Områdena i södra Danmark, framför allt Schleswig har varit konfliktområde mellan Tyskland och Danmark under 1800-talet. Området bebos av såväl tysk- som dansktalande. Två gånger ledde dessa spänningar i hertigdömena Schleswig och Holstein i krig.De båda hertigdömena har sedan 1400-talet varit knutna till den danska kronan.Den tyska befolkningen i södra delen av Schleswig och i Holstein drog allt mer åt Tyskland under 1840-talet. De önskade självständighet från Danmark och en anslutning till det då ännu lösa förbund av tyska stater som började ta form med bl.a. Preussen och de mindre tyska staterna (det dröjde dock ända till 1871 innan förbundet var fullbordat).I Danmark kunde man tänka sig att släppa Holstein men samtidigt ville man då införliva Schleswig i det egentliga Danmark.
Kriget 1848 - 1850
Den alltmer tilltagande konflikten resulterade i ett uppror i Schleswig-Holstein den 24 mars 1848. Detta tysknationella uppror stöddes avPreussen. En våg av nationalism svepte över Europa, framför allt efter Parisrevolutionen 1848. Den 23 april 1848 besegrades de danska trupperna vid staden Schleswig och den danska armén retirerade därefter tillbaka norrut. Schleswig-Holsteins armé byggdes ut och förstärktes med tyska enheter. Armén bestod av 9.000 man från Schleswig-Holstein samt 12.000 preussare och 10.000 från nordtyska stater. Cirka 12.000 danska soldater hade dragits samman vid försvarsanläggningar i Dybböl. Den 5 juni 1848 stod ett blodigt slag vid Dybböl. Danskarna lyckades slå tillbaka det tyska anfallet.
Svenska trupper i Danmark
Även om det fanns motståndare var den svenska Riksdagen för ett militärt stöd stöd till Danmark. Den 11 maj 1848 undertecknade Sverige och Danmark ett avtal där Sverige skulle ge militärt stöd till danskarna om själva Danmark hotades. Efter ett riksdagsbeslut 1848 mobiliserades 16.000 soldater som samlades i Skåne. En svensk flotteskader kryssade dessutom utanför de danska öarna. De svenska styrkorna hade till uppgift att ingripa om det egentliga Danmark blev hotat men inte i själva konflikten i Schleswig-Holstein. Sverige gjorde även klart för Tyskland att ett angrepp på det egentliga Danmark skulle utgöra ett hot mot Sverige och vid ett sådan angrepp skulle en svensk armékår föras över till Danmark för att där förenas med de danska styrkorna.Cirka 4.000 man ur den svenska styrkan överfördes till önFyn där de i Odense mottogs med jubel. I styrkan ingick även förband från Norge. Som mest uppgick den svensk-norska styrkan på Fyn till ca: 6.000 man.Samtidigt arbetade den svenske kungen Oscar I intensivt med ett diplomatiskt medlingsförslag. De svenska trupperna hann inte sättas in i några strider innan vapenvilan och den därpå följande freden. Vapenvila slöts efter slutförhandlingar i Malmö den 28 augusti 1848. De svensk-norska förbanden på Fyn togs hem i september när nu vapenvila var sluten.Förband som ingick i den svenska expeditionskåren 1848Freden tog dock slut redan nästa år. Den 3 april 1849 återupptog Danmark striderna, då de omstridda områdena alltmer integrerades med Tyskland. Danmark hade nu mobiliserat en armé på 41.000 man.Den Schleswig-Holsteinska armén uppgick till 14.000 man, men med de tyska trupperna uppgick armén till nästan 47.000 man.Kriget gick dock allt sämre för Danmark som tvingas att retirera norrut. Till slut står tyska styrkor på Jylland. Den 6 juli 1849 möts den danska och den tyska armén vid Frederica mellan Kolje och Vejle. Efter hårda strider vinner danskarna slaget.Den 17 juli 1849 godkände dock den danska regeringen en vapenvila och den 2 juli 1850 slöts i Berlin fredsavtalet mellan Danmark och Preussen. Under fredsförhandlingarna skulle preussiska trupper besätta Holstein och svenska trupper under ledning av general Malmborg skulle säkra Schleswig. Cirka 4.000 man överfördes från Sverige till Danmark i det som kom att kallas Ockupationskåren.Förband som ingick i den svenska ockupationskåren 1849Det gick dock inte lång tid innan kriget bröt ut på nytt. Denna gång stod Schleswig-Holstein ensam. Den 16 juli 1850 stod ett stort slag i Idstedt med 65.000 soldater inblandade. Danskarna vann slaget men lyckades inte krossa den Schleswig-Holsteinska armén. Den danske kungens auktoritet var dock återställd i Schleswig-Holstein.Kriget pågick under tre år men inte i ett svep:1.Kriget började den 24 mars 1848 med upproret i Schleswig-Holstein och pågick till den 28 augusti 1848 då vapenvilan officiellt ingicks.2.Den 3 april 1849 återupptog Danmark striderna och kriget pågick till den 10/7 1849 då ny vapenvila slöts.3.Den 2 juli 1850 slöts ett fredsavtal i Berlin. Redan i mitten av juli var stridigheterna igång igen. Dessa pågick under hösten 1850 och den sista striden var på nyårsdagen 1851.Att kriget pågick i olika etapper märks när man tittar på när de olika frivilliga anslöts sig till respektive hemförlovades från den danska krigsmakten.
