Copyright © Hans Högman 2020-08-22
Fyrväsendet i Sverige - 2
Inledning
En fyr är ett sjömärke konstruerat för att nattetid
sprida ljus eller andra signaler för sjöfarten, som
varning vid grund eller som hjälp att kontrollera
geografisk position. Olika typer av fyrar har olika
syften.
En lots är en ledsagare eller farledsvisare som efter
krav anlitas när fartyg över en viss storlek ska
anlöpa hamn eller passera speciellt svåra områden.
Lotsarna övervakade förr "sitt" vattenområde från
en lotsutkik.
Rubrikbilden ovan visar heidenstamfyren Pater Noster
på Hamneskär, södra Bohuslän. Wikipedia.
Fyrpersonalen
För att en fyr skulle fungera krävdes personal som
tände, underhöll och släckte fyren. Fyrvaktaryrket
gick ofta i arv i flera generationer och fyrplatserna
utgjorde isolerade miniatyrsamhällen. På vissa
större fyrplatser fanns från 1845 även skolor för
barnen, sk. lotsbarnskolor.
I en förordning från 1827 delades personalen in i;
fyrmästare, fyrvaktare och fyrbiträde. Högst i
rang stod fyrmästaren, som hade huvudansvaret
för fyren. Därefter kom fyrvaktaren och sist
fyrbiträdet.
Varje fyrplats hade en fyrmästare anställd.
Beroende på olika fyrens storlek, behov av skötsel
och prioritering fanns även övrig personal på
fyrplatsen. På de stora förstaklassfyrarna bestod
bemanningen av en fyrmästare, en fyrvaktare och
en eller två fyrbiträden. Mindre fyrar,
andraklassensfyrar hade en tvåmansbemanning,
med en fyrmästare och en fyrvaktare.
Tredjeklassfyrarna som ansågs mycket lättskötta,
sköttes av en ensam fyrmästare.
Personalen, med eller utan familjer, bodde ofta på
tjänstgöringsstationen, antingen i en närliggande
byggnad eller i själva fyrtornet. Fyrpersonalen lydde
under Lotsverket och det var Lotsverket som
ordnade tjänstebostäder där fyrpersonalen fick bo,
ofta tillsammans med sina familjer.
År 1838 ändrades vakttjänstgöringen i fyrarna till
fyratimmarspass, för att förbättra tillsynen.
Fyrarnas lystid utökades nu till hela året, från en
halvtimme innan solen gick ner till en halvtimme
innan den gick upp.
Därför bosatte sig fyrpersonalen med familjer vid
fyrplatserna. Små samhällen bildades med både
bostäder, förvaringsutrymmen, bagarstugor och
tvättstugor. Bostadshuset placerades oftast så att
fyrmästaren kunde se om fyren var tänd, från sitt
fönster. En bra hamn och möjlighet till att få
färskvatten avgjorde många fyrars placering. Den år
1842 stadgade folkskolan gjorde att Lotsverket
också startade lotsbarnskolor 1845, där även
fyrpersonalens barn fick gå. Det var kortare
terminer än normalt och skolfröknarna bodde vid
skolorna eller åkte runt till flera skolor under en
termin.
Fyrmästare
Fyrmästaren var högste chefen på en fyrplats. Han
var därmed arbetsledare för fyrvaktare och
fyrbiträde. Personalen bodde i tjänstebostäder, ofta
tillsammans med sina familjer.
Det var vanligt att fyrmästarna rekryterades bland
tidigare anställda underofficerare i flottan, ”vilka äro
kända för duglighet och gott uppförande samt äga
nödiga krafter och hälsa”.
Fyrvaktare
Fyrvaktaren var underställd fyrmästaren och
hjälpt denne på de större fyrplatserna. En
fyrvaktare kunde dock själv sköta en mindre
fyrplats.
Fyrbiträde
Det fanns både ordinarie fyrbiträde och extra
fyrbiträden.
Kvinnor på fyrarna
År 1835 började man även anställa kvinnor på
fyrarna som ett försök. Det blev lyckat och försöket
permanentades. Nu kunde en familj med man och
hustru eller hushållerska sköta fyren mot tidigare
två män. Då räckte det med en tjänstebostad för
fyrpersonalen och Lotsverket sparade pengar.
Fyrpersonalens uniformer
I äldre tider bar inte fyrpersonalen uniform utan de
var klädda som skärgårdsbefolkningen i övrigt.
