Lotsväsendet i Sverige

Inledning

En lots är en ledsagare eller farledsvisare som efter krav anlitas när fartyg över en viss storlek ska anlöpa hamn eller passera speciellt svåra områden. Lotsarna övervakade förr "sitt" vattenområde från en lotsutkik. En fyr är ett sjömärke konstruerat för att nattetid sprida ljus eller andra signaler för sjöfarten, som varning vid grund eller som hjälp att kontrollera geografisk position. Olika typer av fyrar har olika syften. Rubrikbilden ovan visar en svensk lotsbåt under färd i Brofjärden, Bohuslän. Wikipedia.

Finansieringen av lotsväsendet

I Karl XI:s sjölag från 1667 blev fartyg skyldiga att anlita lots, dvs lotsplikt. Lotsen fick rätt att uppbära lotspenning som ersättning. Det är också nu som titeln lots kom att ersatta de tidigare benämningarna ledsagare och styrman. Lotspenning var den avgift som fatygen fick erlägga för lotsning, dvs lotsavgiften. Den första lotstaxan beräknades efter fartygens djupgående samt farledens längd och beskaffenhet. Från år 1930 utgick lotsavgift efter den taxa som fastställts av Lotsstyrelsen. Dessa utgick från fartygets dräktighet (lastförmåga) och den lotsade distansen. Vilka fartyg som var skyldiga att anlita lots eller åtminstonde erlägga lotsavgift bestämdes i lotsförordningen. Cirka 60% av lotsavgiften gick till staten medan restrerande 40% tillföll lotsarna på vererbörande lotsplats. Lotspersonalens andel fördelades med lika andelar mellan lotsarna på lotsplatsen, så kallade lotslotter. Den gamla principen att lotsarna endast skulle få lotspenningar levde kvar ända fram till 1915. Därefter fick lotsarna fast lön med vissa tillägg och lotspenningarna fördelas mellan statsverket och lotspersonalen. Driften av fyr- och lotsväsendet finansierades på några olika sätt. Kronan tog från 1758 ut en så kallad lots- och båkavgift för att hålla fyrarna bemannade, underhåll av båkar och sjömärken samt samt för finansiering av lotsverksamheten. Lots- och fyrpenningar skulle betalas av fartyg som anlöpte vissa hamnar; avgiften varierade från plats till plats och kunde också bero på fartygets storlek och djupgående. Avgiften har ömsom kallades "båk- och lotsinrättningsavgift" och ömsom "allmän lots- och båkavgift". I ett kungligt brev frånden 27 juni 1826, fastslogs att avgiftens namn skulle vara "fyr- och båkavgift" samt att den skulle beräknas efter fartygets dräktighet. Från år 1870 togs avgiften enbart ut för utrikes sjöfart. Inrikes sjöfart blev därmed befriad från att erlägga avgiften. År 1922 medgavs vissa lättnader i skyldigheten att erlägga "fyr- och båkavgifter".

