Svenska flygflottiljen F 19 -

organisationen och flygplanen

Inledning

Svenska frivilligflottiljen i Finland eller F 19 Finland var ett svenskt frivilligt flygförband som bildade en flygflottilj som verkade 1940 i Finland under vinterkriget. Vid finska vinterkrigets utbrott var det finska flygvapnet illa rustat för krig. Som en förstärkning skänkte den svenska regeringen den 8 december 1939 åtta stridsflygplan till Finland; tre jaktflygplan av typen Jaktfalkar J 6, tre spaningsflygplan av typen Fokker CV-E S 6 samt två Bristol Bulldog J 7. Flygplanen tillfördes det ordinarie finska flygvapnet som kraftsamlade luftförsvaret i södra Finland. För att hjälpa Finland gjorde den svenska flygstaben redan den 14 december förberedelser för att sätta upp ett frivilligt flygförband med en jaktflygdivision och en bombflygdivision i norra Finland. Chef för flottiljen blev den dåvarande majoren Hugo Beckhammar och den 19 december påbörjades organisationen av förbandet. Redan några dagar före nyåret 1939 fanns cirka 240 frivilliga rekryterade, som med tåg reste från Haparanda till Kemi i norra Finland för att förbereda baseringsplatsen i Veitsiluoto, söder om Kemi. Regeringen beslöt den 30 december att ställa stridsflygplan till frivilliga flygförbandets förfogande; fem bombplan B 4 Hawker Hart (4 + 1), och tolv jaktplan J 8 Gloster Gladiator. Den 7 januari 1940 stod F 19:s huvudflygbas vid Veitsiluoto söder om Kemi klar att tagas i bruk och den 10 januari anlände flygplanen från Sverige. Förbandet organiserades med en flottiljstab, jaktdivision, lätt bombgrupp, transportgrupp samt ett stationskompani, totalt 250 man och två lottor. Ytterligare fem framskjutna krigsbaser för flyget anordnades, huvudsakligen isbelagda sjöar. De svenska planen vara alla utrustade med kommunikationsradio. Svenska frivilligkåren var beteckningen på den militära kår bestående av svenska medborgare som anmält sig som frivilliga på Finlands sida i Vinterkriget 1939-1940 mellan Finland och Sovjetunionen. Mer information om F 19 och Svenska frivilligkåren i Finland under Vinterkriget 1939 - 1940.

Flygplanen vid F 19 i Finland

Mellan den 12 januari och fram till freden den 13 mars svarade F 19 för luftförsvaret över norra Finland (finska Lappland), ett område motsvarande en fjärdedel av Sveriges yta, men verksamheten kom att koncentreras till Sallafronten nära finska gränsen, där finnländarna var hårt trängda. Flottiljens arbetsuppgift var att bedriva spaning och anfall mot ryska flygbaser samt anfall mot ryska marktrupper och i mån av resurser förse städerna Uleåborg, Kemi och Torneå med jaktförsvar. F 19 svarade ensamt för luftförsvaret av hela norra Finland. Finlands egna flygstridskrafter kunde därmed koncentreras till fronterna i södra Finland. Den svenska flygförvaltningen fortsatte försörja de frivilliga med både ammunition, drivmedel och reservdelar vilket innebar att man aldrig behövde tära på de finländska resurserna utan kunde operera helt självständigt. Chef för flygflottiljen blev major Hugo Beckhammar och chef för jaktflygstyrkan var kapten Åke Söderberg. Till stabschef utsågs kapten Björn Bjuggren och flottiljadjutant var löjtnant Greger Falk.

