragen till skolorna var villkorade och öronmärkta måste kommunerna leva upp till en viss standard för att komma i åtnjutande av dem, vilket skyndade på utvecklingen. Efter genomgången småskola kunde sen eleverna fortsätta i egentliga folkskolan. Det medförde ofta att barnen fick längre skolväg till skolan än de hade haft till småskolan.

Mindre folkskolan

På 1850-talet infördes så kallade mindre folkskolor som var en slags glesbygdsfolkskola, en enklare variant av ordinarie folkskolan. Med lokala, oexaminerade och billiga lärare från allmogens egna led skulle motståndet mot skolan brytas och större legitimitet vinnas för skolsystemet som helhet. För den mindre folkskolan har förutsatts, att den anordnades endast där, hvarest lokala förhållanden, på sätt folkskolestadgans paragraf 3 närmare angiver, göra den berättigad, och att densamma har endast ett jämförelsevis ringa antal barn. År 1864 tillsattes en ny statlig myndighet, folkskoleinspektionen, med särskilda skolinspektörer som skulle besöka skolorna med jämna mellanrum och avlägga rapporter till dåvarande ecklesiastikdepartementet, dvs dagens utbildningsdepartement. Avsikten var att få fram information om hur församlingarna skötte sitt skoluppdrag.

B-skolor

En B-skola eller B2-skola är på folkskolenivå eller senare på grundskolenivå en skola, där barn från olika årskurser har lektioner tillsammans, dvs åldersblandade klasser. I åldersblandade klasser går barn från två eller tre årskurser tillsammans. Systemet med B-skolor har i Sverige förekommit på vissa håll på landsbygden, där antalet elever varit mindre. Exempelvis läser en lågstadiegrupp tillsammans med en mellanstadiegrupp i åk 3–4 i B- skolorna. Naturligtvis innebär det att såväl lärare som elever i dessa klasser ställs inför särskilda problem. Lärarna ska anpassa sin metodik och pedagogik till grupper av elever med stor spridning vad beträffar ålder, mognad och kunskap. Eleverna måste ta motsvarande hänsyn.

Relaterade länkar

• Svenska skolans historia • Växelundervisningsmetoden • Bilder från skolor i Sverige förr • Privatskolor i Sverige

Referenslitteratur

• Från folkskola till grundskola 1842-1962 av Christina Florin 2010. • Gamla småskolor och deras lärare, Sven Ekwall. Levnadsminnen och miljöbilder samlade och kommenterade av Sven Ekwall. Årsböcker i svenska undervisningshistoria. • Folkskolor och småskolor år 1900. Normal plan för undervisningen. • Wikipedia Överst på sidan