Lotsväsendets historia

Allmänt

Lotsyrket är mycket gammal. Det går inte att exakt fastställa någon tidpunkt när verksamheten började men behovet av vägledning för fartygens trafik längs kusten ökade efterhand. Redan på medeltiden fanns bestämmelser om att lotsning skulle bedrivas. Lagarna föreskrev att om skepparna inte kände farlederna skulle de använda någon som kunde “säga honom led”, som uttrycket löd. Det utgick hårda straff för de lotsar som inte skötte sig. Straff kunde utmätas för minsta förseelse. Hårda straff med dryga böter, gatlopp eller mistning af Lijwet kunde utdömas om ett örlogsfartyg gick på grund eller förlorades om det kunde bevisas att lotsen varit vållande. Även om det inte inträffade någon olycka, men att lotsen ändå ansågs försumlig fick han plikta med gatlopp, ett mycket hårt straff vilket innebar en prygling. Fram till 1881 kunde olyckor med lots ombord få svåra konsekvenser för lotsen, eftersom det var dåvarande Krigsrätten som hanterade och utdömde straff för lotsar. Spritmissbruk var antagligen den vanligaste orsaken till att en lots straffades. I "Förordning rörande Båk- och Lotsinrättningar" från den 29 oktober 1798 utfärdat av Amiralitetet står i § 73. "Den lots som av okunnighet, vårdslöshet, försummelse eller oredigt förhållande, under sin tillträdda lotsning sätter fartyget på grund, skall oaktat ingen skada därigenom händer, straffas med femton par spö ... " Så snart lotsningen var avslutad skulle lotsen utan dröjsmål bege sig tillbaka till sin lotsstation. Ett stopp vid någon sjökrog var inte tillåtet. Enligt 1696- års reglemente hade lotsåldermannen på lotsplatsen ansvar att se till att lotsarna hade ett “nyckter och flitigt upförande”. Många lotsar hade ingen annan ersättning än den de fick genom lotspenningarna. De var med andra ord helt beroende av hur många fartyg som behövde lots. De lotsar som inehade ett lotshemman hade däremot en kompletterande inkomst från jordbruk och fiske och var dessutom befriade grundskatter. De hade betydligt större möjlighet att försörja sig och sin familj på ett drägligt sätt under hela året. Under vissa tider var myndigheten föranlåten att betala ut en grundlön till lotspersonalen. Det var dock inga större summor utan snarare allmosor. Vidare var varje lots skyldig att ta sig an en lotslärling som skulle läras upp i lotsyrket och så småningom utexamineras.

1500-tal

På 1500-talet organiserades lotsväsendet med åldermän utsedda av magistraten i sjöstäderna och erhöll en fast organisation. Lotsarna skulle avlägga ed inför magistraten och underteckna edsformuläret. Från 1535 var Landsort känt som en plats där man kunde erhålla lots. Initialt var det fiskare eller andra skärgårdsbor som utförde lotsningarna. Efterhand som behovet av lotsning ökade, växte en lotsväsende fram. Gustav Vasa inrättade lotshemman, där hemmansägare mot viss skattefrihet och naturaförmåner som spannmål och salt hade i gengäld skyldighet att vid behov hjälpa sjöfarande med lots. I vissa fall hade de även skyldighet att ombesörja utprickning av farlederna. Behovet av reglerande bestämmelser ökade därmed. I gengäld hade lotsarna skyldighet att lotsa Kronans skepp. År 1579 inleddes organiseringen av lotsväsendet genom att lotsarna blev en del av flottans manskap under Amiralitetskollegium och fick skattefrihet för sysslan.

1600-tal

Det svenska lotsväsendet utvecklades starkt under 1600-talet. På 1630-talet organiserades lotsverksamheten under Amiralskollegiet (Örlogsflottan). År 1655 inrättades utav vissa av de tidigare lotshemman nya Styrmanshemman som lades under Amiralitetet. Dessa var skyldiga att i sina farvatten tillhandahålla lots. De som ledsagade fartyg som lots kallades ledsagare eller styrman. Under slutet av 1600-talet ersätts dessa benämningar av just lots. I och med Karl XI:s sjölag från 1667 stadgades bl.a. att skeppare skulle taga lots, dvs lotsplikt. Sjölagen omfattade åtta balkar med 120 kapitel. Lotsarnas arbetsuppgifter reglerades i sjöskadebalkens 7:e kapitel. Där stadgas att skepparen var skyldig att anlita ledsagare i farvatten där sådana behövdes. I 1667 års Sjölag stadgades det även att lotsen var berättigad ersättning samt kost ombord. I lagar från 1671 samt 1674 förbjöds andra än lotsar och Amiralitetets styrmän att lotsa i svenska farvatten. År 1677 inrättades ett statligt lotsväsen då en överstyrelse för lots- och fyrväsendet inrättades. Lots- och fyrverket styrdes av en lotsdirektör och sorterade under amiralitetskollegium. Efter en förordning från den 19 september 1696 bildades Kungliga Lotsverket, som även fortsättningsvis kom att lyda under Amiralitetskollegiet. Redan 1696 upprättades lotskontoret i Stockholm. Under de följande 40 åren utvecklades lotsväsendet och fler städer och platser erhöll lotsstationer. Sverige hade i slutet av 1600-talet 97 lotsplatser och 10 fyrplatser; 5 i Sverige (Nidingen, Kullen, Falsterbo, Landsort och Örskär.) och 5 i de baltiska provinserna. Även fyrväsendet kom att läggas under Lotsverket. Lotsverket var en övergripande benämning på Lotsstyrelsen. Lotsverket lydde tidvis under Amiralitetet och tidvis under Arméns flotta (1756 – 1823). Lotsverkets chef titulerades Lotsdirektör.