Frågan om en uniform för fyr- och lotspersonalen
väcktes som förslag på 1870-talet. Men det var först
1881 som det utfärdades uniformsbestämmelser
och personalen fick en gemensam klädedräkt.
Fyrpersonalens uniform var i praktiken densamma
som lotspersonalens men med den skillnaden att
lotspersonalen bar ett ankare på vardera sida av
kavajkragen istället för en stjärna som
fyrpersonalen bar. Vidare användes samma typ av
gradbeteckningar på de båda verksamheternas
uniformer.
Färg och snitt på den första uniformen från 1881
liknade i stort flottans uniformer. Tyget var
mörkblått kläde. Den runda skärmmössan var
försedd med ett ankare i gul metall och den
dubbelknäppta kavajen var försedd med
gradbeteckningar på ärmuppslagen i form av
chevroner med spetsen nedåt. Fyrmästarna hade
tre chevroner på båda ärmarna medan
fyrvaktarna hade två. Fyrbiträdena bar en (1)
chevron. På vardera sidan på kragen bar
fyrpersonalen en stjärna. På 1920-talet byttes
chevronerna mot galoner som även de fanns på
ärmuppslagen.
För personal inom sjöfartsstyrelsens
ämbetsområde föreligger följande uniformsplikt för
Lots- och fyrstaten enligt beklädnadsreglementet
1941:
Lotsdistriktsbefäl, befäl i lotsdistriktsfartyg,
ordinarie och extra ordinarie lotsar, ordinarie
fyrpersonal har full uniformsplikt. För båtmän, icke-
ordinarie fyrvaktare och manskap å
lotsdistriktsfartyg gäller partiell uniformsplikt, d.v.s.
skyldighet att inneha uniformsmössa (av
lotsstyrelsen den 11 november 1941 fastställt
Beklädnadsreglemente för lots- och fyrstaten).
Förslag på fyrpersonalens uniformer 1874:
Fyr- och Lotsväsendets
historia - 2
Lotsbarnskolor 1845 - 1925
Efter ett kungligt brev utfärdade Amiralitetet den 19
juni 1845 en förordning om lotsbarnskolor. Detta
för att lots- och fyrpersonalens barn skulle få lära sig
läsa, skriva och räkna. Initiativet till skolorna togs av
lotsmyndigheterna med stöd av personalen.
1842 års folkskolestadga föreskrev, att minst en skola
skulle upprättas i varje socken. Denna förlades i
regel till centralorten i socknen. Svårigheten med
upprätthållandet av regelbundna förbindelserna
mellan öarna i kustbandet och byarna i land utgjorde
ett skäl till att skolor inrättades på lots-och
fyrplatserna. I lotsbarnskolorna kunde
fyrpersonalens barn få utbildning på plats. Dessa
skolor hade vanligen kortare terminer än normalt
och lärarinnorna bodde vid skolorna eller åkte runt
till flera skolor under en termin. Lotsbarnskolorna
verkade mellan 1845 och 1925.
Lotsbarnskolorna indelades i två grupper –
ambulerande skolor, där lärarna flyttade mellan olika
platser och fasta skolor på platser med större
barnantal.
År 1845 startades de första skolorna på fem
lotsplatser i Stockholms kustband. Skolorna verkade
till slut på nästan 70 platser i Sverige, men antalet
kunde vara variera från ett år till ett annat. Eleverna
var barn till lotsar och fyrpersonal men även till
övriga skärgårdsbor. Många av skolorna var
ambulerande, dvs de flyttade runt från plats till plats,
framförallt vad gäller fyrplatserna.
Det skulle finnas mist 3 – 4 barn på en lots- eller
fyrplats för att en lotsskola skulle inrättas. Då barnen
oftast var i olika åldrar fick de samsas i samma klass.
Undervisningen på lotsbarnsskolorna bedrevs
vanligen från 4 månader till 2 terminer per läsår och
präglades av kvalitet. Det var uteslutande kvinnliga
lärare som undervisade barnen. Som skolsal
användes det som fanns tillgängligt. Det kunde vara
ett rum i fyrmästarens bostad, en del av någon
ekonomibyggnad eller ett iordningställt
vindsutrymme där också lärarinnan bodde.
Vissa enstaka fyrplatser hade dock ett särskilt
skolhus för undervisningen, exempelvis Gotska
Sandön, Hanö, Vinga och Understen.
På vissa lots- och fyrplatser var barnen för få eller så
var det inte möjligt att inrätta skola
där. Barnen fick då istället
inackorderas iland för att gå i skola
där.
