Flottningens historia i Sverige

Inledning

Flottning eller timmerflottning har varit ett sätt att transportera timmer i strömmande vattendrag från skogarna i inlandet till gruvor nedströms och sågverk, som ofta låg vid kusten. Timret fick följa med det strömmande vattnet i älvar, åar och bäckar. I mindre strömmande delar av vattendragen samlades timret ihop i stora flot (även kallat timmernot) och spelades eller bogserades till ställen där strömmen kunde ta det vidare. De vattendrag som användes för flottning kallades flottningsleder eller flottleder. Även bäckflottning har förekommit, så länge skogsbilvägar saknades. Bäckflottning i bäckar och åar var viktig för att få timret ner till huvudälven. Skiljet (sorteringsverket) låg i slutet av flottningsleden, dvs nere vid kusten. Här skedde sorteringen av det flottade timret, det vill säga timret sorterades efter ägare och sortiment samt buntades och bogserades till sågverken och massaindustrierna. Bogserbåtar transporterade timret i långa rader buntade med kätting. En av flottningspionjärerna var köpmannen Jakob Polack i Sundsvall. År 1721 fick Polack avtal med flottan om att bygga nya försvarsanläggningar i Stockholms skärgård. Då fanns ännu fanns inga flottleder. Polack satte därför igång folk med att spränga bort stenar i älven Ljungan. Senare anklagade bönderna Polack för att ha roffat åt sig den bästa skogen. Rubrikbilden ovan visar arbete med timmerflotar vid ett sågverk i Sundsvallsområdet, 1910-tal. Bild: Sundsvalls museum, ID: SuM-foto000066.

Flottningens- och skogsavverkningens

historia

Flottning var under hundratals år det enda sättet att transportera timmer. I Sverige kom flottningen igång i en större skala under sen-medeltiden då älvar och andra vattendrag användes för transport av timmer. Ända sedan 1500-talet har det funnits sågverk i södra Norrland. I och med att järnbruk började drivas, ökade behovet av virke för att hålla dessa igång. Vid mitten av 1700-talet hade flottningen kommit att bli omfattande i stora delar av Sverige då timmer behövdes vid vattensågarna. Att flottning förekom på både Klarälven och Indalsälven finns omnämnd på 1730-talet, och på 1740-talet började sågverken i Lo och Kramfors att flotta på Ångermanälven. Ägarna till dessa verk lät också utföra omfattande flottledsrensningar. Enligt en ny förordning 1739 gavs såväl borgerskapet som allmogen rättighet att bedriva flottning i kungsådran av de svenska vattendragen. Vidare förbjöds utsättandet av fiskeredskap som hindrade flödet, vilket bidrog till flottningens utbredning. Flottningen ökade än mer på 1800-talet då man började använda ångsågar vid sågverken, dvs i och med sågverksindustrins expansion. Flottningsverksamheten byggdes ut och då främst i Norrland. Ångsågar byggdes upp längs med norrlandskusten under 1800-talet och massafabrikerna började växa fram i början av 1900-talet. Ända fram till 1765 gällde det så kallade bottniska handelstvånget, som innebar att städer norr om Stockholm inte fick ta emot eller sända fartyg utomlands eller ens till städer i Sverige söder om huvudstaden. Under 1800-talets första hälft ökade flottningen betydligt framförallt då handeln med virke blivit fri inom riket. Därmed kunde skogsägande bönderna sälja till sågverk, pappersbruk eller exportera. Nya flottningsleder drogs förbi forsar och senare förbi vattenkraftverk, i sprängda eller byggda timmerrännor. Efter tillkomsten av den så kallade Strömrensningskommittén i början av 1800-talet rensades älvarna från allt som kunde hindra timrets framfärd i vattnet. Exempelvis blev Dalälven helt flottningsbar från Dalarna och ända ned till havet 1870. Främst i Mellannorrland rustades flottleder upp efter flottningsstadgan 1880, som föreskrev att länsstyrelserna skulle inrätta allmänna flottleder. Därmed minskade strandägarnas möjligheter att hindra flottningen. Ett villkor var att de som ville flotta virke slog sig samman, vilket gjorde att flottningsföreningar bildades. Flottningsföreningar, kooperativ av virkesägare, bildades för att bekosta flottning och underhåll av lederna. Mellan åren 1880 och 1900 ökade flottlederna i Sverige från 5.165 km till ca 20.000 km. De allmänna flottlederna utgjordes av 33.000 km under 1940-talet och mer än 18 miljoner kubikmeter timmer flottades. Cirka 80 % av flottlederna fanns i Norrland, där Ångermanälven hade landets längsta flottledssystem med 3.538 km. När flottningen var som intensivast under 1930- talet fanns det över 3.000 mil flottleder, mer än 18 miljoner kubikmeter virke flottades och omkring 50.000 person var sysselsatta. Därtill tillkom omkring 200.000 tusen som arbetade i skogen och i industrin med att hantera virket. Från 1960-talet minskade flottningen och epoken tog slut under 1980-talet.