1700-tal

År 1724 inrättades Västra och Norra Lotsdistriktet och 1739 inrättades Södra Lotsdistriktet. År 1756 bildades Östra Lotsdistriktet genom att det avstyckades från det Norra (vilket omfattade Finland inklusive Åland). Då Sverige år 1809 förlorade Finland försvann därmed även Östra Lotsdistriktet. Fram till 1769 pågår ständiga ändringar i lotsningsförordningen. Den 29 oktober 1798 skrevs hela Lots, Båk och Fyrväsendets förordning om från början till slut samt att ansvaret flyttades från Amiralitetscollegium till Styrelsen för Arméns flotta. Denna förordning skapade stabilare regler för lotsningens utövande.

1800-tal

År 1803 överfördes Lotsverket till Förvaltningen av Sjöärendena. Den 24 februari 1809 förenas Lotsverket med det då nyligen inrättade Sjömätningscorpsen. Den 20 maj 1870 befrias Kronans fartyg från att ta lots. Den 21 december 1871 avskildes lots- och fyrväsendets från Förvaltningen av Sjöärendena och lades under ett centralt ämbetsverk. Från 1 januari 1872 låg lotsverksamheten i Kungl. Lotsstyrelsen som då bildats, ett civilt verk, som även övertog ansvaret för fyrväsendet. Detta nya ämbetsverk var direkt underställt regeringen och leddes av sjöförsvarsministern. Lotsverket bestod då av tre distrikt med tre distriktschefer om sammanlagt 15 lotsfördelningar, 63 lotsåldermannaskap, 153 lotsplatser och 175 lotsuppassningsställen. Fyrväsendet innehöll 66 kustfyrar och 10 fyrfartyg. Från 1888 benämndes Lotsstyrelsens direktör generallotsdirektör. Bilden till höger visar Kungliga Lotssyrelsen logotype. Image: Fyrwiki.

1900-tal

År 1904 var lotsverksamheten organiserade i sex lotsdistrikt: Övre norra, Nedre norra, Mellersta, Östra, Södra, Västra. År 1904 inrättades Lotsverket som övergripande myndighet för Lotsstyrelsen och de underlydande lotsdistrikten. Fram till 1920 lydde Lotsverket under Sjöfartsdepartementet men överflyttades därefter till Handelsdepartementet. År 1956 bildades Kungliga Sjöfartsstyrelsen dit även Kungliga Lotsstyrelsen överfördes. År 1969 ombildades Sjöfartsstyrelsen till Sjöfartsverket. År 1987 blev Sjöfartsverket ett affärsdrivande verk.

