Rannsakningarna i häradsrätten i

Hammar 1674

Norrländska trolldomskommissionen

Norrländska Trolldomskommissionen ordförande var generalguvernören (landshövdingen) över Västernorrlands län, friherre och generallöjtnant Carl Larsson Sparre, senare känd som grundare av Graninge bruk. Övriga ledamöter var professorer och andra lärda män, höga jurister, präster och nämndemän (bönder), tillsammans 24 personer. Utöver dessa tillkom Sparres personliga stab om sex personer. Se Kommissionens medlemmar Sparre utnämndes 1664 till guvernör (landshövding) över Västernorrland. Det dåvarande guvernementet Västernorrland omfattande i stort; Ångermanland, Gästrikland, Medelpad, Hälsingland, Härjedalen och delar av Jämtland. Kommissionens arbete startade inte förrän till hösten 1674 eftersom all skriftväxling tog sin rundliga tid. Till kommissionen inkom anklagelser för trolldom mot många människor och krav på rannsakning, i sådan omfattning, att Kommissionen tvingades att anhålla hos Kungl. Maj:t om att i vissa fall få överlåta rannsakningarna åt de vanliga häradsrätterna. Kommissionen skulle dock fastställa utdömda dödsstraff.

Häxprocesserna i Ångermanland

1674 – 1675

I Säbrå, Boteå och Sollefteå pastorat verkställde Trolldomskommissionen själv rannsakningarna. I dessa avkunnades 50 dödsdomar. Men i Torsåkers pastorat liksom i Gudmundrå och Nora var det respektive häradsrätt som fick ta itu med trolldomsraseriet.

Häradsrätten i Hammar, Torsåkers pastorat

I Torsåkers pastorat sammanträdde häradsrätten i Hammar, Ytterlännäs socken. Rättens ordförande var häradshövding Johan Andersson Hambraeus. Bisittare var kyrkoherden i Torsåker, Johannes Erici Wattrangius (Herr Hans). Nämndemännen var tolv edsvurna män från trakten. Kaplanen (Komministern) i Ytterlännäs Laurentius Christopher Hornaeus (Herr Lars), tog mycket verksamt del i att skaffa fram bevis tillsammans med Wattrangius. För att fram bekännelser användes tämligen ofta tortyr trots att det inte var tillåtet. Häradshövding var titeln på ordföranden i en häradsrätt i ett härad på landsbygden. Bilden till höger visar en karta över Torsåker och Ytterlännäs samt Hammar i Ångermanland. Karta: Lantmäteriet. Rannsakningarna i häradsrätten i Hammar hölls i gästgivargården mellan den 19 oktober och 5 november 1674. Protokollet från denna rannsakning är den enda primärkällan som finns bevarad om denna händelse. De anklagade rannsakades sockenvis. I protokollet kan man läsa att Torsåkers socken rannsakades mellan den 19 och 21 oktober, Dals socken från den 21 oktober till och med den 27 oktober, och Ytterlännäs omnämns i rannsakningsprotokollet mellan den 28 oktober till och med den 5 november. Anno 1674 den 25 octob: Höltz Extraordin. Ransachning öfr Trullwäsendet uthi Torgsåkers Giäld. Närwaranhes Pastor loci Wällärde Hr Hans Wattrangius och dhe 12 Eedsuorne i Nämbden. [utdrag från förhandlingarna i häradsrätten den 25 oktober 1674, Södra Ångermanlands Domsaga Dombok 1669 - 1674.] I förberedelserna inför rättegången hade man använt sig av de s.k. Nordingrågossarna (visgossarna). De var 18 respektive 16 år gamla. De utgav sig för att kunna se vilka som var häxor. Sådana ansågs ha ett särskilt märke i pannan, djävulsmärket eller ”stigma diaboli” som tecken på att de tjänade Satan och varit i Blåkulla, ett tecken som bara vissa kunde se. De personer som utpekades av gossarna ställdes inför kommissionen. Visgossarna höll även ”änglakammare” med barnen där de lekte Blåkulla och som fick höra hur det gick till där. Kyrkan betalade ut ersättning till Nordingrågossarna för deras tjänster. Nedan visas ett utdrag Dals sockens kyrkoräkneskaper för 1675 som visar att ersättning betalts ut till " Till Nordingrå-gossarna" under häxprocesserna i Torsåker 1674-1675 som uppgick till 20 öre. Källa: Dal (Y) LIa:1 (1666-1763) Bild 11 (AID: v386808.b11)

Relaterade länkar

• Del 1 av häxprocesserna i Torsåker • Häxprocessen i Njurunda, Medelpad 1642

Källförteckning

• Det gamla Ytterlännäs, Sten Berglund, 1974. Utgiven av Ytterlännäs hembygdsförening, 439 sidor. Kapitel 25, sid 229 och framåt. • "Sannfärdig berättelse" eller det fullständiga namnet "Sannfärdig berättelse om det för 100 år sedan förlupna grufverliga Trolldoms-Oväsendet i Sverige" av komminister Jöns Hornaeus från 1771. • Trolldomsrannsakningarna i Torsåker, Dal och Ytterlännäs, 25 okt – 5 nov 1674. Ove Malmqvist, uppsats 2013. • Ersättning till "Nordingrå-gossarna" under häxprocesserna i Torsåker 1674-75. Dal (Y) LIa:1 (1666-1763) Bild 11 (AID: v386808.b11, NAD: SE/HLA/1010027) • Skuggan över Torsåker, En jungiansk analys av trolldomsprocesserna i Torsåker 1674-75. Ingrid Ottestig. Januari 2010, Högskolan i Gävle. C- uppsats i Jungiansk psykologi. • Häxprocessen i Torsåkers pastorat 1674-1675. Jan Stattin. Stockholms Högskolas·historiska proseminarium oktober 1952. • Trolldomsprocess i Ångermanland på 1670-talet -En jämförande källstudie rörande trolldom och rannsakning i Torsåkers socken. Jessica Johansson. Oktober 2010, Högskolan i Gävle. C-uppsats i Historia. • Avskrift från år 2009 av anteckningsbok funnen i Länsmuseet Murbergets arkiv i Härnösand 2005 – Rörande trolldom i Torsåkers socken i Ångermanland under 1670-talet. Av: Jessica Johansson. • SVenska Akademinis Ordbok, SAOB Överst på sidan

De 71 dödsdömda enligt

rannsakningsprotokollet vid rättegången i

Hammar hösten 1674

Efter föregående rannsachningsinnehåldh, hafwer häratznämbdhen icke kunnat efterskrefvne Trullpackor ifrån lijfsstraffet befrija emädan dhe bekände hafwer barnens Wittnande besannat: Näml.

Någon uppgift om myntenhet finns inte angivet men sannolikt för det sig om öre. Motsvarande utgift finns även i Torsåkers kyrkoräkneskaper för 1676 fast med 8 öre. Myntenheten fram vid denna tid var daler; 1 daler = 4 mark =32 öre. 1 mark = 8 öre = 24 örtugar = 192 penningar. Häradsrätterna verkar ha farit fram mer hårdhänt än den stora Kommissionen, där de lärda männen icke var lika nitiska som häradsrättens nämndemän och bisittare. Inom Torsåkers pastorat hölls rannsakningen på tingsstället i Hammar i Ytterlännäs. De tolv nämndemännen var: 1. Pehr Johnsson i Lästad 2. Hendrich Jacobsson i Hällsjö 3. Pehr Ersson i Näs 4. Olof Larsson i Tomte 5. Mårten Siulsson i Vik 6. Pehr Olsson i Bollsta 7. Lars Eriksson i Vik 8. Nils Jönsson i Lästad 9. John Abrahamsson i Björned 10. Anders Johansson i Nyland 11. Erich Månsson i Ålstad 12. Olof Danielsson i Klen De anklagade, som till största delen utgjordes av kvinnor, kallades fram och förhördes av rätten. De flesta nekade till beskyllningarna. Vittnena var dock många, och till sist blev anklagade själva övertygade om sin skuld, men några vidhöll ända till slutet, att de var oskyldiga. Redan innan rannsakningarna påbörjats tycks den allmänna uppfattningen i bygden ha varit så genomsyrad av tron på häxkonsterna, att det som kom fram vid rättegången om häxkonster och Blåkullafärder, framstod som sanning och verklighet för alla. Det var inte konstigt att den epidemiska hysteri som utbrutit, även påverkade och grep de anklagade, så att de kom att tro vad de anklagades för. Det var omkring 200 personer som vittnade mot de anklagade så alla vittnesmål gick emot dem. Ännu mindre hade de anklagade någon hjälp till sitt försvar. De anklagade vittnade till och med själva mot varandra. De allra flesta vittnena var barn i åldern ända ned till 5 år, vilkas utsagor togs för gott. Till råga på allt fick dessa barn vara med under förhören och vittnesmålen och kunde höra vad som sas. I protokollen framgår att vissa utsagor av vad som sagts återupprepades av flera vittnen. Ibland matades barnen med frågor fram till sina vittnesmål. Vissa vittnesmål verkar vara framtvingade. Flera svaga vittnesmål värderades samman till ett starkt vittnesmål. Under trycket av den allmänna hysterin och av vilja att visa sig duktiga har barnen berättat om fasansfulla händelser som de varit med om på de resor till Blåkulla, dit de anklagade påstods ha fört dem. Vidare, barnen förstod inte det formella språk som användes vid förhöret. Ordet bola t. ex., betydde för dem att gå under bordet och hade inte den innebörd det har i bibeln, dvs att begå hor. [Ur Sannfärdig berättelse, Jöns Hornaeus]

Några sammandrag av anklagelser och

vittnesmål

• Hustru Karin från Dal berättar för nämnden om Lars Perssons hustru i Lästa, att "Zathan satte henne på en stol och begynte med en kamb kamba henne och därvid drog huden av henne och spijka den på wäggen", sedan bröt han huvudet av hennes "kropp och ryggen twärt af och kastade den i en kiette". • Hustru Märit i Näs bekänner sig "hafwa giort bäran af ullgarn i nio färger", sen droppar hon blod från sitt lillfinger i nystanet och säger "du fader diefwul gif lif och löf". • Hustru Segri i Västhammar berättar, att hon med den Ondes hjälp mjölkat två tunnor mjölk ur sin faders lillfinger. Mjölken hade hon fört med sig till Blåkulla, där hon gjort smör och ost av den. • Om Hindrik Andersson i Näs upplyses till protokollet, att han är "angifwen av Capellanen Herr Lars för att han tienar Zathan". • Hustru Karin Hindriksdotter i Näs bekände "att hon skickat en trädstubbe till Skrift". Hon säger, att den stubben "fört det wälsignade brödet till henne igen, det hon endast trampade under sina fötter, hwaröfver den Onde har skrattat och wist sig ganska lustig". • Flickan Brita i Lästa "bekänner ock sina synder, att hennes moder, hustru Margareta i Lästa hafver henne i sin späda ungdom förfört till Blåkulla, och vid sitt 9:e eller 10:e år fick hon av henne städslespengar, 1 silversked; utläst hos satan 7 böcker, förbannat Gud och den heliga Trefaldigheten, minne och sinne, far och mor, syster och bror. För 14 år sedan hade hon hos satan blivit gift vid en man benämnd Joen, fått 14 barn, som hennes moder upphackat och i kitteln uppkokat. Hennes kall i Blåkulla är att göra osten, mjölka mjölken ur en pinne, insatt i väggsätet. Hon för var natt en tunna korn med sig till Blåkulla. Då hon säger "Ax drager ax, korn drager korn, så får hon strax säcken full". Dessa ord, som också kom fram vid andra vittnesmål, är antagligen något slags besvärjelse, som använts, när man med någon trollkonst sökt tillskansa sig säd från grannar, t.ex. med bäran/bjäran. • "Forsfinskan Margareta, utgammal, som går med 2 käppar, föreställdes, som icke något svenskt ord tala ville, kallades fram de bekände trollpackorna [de som redan hade bekänt], som var för sig vittnade". Och 3 av dem vittnade, att de sett Margareta i Blåkulla där "hon sitter och rensar sylten eller ock skållar fötterna", och då de vittnade, "lopp finskan åstad och med sin större käpp slog tvenne gånger efter dem, tog sedan ut sin kniv och ville dem skada, som hon ej fick göra, enär kniven henne fråntogs. Hon slog de tvenne bönder som skulle belägga henne med träklovar och bet efter deras händer". Denna gamla kvinna hörde säkerligen till de först invandrade finnarna och var således född i Finland. • ”Poiken Erich i Åhlestadh nu nyligen huar sedt h:Marit i Tuhnsiöön äta, dricka och dantsza i blåkulla och ligger hoos den fule Under bordett och stå på knää för Satan. Sedt och hennes dotter h: Marit i Norom Uthi blåkulla på lyka sätt som Modren, sedt och hennes sonn Anders sittia hos den fule till bords, som stryker honom på hufudett.” I förhören återfinns flera barn från en och samma gård, Ålestad, och pojken Måns förekommer i förhör mot olika anklagade. I många av förhören återkommer barn från samma gård eller by och säger i stort samma saker. Detta påpekar prästen Jöns Hornaeus skrift ”Sannfärdig berättelse” nedtecknad 1741, publicerad 1771. I skriften nämner Jöns Hornaeus ”Barnen vittnade mestadels av okunnighet och dels övertalade av sina fäder, som var nöjda med att deras hustrur blev överbevisade, eftersom Satan utsläckt all kärlek mellan dem”. Barnen blev skrämda av förhörsledarnas hårda tilltal och av rädsla berättade de ofta mer än vad de visste och nämnde saker som aldrig hade hänt. Vidare ställdes ledande frågor till barnen samt frågor som de helt enkelt inte förstod innebörden av. Under tiden från rannsakningarnas slut tills dess dödsdomarna verkställdes hölls de anklagade inspärrade på olika ställen. Några fick plats i Länsmansgården, andra i sockenarresten och åter andra i tjuvkistorna. Någon vakthållning hade man inte ordnat utan dörrarna var endast reglade.

Domarna över de anklagade

Häradsrätten i Hammar ansåg att 60 av de anklagade vara skyldiga till det straff som lagen stadgade, nämligen livets förlust. När rannsakningarna i häradsrätten avslutats den 5 november 1674 överlämnades protokollen till Trolldomskommissionen som småningom avkunnade domarna. Kommissionen sattes att döma ytterligare 11 personer som häradsrätten varit osäkra på samt att fastställa de i häradsrätten utdömda dödsdomarna. Och kommissionen fann alla 71 anklagade skulle mista livet. Av de dödsdömda var 20 från Torsåker, 29 från Dal och 22 från Ytterlännäs socknar. Alla byar utom Harv och Tomte lämnade sin tribut till dödskörden. I Dal var det Galagök, Hållsätter och Hällsjö, som inte hade några dömda. I Ytterlännäs kom de dömda från 8 av de dåvarande 21 byarna. Till dessa siffror kan läggas mantalslängdernas uppgifter att antalet invånare i socknarna över 15 år vid samma tid var 232 i Torsåker, 135 i Dal och 305 i Ytterlännäs. Det var alltså en stor del av den vuxna befolkningen, som dömdes till döden. Av de 71 dömda var endast 2 män och fyra pojkar. Alla de övriga var kvinnor. Enligt en uppgift skall 9 av offren ha avrättats redan den 28 mars 1675 och övriga 62 den 1 juni. Det har satts ifrågasatts, huruvida alla dömda verkligen avrättades. Man vet, att rätten skonade en del av de anklagade och dömda kvinnorna då de var havande. Efter order den 8 juni 1675 ajournerades förhandlingarna i Ångermanland och återupptogs aldrig, vilket livligt kritiserades av prästerna i Ångermanland. Man lade ner fortsatta rannsakningar, efter att barnens vittnesmål noggrant hade skärskådats i Stockholm. Jöns Hornaeus skriver att visgossarna från Nordingrå hittades döda, sönderslitna vid landsvägen efter rannsakningarna. Namnen på de dömda.

Avrättningarna

Under rannsakningarnas gång verkar det som om de flesta av de anklagade starkt tvivlat på att myndigheterna skulle gå så hårt fram att de skulle fastställa dödsstraff. Det var snarare så att de som erkände gjorde det för att så snart som möjligt komma hem till sina barn. Ett kyrkstraff kunde man alltid bära. Den 1 juni 1675 samlades de dömda i Torsåkers kyrka, där kyrkoherde Johannes Erici Wattrangius (Herr Hans) höll en sträng predikan, och nattvard meddelades. Det var först nu som det blev klart för de dömda att de skulle mista livet. "Här ropades himmelsskriande hämnd över dem som förorsakat deras oskyldiga död; men här hjälpte varken rop eller tårar. Borgmästare Lund ifrån Härnösand förde exekutionen. Föräldrar, män och bröder höllo spetsgård." "Många dånade i vägen av matthet och dödängslan, vilka av de anhöriga släpades fram till rätteplatsen, som är belägen mitt i pastoratet, ½ mil från alla tre kyrkorna, och kallas därav ännu Bålberget. De rättade halshöggs nedanför bålet att bloden ej skulle hindra veden att fatta eld; i dess ställe rann han strömvis utför berget. De som höllo spetsgård, voro ock behjälpliga att släpa de döda kropparna på bålet. De kläder som delinkventerna till det nogaste av sig kastat, tog deras anhöriga, varmed de utan sinnesrörelse gingo var och en till sitt." Enbart de som hade erkänt fick ta nattvarden, övriga inte. Bilden till höger visar Torsåkers kyrka i Ångermanland. Bild: Wikipedia. Spetsgård bildades förr vid offentliga avrättningar i Sverige av folk som utkommenderades till avrättningsplatsen. De skulle bilda två ringar av män runt den dödsdömde försedda med långa käppar. Den inre karlringen höll käpparna åt ett håll och den yttre karlringen åt det motsatta hållet i kors mot den inre ringens käppar. Man var noga med organiseringen av spetsgårdarna så att den dödsdömde inte lyckades fly. På avrättningsplatsen på häxberget/Bålberget hade tre bål i iordningställts, ett bål för var och en av de tre socknarna i pastoratet. Avrättningarna skedde nedanför bålen för att inte blodet skulle försvåra antändningen av dessa. Borgmästare Lund från Härnösand förrättade exekutionen, då ortens befallningsman Klefberg var upptagen på annat håll med liknande göromål.

Bålberget/Häxberget

Var låg Bålberget? Skedde avrättningarna på den plats som kallas Häxberget? Jöns Horneus skriver i sin avhandling från 1741 att avrättningsplatsen var belägen mitt i pastoratet, "1/2 mil från alla tre kyrkorna och kallas deraf ännu bålberget." Vidare "för 6 - 7 år sedan såg jag ännu 2ne stupstockar och ett par trappträn till bålet, halfbrända, ligga på berörde rätteplats, där de förmodligen ännu lära ligga.". Ett dokument från den 11 oktober 1737 ger närmare besked. Dokumentet fanns hos Elof Nordlander i Norum och har studerats av Verner Sjödin i Sel. Det är ett utdrag ur ett protokoll från Boteå häradsting och handlar om en tvist mellan Norums byamän i Dal och Faresta byamän i Ytterlännäs om gränsen mellan byarna. Bland de gränsmärken, som uppges av den senare byn, nämns Båhlberget. Vidare omnämns en besiktning som förrättats av nämndemännen Erik Olofsson i Klen och Grels Olofsson i Ed, där de om de uppgivna gränsmärkena berättar, "at på Båhlberget äro 2 stora stenar, 7 alnar från hwarandra belägne, skolade med sex smärre stenar, hwaribland 3 äro omskolade, och 30 alnar från desamma är en liten steenröse, kunnandes de samma märken hwarken gilla eller ogilla." Detta stämmer med platsen på Häxberget. Bilden till höger visar en karta som visar platsen för Häxberget som ligger på gränsen mellan de tre socknarna Torsåker, Dal och Ytterlännäs i Ångermanland. Karta: Lantmäteriet. Avrättningsplatsen på berget, 75 möh, ligger ungefär lika långt från de tre inblandade socknarnas kyrkor, Dal, Ytterlännäs och Torsåker, öster om Lesjön. År 1952 tog Jan Stattin jordprover från Bålberget som analyserades (fosfatmetoden). På Bålberget fanns tre ställen där förekomsten av fosforsyra var större än i övriga områden på Bålberget vilket visade att animaliska produkter/människor bränts på dessa ställen eftersom fosforsyra inte bryts ned. Därmed kan det fastställas att det är Häxberget (se kartan) som är Bålberget, dvs den plats där avrättningarna skedde 1675. Bilder från platsen på Häxberget där avrättningarna skedde:

Till de ovan uppräknade namnen tillkommer 11 personer som häradsrätten inte dömde själv utan överlät till kommissionen att döma, dvs totalt 71 personer dömdes till döden. Dock lembnar härntzrätten dheras saak, undher den Högl: Kongl. Commissorial Rättens vidare resolution. Efterskrefne kunde häradtznämbdh till dödzstraffet icke fälla, uthan ock dem lembnar under Wälbte. Kungl: Commissorialrättens gottfinnande, arbi att afstraffas. Dessa 11 personer var: 1. Poiken Olof Olsson i Hoola 2. Poiken Olle i Åhlstadh 3. Poiken Olle i Norum 4. Poiken Påul i Norum 5. Flickan Martta i Ålestadh 6. Poiken Anders i Tunsjöön 7. H. Kerstin i Löfsiöö, lågh siuk hemma 8. H. Malin i Nääs, som giordhe sig flycktig 9. Pigan Anna i Aspeby 10. H. Agda i Moo 11. Pigan Margreta i Lästadh Domarna var undertecknad av häradsrättens ordförande Hambraeus: Oppå häradzrättens wägnar J.A. Hambraeus Datum Hammar d. 5 qbris 1674.

Norrländska trolldomskommissionens

sammansättning

President för den Norrländska trolldomskommisionen var landshövdingen och Guvernören Carl Sparre. Kommissionen bestod av 24 ledamöter bestående av professorer och andra lärda män, höga jurister, präster och nämndemän (bönder). In Nomine Domini Anno 1674 d. 8 Septembris, Efter Hanns Kongl. Maij:ts wår Allernådigste Konungs och Herres förordningh att inqvirera och afdömma dhet förskräckeliga Trulldombsväsendeth, som i Ångermanne- Hellsinge och Gästrijkelandh sampt der befindtelige Städher sigh yppadt hafva; voro i Botheå s:n församblade efterskrefne Nembl: General Lieutenanten och Gouverneuren Högvählborne H:r Carl Larsson Sparre, Friherre till Cronebärgh Herre till Ullfåsa och Mariäbärgh varande Präses sampt 1. Assessoren Jöns Classon Wallwijk 2. Professoren H:r Olaus Åkerman 3. Borgmest: i Gevele Carl Fallck 4. Präposit H:r Anders Arctman 5. Pastor H:r Swänn Watz 6. Lector H:r Petrus Warg 7. Vice Häradshöffdingen Knut Ingelsson 8. Borgmäst:n Swänn Danielsson 9. Rådman Anders Dunder 10. Professoren Samuel Schunk 11. Underlagman Erich Kerbelig 12. Präposit H:r Oluff Hoffmanng 13. Präposit H:r Oluff Zeitman 14. Pastor H:r Joen Corbelius 15. Secret:n Magnus Blix 16. Vice Härndshöff:n Joh. Anders Hanmbreus 17. Borgmäst:n Erich Joensson Lur 18. Råd:n Pedher Jacobsson Gryt Böndernas 6 representanter i kommissionen: Ifrån Giästrijkeland: 1. Oluff Pedhersson i Allmenninge 2. Oluff Christophersson i Trödie Ifrån Hellsingelandh: 1. Hans Olsson ifrån Boldnäs 2. Michel Olsson i Styfve och Norrälfön Ifrån Medelpadh: 1. Nils Andersson ifrån E 2. Erich Ersson ifrån

Ordlista

• Besvärjelse - magisk formel vars uttalande med eller utan åtföljande signerier, anses förläna makt och herravälde över andar, farliga djur o.d. • Besvärjerska - Kvinna som utövar besvärjelser; häxa, trollpacka, lövjerska. • Blåkulla - benämning på den plats dit enligt folktron trollpackorna/häxorna reste för att hålla gästabud tillsammans med satan. • Bjära/Bära - Benämning i äldre folktro på ett slags trollväsen som ofta har form av ett nystan av ullgran och som sedan det genom särskilda manipulationer fått liv, för sin ägares räkning diar främmande kor och hemför mjölken. Andra benämningar: trollhare, mjölkhare, trollkatt. • Complicates – För häxeri anklagade som erkänt sina synder och som i sin tur angav och vittnade mot andra anklagade. • Lövjerska – Kvinna som (yrkesmässigt) utövar trolldom; trollkvinna; besvärjerska; signerska. • Maleficium – Magisk skadegörelse på människa, djur, växter eller annan egendom. • Präposit - Äldre benämning på domprost eller kontraktsprost. • Rannsakning – Förhör i domstol i brottsmål • Signeri – Besvärjelse, trolldom • Tjuvkista - benämning förr på häkte vid tingsplats (häradsrätt). • Trolldom - Förmågan att med övernaturliga och hemliga medel och med djävulens eller annan ond makts hjälp ingripa i naturens gång för att påverka, skada eller förgöra människa, djur eller egendom. • Trolldomskommission – En tillfälligt anordnad domstol med uppdrag att rannsaka och döma angående någons påstådda förmåga att utöva trolldom. • Trolldoms- och vidskepelseprocesser – Äldre svensk benämningen på häxprocesser. • Trollkona - Kvinna som ansågs ha förmåga att utöva trolldom med djävulens eller annan ond makts hjälp (häxa). • Trollpacka - Kvinna som i folktron anses ha förmåga att med djävulens eller annan ond makts hjälp utöva trolldom (häxa). • Visgossar - Benämning på pojkar som under häxprocesserna i Sverige under 1600-talet ansågs kunna utpeka häxor. Källa: SAOB.

Reflektioner

Rannsakningsprotokollen från trolldomsförhandlingarna vid häradsrätten i Hammar finns bevarade och upptar 130 sidor. . Protokollet från denna rannsakning är den enda primärkällan som finns bevarad om denna händelse. Den 5 november 1674, när Häradsrättens rannsakning var avslutad, lämnades protokollen över till Trolldomskommissionen för fastställande av dödsdomarna. Häradsrätten i Hammar dömde 60 personer till döden men hade även 11 osäkra fall som kommissionen slutgiltigt fick avgöra. Trolldomskommissionen protokoll över domarna i Torsåkers pastorat finns däremot inte bevarade. Komminister Jöns Hornaeus avhandling ”Sannfärdig berättelse” nedtecknades 1741 (publicerad 1771). Enlig Hornaeus själv har han inte bara haft tillgång till rannsakningsprotokollet från rättegångsprocessen vid häradsrätten i Hammar utan även en avskrift av kommissionsprotokollet, andra skriftliga dokument rörande trolldoms processen samt muntliga redogörelser. Avskriften av kommissionsprotokollet skall han ha fått av en präst, Eurenius, som vid denna tid hade det i sin ägo. Hornaeus är den ende som har sammanställt innehåll ur det saknade kommissionsprotokollet innan det gick förlorat. Det finns även en handskrift i form av en anteckningsbok som hittades år 2005 på Länsmuseet i Härnösand (Murberget) i en mapp märkt ”Trolldom” innehållandes uppgifter kring trolldomsprocessen i Torsåkers pastorat 1674–75. Mycket tyder på att Jöns Hornaeus även skulle kunna vara författare till denna handskrift. Handskriften består av tre delar. De två första delarna är förda protokoll över invånare anklagade för trolldomsbrott i Ytterlännäs respektive Dals socken i Torsåkers pastorat i Ångermanland. Den tredje delen i dokumentet har titeln ”Annmärkningar öfwer Trollkiäring wäsendet”. Datumangivelsen i protokollen i handskriften överensstämmande med de när kommissionen skulle ha befunnit sig i pastoratet. De två protokollen i handskriften är troligtvis ögonvittnesskildringar, något som visar sig i att nedtecknandet sker i presens. Protokollen i handskriften är inte helt överensstämmande med rannsakningsprotokollet från Hammar. Beträffande den tredje och sista delen i handskriften, den med titeln ”Anmärkningar öfwer Trollkiärring wäsendet” drar Jessica Johansson i sin C-uppsats år 2010 slutsatsen att det är Jöns Hornaeus som är författaren till denna del. Anledningen till denna slutsats är att författaren till den tredje delen refererar till sin morfar ”Herr Hans Wattrangius” privata anteckningar från rannsakningen 1674. Kyrkoherde Johannes (Hans) Wattrangius i Torsåker var Jöns Hornaeus morfar. Hornaeus presenterar i sin avhandling 1771 siffror på antalet åtalade och avrättade som inte återfinns i andra handlingar vilket skulle kunna förklaras av att han haft tillgång till kommissionsprotokollet. Det första protokollet i handskriften är fört över för trolldom anklagade i Ytterlännäs socken. Det andra protokollet i handskriften är det som är fört kring de anklagade i Daahls socken. Jessica Johansson har i sin C-uppsats jämfört de anklagade som är upptagna i de två protokollen i handskriften med dem som anklagas i rannsakningsprotokollet i Hammar och finner att av de totalt 94 som finns med som anklagade i handskriften är det 48 stycken som kan återfinnas i rannsakningsprotokollet. De två protokoll som återfanns med handskriften är således inte var en kopia av häradsrättens rannsakningsprotokoll. Uppgifter i de två protokollen tyder däremot på att det handlar om protokoll förda vid kommissionsförhandlingarna. Jessica Johansson skriver i sin uppsats: ”att det kan vara frågan om kommissionsprotokoll finns det återkommande belägg för i just protokollen. Detta tar sig i uttryck i att man hänvisar till rannsakningen som något som varit och till den Kungliga kommissionsrättens arbete i presens. ” Kommissionsprotokollet är försvunnet sen cirka 300 år tillbaka. Protokollen i handskriften är tecknade över personer i Ytterlännäs socken och Dals socken i Ångermanland.