Skogsavverkning

Skogsavverkningen skedde under vintern, då fälldes träden i skogen med yxa och såg. Med häst forslades sen stockarna till närmaste flottningsbara vattenled där det lades vid stranden eller på isen. Därefter inväntade man issmältningen och vårflödet. Då blev det dags att flotta timret ned till kusten. Det allra vanligaste i Sverige var att varje enskild skogshuggare (timmerhuggare) gjorde hela arbetet med de träd de fällde. Skogshuggaren/timmerhuggaren gjorde allt från att fälla trädet, kvista, barka och kapa upp dem till stockar i längder som var lämpliga för sågverken. Kapningen av stockarna till passande längder kallades för att aptera trädet. Stockarna kapades i olika längder beroende på hur snabbt stammen avsmalnade mot toppen av trädet. Bilden visar skogshuggare 1908. För att utföra alla dessa olika arbetsmoment behövde skogshuggarna ha en hel del olika verktyg som de fick ta med sig ut i de snörika skogarna. Timmersvansen användes för att fälla trädet vid roten, yxan för att kvista trädet när det väl fällts samt barkskraparen för att ta bort barken för att underlätta flottningen. Bågsåg användes för att aptera trädet i olika stocklängder och timmersax för att därefter lägga stockarna rätt för timmerkörarna. Stockarna transporterades sen med häst till flottningsleden. Vid flottningsleden lades stockarna upp på isen eller på stranden. Bilden visar en timmerkoja och skogshuggare i Mellannorrlands inland, 1908. De tidigare skogshuggarna hade endast yxor för att fälla träden innan timmersvansens tillkomst. Timmersvansen är en grovtandad handsåg, och den finns för en eller två personer. Bågsåg är en större handsåg med en båge av stål och ett sågblad spänt mellan bågens ändar. Bågsåg kallas Swed- saw i engelsktalande länder. Under slutet av 1940- talet kom de första motorsågarna, och skogsbrukets mekanisering påbörjades. Stockarna försågs med ägarmärken, s.k. stukmärken, i ändarna eller på stockens mantelyta för att kunna identifieras vid den slutliga virkessorteringen. Stukningen gjordes med speciella märkyxor genom att hugga in ett stämpelmärke på stockändan. Se bilder på stukmärken längst ned på sidan.

