Knuttimring i Sverige

Inledning

Hur bodde våra förfäder, vilken typ av hus hade de? Den dominerande hustypen genom århundradena har varit de knuttimrade husen. Större delen av Sverige är täkt med skog så det har funnits gott om råmaterial för byggnation av timmerhus. Bilden visar Delsogården, Skansen. Foto Hans Högman 2008.

Allmänt

Knuttimrade hus har funnits mycket länge i Sverige. Sannolikt började man använda tekniken med knuttimring redan på 1000 - 1100-talen. Det äldsta belägget finns från 1200-talet. Troligt är att traditionen med knuttimrade hus började i städerna för att sedan fortsätta på landsbygden. Vissa forskare hävdar att vikingarna (800 - 1050) använde knuttimrade hus men för detta finns det inga säkra bevis på. Tekniken med knuttimrings spreds från Östeuropa till Skandinavien och antagligen skedde detta på 1000- talet. När man bygger knuttimrade hus läggs stockarna horisontellt, varv efter varv, vilket ger stabila och täta hus. Stockarna hålls ihop i hörnen med sk. knutar. Knuttimrade hus kom att ersätta de tidigare stolpburna husen med skiftesverk och flätverk. Knuttimrade hus förekommer dock parallellt med hus i skiftesverk under 1100-talet. Under 1200-talet fick knuttimmerkonstruktionen en nästan total dominans hos träbyggnaderna. Knuttimring blev det vanligaste sättet att bygga hus i större delen av landet, både i städer och på landsbygden, fram till mitten av 1800-talet. I vårt grannland Norge kallas knuttimrade hus för laftehus.

Datering

De i dag äldsta daterade timmerhusen är från 1200- talet. Den äldsta bevarade knuttimrade byggnaden i Sverige är Granhults kyrka i Småland från 1220-talet medan det äldsta profanhuset är ett kyrkhärbre i Älvdalen, Dalarna, från cirka 1285. När man åldersbestämmer timmerhus använder man vanligtvis den dendrokronologiska metoden  som är en årsringsanalys. Med denna metod går det att fastställa året och till och med den årstid som träden högs ned, förutsatt att man har tillgång till en sk. grundkurva för området där träden växt. Enligt Göran Rossander (se litteraturlistan nedan) är Sverige världsledande på dendrokronologi. Namnet har knuttimringen fått av det sätt man förenar väggstockarna i hörnen genom uthuggna hak, sk. knutar. Dagens uttryck "husknut" som används för att beteckna de yttre hörnen på ett hus härstammar från de knutar/hak som användes på knuttimmerhusen.

Tätning

Genom att hugga ut en ränna, sk. långdrag, på undersidan av stockarna blev mellanrummet mellan stockarna täta.  Översidan på understocken jämnades till något först. Med ett kloformigt specialjärn, sk. dragjärn, ristades sen två parallella skåror på två intilliggande stockar på både deras in- och utsida. Dragjärnet följde understocken utefter såten (mellanrummet mellan stockarna) och därmed kom ristningen på överstocken att följa understockens kontur. Med andra ord så kopierades understockens kontur, på både in- och utsidan, till överstocken på ett smidigt sätt. Därefter höggs träet som fanns mellan ristningarna på överstockens undersida bort varefter överstocken kom att passa perfekt på understocken och det blev tätt mellan stockarna (bild 3). Urhuggningen av överstockens undersida gjordes på ett sådant sätt att det bildades en v-formad ränna (bild 4). Vid knutarna höggs långdraget ut så att stockarna inte låg och vilade på dessa då det annars lätt blev glipor i väggen. Tyngden av den övre stocken kom med långdraget att vila på sina ytterkanter mot stocken under. Långdraget var ca 3-4 cm brett och 1,5 –2 cm djupt. Det är osäkert när dragjärn började användas. Säkra belägg finns först från 1500-talet. Vanligtvis lade man mossa (vägg- eller husmossa) eller tjärad lindrev i långdraget för bättre tätning. För att hålla stockarna på plats mellan knutarna användes också kraftiga dymlingar (trätappar).

