Inledning

År 1674 inträffade en grym häxprocess i Torsåker pastorat, Ångermanland. En central person i häxprocesserna var kaplanen i Ytterlännäs socken, Laurentius Hornaeus. Han fick i uppdrag av kyrkoherden i Torsåker att aktivt spåra upp alla häxor i pastoratet, något han gjorde med stor nitiskhet. Cirka en femtedel av alla kvinnor i pastoratet brändes på bål i början av juni 1675. Detta var det största antal personer som dömts och avrättats vid ett och samma tillfälle för trolldom i Sverige.

Hornaeus

Lars Christoffersson eller Laurentius Christophri Hornaeus som han hette som präst är född 1645 i Härnösand, död 17/5 1719 i Nordanåker, Ytterlännäs socken, Västernorrland. Laurentius är begrav inne i Ytterlännäs gamla kyrka. Mellan altarringen och dörren till sakristian finns en lucka i golvet till gravplatsen. Lars studerade till präst och han finns inskriven vid Uppsala universitet 1667 tillsamman med brodern Petrus. De båda bröderna reser även runt i Tyskland.

Prästnamn

Under 16- och 1700-talen var det brukligt att lärda män tog latinska namn. Man skrev sina förnamn på latinskt sätt och tog ett latinskt efternamn som ofta hade beröring till den trakt varifrån man kom. Lars Christoffer som tog namnet Laurentius (Lars) Christophri Hornaeus. Hornaeus är antagligen att härleda från Hornö i Härnösand, där han är född. Lars prästvigs 1672 och får då en tjänst som hjälppräst till kaplanen Olaus Erici Rufinius i Ytterlännäs, Torsåkers pastorat. Han får då hand om sockenförsamlingen Dal (Y). Olaus dör omkring 1672/73, dvs relativt snart efter att Laurentius tillträtt tjänsten. Laurentius söker då tjänsten som kaplan i Ytterlännäs efter Rufinius och får den.

Konservera prästänkan:

Under 16- och 1700-talen var man präst på livstid, dvs ända tills man dog. Om en sockenpräst var gift när han dog fick den nya tillträdande prästen vanligtvis att gifta sig med änkan till den förre prästen. Detta kallades att konservera prästänkan. Det kunde bli stora åldersskillnader mellan en ung präst och en gammal änka. Olaus Rufinius var redan änkeman när han dog, men han hade en ogift dotter, Brita Olofsdotter Rufinia, som Laurentius gifte sig med. Brita är född 1651 på prästbostället i Sunnanåker, Ytterlännäs socken och dog 1730? i Nordanåker, Ytterlännäs. Laurentius och Brita var således jämnåriga. Efter att Laurentius fått kaplanstjänsten i Ytterlännäs bodde paret först i prästbostället i Sunnanåker men övertar 1677? ett ödetorp i Nordanåker som rustas upp.