Timmerflottning

Flottningen började direkt efter islossningen i åarna och älvarna. Ofta byggdes dammar för att kunna öka vattenflödet genom trånga passager. Strömmarna rensades även från hinder, dammar anlades för magasinering av vatten, stenkistor byggdes samt länsar och bommar lades ut för att leda timret förbi hinder och förhindra det från att fastna. Över större sjöar drog man timret med en s.k. spelflottar. Ibland byggdes långa flottningsrännor förbi besvärliga och svårrensade sträckor, oftast under början av flottningsepoken. Spelflotte är en flotte med ett vertikalt spel, med en lång lina, som förr användes för att dra flottningstimmer över sjöar. I flotten fästes en läns av sammanfogade stockar, i form av en stor ögla, vilken inneslöt det timmer man ville dra. Linan roddes till en fästpunkt, exempelvis på den strand dit man ville komma, eller en fästpunkt uppbyggd från botten. När linan var fäst spelade man in linan, varigenom flotten tillsammans med det av länsen inneslutna timret sakta flyttades över sjön. Bilden visar en spelflotte i arbete på Flosjön i arbete, Dala-Floda, Dalarna. Man ser spelt mitt på flotten där flottare spelar in timmerbuntarna. Bild: Wikipedia. Ett senare sätt att transportera timmer över sjöar var varpning. En vajer fästes i en timmerflot av en varpbåt. Därefter går varpbåten cirka 1000–2000 meter och förtöjer vid en dykdalb/boj/ankrar upp. Timmerfloten varpas/spelas/vinschas vajern in, och när vajern är nästan helt inne upprepas proceduren vid en ny förtöjningsplats cirka 1000–2000 meter bort. Timret som spelades in i en timmerflot kunde innehålla över 100 000 timmerstockar. Den sista fasen under flottningssäsongen, innan isen åter lade sig i älvarnas nedre delar, var slutrensningen av stränderna, den s.k. rumpning. Transport av lösa stockar i rinnande vatten kallades strömflottning eller lösflottning. Lösflottning var den dominerande metoden i Sverige. Lösflottning kan delas upp i olika arbetsmoment: bäckflottning, sjöflottning och älvflottning. Bogsering av virkesbuntar över sjöar eller längs en kust kallades fastflottning, havsflottning eller buntflottning. Att jobba som flottare var ett säsongsarbete och en viktig biinkomst i skogsbygderna. Flottningen hade i princip samma organisation fram till att den försvann på 1960–1980-talen, då tåg och lastbilstransporter ansågs mer lönsamt. På Dalälven upphörde flottningen 1970 och på Åseleälven–Ångermanälven ovanför sammanflödet med Fjällsjöälven flottade man för sista gången 1979.

Flottarna

De arbetare som jobbade med flottningen kallades ”flottare”. De flesta var småbrukare, arrendatorer, torpare och lösarbetare från trakten. Flottningsarbetet var tungt men erbjöd stor frihet, kamratskap och möjlighet till egna initiativ. Flottarna hade till uppgift att se till att timret kom fram och drev med strömmen och att återföra stockar som fastnat på stranden. Det kunde även vara att riva så kallade ”brötar” (anhopning av timmer), att varpa eller bogsera timmer över lugna vattendrag och att sortera timret i skiljen. Bilden visar timmerflottare på Klarälven med båtshakar i händerna. Bild: Wikipedia. Ibland var flottarna tvungen att spränga bröten med dynamit för att få loss timret. Beroende på uppgift delades arbetslagen in i landlag, båtlag och sjölag. De mest erfarna flottarna blev brötlossare. Flottarnas viktigaste redskap var flotthaken (båtshaken), som består av träskaft med en smidd järnhake med två spetsar i ena ändan. Flottarens arbete var inte ofarligt och det hände ofta olyckor med drunkning som följd, exempelvis var arbetet med att riva brötar var mycket farligt. Flottarna hade svårt att hålla fötterna varma och många gick konstant omkring med iskallt vatten i kängorna. Länge använde de skinnkängor som smordes in med tjära eller lut av björkaska för att göra lädret hårt och vattentätt för en tid. Ramlade en flottare i vattnet så inte byttes inte kläder, för ombyte fanns inte. Gummistövlar började säljas på 1920-talet, men först på 1940-talet kom stövlar med långa skaft mer allmänt i bruk. Ofta saknades ordentliga kojor för vila och övernattning i, timrade skogskojor blev vanliga först under 1930-talet. Innan dess fick flottaren tillbringade natten under en upp och nedvänd flottningsbåt eller på granris under ett träd. Gapakojor var vanliga. Det var en enkel koja som byggdes med hjälp av en slana mellan två träd. Mot denna byggdes ett snett tak med granris och slanor. Namnet kommer från att kojan gapade öppet framåt. På framsidan av kojan hade flottarna en stockeld som fick brinna hela natten för att ge värme, hålla undan mygg, torka kläder samt till matlagning. Flottningen var arbetskrävande och sysselsatte många personer, som till största delen var säsongsanställda småbrukare och skogsarbetare. Det var vanligt att yrket som flottare gick i arv från far till son och att de var från lokalbefolkningen. Vid skiljena krävdes mycket personal och där var det fler säsongsarbetare från mer avlägsna trakter. Mer än tusen personer kunde jobba i ett visst älvsystem under en flottningssäsong. Flottningen var som intensivast under 1930-talet och omkring 50.000 man var sysselsatta med flottning. Därtill tillkom omkring 200.000 tusen som arbetade i skogen och i sågverksindustrin med att hantera virket. Under den säsong då det inte gick att flotta timret jobbade den fasta anställda personalen ofta i skogen men även med rensning av vattendragen, till exempel med att bärga sjunktimmer och ta bort flottningshinder, stenblock och grund. Det fanns också båtar och annan utrustning som underhölls av personalen. Flottningsyrket var hårt och farligt. Men det var även ett fritt yrke som hade hög status med ett romantiskt skimmer. Gösta ”Snoddas” Nordgren och hans låt ”Flottarkärlek” kan ha bidragit till detta.

