De svenska statsisbrytarna

Bilden ovan visar den svenska statsisbrytaren Oden II levererad till Sjöfartsverket 1989. Hon är bygd med arktisk isklass och är 108 m lång och 31 m bred.

Inledning

En isbrytare är ett fartyg som med hjälp av sin skrovkonstruktion och maskinstyrka hjälper andra fartyg att ta sig fram genom istäckta farvatten. Grundprincipen är att fartygen med en kombination av ett starkt skrov och stor maskinstyrka skall kunna bryta isen. De första isbrytarna var endast byggda för hamn- och flodtrafik och inte för isbrytning till havs. De första svenska isbrytarna ägdes privat eller kommunalt och nyttjades till att hålla de större hamnarna öppna. Men sedan 1926 har staten ansvaret för isbrytarverksamheten. Sedan år 2000 ligger ansvaret för isbrytningen hos Sjöfartsverket men innan dess var isbrytningen inordnat under Marinen och besättningarna kom från Flottan. Numera är besättningarna civila.

Förteckning över de svenska

statsisbrytarna

• Statsisbrytaren / Atle (I) 1926 • Ymer (I) 1932 • Thule 1953 • Oden (I) 1957 • Tor 1964 • Njord 1969 • Ale 1973 • Atle II 1974 (Atle-klass) • Frej 1975 (Atle-klass) • Ymer II 1977 (Atle-klass) • Oden II 1989 • Tor Viking II 2000 (Viking klass) • Balder Viking 2001 (Viking klass) • Vidar Viking 2001 (Viking klass) • Idun 2024 (2006) • Baltica 1982 (reservisbrytare) • Scandica 1983 (reservisbrytare) • Ny isbrytare prel. 2029

Statsisbrytaren / Atle (I) 1926

Den första statliga isbrytaren var Statisisbrytaren. Hon sjösattes 1925 och togs i bruk 1926 och var sen i tjänst fram till 1966. Hon hade en förlig och en akterlig propeller. Statssbrytaren byggdes av AB Lindholmen-Motala i Göteborg. År 1930 byter hon namn till Atle (I). Isbrytaren hade ett konventionellt ångmaskineri med 4 oljeeldade ångpannor från Thornycroft med 3 eldstäder vardera. Totalt 4000 hk (6000 vid forcering). Kommandobryggan var helt öppen. Under andra världskriget var isbrytaren bestyckad med fyra 57 mm kanoner m/89 och fyra luftvärnskulsprutor. Besättningen ökades samtidigt till 71 personer. Bilden visar statsisbrytaren Atle (I). Sjösatt 1925. Hon hette först enbart "Statsisbrytaren" men döptes om till Atle 1930. Bild: Wikipedia. Fakta om Atle (I): • Sjösatt 1925 • I tjänst 1926 - 1966 • Längd 62,2 m öa • Bredd 17 m • Deplacement 2 400 ton • Djupgående 6 - 7,2 m • Maxfart 15,5 knop • Aktionstid 2–4 veckor • Besättning 44 • Bestyckning Fyra 57 mm kanoner m/1889 samt fyra luftvärnskulsprutor (WWII) • Maskin 4 oljeeldade ångpannor, 4000 hk (6000 hk vid forcering) • Dragkraft 50 ton • Bunkerkapacitet 800 m³

Ymer (I) 1932

Statsisbrytaren Ymer (I) sjösattes 1931 på Kockums varv i Malmö och levererades 1932. Hon var världens första isbrytare med diesel-elektrisk framdrift. Ymer (I) var i tjänst fram till 1976. Ymer hade en förlig och två akterliga propellrar. Maskineriet utgjordes av sex stycken 6-cylindriga fyrtakts dieselmotorer av märket MAN, på vardera 1,1 MW (1 500 hk). Dessutom fanns ett hjälpmaskineri bestående av två 6-cylindriga fyrtaktsdieslar typ MAN och en 2-cylindrig hamnknarr tvåtaktsmotor, som drev två likströmsgeneratorer på 265 kW respektive en på 50 kW. Det var egentligen först i och med Ymers tillkomst som man kunde bedriva någon egentlig, svensk vintersjöfart. Under andra världskriget var isbrytaren bestyckad med fyra 75 mm luftvärnskanoner och fyra kulsprutor. Besättningen ökades samtidigt till 85 personer. Bilden visar statsisbrytaren Ymer (I), sjösatt 1931. Foto Lars Rutenius 1967-1968. Bild: Sjöhistoriska museet, ID: Fo258703DIA. Fakta om Ymer (I): • Sjösatt 1931 • I tjänst 1932 - 1976 • Längd 78,6 m öa • Bredd 19,3 m • Deplacement 4 245 ton • Djupgående 6,4 - 7,3 m • Maxfart 16 knop • Aktionstid 6–8 veckor • Besättning 42 • Bestyckning Fyra 75 mm luftvärnskanoner samt 4 kulsprutor • Huvudmaskin Sex MAN 6-cyl dieslar, 6 generatorer 9 000 hk (6,62 MW) • Bunkerkapacitet 850 m³