Lotsplatserna

Det var vanligt att lotsstationer inrättades i anslutningen till en fyrplats. På samma sätt som fyrpersonalen hade tillgång till tjänstebostäder hade även lotspersonalen tjänstebostäder vid lotsstationerna. Där har lotsar bott med sina familjer. Lotsarna spanade kontinuerligt ut över havet för att upptäcka om och när fartygen hissade lotsflagg eller blossade. Fartygen hade inget annat sätt att meddela sig till lotsstationerna förr. På lotsplatserna byggdes därför ofta torn som lotsarna kunde spana från. Ibland kunde de använda fyrtornen. Lotssignal är en form av signal för att påkalla lots eller visa att ledig lots fanns att erhålla. Fartygen kallade tidigare på lots genom att hissa signalflagga "G", vilket betydde "Jag begär lots". När lotsen fanns på plats ombord på fartyget hissades signalflaggan "H", vilket då innebar "Jag har lots ombord". I väder med dålig sikt kunde fartygen kalla på lotsars uppmärksamhet med ångvissla eller mistlur. Bilderna till vänster visar signalflaggan G (gul/blå) och H (vit/röd). Bild: Wikipedia. Vid de fyrplatser som även hade lotsar fanns signalkulor, svarta med ett vitt mittbälte, som kunde hissas på en signalställning. • Hissad kula innebar att lots fanns att tillgå. • Om kulan däremot var nedhalad var alla lotsar utgångna. Bilden till höger visar Brämöns fyr- och lotsplats söder om Sundsvall runt sekelskiftet 1900. Här ser vi att en signalkula är hissad vilket innebar att lots fanns att tillgå. Lotsarna vid Brämön hade ingen egen lotsutkik utan de använde fyrtornet till att spana ut över havet. Stegen på vänstra sidan av fyrtornet användes av lotsarna för att komma upp till utkiken då de var förbjudna av fyrmästaren att använda trappan inuti tornet. Foto Lotsverket. Den första igenkänningssignalen som användes för lotsbåtar var en fyrkantig, vit flagga. År 1862 ändrades igenkänningssignalen till en tvådelad vit och blå flagga. Redan år 1882 ändrades igenkänningssignalen till en insydd vertikal, röd våd i lotsbåtens storsegel. Lotsarna bordade segelfartygen från små segelbåtar, vilket kunde vara mycket svårt i hårt väder. Då vädret ofta var besvärligt för lotsarna med perioder av antingen stiltje eller hårda stormar kunde lotsarna därför tvingas vara borta under många dygn i streck. Så snart lots kommit ombord har han ensam befälet över fartyget. Bilden visar en lotskutter på väg ut från lotsstationen i Sandhamn 1907. Notera lotsigenkänningssignalen, den vertikala röda våden i seglduken. Bild: Stockholmslotsarna. År 1894 fanns det 148 lotsplatser i Sverige grupperade på 8 lotsfördelningar som totalt sett var bemannade med 842 lotsar. Chefen för en lotsfördelning benämndes lotskapten. Inom varje lotsfördelning fanns ett antal lots- och fyrplatser. Chefen för en lotsplats titulerades Lotsförman. Beroende på en lotsplats storlek fanns olika antal lotsar anställda. Stora lotsplatser kunde ha upp till 20 lotsar eller mer. Exempel på några lotsplatser och antalet lotsar 1894: • Bremön 21 • Agö 13 • Örskär 2 • Furusund 15 • Sandhamn 22 • Huvudskär 6 • Landsort 11 • Stockholm 28 • Kalmar 14 • Åhus 6 • Öresunds södra station 21 • Öresunds norra station 19 • Brännö 19 • Göteborg 18 • Marstrand 6 • Kärringön 7

Lotspersonalen

År 1820 infördes titlarna lotsålderman, mästerlots samt sekundlots (lärling). Lotspersonalen vid kuststationerna kallades vanligen för kronolotsar. De var av staten antagna och utexaminerade lotsar. En kronolots hade någon av följande titlar: mästerlots, ordinarie lots, extra lots eller lotslärling. Lotslärling var en lots under utbildning. När han under tillräckligt lång tid övats och tränats vid lotsplatsen fick han avlägga en lotsexamen inför lotskaptenen i närvaro av platsens förman, jämte en eller två examinerade kronolotsar. Blev han godkänd fick han sin styrsedel, som berättigade honom att lotsa alla fartyg som understeg det största tillåtna djupgåendet i området eller det i styrsedeln angivna största djupgåendet på fartygen. Extra lots benämningen på en lärling som erhållit styrsedel för områdets maximala djupgående fartyg. Extra lots kunde förordnas för att tills vidare förrätta lotstjänst inom området. Ordinarie lots är en lots som utnämns av Lotsstyrelsen. En lots som haft sin tjänst i 15 år kunde utnämnas till Mästerlots. Till lotsförman vid lotsplats (lotsplatschef) antogs en erfaren mästerlots eller lots som fyllt 21 år. Lotsförman var som regel lotsningsskyldig. Fram till 1909 benämnd lotsålderman. Överlots var chef vid större lotsplatser. De har samma åligganden som lotsförman men var i regel befriade från skyldighet att lotsa. Mellan 1881 och 1945 fanns även titlarna lotskapten och lotslöjtnant. Lotskaptenen var lotsdistriktschef och lotslöjtnanten biträdande lotsdistriktschef. Lotskapten blev 1945 lotsdirektör och lotslöjtnant blev lotsinspektör. Förutom kronolotsar finns även vänerlots, kanallots och hamnlots. Som ett tecken på utövande av tjänst hade lots på bröstet en synlig mässingsbricka, så kallad lotsbricka. Kronolots hade en lotsbricka med ordet "KRONOLOTS" under en kunglig krona . Alla personer som förr tillträdde en befattning som lots fick avlägga en ed, så kallad lotsed. Lotspersonalen var tidigare ställd under krigslagarna.

Livet som lots

Lotsarna spanade ut över havet från sin utkik för att upptäcka fartyg som närmade sig. Då ett fartyg signalerade om lotsassistans fick lotsarna bege ut med lotsbåten som förr var rodd och segelbåtar, sk. lotskuttrar. Vid dåligt väder med hård vind var detta ingen lätt uppgift. När lotsbåten kom fram till fartyget som skulle ha lotsassistans fick lotsen lägga båten på läsidan om fartyget för att sen borda det. Bilden visar en lots på väg i sin lotskutter till ett segelfartyg i slutet av 1800-talet. Sjöhistoriska museet. Vid stiltje eller dålig vind fick lotsbåten ros ut till fartyget. När lotsen gått ombord förtöjdes hans segel- eller roddeka som togs på släp efter fartyget som lotsades. Under tiden ombord hade lotsen och hans eventuelle medhjälpare rätt till fri kost och logi. De fick också färdkost för hemresan. Efter väl förrättat värv rodde eller seglade lotsen tillbaka till lotsstationen. Detta fick de göra i ur och skur i de öppna, ranka styrekorna. Det var snarare regel än undantag att lotsen blev blöt när ekan skulle kastas loss från fartyget. Regn och hårt väder gjorde att lotsen blev både blöt och kall. Det var inte helt ovanligt att lotsarna drabbades av reumatism och ledvärk. Lotsarna hade ingen fastställd arbetstid utan arbetade dygnet runt så länge det fanns lotsningsuppdrag. Däremot varierade beläggningen med årstiderna. Under vintrarna då isen låg fick lotsarna klara sig bäst de kunde, då fanns ingen sjöfart under segelfartygens tid. Under somrarna var det däremot det omvända, knappt någon ledig stund. Om en stockholmslots haft en lotsning ut till Sandhamn hade han en mycket låg resa tillbaka om han tvingades ro. Att ensam ro från Sandhamn till Stockholm kunde ta lotsen flera dagar. Hade han tur kunde han få en returlotsning från Sandhamn in till Stockholm, men det var lotsarna i Sandhamn som i första hand hade ansvaret för lotsandet in till stan. Bilden visar en lots på väg ombord på en skonare. Xylografi i Ny illustrerad tidning (1883). Wikiepdia. När lotsarna var i tjänst måste de vänta på kommande lotsningar vid lotsstationen, de kunde ju inte veta när nästa lotsning skulle bli av innan telegrafen och telefonen kom. Detta gjorde att de inte kunde företa sig något annat än att vänta. Att gå ut fiska eller bruka jorden där hemma medan man väntade på lotsning gick inte. Det blev dock något bättre när de optiska telegraferna kom på 1830-talet. Lotsar som stod på tur för lotsning (jour) kunde då syssla med annat tills de fick meddelande att det var dags för en lotsning. Under segelfartygens tid var man helt beroende av vindens riktning när man seglade i farlederna. Idealet var att kunna segla hela vägen utan att behöva stagvända eller ankra. Det krävdes att lotsarna var uppmärksamma och hade stor kunskap och erfarenhet av ledernas begränsningar och farligheter. Då ångfartygen började trafikera kusterna under senare hälften av 1800-talet, förbättrades arbetsvillkoren för lotsarna. År 1881 infördes viss lotsfrihet med lotsplikten återinfördes redan 1894. Lotsjobbet var hårt och många lotsar hade ingen annan ersättning än lotspenningarna. Kronans fartyg var lotsarna tvungna att alltid lotsa utan ersättning, något som dock förändrades i och med 1820-års lotsförordning. Principen att lotsarna endast skulle få lotspenningar levde kvar ända fram till 1915. Därefter fick lotsarna fast lön med vissa tillägg och lotspenningarna fördelas mellan statsverket och lotspersonalen. Precis som flottans båtsmän fick lotsarna pension, gratial, från flottans pensionskassa. Lotsarna och deras efterlevande fick en därigenom viss ekonomisk trygghet, men pensionen var låg. I slutet av 1800- talet bildades frivilliga pensionskassor inom lotsfördelningarna (senare tids lotsdistrikt).