Skiljet

I skiljet (sorteringsverket) sorterades timret efter respektive ägare och fördes vidare i olika rännor eller vattendrag till sågverk och pappersbruk. Ett stort sådant skilje fanns i Ljungan vid Kvissleby (söder om Sundsvall). I anslutning till skiljen fanns s.k. magasin av timmer, vilka kunde innehålla hundratusentals stockar. Från dessa magasin matades timret in i sorteringsverket och för detta fanns det små ”knuffbåtar”. Timmer som skulle transporteras en längre sträcka på havet måste däremot paketeras ordentligt i timmerflotar, vilket skedde genom flottläggning, så vid vissa skiljen fanns det buntverk som buntade ihop dessa flottar med kätting. Bilden visar skiljet i en älv där sortering av timmer pågår. Bild: Järnvägsmuseet, ID: JvmKCAC14359. Världens största sorteringsverk låg i Sandslån vid Ångermanälven. Där arbetade som mest 700 personer och rekordåret 1953 sorterades manuellt närmare 23 miljoner timmerstockar.

Flottarnas båtar

När timret skulle flottas genom större sjöar och sel i älvarna (lugnt vatten) där strömmen inte var tillräcklig stark för att föra timret vidare samlades timret i så-kallad timmerflot och varpades fram. I början användes särskilda spelflottar med gångspel (se ovan) men senare med ångdrivna varpspelsbåtar. Längre fram brukades även större ångdrivna bogserbåtar med tillräcklig maskinkraft för att bogsera timmerflottarna över sjöarna. Ett flot kunde innehålla uppemot 15.000−160.000 stockar som omslutits med en ringbom bestående av ca 200 slanor som sammanlänkats med kedjor. Den första ångbåten på Dalälven, anpassad för flottning av timmer, byggdes 1862. Ångmaskinerna på dessa bogserbåtar drevs med ved från sjunktimmer som bärgats och torkats. Ombord på dessa båtar jobbade som regel ett flottarlag om cirka sju man. Bilden visar bogserbåten Sandslån III, byggd för Ångermanälfvens Flottningsförening 1913. Bild: Sjöhistoriska museet, ID: Fo176877AB. Flottarlagen använde även roddbåtar. Flottarbåten har tillsammans med timmerhaken/flotthaken varit flottarnas viktigaste redskap. Utseendet eller formen på flottarbåtarna har varit olika beroende på i vilken älv de använts. Alla hade dock en sak gemensamt, de skulle tåla omild behandling av både stock och sten. Formen på båtskrovet var bukig och rund för att båten skulle vara sjösäker. Flottarbåtarna användes inte bara för att transportera flottaren i sitt arbete utan även som ”flöten” till de kilometerlånga stålvajrar på varpspelsbåtarna då man inte ville att dessa linor skulle fastna i något på botten. Bilden visar den typ av flottarbåtar som användes vid flottningen. Båtarna på bilden är de båtar som användes av flottarlagen vid Grådö, strax söder om Hedemora, Dalarna. Foto: Arvid Andersson, c:a 1920. Bild: Wikipedia. De bogserbåtar som bogserade timmerflottar till havs hade ett mycket större deplacement och mer maskinstyrka än de bogserbåtar som gick i älvarna.