Häxprocesserna

Under hela 1600-talet pågick häxprocesser i Europa, där de drabbade brändes på bål för trolldom och samröre med djävulen. Häxprocesserna började på allvar i Sverige 1668. Den första att ställas till svars var Stor-Märit, Märit Jonsdotter i Älvdalen 1668. Hon kallades Stor-Märet, eftersom hon hade en yngre syster med samma namn, som kallades Lill-Märet. Anklagelserna mot henne utlöste den berömda svenska häxjakten kallad Det stora oväsendet 1668–76. En liten pojke i Älvdalen, Mats Nilsson, påstod att han hösten 1667 sett en flicka föra sina getter över Österdalälven genom att gå på vattnet vid Hemmansäng i Åsen. Pojken hade vallat får med flickan och fått stryk av henne då de blivit osams. Flickan, den elvaåriga Gertrud Svensdotter, förhördes då av prästen, Lars Elvius. Gertrud kom från Härjedalen, men hade flyttat till sina släktingar i Älvdalen. Gertrud övertalades till slut att säga att Djävulen varit inblandad, att han gett henne magisk salva. Hon sade att då hon bodde hos sina föräldrar i Lillhärdal i Härjedalen hade en piga från granngården fört henne till Satan. Pigan var Märet Jonsdotter. Av bara farten anger Gertrud 19 andra som också deltagit i färder till Blåkulla. Den 19 maj 1669 avrättades 6 kvinnor och 1 man för trolldom i Älvdalen. I mars 1669 nådde hysterin Mora; 60 anklagades och 14 avrättades i Häxprocessen i Mora som följde på rättegången mot Märet. Rättegången i Älvdalen drabbade även grannsocknen Lillhärdal. Gertrud, pekade ju ut Stor- Märit Jonsdotter från Lillhärdal som hennes läromästarinna. Rättegångarna i Lillhärdal blev utdragna och kom att pågå i flera år. Ett 30-tal personer dömdes till döden för trolldom i Lillhärdal, Härjedalen. Alla anklagades för att ha fört barn till Blåkulla och där bolat (haft samlag) med djävulen. Till Blåkulla for kvinnorna på en kvast, eldgaffel, kalv eller något annat ridbart. Ryktena om häxprocessen i Lillhärdal spreds som en löpeld över Sverige. Häxjakterna var särskilt intensiva i ett bälte från Bohuslän, Värmland, Dalarna, Hälsingland och Ångermanland. Värst drabbad var nog Torsåker i Ångermanland (Y). Det var framförallt under perioden 1668-76 som de flesta avrättades för trolldom i Sverige. Gertruds historia ovan var orsaken till att de svenska häxprocesserna påbörjades, och det första offret var Märet Jonsdotter från Lillhärdal. Hon pekade också ut ett antal andra, och häxprocessen började i september 1668. Detta var startskottet för den verkliga häxjakten i Sverige. Det som speciellt utmärkte de svenska trolldomsprocesserna och gav dessa massprocesser en egenartad och sensationell karaktär var bruket av små barn som vittnen. I stora hopar berättade de inför domstolarna hur de hade förts till Blåkulla av häxorna, hur de där deltagit i djävulens gästabud, döptes och invigdes i djävulens tjänst. Bild föreställande häxprocesserna i Mora 1669. I förgrunden djävlar och häxor. Där ovan, förhörskommissionen med en hop klagande kvinnor och barn som avger vittnesmål. En fångknekt driver fram en flock fängslade häxor och trollkarlar. Omkring bålet där de dömda brinner, syns häxor som bortför barn på sopkvastar, bockar och dynggrepar, medan demoner i djurskepnad tumlar i luften. På bilden syns häxorna brännas levande på bålet vilket inte var fallet; de halshöggs först. Tyskt kopparstick från 1670. Bild Wikipedia. Häxhammaren, (Malleus maleficarum) var en handbok i hur man avslöjar, överbevisar och dömer häxor, författad 1487 av inkvisitorerna Henricus Institoris och Jakob Sprenger. Häxhammarens fokusering på kvinnor som mest benägna för trolldom och djävulskult bidrog starkt till häxprocesserna kom att koncentreras på just kvinnor. De europeiska häxprocesserna pågick under perioden 1450-1700. De tog sin början i den sydeuropeiska alpregionen. Svårast var förföljelserna i Tyskland. Det finns inga säkra uppgifter om hur många som avrättades för trolldom. Det finns fantastiska siffror på över miljonen men sanningen ligger troligast en bit under 100.000 (NE). Totalt avrättades cirka 400 människor för trolldom i egentliga Sverige varav 300 personer mellan 1668–1676. Ytterligare ett hundratal blev anklagade och dömda till lägre straff Först sedan barnvittnenas opålitlighet hade avslöjats under processerna i Stockholm 1676 började det hela avta. En av de som reagerade var läkaren Urban Hjärne (1641-1724). År 1676 blev han medlem i den kommission som skulle rannsaka trolldomsväsendet och som bidrog till att processerna minskade för att slutligen upphöra. Efter 1676 började också domstolarna i ökad utsträckning avvisa trolldomsmålen, och fällande domar försvann helt i början av 1700-talet. År 1704 avrättades i Eskilstuna den sista kvinnan dömd för häxeri i Sverige. Den sista lagliga häxprocessen i Sverige ägde rum 1757 mot några kvinnor i Dalarna. Först 1779 avskaffades dödsstraffet för trolldom och satanspakt i lagboken.