Thule 1953

Isbrytarna Atle (I) och Ymer (I) de enda statsisbrytarna i tjugo år till dess att Thule levererades från örlogsvarvet i Karlskrona år 1953. Thule konstruerades för att vara mindre djupgående än Atle och Ymer, då dessa gick för djupt för att bekymmersfritt kunna assistera i Öresund. Hon är en dieselelektrisk isbrytare byggd på Karlskrona örlogsvarv. Thule hade en förlig och två akterliga propellrar. Thule var mycket anlitad på grund av sitt ringa djupgående, och tjänstgjorde inte bara i Öresund, utan också i Mälaren och i grunda havsvikar ända uppe i Bottenviken. Thule spelade en viktig roll i samband med att den ryska ubåten U 137 gick på grund i Karlskrona skärgård hösten 1981. På grund av sin storlek användes fartyget till att spärra inloppet till Gåsefjärden, och var även stabsfartyg för flottans operativa ledning på platsen. Efter att U 137 dragits loss stod Thule beredskap för att, tillsammans med bogserbåtar i området, trycka upp ubåten på grund igen om den skulle försöka ta sig ur den svenska inringningen. Thule tjänstgjorde fram till 1988 då hon såldes. År 1994 skrotades fartyget i Indien. Bilden visar statsisbrytaren Thule i Halmstads hamn 1970. Sjösatt 1951, tagen i tjänst 1953. Bild: Wikipedia. Fakta om Thule: • Sjösatt 1951 • I tjänst 1953 – 1988 • Längd 62,2 m öa • Bredd 16,1 m • Deplacement 2 200 ton • Djupgående 4,9 - 6,2 m • Maxfart 15 knop • Aktionstid 6–9 veckor • Besättning 50 • Bestyckning Fyra 75 mm luftvärnskanoner samt 4 kulsprutor • Huvudmaskin Tre 2-takts 8-cyl Nohab/Polar dieslar på 1250 kW, 3 generatorer 3700 kW (axeleffekt), 5 040 hk • Dragkraft 45 ton • Bunkerkapacitet 340 m³

Oden (I) 1957

Med isbrytaren Thule utökades svenska isbrytarkapaciteten avsevärt, men snart behövde den äldre isbrytaren Atle ersättas. År 1957 levererades Oden (I). Oden beställdes från Wärtsilä varvet i Helsingfors, Finland. Oden var den första av sju kommande isbrytare som byggdes i Finland. Eftersom Wärtsilä-varvet just hade byggt den finska isbrytaren Voima, lät man detta varv bygga isbrytaren Oden (I) enligt samma koncept. Oden hade två förliga och två akterliga propellrar. Maskineriet utgjordes av sex 2-takts 9-cylindriga Nohab/Polar dieselmotorer på 1,27 MW vardera (1,49 MW vid forcering), som drev sex direktkopplade likströmsgeneratorer på 1,49 MW (maxeffekt vid 515 V). Dessutom fanns två värmepannor ombord för uppvärmning. Oden hade 4 kanonbrunnar avsedda för 40 mm automatkanoner Bofors 40/48, men några sådana medfördes normalt inte. Oden tjänstgjorde som isbrytare varje vinter till och med vintern 1971–1972. Oden togs även i tjänst under den kalla, långa vintern 1986 – 1987. Efter leveransen av den nya isbrytaren Atle 1974 användes hon allt mindre fram till 1988, då hon såldes. Så småningom gick hon för egen maskin till Alang i Indien där hon skrotades. Bilden visar statsisbrytaren Oden (I), sjösatt 1957, tagen i tjänst 1957. Bild: Wikipedia. Fakta om Oden (I): • I tjänst 1957 - 1988 • Längd 83,2 m inkl. bogser-klyka • Bredd 19,4 m • Deplacement 4 950 ton • Djupgående 7,2 m • Maxfart 17 knop • Aktionstid 6–8 veckor • Besättning 60 • Bestyckning Fyra 40 mm Bofors 40/48 automatkanoner • Huvudmaskin Sex 2-takts 9-cyl Nohab/Polar dieselmotorer à 1270 kW, 6 generatorer 7 720 kW (axeleffekt), 10 500 hk • Dragkraft 100 ton • Bunkerkapacitet 857 m³