Trädslag

Vanligtvis användes rak furu (Pinus sylvestris) som material men även gran (Picea abies) har använts. Furu är ett utmärkt materiel för detta ändamål då de brukar vara rakvuxna och är relativt motståndskraftigt mot röta. Gran ruttnar lättare och brukar vrida sig. Nära hälften av Sveriges yta är skog, varav barrskog utgör den överlägset största andelen. Tallen är näst granen det vanligaste trädet i de svenska skogarna. I landskapen Värmland, Dalarna, Hälsingland, Medelpad och Ångermanland består arealen av upp till 80 % skog. Bilden till höger visar tallar. Foto Hans Högman, augusti 2008.

Byggteknik

Man eftersträvade så jämngrova stockar som möjligt och toppändan skulle vara så pass grov att en knutskalle kunde huggas ut. Det var viktigt att använda hela stocklängder till väggens nederdel, över fönster och dörrar samt till sista stockraden överst på lång- och kortsidan då det var dessa stockar som höll ihop huset. Det första varvet, syllstockarna, var vanligen något grövre än de andra stockarna. Syllstockarna vilade i sin tur på stenar för att inte utsättas för markfukt. I öppningar som dörrar och fönster förstärktes ändträet med en stabiliserande bräda, sk. gåt, som slogs in i en skåra i ändträet. Om det blev nödvändigt att skarva stockar så gjordes detta vi en mellanvägg med genomgående knut. Genom att bygga med liggande stockar kunde man behärska träets rörelser och om timringen var riktigt utförd medförde träets krympning endast att väggen sjönk samman motsvarande stockvarvens krympning. I konstruktioner med stående timmer medförde träets volymförändringar ofta springor i väggkonstruktionen. För att få balans i byggnaden strävade man efter att lägga stockarna topp mot rot, dvs ena varvet lades stocken exempelvis med roten åt höger och på nästa varv med roten åt vänster. I knuttimrade hus används knutar både i hörnen och vid mellanväggarna. Detta gjorde att husen blev mycket stabila. En annan fördel av detta var att väggarna kunde bära ett tungt och välisolerat tak. Utseendet på knutarna har skiftat genom århundradena. Vidare förekom lokala traditioner. Man beräknar att det har förekommit upp till 250 - 300 olika varianter av knutar i Sverige. Även formen på stockens utskjutande del, skallen, har varierat. Vanligen har stockarna på översidan ett snett eller lodrätt nedhugget hak med en på olika sätt utformad tröskel, betta, som omfattas av motsvarande urtag i överliggande stock. Eftersom knutskallarnas konstruktion varierat genom tiderna möjliggör dessa en grov datering av knuttimrade byggnader. Bilden nedan föreställer byggnation av ett flervånings knuttimrat hus på 1670-talet.

Takbeklädnad

I de sädesproducerande slättbygderna i mellersta och södra Sverige har halmtak (vanligen råghalm) varit vanligt sedan medeltiden på uthusbyggnaderna . I Skånelandskapen användes halmtak även på boningshusen, men i övriga Götaland och Svealand endast på uthus. Underlaget för halmtak består vanligen av horisontella läkt. Halmen buntas och läggs i flera lager över varandra med en förskjutning. Halm läggs på tak som har en lutning på minst 45 grader för att få en bra avrinning. I mellan- och södra Sverige (förutom Skåne) dominerade torvtaken på mangårdsbyggnaderna  liksom på stadshusens tak. Torven lades i två lager, det första lagret med grässidan vänd nedåt medan det andra lagret hade grässidan vänd uppåt. Under torven fanns ett tätskikt av näver. Närmast takfoten fanns en kantställd bräda, mullåsen, som hindrade torven från att glida ner. När man använde torv som takbeläggning fick inte taklutningen vara alltför brant. I Norrland var vedtak vanligast. På ett undertak av kluvna stockar lades ett tätande skikt av näver, som i sin tur skyddades av ett lager av kluvna stockar, vanligen furu. Vedtaken efterträddes senare av billigare och lättare spåntak, som blev vanliga sedan sågverken börjat tillverka spån eller pärt för försäljning. En annan nyhet under 1800-talet var tak av tegel, tidigare förbehållna exklusivare byggnader men mot seklets slut vanliga även på torp och mindre gårdar. På Gotland var stenflis vanligast som taktäckning.