Häxprocesserna i Torsåker, Ångermanland,

1674 - 1675

Något år efter att Laurentius Hornaeus tillträtt som kaplan i Ytterlännäs började omfattande häxprocesser i Torsåkers pastorat. Laurentius fick i uppdrag av kyrkoherden i Torsåker, Johannes Wattrangius att försöka spåra upp alla häxor i pastoratet. Detta gjorde den unge kaplanen med stor nitiskhet. De ivrigaste åklagarna i kampen mot trolldomen var kyrkoherden Wattrangius och kaplanen Hornaeus. De var övertygade om att det rasade en gigantisk kamp mellan Gud och djävulen, i vilken trollpackorna hade ställt sig på djävulens sida. För att rädda deras själar undan helvetets eviga eld var det nödvändigt att få dem att erkänna, vilket inte sällan skedde med tortyr. Även vittnen kunde torteras för att få fram "passande" berättelser. Många gånger användes barn som vittnen, oftast barn till den anklagade kvinnan. Barnen berättade fasansfulla saker de varit med om i Blåkulla samt vilka personer de sett där. Barnen försökte också överglänsa varandra med så hemska berättelser som möjligt. Man använde även tortyr mot barnen för att få dem att vittna. Jöns Horneaus (Laurentius Hornaeus sonson) skriver i "En sannfärdig berättelse" (nedtecknad 1741, se nedan) om både örfilar och piskning av barnen. De mest trilskande barnen låtsades kaplanen Laurentius Hornaeus dränka genom att sänka ned dem med ett rep i en upphuggen vak i Ångermanälven. Vidare skriver Jöns att hans farfar Laurentius låtsades elda upp de mindre barnen genom att stoppa in dem i en bakugn för att sen sätta eld på halm och ris utanför ugnen, allt för att få dem att bekänna vad de varit med om i Blåkulla. Jöns skriver också att han själv "minns en del av dessa vittnen, som genom sådana våldsamma framfarter och hårda medfarter förlorade sin hälsa för all framtid". Han skriver också "än i dag talar de som levde på Laurentius tid, om att de fasade för att gå förbi hans gård och sökte därför en omväg. Utvägen blev att gå skogsstigen". Barn som utsattes för sådan behandling bekände nog vad som helst för att slippa ifrån det hela. I vissa fall gjordes ett vattenprov på kvinnorna. De bands och kastades i sjön, sjönk de och drunknade var de oskyldiga, flöt de var de häxor och skulle dö och brännas på bål. I Sverige brändes ingen levande på bål utom i ett fall. Malin Matsdotter, eller "Rumpare-Malin" som hon kallades, brändes levande på bål i Stockholm den 5 augusti 1676 efter att dömts till döden för trolldom. Tillsammans med Rumpare-Malin avrättades även Anna Simonsdotter Hack eller Tysk-Annika som hon kallades. Tysk-Annika halshöggs dock innan hon brändes på bålet. De blev de två sista kvinnorna att avrättas i Stockholm för trolldom. (2) Däremot såg bilden annorlunda ut i de svenska häxprocesserna före år 1668. Under 1500-talet kvarstod lagstiftning från medeltiden och bålstraffet kunde tillämpades i de få fall anklagelserna ledde till dödsstraff, bland annat brändes en kvinna i Växjö 1560. Mellan år 1608 och 1644 – då slutligen förbarmandet av den dömdes själ som i förtvivlan kunde riskera den eviga saligheten inför ett ohyggligt straff gick före den medeltida avskräckningsprincipen – tillät lagen vidare uttryckligen att man brändes levande på bål för häxeri, även om det är oklart hur ofta denna lag verkligen tillämpades. Kyrkan spårade upp häxorna och försökte omvända dem till kristendomen igen och sen dömde den världsliga makten dem. Det upprättades särskilda trolldomskommissioner som hade till uppgift att döma häxor och trollpackor. Domarna i Torsåker hade fällts av häradstinget i Hammar som sedan hade konfirmerats av den Kungliga norrländska trolldomskommissionen. President för den norrländska trolldomskommisionen var landshövdingen och Guvernören Carl Sparre. Sparre, som våren 1674 utsetts till ordförande i kommissionen, hade sänt ut en skrivelse till alla pastorat där prästerna befalldes att hålla förhör med allmogen och upprätta listor över alla som misstänktes för trolldom. Kommissionen bestod av 18 lärde och 6 bönder. I Torsåker kulminerade det hela 1674-1675 då en stor andel av kvinnorna i Ytterlännäs dömdes till yxa och bål. 71 personer: 65 kvinnor, 2 män och 4 pojkar halshöggs och brändes på bål den 1 juni 1675 på ett berg i gränstrakten mellan Torsåkers, Dals och Ytterlännäs socknar (öster om Lesjön). Vissa källor anger att 9 avrättades redan den 28 mars och resterande 62 den 1 juni. Efter kyrkoherde Wattrangius straffpredikan i Torsåkers kyrka fick de dödsdömda ta emot nattvarden. Det var först nu det gick upp för de anklagade att de skulle mista livet. Efter nattvarden vidtog den tunga vandringen till berget där stupstockarna och bålet väntade. De anhöriga männen (makar, bröder, söner) bildade spetsgård under vandringen och avrättningen. Detta berg har sedan kallats Bålberget eller Häxberget. Ansvarig för avrättningarna var Borgmästare Erik Lund, Härnösand. På berget fanns två bödlar i tjänst. Avrättningarna skedde nedanför bålet för att allt blod inte skulle hindra bålet från att ta eld. Tänk er den dödsångest de anklagade kände, skriken när de skulle avrättas, den fräna lukten av blod, urin och exkrementer, mängden blod som rann på marken efter 71 halshuggna personer, stanken av bränt kött från eldarna när de brändes. Detta var en katastrof för de inblandade och en stor tragedi för trakten. I många hem var både fruar och döttrar borta. Detta var det största antal personer som dömts och avrättats vid ett och samma tillfälle för trolldom i Sverige. Mer om rannsakningarna vid Häradsrätten i Hammar 1674. De avrättade personerna i tre socknarna i Torsåkers pastorat fördelar sig enligt följande:

Relaterade länkar

• Del 2 av häxprocesserna i Torsåker • Häxprocessen i Njurunda, Medelpad 1642 • Prästsläkten Hornaeus, Ytterlännäs

Källor

• Olof Fahléns böcker "Dömd till yxa och bål" (1985) och "Eldens återsken" (1986). Böckerna handlar om släkten Hornaeus och häxprocesserna i Torsåker 1675. De är skrivna i romanform och är baserad på historiskt material. Böckerna är intressanta och de blir ännu mer spännande då de handlar om den egna släkten. • "Sannfärdig berättelse" eller det fullständiga namnet "Sannfärdig berättelse om det för 100 år sedan förlupna grufverliga Trolldoms-Oväsendet i Sverige" av Jöns Hornaeus från 1771. Originalet finns på Kungliga Bibliotekets handskriftsavdelning, diarienummer 18:3:12 Pastoral Divisionen. • Göran Nordqvist (Torsåker) m.fl. har gjort en översättning av Sannfärdig berättelse till modern svenska år 2002. • Rannsakningsprotokoll från häxprocesserna i Torsåker: "Rannsakningar i oktober 1674 angående trolldomsväsendet i Ångermanland: Dals, Torsåkers och Ytterlännäs socknar" (Södra Ångermanlands domsagas arkiv, vol A I a:1). Översättning av Göran Nordqvist, Torsåker, 2001. • Mer finns också att läsa i "Det gamla Ytterlännäs" utgiven av Ytterlännäs hembygdsförening 1974. • (2) Historien om Sverige - Storhet och fall av Herman Lindkvist, Norstedts 1995 (sid. 101 - 102) • Trolldomsprocesserna i Sverige av Bengt Ankarloo, 1996. • Wikipedia • Nationalencyklopedin 2000 • Att dömas till döden, Jonny Ambrius, 1996 Överst på sidan

Om hälften av invånarna var kvinnor fanns det i pastoratet 336 kvinnor. 65 av dessa avrättades, dvs 19 % (var 5:e kvinna). Den yngsta kvinnan som avrättades var 18 år, den äldsta 70 år. Även Laurentius hustru misstänktes för trolldom men friades senare. Det var vanligt att man anlitade s.k., visgossar. Dessa hade förmåga att se djävulens märke, Stigma Diaboli, i pannan på de som var allierad med djävulen. Dessa visgossar var kringstrykande, föräldralösa pojkar som såg sig en möjlighet att tjäna pengar. Även i Dal och Ytterlännäs hade visgossar anlitats. I kyrkans räkenskapsböcker för 1675 finns följande utgift: "Till: Nordingrågossarne 20 öre." Visgossar från Nordingrå (Nordingrågossarna) hade anlitats av Laurentius för att peka ut de församlingsbor som var häxor. De stod på kyrkbacken efter gudstjänsten och pekade ut några församlingsbor. En av dessa var Laurentius hustru, Brita. Brita gav ögonblickligen pojken en kraftig örfil så att han stöp i marken. Pojken tog genast tillbaka anklagelsen när han fick klart för sig att det var prästfrun han pekat ut. Men misstankarna fanns där och även Laurentius ställde sig en smula avvaktande mot sin hustru tills hon befanns oskyldig. Efter häxprocesserna i Torsåker lär dessa visgossar ha hittats ihjälslagna. Jöns Horneaus (Laurentius Hornaeus sonson) skriver i "En sannfärdig berättelse" att "de ofta nämnda trollgossarna (visgossarna), som vid rannsakningen varit fördärvbringande verktyg, blev sedan jagade av än den ene, än den andre såsom varande en förödelsens styggelse för en vanärad Gud. Det berättas, att en av dem hittades efter någon tid i ett dike söndersprucken, med inälvorna liggande utanför kroppen. Den andre fann man upphängd i en grimma invid landsvägen". Egentligen var avrättningarna inte korrekta juridiskt sett. Enligt regelverket skulle Guvernör Sparre godkänna alla avrättningar av häxor i Norrland. Detta hade inte skett denna gång. Både kaplanen Laurentius Hornaeus och kyrkoherde Johannes Wattrangius var mer eller mindre brutna män efter dessa händelser. Laurentius Hornaeus son Lars (f. 1682) och Wattrangius dotter Elisabeth (f. 1682) gifte sig sedermera med varandra (1709). Även Laurentius mor, Elisabeth "Målares" och hans moster Moses Brita avrättades som häxor 1675. Detta skedde dock i Härnösand (Y). Elisabeth var gift med Christoffer Larsson, målare i Härnösand. Christoffer var redan död då Elisabeth anklagades för trolldom. Elisabeth anklagades för att använt en s.k. "bjära". "Bjära" (bära) var en slags boll som häxor skickade iväg för att mjölka andras kor, stjäla grädde, ost etc. Efter uträttat förvärv kom bjärorna tillbaka och "spydde" upp mjölken åt häxan. Bjäran var ett nystan av ullgarn i nio olika färger som den trollkunnige själv tillverkat. Det var noga att garnet spanns under tre på varandra följande torsdagar. Yttersta varvet på nystanet var alltid grått och i mitten fanns skulle det finnas ett hål, där en oblat eller något annat magiskt medel stoppades in tillsammans med tre droppar blod från vänster lillfinger. Sedan skulle nystanet invigas med ramsan: "Jag har gett dig blod, fan skall ge dig mod, du skall för mig på jorden springa och jag skall för dig i helvetet brinna." Därefter kastades nystanet bakåt över vänster axel. Då fick nystanet liv och blev en tjänstvillig bjära för sin ägare. Bjäran kunde ta sig in genom minsta springa och gick ej att stänga ute så det var svårt att skydda sig mot den. I södra Sverige hade mjölkharen samma betydelse som bjäran. Det var vanligt att man misstänkte någon för att vara häxa om något hände på gården, ex att korna mjölkade dåligt. Ofta var det någon man hade agg till som anklagades. Även Elisabeths syster "Moses" Britta anklagades för att vara häxa och avrättades 1675. Hon var då över 70 år gammal.

En sannfärdig berättelse

En utgångspunkt om man vill lära mer om häxprocesserna i Torsåker 1675 är Laurentius Hornaeus sonson Jöns Hornaeus utredning av vad som hände. Detta uppdrag fick Jöns av prosten i Torsåker omkring 1735, dvs 60 år senare. Utredningen kom att heta "En Sannfärdig berättelse". Jöns använde sig av domstolsprotokollen från häxprocesserna samt samtida berättelser. Jöns hade ett första utkast av sin utredning klar år 1741 men den trycktes upp för allmänheten först den 24 maj 1771. Jöns föddes i Ytterlännäs socken år 1715 och dog där 1778. Han var präst i Ytterlännäs liksom sin far och farfar.

Fotografier från Bålberget

På avrättningsplatsen, Bålberget, finns idag ett monument rest till minne av dem som avrättades och brändes på bål här 1675. Bålberget ligger i gränstrakten mellan socknarna Torsåkers, Dal och Ytterlännäs socknar (öster om Lesjön).