Tor 1964

I början av 1960-talet fanns ett stort behov av en utökad isbrytarverksamhet vilket ansågs samhällsekonomiskt gynnsam, inte minst för att hålla de svenska hamnarna öppna vintertid i norra Sverige. Atle men även Ymer (I) närmade sig tidpunkten för att läggas i reserv. Därför införskaffades två nya isbrytare, Tor och Njord från Wärtsilä-varvet i Helsingfors. Tor sjösattes 1963 och togs i tjänst 1964. Styrhytten var av en ny modell, placerad högt upp med runtomsikt. Därmed fanns inget behov av en aktre manöverbrygga. Ursprungligen utrustades Tor, liksom som hennes systerfartyg Njord, med fyra kanonplattformar, två på sidorna, en på överbyggnaden, strax under styrhytten, och en i fören, framför ankarspelet. Den sistnämnda togs emellertid bort, eftersom den skymde sikten. Den 16 mars 1980 kolliderade Tor i tät dimma med den finska isbrytaren Sisu. Tor skadades svårt i fören, men kunde ta sig in till Stockholm där hon reparerades. Inga personer skadades. År 1995 lades Tor tillsammans med Njord i reserv i Karlskrona och efter införskaffandet av Viking-klass år 2000 utrangerades fartyget och såldes till Ryssland där hon verkade som isbrytare. Bilden visar statsisbrytaren Tor år 1965. Sjösatt 1963, i tjänst från 1964 och fram till 2000. Bild: Miliseum, ID:. MILIF.025013. Fakta om Tor: • Sjösatt 1963 • I tjänst 1964 – 2000 • Längd 84,5 m • Bredd 21,2 m • Deplacement 5 260 ton • Djupgående 6,2–7,2 m • Maxfart 17 knop • Aktionstid 4–6 veckor • Besättning Ursprungligen 63, senare 42 • Bestyckning Tre Bofors 40/48 luftvärnspjäser, minläggningsräls • Huvudmaskin Fyra 2-takts 8 cyl. Wärtsilä/Sulzer à 2340 kW, temporärt 2555 kW 8880 kW • Dragkraft 85 ton • Bunkerkapacitet 1010 m³

Njord 1969

Den äldre isbrytaren Atle behövde ersättas i slutet av 1960-talet, och då man hade goda erfarenheter av tidigare levererade isbrytare från Wärtsilä-varvet i Helsingfors, beställde man även Njord från detta varv. Njord sjösattes 1968 och togs i tjänst 1969. Styrhytten var av samma modell som hos Tor, dvs. med placering högt upp, vilket gav runtomsikt. Ursprungligen utrustades Njord liksom Tor med fyra kanonplattformar, två på sidorna, en på överbyggnaden strax under styrhytten, och en i fören framför ankarspelet. Den sistnämnda togs emellertid bort, eftersom den skymde sikten. När Njord beställdes, hade varvet tillgång till en liknande motor som valts för hennes systerfartyg Tor, med samma styrka men med jämnare gång. Den hade emellertid 9 cylindrar i stället för som tidigare 8, och var därför en meter längre. För att få plats med de fyra huvudmotorerna förlängdes därför Njord med två meter. Den 11 november 1969 avgick Njord från varvet mot Stockholm, men strax före inträdet i Stockholms skärgård skar en av huvudgeneratorerna i det dieselelektriska maskineriet ihop, och de fick lov att nödankra. Fartyget tog sig in till Stockholm och låg still där en vecka, men gick sedan tillbaka till Helsingfors för garantireparation. Först i mitten av december samma år kunde den bli insatt i sin första isbrytarsäsong. Den 30 mars 1979 blev Njord påkörd av Toftön i tät dimma. Skadorna på Njord blev tämligen omfattande, men hon kunde dock fortsätta sin tjänst och behövde inte repareras förrän i samband med den årliga översynen vid issäsongens slut den 19 maj. År 1995 lades Njord tillsammans med Tor i reserv i Karlskrona och efter införskaffandet av Viking- klassen år 2000 utrangerades fartyget och såldes samma år. Bilden visar statsisbrytaren Njord. Sjösatt 1968, i tjänst från 1969 och fram till 2000. Bild:Sjöfartsverket. Fakta om Njord: • Sjösatt 1968 • I tjänst 1969–2000 • Längd 86,5 m • Bredd 21,2 m • Deplacement 5 260 ton • Djupgående 6,2–7,2 m • Maxfart 17 knop • Aktionstid 4–6 veckor • Besättning Ursprungligen 63, senare 42 • Bestyckning Tre Bofors 40/48 luftvärnspjäser, minläggningsräls • Huvudmaskin Fyra 2-takts 9 cyl. Wärtsilä/Sulzer 4 x 2540 kW • Dragkraft 85 ton • Bunkerkapacitet 1010 m³