Rumpning

När flottningssäsongen var över för året så utfördes den så kallade rumpningen. Arbetet med rumpning innebar att man rensade stränder och bottnar från timmer som fastnat. Rumpmanskapet delades upp i båtmanskap, strandrensare och proviantörer. Även om alla hjälptes åt var det framförallt strandrensarna som drog ut strandvirke och rev fasta landbrötar. Båtmanskapet rev utbrötarna och skötte rensning av forsarnas bakströmmar. I litteratur om flottare finns uppgifter om att det förekom så-kallade ”rumpbaler” när rumpningen var avklarad.

Relaterade länkar

• Kartor över Sundsvallsdistriktet • Begrepp från det gamla bondesamhället • Det gamla bondesamhället • Socknen och sockenstämman • Järnvägens historia & rallarna • Fyr- och lotsväsendets historia

Referenslitteratur

• Flottarna fick fart på exporten: Timmerflottning, av Nils Johan Tjärnlund, 6 juli 2010. Tidskriften Populär Historia 6/2010. • Skogen, flottningen och Norrbottens människor, Skogshistoriska Sällskapets Årsskrift 2016, sid 12- 21. • Flottningen i Norrland, Lars Karlman jk 92/96. • Sågverksindustrins utveckling i Norrland; från 1850 till andra världskriget. Inst. för vegetationsekologi och inst. för skogsskötsel SLU Umeå, Åsa Blom, Erik Willén 1991/95. • "Nyfiken på Sverige", Utbildningsradion (sid 4) • "Ådalen, industrihistorisk inventering", del 3, 1980, (sid 20 - 21) • Wikipedia Överst på sidan

Sågverksepoken

Vattensågar och ångsågar

De första sågarna i Norrland byggdes i slutet av 1500- talet. De var så kallade vattensågar eller sågkvarnar som drevs med vattenkraft. De hade bara ett sågblad som var handsmitt och mycket grovt. Enligt beräkningar blev 15% av stockarna avfall. I slutet av 1700-talet utvecklades valsningstekniken och det blev möjligt att tillverka mycket finare sågblad. Dessa sågblad vanligen för Hollands-sågar. Senare kunde man även använda flera sågblad samtidigt i ramarna vilket medförde en ytterligare produktionshöjning. 1850 fanns cirka 100 sågar i Norrland. Perioden 1750–1850 blev vattensågarnas blomstringstid och det var nu som skapandet av flottleder kom i gång på allvar. Det var ett gigantiskt och mödosamt arbete. Vattendragen rensades från sly och hinder. Besvärliga stenpartier sprängdes och schaktades bort. Älvfårorna rensades för att bli djupare och älvarna gjordes smalare på vissa ställen för att öka farten på vattenflödet. Bilden till höger visar skovelhjulet till en vattensåg i Pelarne, Vimmerby. Foto 1947. Bild: Kalmar läns museum, ID: KLMF.A08825. Trävaruindustrin expanderade snabbt under 1800- talet. Ångkraft gjorde det möjligt att anlägga sågverk direkt vid kustens hamnar. Norrlands första ångdrivna såg anlades 1849 i Tunadal vid Alnösundet norr om Sundsvall. Över fyrtio ångsågar var snart etablerade längs Medelpads kust och enbart i Sundsvalls sågverksdistrikt fanns 23 ångsågar. Sundsvall blev centrum för världens största sågverksdistrikt. Andra sågverksdistrikt uppstod kring Härnösand, Kramfors och Örnsköldsvik i Ångermanland men även längre upp längs norrlandskusten. Stora mängder med människor, inte minst från Värmland och Finland, kom till Sundsvallsområdet för att jobba vid sågverken, eller med skogsarbete, kolning och flottning.