Några av slagen i kriget
•5 juni 1848, Dybböl•23 april 1949, Kolding•30 juni 1849, utfallet från Fredrica•6 juli 1849, slaget vid Fredrica•25 juli 1850 Isted•13 september 1850, Midsunde
Skandinavismen
Under 1840-talet stod skandinavismen stark, framförallt i studentkretsar. De danska konflikterna i Schleswig-Holstein blev en skandinavisk angelägenhet. En stor våg av sympati med Danmark gick genom Sverige och Norge. Direkt efter krigsutbrottet 1848 började svenska frivilliga att anmäla sig för tjänstgöring i den danska krigsmakten. En stor del av dessa var studenter. När kriget fortsatte 1849 var dock inslaget av svenska militärer större.
Svenska frivilliga
Under åren 1848 - 1849 deltog 357 svenska och norska frivilliga. Av dem var 243 från Sverige(Paulsen) och 114 från Norge. Bland svenskarna stupade 8 personer i kriget. År 1850 präglade Danmark en medalj till hågkomst av de frivilligas hjälp.Källorna till förteckningen över de svenska frivilliga är baserad på de danska bataljonsrapporterna. De är inte helt kompletta och det finns en rekonstruktion av de som saknas gjord av Schöldström. Den officiella siffran enligt Paulsen är 243 men totalt deltog 259 svenskar. Bl.a. saknas Gillis Frithjof August Boy i de danska rapporterna men han var bevisligen med i kriget under 1849 och deltog slaget vid Kolding den 23 april samt affärerna vid Alminde och Veile samt träffningen vid Aarhus. Han dekorerades även till riddare av Dannebrogen för sina insatser. Vad gäller stupade svenskar så anger rapporterna 8 st men i verkligheten stupade 10 st. Totalt sårades 25 svenskar i striderna. Enbart 2 svenskar blev krigsfångar, bl.a. ovan nämnda Boy.Under det första krigsåret 1848 var andelen studenter som störst bland de svenska frivilliga. Under 1849 var det däremot främst yrkesmillitärer bland de frivilligas skara. Betydligt fler svenska yrkesmilitärer än de som deltog i kriget sökte permission för att kunna delta. Att inte fler fick åka berodde på att Sverige behövde de svenska militärerna till den höjda beredskap som intogs samt till den svenska observationsstyrka som förlades i Danmark. Bl.a. blev löjtnant Johan Pilsanders tjänst i dansk krigstjänst kort då den svenske krigsministern vägrade ge honom förlängd permission från Södra Skånska infanteriregementet. De frivilliga som hade militär utbildning skickades omgående ut till de stridande danska förbanden. De som saknade sådan utbildning övades i två veckor i Köpenhamn innan de skickades till fronten. Flera av de svenska frivilliga officerarna fick under en kortare tid ställa upp som övningsledare för de frivilliga rekryterna.Den svenska kungen Oscar I erbjöd Danmark en allians år 1856 där Sverige lovade att med 16.000 man garantera att Schleswig förblev danskt. Danmark avböjde dock då Holstein inte ingick i garantin.