Ale 1973

I februari 1972 beställdes isbrytaren Ale från Wärtsilä och levererades 1973. Ale är specialbyggd för att kunna gå igenom Trollhätte-kanal till Vänern. Driften är diesel-elektrisk med två likströmsmotorer i aktern för framdrift. Ale saknar förpropellrar, men har däremot ett luftbubblingssystem som blåser ut luft genom tio munstycken på varje sida av skrovet, tre meter under vattenlinjen, vilket minskar friktionen mellan skrovet och isen. Till skillnad från övriga statsisbrytare har hon inte heller något krängningssystem. Ale har en förmåga att bryta 0,6 meter tjock is i en fart på tre knop. Bilden visar statsisbrytaren Ale år 1973 i Halvkakssundet, Stockholm. Sjösatt 1973, i tjänst från 1973. Fortfarande i tjänst (2026). Ale är specialbyggd för att kunna gå igenom Trollhätte kanal till Vänern. Bild:Wikipedia. Fakta om Ale: • Sjösatt 1973 • I tjänst 1973- (i tjänst 2026) • Längd 48,7 m • Bredd 13,0 m • Deplacement 1 540 ton • Djupgående 5,40 m • Maxfart 14 knop • Aktionstid 4–9 veckor • Besättning 12 • Huvudmaskin Fyra 8-cyl dieslar Wärtsilä 824TS 4750 hk • Bunkerkapacitet 320 m³

Atle II 1974 (Atle-klass)

Under 1970-talet levererades tre isbrytare av Atle- klass: Atle II, Frej och Ymer II. Det fanns vid den här tiden krav på väsentligt utökad vintersjöfart längs Norrlandskusten. Fram nu fanns inga isbrytare starka nog för att kunna hålla hela Bottenviken öppen för sjötrafik vintertid. Den 10 maj 1971 gick ordern till Wärtsilä varvet i Helsingfors. År 1974 levererades Atle II för att möjliggöra sjötrafik upp till Umeå under normala isförhållanden. Framdrivningen är diesel-elektrisk och fem 12 cylindriga dieselmotorer som via tio (sammanbyggda två och två) generatorer skapar framdrivningen av de fyra elektriskt drivna propellrarna. Dessutom finns fem dieselmotorer för elproduktion ombord på fartyget. Fartygen har efter byggnationen konverterats så att huvudmotorerna kan drivas på både diesel och tjockolja, som är billigare. I början av 1990-talet modifierades fartygen i Atle- klassen och bl.a. fick bryggan nytt utseende. När isbrytarna gick under örlogsflagg fram till år 2000 var de bestyckade med fyra 40 mm luftvärnskanoner och klassades som minfartyg, varför även utrustning för minutläggning fanns. Akteröver finns en helikopterplatta för en spaningshelikopter som under isbrytarexpeditioner används för att kartlägga isvallar, lämpligaste väg etc. Bilden visar statsisbrytaren Atle II år 2003. Sjösatt 1974, i tjänst från 1974 och är fortfarande i tjänst (2026). Bild: Wikipedia. Fakta om Atle II: • Beställd 1971 • I tjänst 1974- (i tjänst 2026) • Längd 104,6 m • Bredd 23,8 m • Deplacement 9 500 ton • Djupgående 7,3 – 8,3 m • Maxfart 19 knop • Aktionstid 6–9 veckor • Besättning 20 • Huvudmaskin Fem Wärtsilä S.E.M.T Pielstick 12 PC 2-2V 22000 hk • Dragkraft 190 ton • Bunkerkapacitet 2200 m³

Frej 1975 (Atle-klass)