Bilden till höger visar lärarinnan
Vendla Thorslund (1883-1955) som år
1919 var lärarinna vid fyrarna;
Holmögadd, Bergudden och
Fjärdgrund. Bild:
fyr.org/wiki. PDM.
Bilden till vänster visar barn i
skolan vid Vinga fyr på 1930-
talet. Lärarinnan är Berta
Svensson. Bild: fyr.org/wiki.
PDM.
År 1925 överfördes undervisningen i
lotsbarnskolorna till de allmänna skolmyndigheterna
och hamnade under Skolöverstyrelsens
överinseende.
De ambulerande lotsbarnskolorna upphörde
därmed och lots- och fyrpersonalens barn fick nu
lång väg till skolan. Flertalet barn blev tvungna att bo
inackorderade på fastlandet och vara hemifrån i
många månader.
Material om skolorna återfinns i krigs-och riksarkiven
samt i Lotsstyrelsen årliga berättelser.
Falska fyrar – vrakplundring
Sedan gammalt betraktade kustbefolkningen
vrakgodset som sin egendom och försökte därför
lägga beslag på vad den kunde. Det var dock Kronan
som hade rätten till bärgning av det materiella.
På 1600-talet började Kronan därför använda s.k.
strandridare som hade till uppgift att förhindra
smuggling och vrakplundring. En strandridare var en
beriden lägre tjänsteman vid tullverkets
kustbevakning med uppgift att avpatrullera strand
nära rikets sjögräns. De 2 första strandridarna var år
1638 stationerade i Kalmar. Den 25 mil långa
patrulleringen längs med Sveriges ostkust skedde till
fots eller häst. Strandridarna ersattes 1832 av
kustuppsyningsmän. Enligt instruktion för Lotsverket
skulle lotspersonalen samverka med tullen för att
hindra smuggling.
Plundrare/rövare kunde tända falska fyreldar i avsikt
att lura handelsfartyg på grund som sedan
plundrades på allt av värde.
Missgärningsbalken i 1734 års lag fastslog: "Gör man
falska eldar eller sätter upp andra tecken att därmed
förleda sjöfarande till skeppsbrott, pliktas med trettiotvå
par spö oaktat om
skada sker eller ej."
Om falsk eld ledde till
skeppsbrott och
skada var det
däremot dödsstraff
som gällde.
Bilden till höger visar
rövare som lurar ett
fartyg på grund.
Kopparstick. Public
Domain.
DigitaltMuseum.
Ett område där det skall ha förekommit falska
fyreldar för att lura handelsfartyg på grund är
Sandhammaren i sydöstra Skåne. Området med
sina många sandbankar var en mardröm för
skepparna på segelfartygen. Fartyg skall ha lurats in i
sandbankarna av falska fyrar och vraken blev
plundrade. Överlevande skeppsbrutna blev ofta
anfallna och dödade av rövarna för att inte lämna
några vitten. Rövarna utgjordes av vanligen ortens
kustbefolkning som ansåg att allt som havet bar
inland var deras rättmätiga egendom. Att hjälpa ödet
till deras fördel och till skepparna nackdel ansågs
vara legitimt. Skeppsbrotten var med andra ord en
välsignelse för ortsbefolkningen. Vid stormvindar
tändes eldar långt in på land för att få de sjöfarande
att tro att kusten låg längre in. Skepparna satte då
kursen längre in mot land med uppfattningen att de
befann sig längre ut till havs än vad de egentligen var
vilket resulterade att de seglade på grunden. Folket
på stranden passade sen på att roffa åt sig allt av
värde från skeppsvraken. Man skydde inga medel
och överlevande besättningsmän blev ihjälslagna och
begravda på stranden. Sandhammaren betraktades
länge som ett ”slakthus för sjömän”. Besättningarna
på segelfartygen som skulle passera genom
Bornholmsgattet brukade be en bön "För
Sandhammaren bevare oss du milde herre Gud".
I havet utanför finns Skandinaviens största
skeppskyrkogård och sjömansgrav.
Grundstötningarna blev färre när segelfartygen
försvann. Under 1800-talets början sker det en
omsvängning i
det moraliska att
lura fartyg på
grund och de
falska fyrarna
försvann allt
eftersom.
Bilden till höger
visar ett fartyg i
sjönöd utanför
Sandhammaren.