Jaktflygdivisionen - Gloster Gladiator Mk II (J

8A)

Gloster Gladiator var ett brittiskt dubbelvingat jaktflygplan (biplan) som användes av flera flygvapen under andra världskriget. Gladiator Mk II hade en topphastighet om omkring 414 km/h och Gladiatorn togs i bruk 1937. Det hävdade sig bra mot de sovjetiska flygplanen under det finska vinterkriget. Gloster Gladiator utklassades visserligen av de moderna engelska och tyska jaktplanen på de andra stridsskådeplatserna såsom Supermarine Spitfire och Messerschmitt Bf 109. Men ryssarna hade inte tillgång till moderna jaktplan i Finland. Förarutrymmet är placerat strax bakom den övre vingen. Landningsstället är fast och kan försett med hjul eller skidor. Flygplanet är försett med en kompressor som drivs av motorn. Luften leds till en tryckluftsbehållare i bakkroppen, som förser den pneumatiska avfyringen av kulsprutorna och hjulbromsarna med kraft. Motorn på Gladiator Mk II var en Bristol Mercury IX på 840 hk, 9-cylindrig luftkyld stjärnmotor som väger ca 460 kg. Besättning: 1 st. Beväpning: svenska 8 mm ksp m/22 kulsprutor. Trots att Gladiatorn var ett jaktplan kunde de även beväpnas med bomber enligt följande: 4 × 12 kg sprängbomb m/37, 4 × 12 kg sprängbomb m/39G, 4 × 6 kg brandbomb m/39 för lätta attackuppdrag. Den svenska flygflottiljen hade 12 Gloster Gladiator Mk II. Bilden till vänster visar cockpiten i Gloster Gladiator. Bild Wikipedia. Under åren 1934 - 1940 tillverkades totalt 756 Gloster Gladiator och Sea Gladiator i olika versioner. 480 levererades till RAF, 60 levererades till flottans Fleet Air Arm (FAA) och resterande 216 flygplan exporterades till 13 olika länder. Bl.a. exporterades 22 flygplan till Belgien, 26 till Lettland, 36 till Kina, 12 till Norge och 55 stycken till Sverige. Gloster Gladiator Mk I fick i svenska flygvapnet benämningen J 8 och den motorstarkare Gloster Gladiator Mk II benämndes J 8A. Den svenska flygflottiljens plan i Finland tillhörde till det svenska flygvapnet men flög i Finland med finska beteckningar. Alla svenska beteckningar var borttagna. De flög istället med påmålade finska blå svastikor på vit botten. Denna svastika har ingenting med nazism att göra. Finska flygvapnet använde denna symbol fram från 1918 och till andra världskrigets slut. Svastikan i sig är en ursprungligen en indisk symbol för lycka eller solen. På sidrodret anbringades en stor bokstav för individmärkning, gula bokstäver för jakt och svarta bokstäver för bombflyget. Bilden till höger visar en Gloster Gladiator Mk II (J 8A) som användes vid F19, svenska flygflottiljen i Finland under vinterkriget, målad med finska svastikan. Gladiatorn är nr 285 och klar att köra ut för ett nytt jaktuppdrag. Flygföraren är kapten Åke Söderberg, chef F 19 jaktdivision. Notera skidorna på flygplanet. Foto: Foto: Karl Johan Åke Sundström. Bild: Flygvapenmuseum. Den svenska frivilliga flygflottiljen uppnådde åtta luftsegrar med sina Gladiatorflygplan under vinterkriget. Ett Gladiator plan förlorades i luftstrid. De Gloster Gladiator som ingick i F 19 var samtliga av typen J 8A med följande registreringsnummer: 268, 271, 274, 275, 276, 278, 279, 281, 282, 283, 284 och 285. Av de nio J 8A som återfördes till Sverige kom huvuddelen fortsättningsvis att brukas vid Skånska flygflottiljen F 10.

Bombflyggruppen - Hawker Hart B 4

Hawker Hart var en landbaserad dubbeldäckad störtbombare i aktiv tjänst sen 1930. Flygplanet exporterades eller licenstillverkades för flygförsvar i Australien, Egypten, Indien, Irak, Sydafrika, Estland, Rhodesia, Sverige och Jugoslavien. Totalt tillverkades i alla varianter över 900 Hawker Hart. Aktiv tid för fronttjänst i Royal Air Force var 1930–1935, men typen användes fram till 1943 som sambands- och träningsflygplan. Mellan åren 1934 och 1947 ingick Hawker Hart i svenska Flygvapnet och benämndes B 4. B 4 var ett landbaserat biplan som användes för bland annat störtbombning. Besättning: 2 st; pilot och akterskytt/signalist. Maxhastighet: 298 km/h. Motorn var en Bristol Pegasus IM2 på 590 hk. Beväpning, kulsprutor: 1 fast 8 mm ksp m/22Fh samt 1 rörlig 8 mm ksp m/22R. Bomber, Svenska Flygvapnet: (224 kg max) • 4 × 50 kg minbomb m/37 • 2 × 50 kg minbomb m/37 + • 12 × 12 kg sprängbomb m/37 eller • 12 kg sprängbomb m/39G eller • 6 kg brandbomb m/39 Bilden visar en Hawker Hart B 4 som användes vid F19, svenska flygflottiljen i Finland under vinterkriget. Målad med finska svastikan. Bild: Wikipedia. Flygflottiljen F 19 hade fyra Hawker Hart i Finland. Tre av dessa förlorades i kriget. Bilden visar en Hawker Hart B 4A laddad med sin tyngsta uppsättning bomber, 224kg. Uppsättningen består av 2 stycken 50kg bomber och 12 stycken 12kg bomber. På bilden syns även den bakre sittbrunnen där flygskytten/signalisten satt. Här ser man även den rörliga kulsprutan som skytten använde. Bild: Wikipedia.

Relaterade länkar

• Svenska frivilligkåren - start • Svenska frivilligkåren - organisationen • Svenska frivilligkåren - stupade • Svenska frivilliga flygflottiljens flyguppdrag i Finland • Flygarna vid svenska frivilliga flygflottiljen F 19 • Svenska frivilligkårens uniform • Beredskapsåren 1939 - 1945 • Svenska stridsflygplan • Beredskapsförband • Kryptoavdelningen & FRA • Militära underrättelsetjänsten • Svenska regementen • Svenska försvarets organisation under värnpliktsepoken • Norska- och danska polistrupperna i Sverige under kriget • Allmän värnplikt • Förbandsnummer • Svenska Arméns uniformer • Svenska flygvapnets historia

Källor

• Källreferenser Överst på sidan

Gradbeteckningar

Gradbeteckningarna ovan är de gradbeteckningar flygarna hade i Sverige. När de frivilliga kom till Finland fick de skriva på ett avtal med den finska Krigsmakten vilket innebar att de blev anställa i denna med krigstjänstgöring inom svenska frivilligkåren. De finska och svenska officerarnas tjänstegrader överensstämde så de svenska officerarna fick motsvarande finska officersgrader. De svenska kadetterna fick fänriks tjänstegrad. För underofficerare och underbefäl gjordes vissa anpassningar till motsvarande finska tjänstegrader. Svenska vicekorpraler och korpraler erhöll sergeants grad medan furirer blev översergeanter. Svenska sergeanter och fanjunkare tilldelades graden fältväbel. Uniformen och gradbeteckningarna.

Flygplanens kodbeteckningar

Varje flygplan fick en unik kodbeteckning som målades i form av en bokstad på sidorodret. Jaktplanens kodbokstäver var gula medan bombplanens var blåa. Hart B 4 bombplanen märktes blå R, X, Y och Z. Det femte Hart planet som tillfördes den 16 februari fick dock kodbeteckningen svart M. Gladiator jaktplanen märktes gul A, B, C, D E, F, G, H, I, J, K och L. Bilden till höger visar en Gladiator J 8 (gul E) redo att starta (se bokstaven E på sidorodret).

Första nedskjutningen av ett ryskt plan

Jaktpiloten fänrik Ian Iacobi blev den förste piloten i svenska flygflottiljen F 19 som sköt ned ett ryskt stridsflygplan. Den 12 januari 1940 sköt han ned en Polikarpov I-15 i en luftstrid. I februari utsågs han till jaktflygchef vid förbandet efter kapten Åke Söderberg som då återvände till Sverige. Den 21 februari 1940 sköts ett tungt ryskt bombplan, en Iljushin DB-3, ned av jaktpiloterna Arne Frykholm och Carl-Olof Steninger vid F 19. Detta bomplan hade varit med i gruppen av ryska plan som tidigare samma dag bombade Pajala i Sverige. Bilden visar det nedskjutna ryska DB-3 bombplanet lastat på flaket till en lastbil. De sovjetiska flygarna (i mörka overaller på bilden) har tagits som krigsfångar efter nedskjutningen. Foto: Karl Johan Åke Sundström. Flygvapenmuseum, ID: FVMF.004098. DigitaltMuseum. Till höger är två av de tre sovjetiska flygarna som togs som krigsfångar. Foto: Karl Johan Åke Sundström. Flygvapenmuseum, ID: FVMF.004099. DigitaltMuseum. Förberedelser genomfördes för att tillföra en grupp tunga bombflygplan B 3 (Junkers Ju 86) från Västmanlands flygflottilj (F 1) i Sverige, men freden hann komma emellan och inga av de tyngre bombflygplan överfördes. Bilden till vänster visar bombplanet B 3 (Junkers Ju 86). Bild: Flygvapenmuseum, ID: FVMF.003489. DigitaltMuseum. Vid F 19 användes även tre civila flygplan som sambandsflygplan: En Junkers F 13 OH-SUO som Centrala Finlandshjälpen köpte av Albin Ahrenberg, en Waco ZQC-6 OH-SLA som Svensk-Finska Föreningen köpte av Björkvallsflyg samt Lennart Hemmingers Raab-Katzenstein RK-26 SE-ADK. Dessa transportplan, främst Junkers F 13, användes för att frakta material och markpersonal som mekaniker, till de framskjutna krigsbaserna.

F 19:s flygbaser i Finland

Huvudbasen/bakre basen låg vid Bottenviken söder om Kemi vid Veitsiluoto, intill sulfitfabriken där. Start och landningsbanorna fanns på frusna havsisen i fjärden. Området var omgärdat av flera skyddande öar. Havsisen med sitt fast jämna snötäcke utgjorde ett utmärkt flygfält. Flygplanen var försedda med skidor/medar istället för hjul. På Ajos, en skogbeklädd halvö intill, uppfördes uppställningsplatser, förråd och verkstäder som var lätta att maskera och dölja. Intilliggande villor utnyttjades för inkvartering och andra behov. Jaktflygarna var förladda i den såkallade Jaktvillan och bombflygarena i ett hus kallat Lägret. Den intilliggande sulfitfabrikens samlingslokal, kök och matsal användes som marketenteri, bio och mötesrum. Flygplansvärn byggdes för att skydda planen. Signalförbindelser upprättades. Dessutom uppfördes skyddsrum, taggtrådshinder, försvarsvärn mm runt flygbasen, inklusive luftvärn. Flygplanen anlände till basen den 10 januari. Bilden till höger visar två svenska Gloster Gladiator J 8A vid F 19 redo att starta från basen i Veitsiluoto den 10 mars 1940. Flygvapenmuseum, ID: FVMF.004487. Flygbasen vid Veitsiluoto låg dock 200 – 250 km från fronten vilket var för långt ifrån för att utgöra en operativ bas. Planens aktionsradie räckte inte till för detta avstånd. Flottiljen upprättade därför fem framskjuta krigsbaser där planen kunde tankas och laddas om. Krigsbaserna hade tillgång till telefonförbindelser samt byggnader för förläggning och förplägnad. Baserna var huvudsakligen upplogade frusna sjöisar. Framskjutna baser: Första framskjutna basen blev Oskar som fanns på sjön Olkkajärvis is intill byn Apukka, 15 km nordost om Rovaniemi. Den stod klar 9 januari. Som en satellitbas till Oskar skapades basen Svea i byn Posio, 120 km ostsydost om Rovaniemi. Svea stod klar den 18 januari. Andra basen blev Nora vid sjön Hirvasjärvi, 50 km söder om fronten vid Märkäjärvi och avsedd för bombplanen B 4. Basen flyttades 30 januari då den låg för nära fronten och angripits några gånger av ryskt flyg. Den nya platsen låg längre västerut, 5 km sydost om Kemijärvi vid Kemiälvens västra strand intill Halosenranta, nu med namnet Nora 2. En anna bas var Ulrik i trakten av Uleåborg (Oulu) för att där tidigt kunna möta ankommande ryskt bombflyg. Ulrik stod klar den 15 januari. Den 3 mars flyttades delar av Ulrik basen till byn Vaala 80 km sydost om Uleåborg vid stranden av sjön Nimisjärvi och den nya basen fick namnet Ulrik 2. Kartan till höger visar F 19:s baser i norra Finland. Längst till vänster med bokstaven V är huvudbasen vid Veitsiluoto. O representerar krigsbasen Oskar, N2 Nora 2, S Svea, N Nora, U Ulrik och U2 Ulrik 2. Källa: "För Finlands frihet: Svenska frivilligkåren 1939-1940 (von Schmidt-Laussitz) och visas med författarens tillstånd. På de olika framskjutna baserna fanns chef, mekaniker, vapensmed, bilförare, en lastbil samt drivmedel och ammunition etc. Efterhand var 80 personer sysselsatta på de främre baserna medan 130 man var kvar på basen i Veitsiluoto.

Ryska flygstridskrafterna i norra Finland

I regionen fanns flygplan från ryska 9. och 14. flygarméerna med flera baser längs norra Murmanbanan i Ryssland. Dessa flygförband förfogade över minst 45 jaktplan och 130 bombplan. Sedan krigsutbrottet av Vinterkriget den 30 november 1939 hade de helt och hållit behärskat luftutrymmet i norra Finland. Jaktplanen var av typen Polikarpov I-15, I-15 bis (I- 152) och I-153 samt I-16. De tre I-15 planen var biplan medan I-16 var ett modernare monoplan. De flesta jaktplanen var av typen I-15 bis. Bombplansflottan utgjordes av de tvåmotoriga Tupolev SB-2 och Iljushin DB-3 samt det äldre gigantiska men långsamma fyrmotoriga bombplanet Tupolev TB-3. 145. jaktflygregementet (145. IAP) var baserad vid sjön Kuolajärvi i Kairala 40 km nordost om Märkäjärvi med ett tiotal I-15bis och tretton I-16 jaktplan. Flygregementet hade en framskjuten bas i Märkäjärvi, som svenskarna anföll den 12 januari. De svenska jaktplanen Gladiator J 8A hade en maxhastighet på cirka 414 km/h medan ryska I-15 bis hade en maxfart på cirka 370 km/h så mot dem var de svenska jaktplanen jämbördiga. Däremot hade I-15 bättre stigprestanda. Ryska jaktplanet I-16 var däremot snabbare med sin maxhastighet på 460 km/h. De svenska bombplanen Hart B 4A var däremot långsamma med en topphastighet på cirka 298 km/h. De ryska bombplanen SB-2 och DB-3 hade en maxhastighet 423 km/h respektive 445 km/h. Dessa två ryska bombplanstyper hade med andra ord en högre topphastighet än de svenska jaktplanen J 8A.

Besättningarna vid Svenska flygflottiljen F 19

Chef för flygflottiljen var major Hugo Beckhammar. Stabschef var kapten Björn Bjuggren och flottiljadjutant var löjtnant Greger Falk.

Fygflottiljens insatser

Svenska flygflottiljens insatser var visserligen begränsad av deras tillgång på flygplan och ska inte överdrivas men F 19:s insatser gjorde ryssarna blev mer försiktiga och i vissa lägen hade flygflottiljen en avgörande betydelse för krigsutvecklingen. Ryssarna hade efter den 10 januari 1940 inte längre luftherreväldet på den norra fronten i Finland. Då vapenstilleståndet inträdde 13 mars 1940, hade F 19 opererat i 62 dagar (varav 60 flygdagar och i snitt var åtta plan operativa varje dag (67%)). Resultatet för F 19 var tolv förstörda ryska flygplan (varav 8 i luftstrid och 4 på marken) och sex egna flygplansförluster, samt tre stupade svenska piloter. Dock var det enbart två av dessa flygplan som förlorades genom luftstrid. Totalt avvärjde F 19 ett trettiotal fientliga bombanfall. Nio J 8 och två B 4 återvände till Sverige i slutet av mars 1940 och placerades på svenska flottiljer. Innan planen skickades tillbaka till Sverige togs de finska svastikasymbolerna bort från planen. På Flygvapenmuseum i Malmslätt i Linköping finns både en J 8 och en B 4 utställda med den finska märkningen som flygplanen bar åren 1939–1940. Norrbottens flygflottilj F 21 är traditionsbevarande förband för F 19 och varje år den 12 januari högtidlighålls minnet av F19 och de stupade flygarna vid ceremonier dels vid vid F 19:s forna bas vid sjön Olkkajärvi utanför Rovaniemi och dels på F 21, Kallax i Luleå.

Arktisk vinter

Under en av de kallaste vintrarna i Norden i modern tid opererade F19 under 62 dagar fram till vapenstilleståndet den 12/3 1940. Man fick använda allehanda improvisationer för att hålla flygplanen och motorerna varma. Det var även djup snö i norra Finland. Planen var därför försedda med medar istället för gummidäck. Tolv sovjetiska flygplan sköts ned i luften eller förstördes i anfall mot marken, sex jaktplan och sex bombplan. I den mycket stränga kylan var det svårt att hålla planen operativa. För att överhuvud kunna starta planen i den starka kylan med temperaturer ned mot -40 C var man tvungen att varmköra motorerna varje timme dygnet runt, ibland varje halvtimme. Bland annat byggdes flyttbara/delbara skyddshus i trä eller skyddstält runt planen med värmeanordningar. Därmed skyddades planen mot snö och vind och mekanikernas jobb underlättades betydligt. Bilden till höger visar ett skyddshus runt en Gladiator som är delvis öppnat. Bild: Flygvapenmuseum, ID: FVMF.004066. Om planen exempelvis skulle stå över natten var man tvungen att tappa ut motoroljan innan motorn kallnat. Om oljan inte tappades ur skulle den bli stenhård och göra det omöjligt att starta motorerna igen. Innan motorerna kunde startas på nytt fick man hetta upp motoroljan till 100 C och därefter återfylla den i motorn.

Freden i Vinterkriget

Den 7 mars 1940 anlände statsminister Ryti och en förhandlingsdelegation till Moskva. Finländarna blev tvungna att godta de sovjetiska kraven på bland annat Karelska näset, Viborg, Kexholm samt rätt att få arrendera Hangö udd. Fredsavtalet skrevs under den 12 mars 1940 och striderna upphörde den 13 mars klockan 11.00.

Bilder

Stridsuppdrag på F 19

Inte mindre än 35 sovjetiska bombföretag förhindrades genom F 19. Enligt finländsk militär statistik, redovisad av Greger Falk, sköt de svenska flygarna under vinterkriget ned åtta sovjetiska flygplan i luftstrid och sannolikt ytterligare ett, samt förstörde därutöver fyra sovjetiska plan på marken. Den förste och ende svenske flygaren som sköts till döds i luftstrid under finska vinterkriget var John Sjöqvist. Ytterligare ett svenskt plan med två flygare sköts ned av sovjetiskt flyg men de ombordvarande hann hoppa och lyckades ta sig till de egna linjerna. Första stridsuppdraget kom redan den 12 januari som blev att bomba sovjetiska ställningar vid en flygbas intill den lilla byn Märkäjärvi mellan Rovaniemi och Salla, nära den ryska gränsen. Anfallet skulle ske med två grupper om 4 jaktplan och två bombplan i varje grupp. Mer om detta uppdrag samt övriga uppdrag som Svenska frivilliga flygflottiljen utförde fram till krigsslutet av Vinterkriget den 13 mars 1940 finns på F 19:s stridsuppdrag.