Fönster

Det gamla svenska och samnordiska ordet för fönster är vindöga, vilket ursprungligen innebar en mindre öppning, glugg, med skjut- eller fällbar lucka av trä utan glas. Större öppningar täcktes vanligen med ljusgenomsläpplig linneväv eller oxblåsor. Under medeltiden var glasade fönster ovanliga i den allmänna bostadsbebyggelsen och hos lantbebyggelsen ända fram till 1700-talet. I början av 1700-talet blev det möjligt att tillverka allt större glasrutor och fönsterglaset fick en allt större spridning. På 1700-talet var svenskt fönsterglas ofta gröntonat för att under 1800-talet övergå till ljusgrönt och från ca 1850 till det vita glas vi ser idag. Under 1800-talet blev fönstren större, och kopplade fönsterbågar började introduceras mot slutet av seklet.

Gården

I Dalarna och Norrland (de nordsvenska gårdarna) kringbyggdes gårdarna så att det bildats en fyrkantig innergård. Gården bestod av ett antal fristående timrade byggnader som tillsammans bildade en mer eller mindre tydlig fyrkant. Ibland har man även använt plank för att fullborda inneslutningen. Bostadshus, fähus, stall mm stod alla intill varandra. Någon form av öppning, vanligen ett portlider, fanns så att man kunde komma in och ut från gårdsplanen. De kringbyggda gårdarna stängde ute både boskap och vilda djur. Gärdsgårdar användes för att stänga ute kreaturen från åker och äng, inte för att inhägna dem. Djuren betade fritt i markerna utan inhägnad. Gärdsgårdar användes även för att markera ägogränser. Bilden till höger visar en typisk svensk gärdsgård. Foto Hans Högman, juli 2008. En gärdesgård (hankgärdsgård) består av parvis uppsatta lodräta störar av gran som hålls ihop av vidjeband som kallas hank. Mellan paren av störar sätts snedställda gärdslen, vilket är kvistade toppar från gran med en längd på cirka 4 meter. Gärdslets tjockända vilar på den översta hanken. Eftersom både byggnader och tak (halmtak/vedtak) i hösta grad var byggda av brännbart material var eldfaran på gårdarna stor. Förr rådde självhushållning på gårdarna och varje stuga hade sin bestämda användning. Verksamheter på gården som krävde eldning förlas till speciella byggnader som placerades en bit bort från gården för att minska risken för brand. Det var byggnader såsom bastu (torkning av lin, säd och humle samt rökning av mat), smedja, tvättstuga och bagarstuga. Även härbren (förråd för mat, spannmål och redskap) och lador låg utanför den egentliga gården. De olika gårdssidorna hade i regel bestämda funktioner, som mangårdslänga, stallänga, fähuslänga och bodlänga. Det var vanligt att ett mindre bostadshus stod i vinkel till mangården och användes som undantagsstuga eller sommarbostad. I östra Mellansverige var gårdarna i regel rektangulära och mer avskilda från varandra än i Norrland. Här har man en uppdelning i mangård och fägård, avskilda från varandra genom en stallänga eller bodlänga, försedd med portlider. När det gäller bruket att skilja mangård från fägård i Mellansverige anses påverkan från herrgårdsbebyggelsen ha varit av stor betydelse. På herrgårdarna hade man ett stort avstånd mellan huvudbyggnaden och ekonomibyggnaderna. I västra Svealand har gårdsformerna varierat betydligt, och husen på gårdarna har varit lösare grupperade. En variant av gårdarna i östra Mellansverige är den götiska gården, där mangård och fägård blott skiljs genom ett stängsel (eller låg på var sin sida av en väg). Den sydsvenska gården längst i söder, dvs gårdarna i Skåne och Halland utmärks av fyrkantig form i stil med den nordsvenska men med mer konsekvent driven slutenhet. Särskilt i Skåne gör den sydsvenska gården ett mycket samlat intryck med de halmtäckta taken i nivå med varandra. Under 1800-talets andra hälft förändrades gårdsformerna i hela landet. Den slutna fyrkanten bröts upp såväl i Norrland som i Skåne. Nya material för väggar och tak förändrade exteriörerna. I Nordsverige övergavs månghussystemet till förmån för större och rumsrikare byggnader. En minskad självhushållning krävde inte heller lika många lokaler med speciella uppgifter.