Namnförteckning över frivilliga svenskar i dansk-tyska kriget 1848 - 1850
Innehåll (klicka på önskat avsnitt i den grå listen):
Källreferenser
1.Svenskarna under Dannebrogen 1848 - 1850. Birger Schöldström, 19032.Organiserandet av svenska frivilliga till Danmark 1848-50 och 1864 vid de dansk-tyska krigen; Uppsats vid Försvarshögskolans Chefsutbildning 1998, LHU 19 100:6126. Mikael Boox, 19983.Historien om Sverige, Ånga och Dynamit. Herman Lindqvist, 19994.Svenska frivilliga. Lars Ericsson, 19965.Medborgare i vapen. Lars Ericsson, 1999
Områdena i södra Danmark, framför allt Schleswig har varit konfliktområde mellan Tyskland och Danmark under 1800-talet. Området bebos av såväl tysk- som dansktalande. Två gånger ledde dessa spänningar i hertigdömena Schleswig och Holstein i krig.De båda hertigdömena har sedan 1400-talet varit knutna till den danska kronan.Den tyska befolkningen i södra delen av Schleswig och i Holstein drog allt mer åt Tyskland under 1840-talet. De önskade självständighet från Danmark och en anslutning till det då ännu lösa förbund av tyska stater som började ta form med bl.a. Preussen och de mindre tyska staterna (det dröjde dock ända till 1871 innan förbundet var fullbordat).I Danmark kunde man tänka sig att släppa Holstein men samtidigt ville man då införliva Schleswig i det egentliga Danmark.
Kriget 1848 - 1850
Den alltmer tilltagande konflikten resulterade i ett uppror i Schleswig-Holstein den 24 mars 1848. Detta tysknationella uppror stöddes avPreussen. En våg av nationalism svepte över Europa, framför allt efter Parisrevolutionen 1848. Den 23 april 1848 besegrades de danska trupperna vid staden Schleswig och den danska armén retirerade därefter tillbaka norrut. Schleswig-Holsteins armé byggdes ut och förstärktes med tyska enheter. Armén bestod av 9.000 man från Schleswig-Holstein samt 12.000 preussare och 10.000 från nordtyska stater. Cirka 12.000 danska soldater hade dragits samman vid försvarsanläggningar i Dybböl. Den 5 juni 1848 stod ett blodigt slag vid Dybböl. Danskarna lyckades slå tillbaka det tyska anfallet.
Svenska trupper i Danmark
Även om det fanns motståndare var den svenska Riksdagen för ett militärt stöd stöd till Danmark. Den 11 maj 1848 undertecknade Sverige och Danmark ett avtal där Sverige skulle ge militärt stöd till danskarna om själva Danmark hotades. Efter ett riksdagsbeslut 1848 mobiliserades 16.000 soldater som samlades i Skåne. En svensk flotteskader kryssade dessutom utanför de danska öarna. De svenska styrkorna hade till uppgift att ingripa om det egentliga Danmark blev hotat men inte i själva konflikten i Schleswig-Holstein. Sverige gjorde även klart för Tyskland att ett angrepp på det egentliga Danmark skulle utgöra ett hot mot Sverige och vid ett sådan angrepp skulle en svensk armékår föras över till Danmark för att där förenas med de danska styrkorna.Cirka 4.000 man ur den svenska styrkan överfördes till önFyn där de i Odense mottogs med jubel. I styrkan ingick även förband från Norge. Som mest uppgick den svensk-norska styrkan på Fyn till ca: 6.000 man.Samtidigt arbetade den svenske kungen Oscar I intensivt med ett diplomatiskt medlingsförslag. De svenska trupperna hann inte sättas in i några strider innan vapenvilan och den därpå följande freden. Vapenvila slöts efter slutförhandlingar i Malmö den 28 augusti 1848. De svensk-norska förbanden på Fyn togs hem i september när nu vapenvila var sluten.Förband som ingick i den svenska expeditionskåren 1848Freden tog dock slut redan nästa år. Den 3 april 1849 återupptog Danmark striderna, då de omstridda områdena alltmer integrerades med Tyskland. Danmark hade nu mobiliserat en armé på 41.000 man.Den Schleswig-Holsteinska armén uppgick till 14.000 man, men med de tyska trupperna uppgick armén till nästan 47.000 man.Kriget gick dock allt sämre för Danmark som tvingas att retirera norrut. Till slut står tyska styrkor på Jylland. Den 6 juli 1849 möts den danska och den tyska armén vid Frederica mellan Kolje och Vejle. Efter hårda strider vinner danskarna slaget.Den 17 juli 1849 godkände dock den danska regeringen en vapenvila och den 2 juli 1850 slöts i Berlin fredsavtalet mellan Danmark och Preussen. Under fredsförhandlingarna skulle preussiska trupper besätta Holstein och svenska trupper under ledning av general Malmborg skulle säkra Schleswig. Cirka 4.000 man överfördes från Sverige till Danmark i det som kom att kallas Ockupationskåren.Förband som ingick i den svenska ockupationskåren 1849Det gick dock inte lång tid innan kriget bröt ut på nytt. Denna gång stod Schleswig-Holstein ensam. Den 16 juli 1850 stod ett stort slag i Idstedt med 65.000 soldater inblandade. Danskarna vann slaget men lyckades inte krossa den Schleswig-Holsteinska armén. Den danske kungens auktoritet var dock återställd i Schleswig-Holstein.Kriget pågick under tre år men inte i ett svep:1.Kriget började den 24 mars 1848 med upproret i Schleswig-Holstein och pågick till den 28 augusti 1848 då vapenvilan officiellt ingicks.2.Den 3 april 1849 återupptog Danmark striderna och kriget pågick till den 10/7 1849 då ny vapenvila slöts.3.Den 2 juli 1850 slöts ett fredsavtal i Berlin. Redan i mitten av juli var stridigheterna igång igen. Dessa pågick under hösten 1850 och den sista striden var på nyårsdagen 1851.Att kriget pågick i olika etapper märks när man tittar på när de olika frivilliga anslöts sig till respektive hemförlovades från den danska krigsmakten.