Lotsuniformen

Precis som fyrpersonalen bar lotspersonalen uniform. Lotspersonalens uniform var i praktiken densamma som fyrpersonalens men med den skillnaden att lotspersonalen bar ett ankare på vardera sida av kavajkragen istället för en stjärna som fyrpersonalen bar. Vidare användes samma typ av gradbeteckningar på de båda verksamheternas uniformer. I äldre tider bar inte lotsarna uniform utan de var klädda som skärgårdsbefolkningen i övrigt. År 1798 stadgade Amiralitetet i den nya lotsförordningen att lotsarna dock skulle bära en oval mässingsbricka med stiliserat ankare och krona som identifikation med inskriptionen var KRONOLOTS. Frågan om en lotsuniform väcktes som förslag på 1870-talet. Men det var först 1881 som det utfärdades uniformsbestämmelser och lotsarna fick en gemensam klädedräkt. Färg och snitt på den första lotsuniformen från 1881 liknade i stort flottans uniformer. Tyget var mörkblått kläde. Den runda skärmmössan var försedd med ett ankare i gul metall och den dubbelknäppta kavajen var försedd med gradbeteckningar i form av bandchevroner med spetsen nedåt på ärmuppslagen. Mästerlotsarna hade två chevroner på båda ärmarna medan lots hade en (1) chevron. En överlots bar tre chevroner. På vardera sidan på kragen bar lotspersonalen ett ankare. När chevronerna byttes mot galoner fick mästerlots 3 lika breda galoner medan lots fick 2 breda och en smalare galon. Överlots hade 2 breda galoner av samma bredd som mästerlotsen men dessutom en ännu bredare galon. Gradbeteckningarna för lotskapten och lotslöjtnant påminner om de gradbeteckningar som används av flottans officerare. lotsarnas uniform kom i stort sett att vara oförändrad fram till 1980-talet. Däremot ändrades senare chevronerna till galoner. Lotsarna bar uniform fram till 1980-talet. Lotsuniformen i början av 1900-talet:

Relaterade länkar

• Fyrväsendets historia • Tullens historia

Källor

• LotsarnaStockholm • Svenska Fyrsällskapet • DigitaltMuseum • Wikipedia • Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 30. • Sjöfartsverket Överst på sidan

Lotsbåtarna

En lotsbåt är ett mindre fartyg eller en större båt som används för utsättning och hämtning av lots vid lotsning av lotspliktiga fartyg. Lotsbåtarna ägs numera av Sjöfartsverket och dess besättning kallas båtman, som både kör och sköter båtarnas underhåll. Båtmännen skjutsar lotsen till och från det fartyg som behöver lotsning. Under de tidiga åren med uniform då lotsbåtarna fortfarande var segelkuttrar var det naturligtvis ytterst opraktiskt att använda uniform, så vid denna tid användes uniformen enbart vid inspektioner och andra officiella sammanhang. Först när de motordrivna lotsbåtarna kom kunde man ta sig tämligen torrskodd ut till fartygen och uniform kunde nyttjas. Den första motordrivna lotsbåten kom år 1904 till Oxelösunds lotsplats. Innan dess använde lotsarna segelkuttrar och lotsarnas egna styrekor. Allteftersom de maskindrivna lotsbåtarna trängde ut de gamla segelkuttrarna började lotsuniformen tas i bruk mer allmänt. De seglande lotsbåtarna var allmogebåtar av de typer som användes på orten eller närliggande kuster. Lotsbåten förde ett storsegel med en röd våd insydd diagonalt i seglet. Under mörker fördes en lampa med vitt och rött sken, men kunde även ha blinkande funktion. Styrekorna, dvs lotsen egen segel- eller roddeka, lades på släp efter fartyget som lotsades. Bilden till höger visar en lotskutter i Smögens hamn 1925. Fotograf okänd. Sjöhistoriska museet. ID: Fo13609A. DigitaltMuseum. Nedan visas några bilder på lotsbåtar:

Lotsbarnskolorna

Skolor har funnits inrättade på lots- och fyrplatserna från år 1845. De sorterade först under Amiralitetet men från 1860-talet under Lotsstyrelsen. Det fanns två typer av lotsbarnskolor; ambulerande skolor, där lärarna flyttade mellan olika platser och fasta skolor på platser med större barnantal. Mer information om Lotsbarnskolorna.

Lotsning idag

I Sverige idag har alla större fartyg (över 70 meter långa eller 14 meter breda) lotsplikt. Befälhavare på sådana fartyg är skyldig att anlita lots på svenskt inre vatten. Befälhavare på fartyg som regelbundet trafikerar samma farvatten, exempelvis färjor i linjetrafik, kan få lotsdispens för den aktuella sträckan och behöver då inte längre ta lots ombord för de lotspliktiga sträckorna. Lotsen anländer i en orange lotsbåt, med beteckningen LOTS eller PILOT, som körs av en båtman och kliver ombord för att tillfälligt vägleda fartyget. Tidigare övervakade lotsarna "sitt" vattenområde från en lotsutkik. Lotsen är i Sverige anställd av Sjöfartsverket som har cirka 215 lotsar anställda.

Sjöräddningen

Search and Rescue, SAR, (eftersökning och räddning på svenska), är den internationellt använda termen för eftersökning och räddning av personer i fara, exempelvis till sjöss. Organiserad sjöräddning kan ledas tillbaka till 1824, då ett frivilligt livräddningssällskap grundades i Storbritannien. Organisationen har haft olika namn men från 1854, Royal National Lifeboat Institution (RNLI). Det är en ideell organisation som sysslar med sjöräddning längs Storbritanniens och Irlands kuster. RNLI har idag 238 sjöräddningsstationer och verksamheten bedrivs med 444 sjöräddningsfarkoster. Svenska Sjöräddningssällskapet (SSRS) är en liknade ideell organisation som bildades år 1907 med namnet Svenska Sällskapet för Räddning af Skeppsbrutne. Fram till 1933 hade det inrättats 19 sjöräddningsstationer. Sjöräddningssällskapet är en ideell organisation och ombesörjer sjöräddning runt Sveriges kuster och i vissa insjöar. Sjöräddningssällskapet ingår, genom ett avtal med Sjöfartsverket, som en del i Sveriges organiserade sjöräddning. SSRS driver ett 70-tal sjöräddningsstationer och har omkring 250 räddningsfarkoster, som bemannas med ungefär 2.200 frivilliga sjöräddare. De medverkar i 70 % av antalet sjöräddningsutryckningar i Sverige. Bilden till höger visar Svenska Sjöräddningssällskapets (SSRS) flagga. Bild: Wikipedia. Ett dykerikompani, Södra dykerikompaniet, bildades 1663 genom kungligt privilegium och ytterligare ett 1729, Norra dykerikompaniet. De hade exklusiv rätt att bärga fartyg och gods som strandat vid kusterna. Från 1600-talets slut och fram till 1831 var det dykerikompanierna som även stod för sjöräddningen längs Sveriges kuster men deras huvudansvar var att bärga gods och fartyg. Räddning av sjöbesättningarna var inte prioriterat. År 1810, framfördes ett förslag om inköp av nya livräddningsbåtar från England för utplacering längs de svenska kusterna men förslaget gick inte igenom. På 1850-talet propagerade Kongl. Örlogsmannasällskapet (KÖMS) i Carlskrona för anskaffandet av samma livräddningsutrustning som fanns i Danmark. År 1854 beviljade riksdagen medel och den 1 juni samma år fick premierlöjtnant Carl Kleman vid den svenska flottan uppdrag att resa till Danmark för att där studera det danska räddningsväsendets organisation och utrustning. År 1855 utnämndes Kleman i den svenska flottan till Inspektör över Lifräddningsanstalterna som stod under Förvaltningen av Sjöärendena. Kleman påbörjar ett arbete med att organisera ett sjöräddningsväsende. De första Lifräddningsanstalterna inrättades 1855 vid Mälarhusen intill Sandhammaren samt vid Brantevik i Skåne. De var utrustade med både båt och raketapparat. Båtarna i trä var byggda i Köpenhamn och utrustade med ett antal luftfyllda koppartankar vilket gjorde dem osänkbara. Det krävdes 10 mans besättning per båt, 8 roddare och 2 styrmän. Med raketapparaten sköt man från stranden ut en lina till haveristen varifrån man sedan kunde hala iland de nödställda i en speciell räddningsstol. Under slutet av 1850-talet och under 1860-talet utökas antalet livräddningsanstalterna, bl.a. Viken och Arildsläge i Skåne (1857), Fahludden och Ekeviken på Gotland samt Gräsgård på Öland (1859), Klädesholmen och Kärringön i Bohuslän samt Höganäs och Torekov i Skåne (1863), Kalmar (1864) och Smögen (1864). År 1891 flyttades sjöräddningsstationen från Mälarhusen till Sandhammarens fyrplats. Ledningen övertogs då av fyrmästaren. Vid lifräddningsanstalterna vid landets kuster fanns uppsyningsmän (chefer), båtstyrare och roddare. Bilden visar sjöräddningsbåten vid Sandhammaren med besättning runt sekelskiftet 1900. Bild: Fyrwiki. År 1871 överflyttades ansvaret för livräddningsanstalterna till Lotsdirektören och år 1873 beslutades att 10,000 riksdaler från Fyr- och båkfonden årligen skall avsättas till dessa. År 1956 införlivades Lotsverket med den nya sjöfartsstyrelsen, som då övertog ansvaret för stationerna. Sjöfartsverket driver idag inte längre några räddningsstationer. Sjöräddningssällskapet ingår, genom ett avtal med Sjöfartsverket, som en del i Sveriges organiserade sjöräddning och SSRS står för cirka 70 % av antalet sjöräddningsutryckningar i Sverige idag. Bilden visar en dansk livräddningsbåt på väg ut under 1900-talets första årtionden. Fotograf okänd. Sjöhistoriska museet. ID: Fo22942A.