Råvaran - skogen

I skiftesreformerna skiftades även skogen som kom att tillhöra respektive bonde. Tidigare ägdes skogen och utmarken gemensamt av bönderna i byn. Sågverksägarna i Norrland var intresserade av böndernas nya skogar. De norrländska bönderna ägde ofta mycket stora skogsområden, som de fått när kronan skulle dra gränsen mellan kronoskog och bondeskog. Det var egentligen bara sågverksägarna som förstod hur mycket skogen var värd. De köpte skog mycket billigt av bönderna. Det går många historier om hur bönder praktiskt taget lurades att sälja för struntsummor. Ändå tyckte bönderna att de gjorde en bra affär. Bilden visar skogshuggare i Nedre Röra skog, Stenungssund, åren 1917-1919. Längst fram ligger en timmersvans. De flesta har en timmerbila i sina händer. Bild: Bohusläns museum, ID: UMFA53058:0001. Nybildade sågverksbolag under James Dickson d.ä., Carl Kempe, Friedrich Bünsow m.fl. köpte i början enbart avverkningsrätter av skogsägande bönder. Avverkningsrätterna låg oftast på 50 år, men år 1889 kom en lag som begränsade avverkningsrätternas löptid till 20 år. Detta var en av huvudorsakerna till att bolagen under slutet av 1800-talet övergick till att köpa själva skogsmarken. Många av avverknigsrätterna gick ut vid sekelskiftet 1900 och för att säkra tillgången på timmer blev bolagen tvungna att köpa skogen. Bolagen fick då också fasta punkter för fortsatt exploatering ute i bygderna. Sågverksägarna passade också på att köpa upp järnbruk och hyttor som lades ned under 1800-talet. Till bruken hörde ofta stora skogar där man hade gjort träkol och tjära tidigare. Skogen blev riktigt värdefull i mitten av 1800-talet när man började bygga de första ångsågarna vid norrlandskusten och exportera trä till bl.a. England. De engelska importtullarna på trä minskades successivt från 1842 och var helt borta 1866. Samtidigt minskades de svenska exporttullarna från 1835 och framåt, för att år 1865 avskaffas helt. När man lärde sig göra pappersmassa och papper av trä (sulfit- och sulfatmetoderna) i slutet av 1800- talet blev skogen än mer värdefull. Då fick man också användning för granarna, vid sågverken använde man tall.

Sågverken

Med ångsågarna effektiviserades sågverksindustrin betydligt. Man var inte längre beroende av den fasta vattenkraften för lokaliseringen av sågverk utan kunde anlägga sågarna där det var lämpligast ur alla synpunkter. Före 1850 när vattensågarna dominerade var det Västerbottens län som hade flest sågar och sågade mest. I och med ångsågarnas intåg kom en annan del av Norrland att bli den dominerande. Den första ångsågen byggdes 1849 i Tunadal strax utanför Sundsvall och Sundsvalls-trakten och trakterna kring Härnösand kom därefter att bli de största. I böljan av 1860-talet hade antalet sågverk ökat från cirka 100 till 2S0 stycken. Mellan 1860 och 1880 minskade vattensågverken i Södra Norrland medan antalet ångsågar ökade kraftigt. Ångsågarna är koncentrerade till Sundsvall, Härnösand och Söderhamn. År 1900 har vattensågarna nästan helt försvunnit till förmån för ångsågarna. Bilden visar insättning av timmer till Dals ångsåg vid Ramvik, Ådalen, år 1898. Bild: Tekniska museet, ID: TEKA0148019. Av den totala produktionen gick nästan allt på export. Mellan 1850 och 1900 tiodubblades exporten av sågade varor. Svensk trävaruhandel var då störst i världen. För att klara den stora produktionsökningen i Sundsvall fick man "importera" virke från både Jämtland och Västerbotten, men även från Norrbotten och norra Finland. I böljan av 1890-talet sågades drygt 10 miljoner stockar i Västernorrland. Vid sekelskiftet var siffran uppe i ca 15 miljoner.