Liksom Atle II var isbrytaren Frej av Atle-klass. Frej sjösattes 1974 och levererades 1975. Liksom övriga isbrytare i klassen består maskineriet av fem 12- cylindriga S.E.M.T Pielstick dieselmotorer av V-form som har en styrka på 3,7 MW vardera. De driver var sin generator bestående av två generatorhalvor som levererar ström till propellermotorerna. Efter konvertering, för Frejs del sommaren 1984, kan dieselmotorerna även drivas med förvärmd tjockolja. Fartygen i klassen har en högt placerad, tornliknande kommandobrygga med 360 graders sikt. De ljudisolerade besättningsutrymmena är helt inrymda i däckhuset. Bilden visar statsisbrytaren Frej i Luleå hamn. Sjösatt 1974, i tjänst från 1975 och är fortfarande i tjänst (2026). Bild: Wikipedia. Fakta om Frej: • Sjösatt 1974 • I tjänst 1975- (i tjänst 2026) • Längd 104,6 m • Bredd 23,8 m • Deplacement 9 500 ton • Djupgående 7,3 – 8,3 m • Maxfart 19 knop • Aktionstid 6–9 veckor • Besättning 20 • Huvudmaskin Fem Wärtsilä S.E.M.T Pielstick 12 PC 2-2V 22000 hk • Dragkraft 190 ton • Bunkerkapacitet 2200 m³

Ymer II 1977 (Atle-klass)

Liksom Atle II och Frej var isbrytaren Ymer II av Atle- klass. Ymer II sjösattes 1976 och levererades 1977. Hon är det sista av de tre fartygen som levererades i Atle-klassen. Fartyget är döpt efter jätten Ymer i nordisk mytologi. I aktern finns en bogser-klyka i vilken man kan koppla fast handelsfartyg vid bogsering. Överbyggnaden har sju våningar och inrymmer bostadsutrymmen åt fartygets besättning. Högst upp finns bryggan som har runtomsikt. För att förbättra sikten bakåt är skorstenen förskjuten något mot fartygets babordssida. Maskineriet är diesel-elektriskt, vilket innebär att man använder förbränningsmotorer kopplade till generatorer för att alstra ström, som sedan går till elektriska motorer som driver fartyget framåt. Under sommaren 1983 installerades utrustning som gjorde det möjligt att driva maskineriet på tjockolja, detta eftersom tjockolja är betydligt billigare än diesel, vilket var det tidigare drivmedlet. Åren 1991-1992 byggdes Ymers brygga om, då bryggvingarna byggdes ut och försågs med större fönster. Bilden visar statsisbrytaren Ymer II till sjöss. Sjösatt 1976, i tjänst från 1977 och är fortfarande i tjänst (2026). Bild: Sjöfartsverket. Fakta om Ymer II: • Sjösatt 1976 • I tjänst 1977- (i tjänst 2026) • Längd 104,6 m • Bredd 23,8 m • Deplacement 9 500 ton • Djupgående 7,3 – 8,3 m • Maxfart 19 knop • Aktionstid 6–9 veckor • Besättning 20 • Huvudmaskin Fem Wärtsilä S.E.M.T Pielstick 12 PC 2-2V 22000 hk • Dragkraft 190 ton • Bunkerkapacitet 2200 m³

Oden II 1989

År 1989 levererades Oden II från Arendalsvarvet i Göteborg för att ersätta de äldre isbrytarna från 1950-talet, Thule och Oden (I). Oden II var det sista fartyget som byggdes på Arendalsvarvet i Göteborg. På grund av byggnadssättet, utan kölsträckning och i sektioner, skedde ingen formell sjösättning. Oden II är en av värdens största icke-atomdrivna isbrytare. För att kunna utnyttja isbrytare året runt byggdes Oden med arktisk isklass (GL 100 A5 ARC3), vilket gör det möjligt för den att kunna utföra expeditioner till Arktis och Antarktis. Odens form är annorlunda än andra isbrytare, genom att fartyget är bredare i fören än i aktern. Under isbrytning spolas stora mängder vatten från tolv munstycken i fören för att smörja skrovet och spola undan is som bryts loss. Oden saknar förpropellrar, men vattensmörjningssystemet kan även användas som thruster. Till skillnad från flertalet svenska statsisbrytare, som har dieselelektrisk drift, har Oden en rent dieselmekanisk framdrivning med fyra Sulzer ZAL4OS åttacylindriga dieselmotorer på 4,6 MW vardera. Hjälpmaskineriet utgörs av fyra stycken Sulzer sexcylindriga dieselmotorer. Dessutom har Oden två värmepannor för uppvärmning. Bilden visar statsisbrytaren Oden II som bunkrar vid Preemraff Lysekil på Sveriges västkust inför polarexpeditionen i mitten av 2007. I bruk från 1989 och är fortfarande i tjänst (2026). Bild: Wikipedia. Förläggningen ombord är av hög standard med eget wc och dusch i alla hytter. Befälshytterna har dessutom separata sovrum. Det finns 44 enkelhytter och 22 dubbelhytter. Vidare finns 2 bastu, gym, sjukrum, dagrum, konferensrum, biograf, m.fl. ombord. Fartyget har också ett omfattande system med containrar med bland annat laboratorier, kontor och olika förråd. Däcken har plats för 40 tjugo-fots containrar. Under 2008 höjdes helikopterplattan så att ett ytterligare våningsplan kunde byggas under denna, med fler hytter för forskare och förråd. Oden behöver inte bunkra färskvatten eftersom hon har osmotisk vattenrening ombord, med en kapacitet på 20 m³/dygn. Bogseringsvinschen kan dra 150 ton och bromsa 300 ton och används när fartyg ska släpas efter Oden. Vajern är tio cm i diameter. Oden klassades som ett örlogsfartyg när hon byggdes och försågs då med fyra kanonbrunnar avsedda för 40 mm Boforskanoner lvakan m/1948. Hon försågs också med minräls, men bestyckades aldrig. Under vintern används Oden för att bryta is i Bottenviken och under sommaren som forskningsplattform för polarforskning. Genom ett långtidskontrakt med Sjöfartsverket hyrs isbrytaren av Polarforskningssekretariatet för forskningsexpeditioner, oftast i Arktis. Under åren har Oden uppgraderats och utrustas med avancerad vetenskaplig utrustning och för närvarande är fartyget en av de främsta forskningsplattformarna i polarhaven. I september 1991 blev Oden världens första icke- atomdrivna övervattensfartyg att nå nordpolen. Bilden visar statsisbrytaren Oden II bryter is vid McMurdo sundet i Antarktis 2008. I bruk från 1989 och är fortfarande i tjänst (2026). Bild: Wikipedia. Fakta om Oden II: • Beställd 1987 • I tjänst 1989- (i tjänst 2026) • Längd 107,75 m • Bredd 31,2 m • Höjd 39 m • Total höjd 42,5 m • Deplacement 11 000 – 13 000 ton • Djupgående 7,0 – 8,5 m • Maxfart 17 knop • Aktionstid 111 dygn • Isbrytningsförmåga 1,9 m is vid 3 knop • Besättning 20 • Max pers ombord 86 • Huvudmaskin Fyra Sulzer, 8-cyl dieselmotorer à 4 590 kW 18000 kW • Dragkraft 250 ton • Bunkerkapacitet 4000 m³ • IMO-nummer IMO 870 0876

Relaterade länkar

• Isbrytning i Sverige • Lotsväsendets historia • Fyrväsendets historia • Tullens historia • Kustbevakningen

Källor

• Sjöfartsverket • Wikipedia • Polarforskningssekretariatet Överst på sidan

Tor Viking II 2000

Viking-klassen är en svensk fartygsklass som består av tre fartyg som levererades åren 2000 - 2001: Tor Viking II, Balder Viking och Vidar Viking för att ersätta de äldre statsisbrytarna Tor och Njord. De levererades från från Havyard Leirvik i Norge. Tor Viking II var det första fartyget i klassen och hon levererades år 2000. Viking fartygen är kombinerade isbrytare och offshorefartyg. De byggdes främst som offshorefartyg men utformades även för att kunna användas som isbrytare. På sommarhalvåret används de främst som offshorefartyg och på vintrarna som isbrytare. Viking-klassens fartyg ägdes inte av Sjöfartsverket utan chartrades under vintrarna via ett långsiktigt samarbetsavtal. I stället har fartygen har ägts och drivits av Viking Supply Ships AS. I gengäld för att Sjöfartsverket betalade 180 av de 900 miljonerna fartygen kostade kunde de under is- säsongen sättas in som isbrytare i Östersjön med tio dagars varsel. Sjöfartsverket avvecklade 2012 sitt kontrakt om utnyttjande av Vidar Viking. Vid stränga vintrar kan även Sjöfartsverkets båda arbetsfartyg Scandica och Baltica sättas in som reservisbrytare. I augusti 2018 sålde Viking Supply Ships AS fartygen Vidar Viking, Tor Viking och Balder Viking till Kanada. Bilden visar statsisbrytaren Tor Viking II bryter is. I svensk tjänst från 2000 och och fram till 2018. Bild: Sjöfartverket. Fakta om Tor Viking II: • Sjösatt ?? • I svensk tjänst 2000 – 2018 • Längd 83,70 m • Bredd 18,00 m • Framdrift Dieselmekanisk • Deplacement 5 800 ton • Djupgående 7,20 m • Maxfart 16 knop • Huvudmaskin Två MaK 8M32 18280 hk • Dragkraft 200 ton • Bunkerkapacitet 1190 m³ MDO

Balder Viking 2001

Viking-klassen är en svensk fartygsklass som består av tre fartyg som levererades åren 2000 - 2001: Tor Viking II, Balder Viking och Vidar Viking för att ersätta de äldre statsisbrytarna Tor och Njord. De levererades från från Havyard Leirvik i Norge. Balder Viking var det andra fartyget i Viking-klass att levereras (2001). Liksom sina systerfartyg har Balder Viking använts både som offshorefartyg och isbrytare. Viking-klassens fartyg ägdes inte av Sjöfartsverket utan chartrades under vintrarna via ett långsiktigt samarbetsavtal. Bilden visar statsisbrytaren Balder Viking i Aberdeen 2005. I svensk tjänst från 2001 och fram tiil 2018. Bild: Wikipedia. Fakta om Balder Viking: • Sjösatt ?? • I svensk tjänst 2001 – 2018 • Längd 83,70 m • Bredd 18,00 m • Framdrift Dieselmekanisk • Deplacement 5 800 ton • Djupgående 7,20 m • Maxfart 16 knop • Huvudmaskin Två MaK 8M32 18280 hk, 13 440 kW • Dragkraft 200 ton • Bunkerkapacitet 1190 m³ MDO

Vidar Viking 2001

Viking-klassen är en svensk fartygsklass som består av tre fartyg som levererades åren 2000 - 2001: Tor Viking II, Balder Viking och Vidar Viking för att ersätta de äldre statsisbrytarna Tor och Njord. De levererades från från Havyard Leirvik i Norge. Vidar Viking var det tredje fartyget och sista fartyget i Viking-klasen och levererades 2001. Liksom sina systerfartyg har Vidar Viking använts både som offshorefartyg och isbrytare. Viking-klassens fartyg ägdes inte av Sjöfartsverket utan chartrades under vintrarna via ett långsiktigt samarbetsavtal. Sjöfartsverket avvecklade hösten 2012 sitt kontrakt om utnyttjande av Vidar Viking då man gjort bedömningen att man kunde klara verksamheten med hjälp av de två återstående Viking-isbrytarna. Bilden visar statsisbrytaren Vidar Viking i Kristiansund 2005. I svensk tjänst från 2000 och fram tiil 2012. Bild: Wikipedia. Fakta om Vidar Viking: • Sjösatt ?? • I svensk tjänst 2001 – 2012 • Längd 83,70 m • Bredd 18,00 m • Framdrift Dieselmekanisk • Deplacement 5 800 ton • Djupgående 7,20 m • Maxfart 16 knop • Huvudmaskin Två MaK 8M32 18280 hk, 13 440 kW • Dragkraft 200 ton • Bunkerkapacitet 1190 m³ MDO

Idun 2024

Isbrytaren Idun förvärvades av Sjöfartsverket år 2024 från det norska rederiet GC Rieber Shipping för att avlasta den äldsta och minsta isbrytaren Ale. I Sverige döptes hon om till Idun efter den nordiska gudinnan med samma namn. Fartyget är byggd 2006 på Aker Yards i Norge. Idun inköptes för att avlasta den äldsta och minsta isbrytaren Ale. Idun är 74 meter lång, 17 meter bred och har en dödvikt på ca 1300 ton. Storleksmässigt ligger hon mitt emellan Atle-klassen (Atle, Ymer och Frej) och vår minsta isbrytare Ale. Bilden visar statsisbrytaren Idun. Byggd 2006 i Norge. Inköpt till Sverige 2024. och är fortfarande i tjänst (2026). Bild: Sjöfartsverket. Fakta om Idun: • Sjösatt 2006 • I svensk tjänst 2024 – • Längd 74,4 m • Bredd 17,0 m • Djupgående 6,2 m • Maxfart 12 knop • Dödvikt 1 300 ton • Huvudmaskin Fyra Bergen C25:33L9A dieselmotorer på 4 × 2505 kW

M/S Baltica 1982 (reservisbrytare)