Några av slagen i kriget
•5 juni 1848, Dybböl•23 april 1949, Kolding•30 juni 1849, utfallet från Fredrica•6 juli 1849, slaget vid Fredrica•25 juli 1850 Isted•13 september 1850, Midsunde
Skandinavismen
Under 1840-talet stod skandinavismen stark, framförallt i studentkretsar. De danska konflikterna i Schleswig-Holstein blev en skandinavisk angelägenhet. En stor våg av sympati med Danmark gick genom Sverige och Norge. Direkt efter krigsutbrottet 1848 började svenska frivilliga att anmäla sig för tjänstgöring i den danska krigsmakten. En stor del av dessa var studenter. När kriget fortsatte 1849 var dock inslaget av svenska militärer större.
Svenska frivilliga
Under åren 1848 - 1849 deltog 357 svenska och norska frivilliga. Av dem var 243 från Sverige(Paulsen) och 114 från Norge. Bland svenskarna stupade 8 personer i kriget. År 1850 präglade Danmark en medalj till hågkomst av de frivilligas hjälp.Källorna till förteckningen över de svenska frivilliga är baserad på de danska bataljonsrapporterna. De är inte helt kompletta och det finns en rekonstruktion av de som saknas gjord av Schöldström. Den officiella siffran enligt Paulsen är 243 men totalt deltog 259 svenskar. Bl.a. saknas Gillis Frithjof August Boy i de danska rapporterna men han var bevisligen med i kriget under 1849 och deltog slaget vid Kolding den 23 april samt affärerna vid Alminde och Veile samt träffningen vid Aarhus. Han dekorerades även till riddare av Dannebrogen för sina insatser. Vad gäller stupade svenskar så anger rapporterna 8 st men i verkligheten stupade 10 st. Totalt sårades 25 svenskar i striderna. Enbart 2 svenskar blev krigsfångar, bl.a. ovan nämnda Boy.Under det första krigsåret 1848 var andelen studenter som störst bland de svenska frivilliga. Under 1849 var det däremot främst yrkesmillitärer bland de frivilligas skara. Betydligt fler svenska yrkesmilitärer än de som deltog i kriget sökte permission för att kunna delta. Att inte fler fick åka berodde på att Sverige behövde de svenska militärerna till den höjda beredskap som intogs samt till den svenska observationsstyrka som förlades i Danmark. Bl.a. blev löjtnant Johan Pilsanders tjänst i dansk krigstjänst kort då den svenske krigsministern vägrade ge honom förlängd permission från Södra Skånska infanteriregementet. De frivilliga som hade militär utbildning skickades omgående ut till de stridande danska förbanden. De som saknade sådan utbildning övades i två veckor i Köpenhamn innan de skickades till fronten. Flera av de svenska frivilliga officerarna fick under en kortare tid ställa upp som övningsledare för de frivilliga rekryterna.Den svenska kungen Oscar I erbjöd Danmark en allians år 1856 där Sverige lovade att med 16.000 man garantera att Schleswig förblev danskt. Danmark avböjde dock då Holstein inte ingick i garantin.
1.Svenskarna under Dannebrogen 1848 - 1850. Birger Schöldström, 19032.Organiserandet av svenska frivilliga till Danmark 1848-50 och 1864 vid de dansk-tyska krigen; Uppsats vid Försvarshögskolans Chefsutbildning 1998, LHU 19 100:6126. Mikael Boox, 19983.Historien om Sverige, Ånga och Dynamit. Herman Lindqvist, 19994.Svenska frivilliga. Lars Ericsson, 19965.Medborgare i vapen. Lars Ericsson, 1999