År 1831 placerades en placerades en provisorisk
stenkolsfyr i en järngryta på en av de höga
sanddynerna och hade en lyshöjd på 7,5 möh. En
permanent fyr diskuterades men de lösa
sanddynerna utgjorde ett stort problem med ett
tungt fyrtorn i sten. När Heidenstamfyren gjorde
entré på 1860-talet kunde man nu uppföra en
permanent fyr på Sandhammaren. Inte bara en
utan två fyrar uppfördes, båda 29 m höga.
Anledningen till två fyrar var att man ville undvika en
förväxling med fyrarna på Bornholm och Christiansö.
Fyrarna togs i bruk 1862 och var de första
Heidemstamfyrarna att uppföras. Norra tornet
nedmonterades 1904.
Frans Löfström har nedtecknat många historier om
orten och dessa händelser i boken Kring
Sandhammaren, 1946.
Dykerikompaniet
Dykerikompani var förr benämningen på två
särskilda bolag med privilegium på alla större
bärgningsarbeten inom var sitt särskilda område.
I Sverige bildas ett första dykerikompani för
bärgande av vrakgods år 1663 då Hans Albrecht von
Treuleben fick ett kungligt privilegium för att bedriva
”dykeri- och bärgaraffärer”. År 1682 övergick detta
privilegium till Georg Coberton.
År 1692 erhöll Södra dykerikompaniet exklusive
rätt att under tio års tid bärga skepp och gods, som
strandat längs Skånes, Hallands och Bohusläns
kuster; vid stränder och till sjöss. Kompaniet
grundades av köpmännen Jöran Holst och Sifvert
Dietrichsen.
År 1729 fick det Norra dykerikompaniet liknande
privilegium för bärgning men längs de övriga
kusterna. Detta kompani etablerades av ingenjören
Mårten Triewald (1691 – 1747). Kompaniets
rättigheter omfattade kusten från Kalmar, Öland och
Gotland, Bottenviken och Finskaviken samt Åland.
Triewald var även författare till avhandlingen
"Konsten att lefa under watn", som beskrev dykning i
öppna dykarklockor och redskap för dykare.
Bägge kompanierna fick sina privilegier kontinuerligt
förnyade under 1700-talet. Dykerikompanierna stod
under kronans kontroll och hade en officiell prägel.
Varje kompani leddes av en direktör och
bemannades av dykerikommissarier,
uppsyningsmän och strandfogdar.
Dykerikompaniernas verksamhet var indelade i
bärgningsdistrikt och varje distrikt leddes av en
dykerikommissarie. I många distrikt utnyttjades
den befintliga tullorganisationen och ofta var det
tullinspektören i området som blev
dykerikommissarie. Kommissarien hade i sin tur
dykeriuppsyningsmän till sin hjälp. De som hade den
direkta uppsikten längs kusterna var
strandfogdarna. Dessa skulle hålla uppsikt i sitt
område och rapportera havererade fartyg och
strandfynd till uppsyningsmannen eller
kommissarien. Fogdarna skulle även vid haverier
bevaka ägarnas intressen så att vrakgodset inte blev
stulet eller försvann på annat sätt. Strandfogdarna
utsågs vanligen bland de personer som bodde i
skärgården eller i byar belägna vid kusten, ofta
torpare och fiskare som därmed erhöll en extra
inkomst.
För bärgningen användes båtar, pråmar,
bogsertrossar och specialkonstruerade verktyg för
att hämta upp gods från sjunkna fartyg såsom
dykarklockor.
En dykarklocka är ett nedtill öppet klockformigt kärl
som när den sänks ner i vatten fortsätter att vara
luftfylld i den övre delen av klockan. Under 1600-
talet kom den första dykarklockan till Sverige,
introducerad av den svenske adelsmannen Hans
Albrecht von Treileben. Denna
dykarklocka kom att användas i
bärgningen av regalskeppet
Vasas kanoner mellan 1663 och
1664. År 1728 konstruerade
Mårten Treiwald en ny variant av
Edmond Halleys luftförsedda
dykarklocka.
Bilden till höger visar en teckning
av en luftförsedd dykarklocka i
genomskärning. Nordisk
familjebok, 1800-talsupplagan.
Dykerikompanierna hade även ansvar för förvaring
och bevakning av bärgat gods tills det överlåtits till
ägaren eller kronan. Det fanns en hel del klagomål
på dessa dykerikompanier då deras hjälp ofta var
svår att erhålla och alltid kostsam. Vid riksdagen
1766 ville borgarståndet inte längre förnya
kompaniernas bärgningsprivilegier, dock utan att få
gehör för sin vilja. Det Norra dykerikompaniet bedrev
bärgarverksamhet fram till 1799 och det Södra
dykerikompaniet till 1802 då dykeriverksamheten i
Sverige omorganiserades. Detta år beslutades att all
dykeriverksamhet skulle läggas under en enhetlig
ledning som skulle finnas i Stockholm.
År 1802 etablerades därför ett "dykeri- och
bärgningskompani" vars verksamhet omfattade hela
riket. Detta dykerikompani, verkade fram till den 30
juni 1831, men fick under de senare åren åtskilliga
inskränkningar av sitt bärgningsmonopol. År 1823
fick varje svensk medborgare rätt att i öppen sjö,
inom svenskt område, bärga skeppsankaren, och år
1829 erhöll varje man rättighet att på svenskt
område från havsbottnen bärga fartyg och varor,
som av ägaren eller dykerikompaniet ”blifvit
öfvergifna”.
Bilder på några kända svenska
fyrar
De 6 äldsta fyrarna i Sverige
Nidingen i Halland var den första fyren på svensk
mark i och med att Halland tillföll Sverige genom
freden i Brömsebro 1645.
Genom freden i Roskilde 1658 blev Skåne ett svenskt
landskap och därmed fick vi ytterligare fyrar;
Falsterbo fyr och Kullen.
Dessa tre fyrar hade under den danska tiden
finansierats med den så kallade Öresundstullen, en
avgift som alla fartyg som passerade Öresund på väg
in eller ut ur Östersjön.
De tre första svenskbyggda fyrarna blev Landsort
1678, Örskär 1687 och Korsö cirka 1750.
Draghällans fyr
År 1845 restes ett stenkummel på ett skär i
Sundsvallsbukten mellan Alnöns södra spets och
Norra Nyhamn i Njurunda. Skäret som knappt syntes
över vattenytan var ett problem för sjöfarten.
Stenkummeln gjordes 12 fot (ung. 4 m) hög och
målades vit. Skäret som ligger mitt i farleden in till
Sundsvall är inte stort utan mäter cirka 35 x 40 m och
ligger enbart någon meter över havsytan.
År 1878/79 byggdes en fyr på skäret Draghällan som
bekostades av Sundsvall borgare. Brämö fyr längre
söderut i Njurunda hade tänts 1859 men en fyr
behövdes även i Sundsvallsbukten. Sedan Sundsvalls
stad gått in och bekostat fyrbygget övertogs
detsamma av Lotsverket.
På skäret byggdes även en liten fyrvaktarbostad på 4
m2 i direkt anslutning till fyrtornet.
Fyrvaktarbostaden förankrades i berghällen med
järnbultar för att stå emot stormarna. Den första
ljuskällan i fyren var en fotogenlampa vilken krävde
ständig passning. Den förste fyrvaktaren blev Olof
Olofsson.
År 1890 erhöll fyrplatsen en mistlur driven för hand.
År 1902 installerades en mistklocka med urverk och
1931 erhöll fyrplatsen en tyfon driven med tryckluft.
Mistklockan behölls dock som reserv.
Efter en incident där en kraftig storm slitit av taket på
fyrvaktarbostaden byggdes en vågbrytare som skydd.
Vid mitten av 1920-talet fick fyrplatsen fler tjänster
och bemannades nu även av en fyrmästare. År
1925/26 byggdes en ny större rödmålad
personalbostad, fristående från fyrtornet.
Fyrmästaren och dennes familj fick 2 rum och kök
medan fyrbiträdet fick ett rum med kokvrå. Vidare
fanns ett kök för extra fyrbiträdet. År 1932 försågs
fyren med en telefonanslutning och 1940
installerades en vindgenerator för elektricitet.
År 1942 uppfördes ett nytt 13 m högt fyrtorn av
betong på hällens västra sida bredvid bostadshuset.
Fyrtornet var vitmålad. År 1945 sker en påbyggnation
av bostadshuset som höjdes till tre våningar varvid
fyrmästaren och biträdena fick ytterligare varsitt rum.
Bostadshuset blev nu målad i en ljusgul färg. År 1957
elektrifierades fyren. År 1966 automatiserades fyren
och avbemannades och året efter revs bostadshuset.
År 1997 ökades fyrtornets höjd till 14 m för att
fyrljuset skulle synas bättre.