M/S Baltica byggdes 1982 av AB Åsiverken i Åmål och levererades till Sjöfartsverket. M/S Baltica ansvarar för farledshållningen tillsammans med respektive lotsstation längs Sveriges Östersjökust. Fartyget används för bland annat mätning och underhåll av farleder och utsättning respektive justering av prickar och bojar. M/S Baltica har systerfartyget M/S Scandica, som byggdes 1983 på samma varv. Vid stränga vintrar kan även Sjöfartsverkets båda arbetsfartyg Scandica och Baltica sättas in som reservisbrytare och är utrustade med luftbubblingssystem i fören och på sidorna och har styrpropellrar i fören och aktern. Sedan 2011 används M/S Baltica till övervägande del av Sjöfartsverket som sjömätningsfartyg. Sjömätning utförs av fartyget på öppet hav för att med modern teknik kartlägga de områden som handelssjöfarten nyttjar. Bilden visar reservisbrytaren och sjömätningsfartyget M/S Baltica i Årstaviken 2011. Sjösatt 1982. Bild: Wikipedia. Fakta om M/S Baltica: • Sjösatt 1982 • I tjänst 1982 – • Längd 54,92 m • Bredd 12,04 m • Djupgående 3,8 m • Deplacement 380 grt • Dödvikt 350 ton • Maskin Två 16-cylindriga Hedemora Diesel-motorer 2.589 kW, 3.520 hk • Maxfart 15 knop • Besättning 8

Reservisbrytaren M/S Scandica 1983

M/S Scandica byggdes 1983 av AB Åsiverken i Åmål och levererades till Sjöfartsverket. M/S Baltica ansvarar för farledshållningen tillsammans med respektive lotsstation längs Sveriges Östersjökust. Fartyget används för bland annat mätning och underhåll av farleder och utsättning respektive justering av prickar och bojar. M/S Scandica har systerfartyget M/S Baltica, som byggdes 1982 på samma varv. Vid stränga vintrar kan även Sjöfartsverkets båda arbetsfartyg Scandica och Baltica sättas in som reservisbrytare och är utrustade med luftbubblingssystem i fören och på sidorna och har styrpropellrar i fören och aktern. Bilden visar reservisbrytaren och sjömätningsfartyget M/S Scandica 2006. Sjösatt 1983. Bild: Wikipedia. Fakta om M/S Scandica: • Sjösatt 1983 • I tjänst 1983 – • Längd 54,92 m • Bredd 12,04 m • Djupgående 3,8 m • Deplacement 380 grt • Dödvikt 350 ton • Maskin Två 16-cylindriga Hedemora Diesel-motorer 2.589 kW, 3.520 hk • Maxfart 15 knop • Besättning 8

Ny isbrytare, prel 2029

De befintliga svenska isbrytarna har varit i tjänst länge (från 70- och 80-talen) och börjar bli ålderstigna. År 2015 inledde Sjöfartsverket planeringsarbetet för ersättare för de fem statsisbrytarna Oden, Frej, Ymer II, Atle II och Ale. Målsättningen var då att det första nya fartyget skulle tas i drift runt år 2020. Kostnaden beräknades 2015 till ca 1–1,5 miljarder kronor per fartyg. I mars 2020 tecknade Sjöfartsverket ett avtal med finländska Trafikledsverket om ett gemensamt designunderlag för nya isbrytare i Östersjön. Infrastrukturminister Andreas Carlson (KD) meddelade i april 2026 att regeringen nu satsar 4,1 miljarder kronor för att införskaffa fler isbrytare. Upphandling av en ny isbrytare är klar, och Sjöfartsverket undertecknade i april 2026 ett kontrakt med sydkoreanska varvet HD Hyundai Heavy Industries för tillverkningen av en ny isbrytare. Planen är att den nya isbrytaren (som ännu inte fått något namn), skall levereras under 2029. Regeringen har även aviserat att ytterligare medel kommer att skjutas till för att fortsätta förnyelsen av isbrytarflottan. I projektets inledning identifierades vilka förmågor en nybyggd isbrytare behöver idag. Sjöfartsverket har tillsammans med finska Trafikledsverket utvecklat en ny isbrytardesign. Ambitionen har varit att ta fram en så effektiv design som möjligt för att minska både driftskostnader och miljöpåverkan, utan att göra avkall på identifierade förmågor. Den nya isbrytaren kommer att vara 126 m lång och 28 m bred, dvs större än de nuvarande isbrytarna, och kan bryta en 32 m bred ränna (jämfört med dagens 24 m) samt är förberedd för att kunna drivas på metanol i framtiden. Bilden visar en skiss av Sveriges nya statsisbrytare, beställd 2026. Byggs i Sydkorea och levereras 2029. Bild: Sjöfartsverket.