Sågverksarbetarna

På sågverken behövdes många arbetare för att sortera och såga virket och sedermera lasta det på båtar. Det mycket stora behovet av arbetskraft gjorde att folk kom från hela landet för att få arbete på sågverken i södra Norrland. Sågverksarbetarna kunde delas in i tre olika grupper; fast anställda, arbetsvandrare och lösarbetare. Arbetsvandrarna var säsongsanställda och de lösa arbetarna var endast tillfälligt anställda. Sågverksnäringen gynnsamma situation gjorde att de kunde betala högre löner än andra industrier, De var därför inget problem att få tag i arbetskraft. Bilden visar Sågverksarbetare och brädstaplar vid Gustavsbergs sågverk på Alnön, Sundsvall, 1908. Bild: Sundsvalls museum, ID: SuM-foto021393. År 1879 inträffade en konjunktursvacka för sågade trävaror. Sågverksägarna i Sundsvallstrakten beslöt att genomföra en lönesänkning för arbetarna på 20- 25%. Detta gjorde naturligtvis att arbetarna försattes i en svår ekonomisk kris och de begärde att få behålla sina löner från 1878. Då denna begäran avslogs bröt en spontan strejk ut, Sundsvallsstrejken. Den 26 maj 1879 började strejken vid Heffners sågverk och spred sig snabbt. De fast anställda i arbetarbostäder hotades med vräkning och fängslas enligt lagen om lösdriveri, de lösa arbetarna hotades med tvångsrekrytering till armen om de fortsatte strejken. Till slut kallade landshövding Curry Treffenberg in militär hjälp och de strejkande gick tillbaka till sina arbeten. Strejken avslutades den 4 juni 1879. Sundsvallsstrejken kom att bli en av anledningarna till att fackföreningar bildades.

Träpatronerna

Träpatron (även sågverkspatron) var en benämning på en ägare till de större sågverk och träindustrier som växte upp längs Norrlandskusten under 1800- talets senare hälft. Träpatronerna gjorde stora förmögenheter i samband med industrialiseringen av skogsbruket i Sverige, och bland dem fanns flera av Sveriges då mest förmögna män. Bilden till höger visar träpatron Fredrik Bünsow (1824 - 1897). Bünsows trävarufirma växte snabbt till den största sågverksindustrin i hela Sundsvallsdistriktet. Han nöjde sig inte med att starta ett sågverk, utan han köpte även mycket skog. Bünsow såg det som en försäkran om timmertillgången. Bild: Wikipedia. De har även varit nära förknippade med de skumma affärsmetoder från den tiden som kom att kallas baggböleri, och även med den stora Sundsvallsstrejken vid stadens sågverksdistrikt 1879. Hotell Knaust i Sundsvall är känt som träpatronernas festlokal under åren kring sekelskiftet 1900. Några kända träpatroner under1800-talet: • Johan Carl Kempe (1799–1872) • Wilhelm Kempe (1807–1883) • James R:son Dickson (1810–1873) • Oscar Dickson (1823–1897) • Fredrik Bünsow (1824–1897) • Johan August Enhörning (1824–1885) • Per Fredrik Heffner (1788-1873)

Flottningens start i olika norrländska älvar

År 1911 gjordes i ett betänkande en sammanställning över den ungefärliga tidpunkten ”då flottning av någon omfattning” börjat i de norrländska älvarna. Följande årtal gavs: