Historia Hans Högman
Copyright © Hans Högman, granskad 2016-11-05

Hornaeus och häxprocesserna i Torsåker (Y)

1675

1675 inträffade en grym häxprocess i Torsåker pastorat, Ångermanland. En central person i häxprocesserna var kaplanen i Ytterlännäs socken, Laurentius Hornaeus. Han fick i uppdrag av kyrkoherden i Torsåker att aktivt spåra upp alla häxor i pastoratet, något han gjorde med stor nitiskhet. Cirka en femtedel av alla kvinnor i pastoratet brändes på bål i juni 1675. Detta var det största antal personer som dömts och avrättats vid ett och samma tillfälle för trolldom i Sverige. Lars Christoffersson (IX-137) eller Laurentius Christophri Hornaeus som han hette som präst är född 1645 i Härnösand, död 17/5 1719 i Nordanåker, Ytterlännäs sn, Västernorrland. Laurentius är begrav inne i Ytterlännäs gamla kyrka. Mellan altarringen och dörren till sakristian finns en lucka i golvet till gravplatsen. Lars studerar till präst. Han finns inskriven vid Uppsala universitet 1667 tillsamman med brodern Petrus. De båda bröderna reser även runt i Tyskland. Prästnamn: Under 16- och 1700-talen var det brukligt att lärda män tog latinska namn. Man skrev sina förnamn på latinskt sätt och tog ett latinskt efternamn som ofta hade beröring till den trakt varifrån man kom. Lars Christoffer som tog namnet Laurentius (Lars) Christophri Hornaeus. Hornaeus är antagligen att härleda från Hörnö i Härnösand, där han är född. Lars prästvigs 1672 och får då en tjänst som hjälppräst till kaplanen Olaus Erici Rufinius i Ytterlännäs, Torsåkers pastorat. Han får då hand om sockenförsamlingen Dal (Y). Olaus dör omkring 1672/73, dvs relativt snart efter att Laurentius tillträtt tjänsten. Laurentius söker då tjänsten som kaplan i Ytterlännäs efter Rufinius och får den. Konservera prästänkan:  Under 16- och 1700-talen var man präst på livstid, dvs ända tills man dog. Den nya prästen fick då lov att gifta sig med änkan till den förre prästen. Detta kallades att konservera prästänkan. Det kunde bli stora åldersskillnader mellan en ung präst och en gammal änka. Olaus Rufinius var redan änkeman när han dog, men han hade en ogift dotter, Brita Olofsdotter Rufinia, IX-138, som Laurentius då gifte sig med. Brita är född 1651 på prästbostället i Sunnanåker, Ytterlännäs sn och dog 1730? i Nordanåker, Ytterlännäs. Laurentius och Brita var således jämnåriga. Efter att Laurentius fått kaplanstjänsten i Ytterlännäs bodde de först i prästbostället i Sunnanåker men övertar 1677? ett ödetorp i Nordanåker som rustas upp.

Häxprocesserna

Under hela 1600-talet pågick häxprocesser i Europa, där de drabbade brändes på bål för trolldom och samröre med djävulen. Häxprocesserna började på allvar i Sverige 1668 då ett 30-tal personer dömdes till döden för trolldom i Lillhärdal, Härjedalen. Alla anklagades för att ha fört barn till Blåkulla och där bolat (haft samlag) med djävulen. Till Blåkulla for kvinnorna på en kvast, eldgaffel, kalv eller något annat ridbart. Ryktena om häxprocessen i Lillhärdal spreds som en löpeld över Sverige. Häxjakterna var särskilt intensiva i ett bälte från Bohuslän, Värmland, Dalarna, Hälsingland och Ångermanland. Värst drabbad var nog Torsåker i Ångermanland (Y). Det var framförallt under perioden 1668-76 som de flesta avrättades för trolldom i Sverige. Det som speciellt  utmärkte de svenska trolldomsprocesserna och gav dessa massprocesser en egenartad och sensationell karaktär var bruket av små barn som vittnen. I stora hopar berättade de inför domstolarna hur de hade förts till Blåkulla av häxorna, hur de där deltagit i djävulens gästabud, döptes och invigdes i djävulens tjänst. Häxhammaren, (Malleus maleficarum) var en handbok i hur man avslöjar, överbevisar och dömer häxor, författad 1487 av inkvisitorerna Henricus Institoris och Jakob Sprenger. Häxhammarens fokusering på kvinnor som mest benägna för trolldom och djävulskult bidrog starkt till häxprocesserna kom att koncentreras på just kvinnor. De europeiska häxprocesserna pågick under perioden 1450-1700. De tog sin början i den sydeuropeiska alpregionen. Svårast var förföljelserna i Tyskland. Det finns inga säkra uppgifter om hur många som avrättades för trolldom. Det finns fantastiska siffror på över miljonen men sanningen ligger troligast en bit under 100.000 (NE). Totalt avrättades cirka 300 människor för trolldom i Sverige. Ytterligare ett hundratal blev anklagade och dömda till lägre straff Först sedan barnvittnenas opålitlighet hade avslöjats under processerna i Stockholm 1676 började det hela avta. En av de som reagerade var läkaren Urban Hjärne (1641-1724). År 1676 blev han medlem i den kommission som skulle rannsaka trolldomsväsendet och som bidrog till att processerna minskade för att slutligen upphöra. Efter 1676 började också domstolarna i ökad utsträckning avvisa trolldomsmålen, och fällande domar försvann helt i början av 1700- talet  År 1704 avrättades i Eskilstuna den sista kvinnan dömd för häxeri i Sverige. Den sista lagliga häxprocessen i Sverige ägde rum 1757 mot några kvinnor i Dalarna. Först 1779 avskaffades straffet för trolldom i lagboken.

Häxprocesserna i Torsåker, Ångermanland

Något år efter att Laurentius tillträtt som kaplan i Ytterlännäs började omfattande häxprocesser i Torsåkers pastorat. Laurentius fick i uppdrag av kyrkoherden i Torsåker, Johannes Wattrangius att försöka spåra upp alla häxor i pastoratet. Detta gjorde den unge kaplanen med stor nitiskhet. De ivrigaste åklagarna i kampen mot trolldomen var kyrkoherden Wattrangius och kaplanen Hornaeus. De var övertygade om att det rasade en gigantisk kamp mellan Gud och djävulen, i vilken trollpackorna hade ställt sig på djävulens sida. För att rädda deras själar undan helvetets eviga eld var det nödvändigt att få dem att erkänna, vilket inte sällan skedde med tortyr. Även vittnen kunde torteras för att få fram "passande" berättelser. Många gånger användes barn som vittnen, oftast barn till den anklagade kvinnan. Barnen berättade fasansfulla saker de varit med om i Blåkulla samt vilka personer de sett där. Barnen försökte också överglänsa varandra med så hemska berättelser som möjligt. Man använde även tortyr mot barnen för att få dem att vittna. Jöns Horneaus (Laurentius Hornaeus sonson) skriver i "En sannfärdig berättelse" (nedtecknad 1741, se nedan) om både örfilar och piskning av barnen. De mest trilskande barnen låtsades kaplanen Laurentius Hornaeus dränka genom att sänka ned dem med ett rep i en upphuggen vak i Ångermanälven. Vidare skriver Jöns att hans farfar Laurentius låtsades elda upp de mindre barnen genom att stoppa in dem i en bakugn för att sen sätta eld på halm och ris utanför ugnen, allt för att få dem att bekänna vad de varit med om i Blåkulla. Jöns skriver också att han själv "minns en del av dessa vittnen, som genom sådana våldsamma framfarter och hårda medfarter förlorade sin hälsa för all framtid". Han skriver också "än i dag talar de som levde på Laurentius tid, om att de fasade för att gå förbi hans gård och sökte därför en omväg. Utvägen blev att gå skogsstigen". Barn som utsattes för sådan behandling bekände nog vad som helst för att slippa ifrån det hela. I vissa fall gjordes ett vattenprov på kvinnorna. De bands och kastades i sjön, sjönk de och drunknade var de oskyldiga, flöt de var de häxor och skulle dö och brännas på bål. I Sverige brändes ingen levande på bål utom i ett fall. Malin Matsdotter, eller "Rumpare-Malin" som hon kallades, brändes levande på bål i Stockholm den 5 augusti 1676 efter att dömts till döden för trolldom. Tillsammans med Rumpare-Malin avrättades även Anna Simonsdotter Hack eller Tysk-Annika som hon kallades. Tysk-Annika halshöggs dock innan hon brändes på bålet. De blev de två sista kvinnorna att avrättas i Stockholm för trolldom. (2) Kyrkan spårade upp häxorna och försökte omvända dem till kristendomen igen och sen dömde den världsliga makten dem. Det upprättades särskilda trolldomskommisioner som hade till uppgift att döma häxor och trollpackor. Domarna i Torsåker hade fällts av häradstinget i Hammar som sedan hade konfirmerats av den Kungliga norrländska trolldomskommisionen. President för den norrländska trolldomskommisionen var landshövdingen och  Guvernören Carl Sparre. Sparre, som våren 1674 utsetts till ordförande i kommissionen, hade sänt ut en skrivelse till alla pastorat där prästerna befalldes att hålla förhör med med allmogen och upprätta listor över alla som misstänktes för trolldom. Kommissionen bestod av 18 lärde och 6 bönder.   I Torsåker kulminerade det hela 1674-1675 då en stor andel av kvinnorna i Ytterlännäs dömdes till yxa och bål. 71 personer: 65 kvinnor, 2 män och 4 pojkar halshöggs och brändes på bål den 1 juni 1675 på ett berg i gränstrakten mellan Torsåkers, Dals och Ytterlännäs socknar (öster om Lesjön). Vissa källor anger att 9 avrättades redan den 28 mars och resterande 62 den 1 juni. Efter kyrkoherde Wattrangius straffpredikan i Torsåkers kyrka fick de dödsdömda motta nattvarden. Det var först nu det gick upp för de anklagade att de skulle mista livet. Efter nattvarden vidtog den tunga vandringen till berget där stupstockarna och bålet väntade. De anhöriga männen (makar, bröder, söner) bildade spetsgård under vandringen. Detta berg har sedan kallats Bålberget eller Häxberget. Ansvarig för avrättningarna var Borgmästare Erik Lund, Härnösand. På berget fanns två bödlar i tjänst. Avrättningarna skedde nedanför bålet för att allt blod inte skulle hindra bålet från att ta eld. Tänk er den dödsångest de anklagade kände, skriken när de skulle avrättas, den fräna lukten av blod, urin och exkrementer, mängden blod som rann på marken efter 71 halshuggna personer, stanken av bränt kött från eldarna när de brändes. Detta var en katastrof för de inblandade och en stor tragedi för trakten. I många hem var både fruar och döttrar borta. Detta var det största antal personer som dömts och avrättats vid ett och samma tillfälle för trolldom i Sverige. De avrättade personerna i tre socknarna i Torsåkers pastorat fördelar sig enligt följande: Om hälften av invånarna var kvinnor fanns det i pastoratet 336 kvinnor. 65 av dessa avrättades, dvs 19 % (var 5:e kvinna). Den yngsta kvinnan som avrättades var 18 år, den äldsta 70 år. Även Laurentius hustru misstänktes för trolldom men friades senare.Det var vanligt att man anlitade sk, visgossar. Dessa hade förmåga att se djävulens märke, Stigma Diaboli, i pannan på de som var allierad med djävulen. Dessa visgossar var kringstrykande, föräldralösa pojkar som såg sig en möjlighet att tjäna pengar. Även i Ytterlännäs hade visgossar anlitats. I kyrkans räkenskapsböcker för 1675 finns följande utgift: "Till: Nordingrågossarne 20 öre." Visgossar från Nordingrå hade anlitats av Laurentius för att peka ut de församlingsbor som var häxor. De stod på kyrkbacken efter gudstjänsten och pekade ut några församlingsbor. En av dessa var Laurentius hustru, Brita. Brita gav ögonblickligen pojken en kraftig örfil så att han stöp i marken. Pojken tog genast tillbaka anklagelsen när han fick klart för sig att det var prästfrun han pekat ut. Men misstankarna fanns där och även Laurentius ställde sig en smula avvaktande mot sin hustru tills hon befanns oskyldig. Efter häxprocesserna i Torsåker lär dessa visgossar ha hittats ihjälslagna. Jöns Horneaus (Laurentius Hornaeus sonson) skriver i "En sannfärdig berättelse" att "de ofta nämnda trollgossarna (visgossarna), som vid rannsakningen varit fördärvbringande verktyg, blev sedan jagade av än den ene, än den andre såsom varande en förödelsens styggelse för en vanärad Gud. Det berättas, att en av dem hittades efter någon tid i ett dike söndersprucken, med inälvorna liggande utanför kroppen. Den andre fann man upphängd i en grimma invid landsvägen". Egentligen var avrättningarna inte korrekta juridiskt sett. Enligt regelverket skulle Guvernör Sparre godkänna alla avrättningar av häxor i Norrland. Detta hade inte skett denna gång. Både kaplanen Laurentius Hornaeus och kyrkoherde Johannes Wattrangius (Laurentius Hornaeus son och Wattrangius dotter gifte sig med varandra) var mer eller mindre brutna män efter dessa händelser. Även Laurentius mor, Elisabeth "Målares" och hans moster Moses Brita avrättades som häxor 1675. Detta skedde dock i Härnösand (Y). Elisabeth var gift med Christoffer Larsson, målare i Härnösand. Christoffer var redan död då Elisabeth anklagades för trolldom. Elisabeth anklagades för att använt en sk. "bjära". "Bjära" var en slags boll som häxor skickade iväg för att mjölka andras kor, stjäla grädde, ost etc. Efter uträttat förvärv kom bjärorna tillbaka och "spydde" upp mjölken åt häxan. Bjäran var ett nystan av ullgarn i nio olika färger som den trollkunnige själv tillverkat. Det var noga att garnet spanns under tre på varandra följande torsdagar. Yttersta varvet på nystanet var alltid grått och i mitten fanns skulle det finnas ett hål, där en oblat eller något annat magiskt medel stoppades in tillsammans med tre droppar blod från vänster lillfinger. Sedan skulle nystanet invigas med ramsan: "Jag har gett dig blod, fan skall ge dig mod, du skall för mig på jorden springa och jag skall för dig i helvetet brinna." Därefter kastades nystanet bakåt över vänster axel. Då fick nystanet liv och blev en tjänstvillig bjära för sin ägare.Bjäran kunde ta sig in genom minsta springa och gick ej att stänga ute så det var svårt att skydda sig mot den. I södra Sverige hade mjölkharen samma betydelse som bjäran. Det var vanligt att man misstänkte någon för att vara häxa om något hände på gården, ex att korna mjölkade dåligt. Ofta var det någon man hade agg till som anklagades. Även Elisabeths syster "Moses" Britta anklagades för att vara häxa och avrättades 1675. Hon var då över 70 år gammal.

En sannfärdig berättelse

En utgångspunkt om man vill lära mer om häxprocesserna i Torsåker 1675 är Laurentius Hornaeus sonson Jöns Hornaeus utredning av vad som hände. Detta uppdrag fick Jöns av prosten i Torsåker omkring 1735, dvs 60 år senare. Utredningen kom att heta "En Sannfärdig berättelse". Jöns använde sig av domstolsprotokollen från häxprocesserna samt samtida berättelser. Jöns hade ett första utkast av sin utredning klar år 1741 men den trycktes upp för allmänheten först den 24 maj 1771. Jöns föddes i Ytterlännäs socken år 1715 och dog där 1778. Han var präst i Ytterlännäs liksom sin far och farfar.

Källor

Olof Fahléns böcker "Dömd till yxa och bål" (1985) och "Eldens återsken" (1986). Böckerna handlar om släkten Hornaeus och häxprocesserna i Torsåker 1675. De är skrivna i romanform och är baserad på historiskt material. Böckerna är intressanta och de blir ännu mer spännande då de handlar om den egna släkten. "Sannfärdig berättelse" eller det fullständiga namnet "Sannfärdig berättelse om det för 100 år sedan förlupna grufverliga Trolldoms- Oväsendet i Sverige" av Jöns Hornaeus från 1771. Originalet finns på Kungliga Bibliotekets handskriftsavdelning, diarienummer 18:3:12 Pastoral Divisionen. Göran Nordqvist (Torsåker) m.fl. har gjort en översättning av Sannfärdig berättelse till modern svenska år 2002. Rannsakningsprotokoll från häxprocesserna i Torsåker: "Rannsakningar i oktober 1674 angående trolldomsväsendet i Ångermanland: Dals, Torsåkers och Ytterlännäs socknar" (Södra Ångermanlands domsagas arkiv, vol A I a:1). Översättning av Göran Nordqvist, Torsåker, 2001. Mer finns också att läsa i "Det gamla Ytterlännäs" utgiven av Ytterlännäs hembygdsförening 1974. (2) Historien om Sverige - Storhet och fall av Herman Lindkvist, Norstedts 1995 (sid. 101 - 102) Trolldomsprocesserna i Sverige av Bengt Ankarloo, 1996. Nationalencyklopedin 2000 Att dömas till döden, Jonny Ambrius, 1996
xxxxxxxx Hist xxxxxxxxx

xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx
Socken Antal avrättade Antal inv. över 15 år Torsåker 20 232 Dal 29 135 Ytterlännäs 22 305 Totalt: 71 672
Släktforskning Hans Högman
Copyright © Hans Högman, granskat 2016-11-05

Hornaeus och

häxprocesserna i Torsåker

(Y) 1675

1675 inträffade en grym häxprocess i Torsåker pastorat, Ångermanland. En central person i häxprocesserna var kaplanen i Ytterlännäs socken, Laurentius Hornaeus. Han fick i uppdrag av kyrkoherden i Torsåker att aktivt spåra upp alla häxor i pastoratet, något han gjorde med stor nitiskhet. Cirka en femtedel av alla kvinnor i pastoratet brändes på bål i juni 1675. Detta var det största antal personer som dömts och avrättats vid ett och samma tillfälle för trolldom i Sverige. Lars Christoffersson (IX-137) eller Laurentius Christophri Hornaeus som han hette som präst är född 1645 i Härnösand, död 17/5 1719 i Nordanåker, Ytterlännäs sn, Västernorrland. Laurentius är begrav inne i Ytterlännäs gamla kyrka. Mellan altarringen och dörren till sakristian finns en lucka i golvet till gravplatsen. Lars studerar till präst. Han finns inskriven vid Uppsala universitet 1667 tillsamman med brodern Petrus. De båda bröderna reser även runt i Tyskland. Prästnamn: Under 16- och 1700-talen var det brukligt att lärda män tog latinska namn. Man skrev sina förnamn på latinskt sätt och tog ett latinskt efternamn som ofta hade beröring till den trakt varifrån man kom. Lars Christoffer som tog namnet Laurentius (Lars) Christophri Hornaeus. Hornaeus är antagligen att härleda från Hörnö i Härnösand, där han är född. Lars prästvigs 1672 och får då en tjänst som hjälppräst till kaplanen Olaus Erici Rufinius i Ytterlännäs, Torsåkers pastorat. Han får då hand om sockenförsamlingen Dal (Y). Olaus dör omkring 1672/73, dvs relativt snart efter att Laurentius tillträtt tjänsten. Laurentius söker då tjänsten som kaplan i Ytterlännäs efter Rufinius och får den. Konservera prästänkan:  Under 16- och 1700-talen var man präst på livstid, dvs ända tills man dog. Den nya prästen fick då lov att gifta sig med änkan till den förre prästen. Detta kallades att konservera prästänkan. Det kunde bli stora åldersskillnader mellan en ung präst och en gammal änka. Olaus Rufinius var redan änkeman när han dog, men han hade en ogift dotter, Brita Olofsdotter Rufinia, IX-138, som Laurentius då gifte sig med. Brita är född 1651 på prästbostället i Sunnanåker, Ytterlännäs sn och dog 1730? i Nordanåker, Ytterlännäs. Laurentius och Brita var således jämnåriga. Efter att Laurentius fått kaplanstjänsten i Ytterlännäs bodde de först i prästbostället i Sunnanåker men övertar 1677? ett ödetorp i Nordanåker som rustas upp.

Häxprocesserna

Under hela 1600-talet pågick häxprocesser i Europa, där de drabbade brändes på bål för trolldom och samröre med djävulen. Häxprocesserna började på allvar i Sverige 1668  då ett 30-tal personer dömdes till döden för trolldom i Lillhärdal, Härjedalen. Alla anklagades för att ha fört barn till Blåkulla och där bolat (haft samlag) med djävulen. Till Blåkulla for kvinnorna på en kvast, eldgaffel, kalv eller något annat ridbart. Ryktena om häxprocessen i Lillhärdal spreds som en löpeld över Sverige. Häxjakterna var särskilt intensiva i ett bälte från Bohuslän, Värmland, Dalarna, Hälsingland och Ångermanland. Värst drabbad var nog Torsåker i Ångermanland (Y). Det var framförallt under perioden 1668-76 som de flesta avrättades för trolldom i Sverige. Det som speciellt  utmärkte de svenska trolldomsprocesserna och gav dessa massprocesser en egenartad och sensationell karaktär var bruket av små barn som vittnen. I stora hopar berättade de inför domstolarna hur de hade förts till Blåkulla av häxorna, hur de där deltagit i djävulens gästabud, döptes och invigdes i djävulens tjänst. Häxhammaren, (Malleus maleficarum) var en handbok i hur man avslöjar, överbevisar och dömer häxor, författad 1487 av inkvisitorerna Henricus Institoris och Jakob Sprenger. Häxhammarens fokusering på kvinnor som mest benägna för trolldom och djävulskult bidrog starkt till häxprocesserna kom att koncentreras på just kvinnor. De europeiska häxprocesserna pågick under perioden 1450-1700. De tog sin början i den sydeuropeiska alpregionen. Svårast var förföljelserna i Tyskland. Det finns inga säkra uppgifter om hur många som avrättades för trolldom. Det finns fantastiska siffror på över miljonen men sanningen ligger troligast en bit under 100.000 (NE). Totalt avrättades cirka 300 människor för trolldom i Sverige. Ytterligare ett hundratal blev anklagade och dömda till lägre straff Först sedan barnvittnenas opålitlighet hade avslöjats under processerna i Stockholm 1676 började det hela avta. En av de som reagerade var läkaren Urban Hjärne (1641-1724). År 1676 blev han medlem i den kommission som skulle rannsaka trolldomsväsendet och som bidrog till att processerna minskade för att slutligen upphöra. Efter 1676 började också domstolarna i ökad utsträckning avvisa trolldomsmålen, och fällande domar försvann helt i början av 1700-talet  År 1704 avrättades i Eskilstuna den sista kvinnan dömd för häxeri i Sverige. Den sista lagliga häxprocessen i Sverige ägde rum 1757 mot några kvinnor i Dalarna. Först 1779 avskaffades straffet för trolldom i lagboken.

Häxprocesserna i Torsåker, Ångermanland

Något år efter att Laurentius tillträtt som kaplan i Ytterlännäs började omfattande häxprocesser i Torsåkers pastorat. Laurentius fick i uppdrag av kyrkoherden i Torsåker, Johannes Wattrangius att försöka spåra upp alla häxor i pastoratet. Detta gjorde den unge kaplanen med stor nitiskhet. De ivrigaste åklagarna i kampen mot trolldomen var kyrkoherden Wattrangius och kaplanen Hornaeus. De var övertygade om att det rasade en gigantisk kamp mellan Gud och djävulen, i vilken trollpackorna hade ställt sig på djävulens sida. För att rädda deras själar undan helvetets eviga eld var det nödvändigt att få dem att erkänna, vilket inte sällan skedde med tortyr. Även vittnen kunde torteras för att få fram "passande" berättelser. Många gånger användes barn som vittnen, oftast barn till den anklagade kvinnan. Barnen berättade fasansfulla saker de varit med om i Blåkulla samt vilka personer de sett där. Barnen försökte också överglänsa varandra med så hemska berättelser som möjligt. Man använde även tortyr mot barnen för att få dem att vittna. Jöns Horneaus (Laurentius Hornaeus sonson) skriver i "En sannfärdig berättelse" (nedtecknad 1741, se nedan) om både örfilar och piskning av barnen. De mest trilskande barnen låtsades kaplanen Laurentius Hornaeus dränka genom att sänka ned dem med ett rep i en upphuggen vak i Ångermanälven. Vidare skriver Jöns att hans farfar Laurentius låtsades elda upp de mindre barnen genom att stoppa in dem i en bakugn för att sen sätta eld på halm och ris utanför ugnen, allt för att få dem att bekänna vad de varit med om i Blåkulla. Jöns skriver också att han själv "minns en del av dessa vittnen, som genom sådana våldsamma framfarter och hårda medfarter förlorade sin hälsa för all framtid". Han skriver också "än i dag talar de som levde på Laurentius tid, om att de fasade för att gå förbi hans gård och sökte därför en omväg. Utvägen blev att gå skogsstigen". Barn som utsattes för sådan behandling bekände nog vad som helst för att slippa ifrån det hela. I vissa fall gjordes ett vattenprov på kvinnorna. De bands och kastades i sjön, sjönk de och drunknade var de oskyldiga, flöt de var de häxor och skulle dö och brännas på bål. I Sverige brändes ingen levande på bål utom i ett fall. Malin Matsdotter, eller "Rumpare-Malin" som hon kallades, brändes levande på bål i Stockholm den 5 augusti 1676 efter att dömts till döden för trolldom. Tillsammans med Rumpare-Malin avrättades även Anna Simonsdotter Hack eller Tysk-Annika som hon kallades. Tysk-Annika halshöggs dock innan hon brändes på bålet. De blev de två sista kvinnorna att avrättas i Stockholm för trolldom. (2) Kyrkan spårade upp häxorna och försökte omvända dem till kristendomen igen och sen dömde den världsliga makten dem. Det upprättades särskilda trolldomskommisioner som hade till uppgift att döma häxor och trollpackor. Domarna i Torsåker hade fällts av häradstinget i Hammar som sedan hade konfirmerats av den Kungliga norrländska trolldomskommisionen. President för den norrländska trolldomskommisionen var landshövdingen och  Guvernören Carl Sparre. Sparre, som våren 1674 utsetts till ordförande i kommissionen, hade sänt ut en skrivelse till alla pastorat där prästerna befalldes att hålla förhör med med allmogen och upprätta listor över alla som misstänktes för trolldom. Kommissionen bestod av 18 lärde och 6 bönder.   I Torsåker kulminerade det hela 1674-1675 då en stor andel av kvinnorna i Ytterlännäs dömdes till yxa och bål. 71 personer: 65 kvinnor, 2 män och 4 pojkar halshöggs och brändes på bål den 1 juni 1675 på ett berg i gränstrakten mellan Torsåkers, Dals och Ytterlännäs socknar (öster om Lesjön). Vissa källor anger att 9 avrättades redan den 28 mars och resterande 62 den 1 juni. Efter kyrkoherde Wattrangius straffpredikan i Torsåkers kyrka fick de dödsdömda motta nattvarden. Det var först nu det gick upp för de anklagade att de skulle mista livet. Efter nattvarden vidtog den tunga vandringen till berget där stupstockarna och bålet väntade. De anhöriga männen (makar, bröder, söner) bildade spetsgård under vandringen. Detta berg har sedan kallats Bålberget eller Häxberget. Ansvarig för avrättningarna var Borgmästare Erik Lund, Härnösand. På berget fanns två bödlar i tjänst. Avrättningarna skedde nedanför bålet för att allt blod inte skulle hindra bålet från att ta eld. Tänk er den dödsångest de anklagade kände, skriken när de skulle avrättas, den fräna lukten av blod, urin och exkrementer, mängden blod som rann på marken efter 71 halshuggna personer, stanken av bränt kött från eldarna när de brändes. Detta var en katastrof för de inblandade och en stor tragedi för trakten. I många hem var både fruar och döttrar borta. Detta var det största antal personer som dömts och avrättats vid ett och samma tillfälle för trolldom i Sverige. De avrättade personerna i tre socknarna i Torsåkers pastorat fördelar sig enligt följande: Om hälften av invånarna var kvinnor fanns det i pastoratet 336 kvinnor. 65 av dessa avrättades, dvs 19 % (var 5:e kvinna). Den yngsta kvinnan som avrättades var 18 år, den äldsta 70 år. Även Laurentius hustru misstänktes för trolldom men friades senare.Det var vanligt att man anlitade sk, visgossar. Dessa hade förmåga att se djävulens märke, Stigma Diaboli, i pannan på de som var allierad med djävulen. Dessa visgossar var kringstrykande, föräldralösa pojkar som såg sig en möjlighet att tjäna pengar. Även i Ytterlännäs hade visgossar anlitats. I kyrkans räkenskapsböcker för 1675 finns följande utgift: "Till: Nordingrågossarne 20 öre." Visgossar från Nordingrå hade anlitats av Laurentius för att peka ut de församlingsbor som var häxor. De stod på kyrkbacken efter gudstjänsten och pekade ut några församlingsbor. En av dessa var Laurentius hustru, Brita. Brita gav ögonblickligen pojken en kraftig örfil så att han stöp i marken. Pojken tog genast tillbaka anklagelsen när han fick klart för sig att det var prästfrun han pekat ut. Men misstankarna fanns där och även Laurentius ställde sig en smula avvaktande mot sin hustru tills hon befanns oskyldig. Efter häxprocesserna i Torsåker lär dessa visgossar ha hittats ihjälslagna. Jöns Horneaus (Laurentius Hornaeus sonson) skriver i "En sannfärdig berättelse" att "de ofta nämnda trollgossarna (visgossarna), som vid rannsakningen varit fördärvbringande verktyg, blev sedan jagade av än den ene, än den andre såsom varande en förödelsens styggelse för en vanärad Gud. Det berättas, att en av dem hittades efter någon tid i ett dike söndersprucken, med inälvorna liggande utanför kroppen. Den andre fann man upphängd i en grimma invid landsvägen". Egentligen var avrättningarna inte korrekta juridiskt sett. Enligt regelverket skulle Guvernör  Sparre godkänna alla avrättningar av häxor i Norrland. Detta hade inte skett denna gång. Både kaplanen Laurentius Hornaeus och kyrkoherde Johannes Wattrangius (Laurentius Hornaeus son och Wattrangius dotter gifte sig med varandra) var mer eller mindre brutna män efter dessa händelser. Även Laurentius mor, Elisabeth "Målares" och hans moster Moses Brita avrättades som häxor 1675. Detta skedde dock i Härnösand (Y). Elisabeth var gift med Christoffer Larsson, målare i Härnösand. Christoffer var redan död då Elisabeth anklagades för trolldom. Elisabeth anklagades för att använt en sk. "bjära". "Bjära" var en slags boll som häxor skickade iväg för att mjölka andras kor, stjäla grädde, ost etc. Efter uträttat förvärv kom bjärorna tillbaka och "spydde" upp mjölken åt häxan. Bjäran var ett nystan av ullgarn i nio olika färger som den trollkunnige själv tillverkat. Det var noga att garnet spanns under tre på varandra följande torsdagar. Yttersta varvet på nystanet var alltid grått och i mitten fanns skulle det finnas ett hål, där en oblat eller något annat magiskt medel stoppades in tillsammans med tre droppar blod från vänster lillfinger. Sedan skulle nystanet invigas med ramsan: "Jag har gett dig blod, fan skall ge dig mod, du skall för mig på jorden springa och jag skall för dig i helvetet brinna." Därefter kastades nystanet bakåt över vänster axel. Då fick nystanet liv och blev en tjänstvillig bjära för sin ägare.Bjäran  kunde ta sig in genom minsta springa och gick ej att stänga ute så det var svårt att skydda sig mot den. I södra Sverige hade mjölkharen samma betydelse som bjäran. Det var vanligt att man misstänkte någon för att vara häxa om något hände på gården, ex att korna mjölkade dåligt. Ofta var det någon man hade agg till som anklagades. Även Elisabeths syster "Moses" Britta anklagades för att vara häxa och avrättades 1675. Hon var då över 70 år gammal.

En sannfärdig berättelse

En utgångspunkt om man vill lära mer om häxprocesserna i Torsåker 1675 är Laurentius Hornaeus sonson Jöns Hornaeus utredning av vad som hände. Detta uppdrag fick Jöns av prosten i Torsåker omkring 1735, dvs 60 år senare. Utredningen kom att heta "En Sannfärdig berättelse". Jöns använde sig av domstolsprotokollen från häxprocesserna samt samtida berättelser. Jöns hade ett första utkast av sin utredning klar år 1741 men den trycktes upp för allmänheten först den 24 maj 1771. Jöns föddes i Ytterlännäs socken år 1715 och dog där 1778. Han var präst i Ytterlännäs liksom sin far och farfar.

Källor

Olof Fahléns böcker "Dömd till yxa och bål" (1985) och "Eldens återsken" (1986). Böckerna handlar om släkten Hornaeus och häxprocesserna i Torsåker 1675. De är skrivna i romanform och är baserad på historiskt material. Böckerna är intressanta och de blir ännu mer spännande då de handlar om den egna släkten. "Sannfärdig berättelse" eller det fullständiga namnet "Sannfärdig berättelse om det för 100 år sedan förlupna grufverliga Trolldoms- Oväsendet i Sverige" av Jöns Hornaeus från 1771. Originalet finns på Kungliga Bibliotekets handskriftsavdelning, diarienummer 18:3:12 Pastoral Divisionen. Göran Nordqvist (Torsåker) m.fl. har gjort en översättning av Sannfärdig berättelse till modern svenska år 2002. Rannsakningsprotokoll från häxprocesserna i Torsåker: "Rannsakningar i oktober 1674 angående trolldomsväsendet i Ångermanland: Dals, Torsåkers och Ytterlännäs socknar" (Södra Ångermanlands domsagas arkiv, vol A I a:1). Översättning av Göran Nordqvist, Torsåker, 2001. Mer finns också att läsa i "Det gamla Ytterlännäs" utgiven av Ytterlännäs hembygdsförening 1974. (2) Historien om Sverige - Storhet och fall av Herman Lindkvist, Norstedts 1995 (sid. 101 - 102) Trolldomsprocesserna i Sverige av Bengt Ankarloo, 1996. Nationalencyklopedin 2000 Att dömas till döden, Jonny Ambrius, 1996
Socken	Antal avrättade	Antal inv. över 15 år Torsåker		20				232 Dal			29				135 Ytterlännäs	22				305 Totalt:		71				672