Skisser över olika gårdsformationer

Hässja

För att torka slaget gräs mm till hö användes speciella torkställningar som kallades hässja (höhässja). Hässjorna restes på ängarna. Även själva arbetet med att lägga upp höet på hässjorna kallades för att hässja. Det fanns även hässjor för att torka korn innan tröskningen och de kallades då kornhässjor. De hässjor som användes för korn var vanligtvis betydligt större än höhässjorna. Utseendet på höhässjorna varierade mellan olika delar av landet, vanliga var stånghässjorna med horisontella träslanor (troa, troer i pl.). Sk. storhässjor var vanliga i Norrland. I södra Sverige var det vanligt med sk. krakar som var en ensam stör som man trär höet över så att det blir som stackar. På andra ställen var det vanligt med ståltråd mellan störar istället för slanor. Bilden till höger visar en hässja från Mälardalen. Foto Hans Högman, juli 2008.

Tre vanliga typer av knutar

• Rännknut • Dubbelhaksknut • Laxknut

Rännknut

Rännknuten är den enklaste knuten och i Sverige den tidigast kända konstruktionen vid knuttimring. Man timrade då med rundtimmer. Utformningen av rännknuten växlar men gemensamt är att den avfasade överstocken läggs i understockens ränna, som har snedhuggna väggar. Rännknuten var vanligast i norra Sverige och förekom efter 1700-talet främst i uthus eller enklare byggnader. I den äldsta typen av knutar utgörs knuthaket enbart av en halvrund fördjupning på stockens översida (överhaksknut). Denna knut utvecklades sen till rännknuten.

Dubbelhaksknut

Under slutet av medeltiden utvecklades knuten och fick en bindtröskel mitt i haket, dubbelhaksknut, eller i sidan av haket, enkelhaksknut. Detta innebar att konstruktionen blev tätare och stabilare. Denna knuttyp blev den vanligaste under 1700-talet. Under 1600-talet började man planbila stockarna utvändigt och timra med lodräta knuthak. Dubbelhaksknuten användes med andra ord både till rundtimmer och till planbilat timmer. Vid bilningen vändes stockarna upp och ned för att undvika vattensamlande jack. En rak sågad dubbelhaksknut var vanlig i äldre timmerhus. Nackdelen med denna är att den kan bli gles när den torkar. Därför infördes en betta, tröskel, som gjorde knuten tätare. Den blev ännu tätare med ett drevspår för tätningsmaterial.

Laxknut

Under slutet av 1800-talet ersattes de äldre knutarna med utstickande skalle av släta knutar, av vilken den vanligaste var laxknuten. I laxknutar är ändarna uthuggna i laxstjärtformade tappar, där det ena trästyckets tunga (tapp) griper in i det andra trästyckets mellanrum. I finsnickeri kallas denna konstruktionsmetod för sinkning.

Schematisk bild över en knutskalle

Det är inte tillåtet att kopiera bilder från min hemsida utan mitt tillstånd!

Relaterade länkar

• Fotogalleri, knuttimrade hus

Referenslitteratur

1. Nationalencyklopedin 2. Byggnadsvård, Skansen 3. Knuttimring i Norden, 1986, Red. Göran Rosander, Dalarnas Museum 4. Uppländsk knuttimring, särtryck ur Uppländsk bygd, 1940, Nils Ålenius. 5. Timringstekniker, Högskolan Dalarna 6. C-Uppsats, "Knuttimring" av Lars Hedman, 2003, Institutionen för arkeologi och antik historia, Uppsala universitet 7. De gamla hantverken - redskap och metoder från självhushållningen tid, John Seymour, 1984. [Eng. originalets titel: The Forgotten Arts]. 8. Byggnadsvård för landbygden - Timmerhusens uppbyggnad, Länsstyrelsen, Västerbotten 9. Timringskonsten en tusenårig tradition, Länsstyrelsen Dalarna 10. Hantverksbladet, Timmerväggar, Skellefteå Museum Överst på sidan