Copyright © Hans Högman 2017-08-25
Norrlands båtsmän under det
yngre båtsmanshållet (6)
Efter freden med Danmark 1679 inleddes en
fredsperiod som varade seklet ut. Under denna
period gjordes en upprustning av den svenska
flottan. Nya skepp byggdes och besättningarna fick
grundlig övning. Vidare blev båtsmanshållet fast
organiserat och omfattande bestämmelser om dess
verksamhet utfärdades.
Efter örlogsflottans förstärkning uppstod under
1680-talets ändra hälft en brist på båtsmän. En
första åtgärd var 1685 att låta städerna prestera
båtsmän i stället för vakansavgifter. I Norrland
gällde denna föreskrift endast Gävle.
Landshövdingen i Västernorrland Lennart Ribbing
kunde redan 1686 rapportera att Gävle hade sina
25 bösseskyttar färdiga. Övriga städer i
Västernorrland hade tillstånda att fortsätta erlägga
vakansavgift.
I januari 1686 kom dock en ny föreskrift att rotarna
i städerna och på landet i Västernorrland, Finland,
Nyland samt Öster- och Västerbotten åter skulle
prestera såväl ordinarie- som
fördubblingsbåtsmän.
Denna reorganisation av båtsmanshållet vilket
speciellt omfattade Norrlands båtsmän brukar
betecknas som det yngre båtsmanshållet och var
klar 1687. Den största skillnaden mot tidigare var
att de grunder som båtsmanshållet vilade på nu
ordnades och reglerades. Rotehållarnas
skyldigheter var som tidigare att anskaffa och leja
båtsmän samt att lämna underhåll till båtsmännen.
Under fredstid skulle varje rote prestera en
båtsman, under krigstid två. Båtsmanshållet kom i
stort att likna det ständiga knekthållet som nu
inrättades för infanteriet i armén.
Som motprestation befriades allmogen och
borgarna i städerna från utskrivningar. En väsentlig
skillnad mot tidigare var att rotebönderna måste
anskaffa båtsmännen utan motsvarande
skattelindring.
Båtsmannen fick ej avlägsna sig från roten mer än
två mil utan att meddela detta till rotmästaren.
Efter förberedelser och överläggningar med
allmogen i Norrland vintern 1687/88 insände
landshövdingen den 14 februari 1688 den
överenskommelse som träffats med de norrländska
rotehållarna. Kungen fastställde förslaget den 2
mars 1688 genom en förordning som benämndes
"Confirmationen på Afhandlingen emellan allmogen
och båtsmännen i Wester Norrland".
Förslaget som kom att kallas "Confirmationen"
innebar i stort följande:
•
Legans storlek fick inte uppgå till mer men väl
mindre än 100 daler km (km = kopparmynt).
Vid den första uppsättningen av en båtsman
betalades den av respektive rote. Däremot då
någon båtsman avgick och en ny måste skaffas
gick man enligt en turordning bland rotarna
inom en socken. Den rote som stod på tur
skaffade en ny båtsman och betalade legan.
Till legan bistod hela socknen med 60 daler
km. Detta system med att skaffa båtsmän till
andra rotar i socknen tillkom av rättviseskäl.
Detta för att en rote med stora
förluster/avgångar inte skulle behöva drabbas
extra hårt.
•
Den årliga lönen erlades av hela roten var i
fredstid på 24 daler km. Den betalades till
hälften vid midsommar och hälften i
september (Mikaelitid). Man försökte hålla
lönen lika som i knekthållen för att man inte
skulle få konkurrans mellan knekt- och
båtsmanshållen.
I krigstid erhöll även båtsmannen en
klädesdräkt av buldan. Då han var uppbådad
"på tåg", tilldelades han vid utresan hela
årslönen jämte buldanskläderna samt ett par
skor, ett par strumpor och två skjortor.
Buldan var ett grovt tyg vävt av lin-, jute- eller
hampgarn, som användes till säckar, segel etc
men även till enklare kläder.
•
I hemkallet ingick husrum och kosthåll vilket
skulle vara lika det som rotebönderna och
deras familjemedlemmar erhöll. Med denna
kost fock båtsmannen vara nöjd. Han borde
även hjälpa bonden med "drägeligt" arbete.
Den båtsman som inte gick med på detta vilkor
fick i stället för kost årligen två tunnor
spannmål och två lispund goda matvaror.
Båtsmanshustrun fick då mannen var på tåg
åtnjuta spannmålen och matvarorna.
Detta sätt att lösa förhållande mellan båtsmän och
rotebönder kunde lätt leda till tvister. Det kanske
inte heller var lätt för bonden att ha båtsmannen
med familj boende hos sig. Det blev därför tidigt
vanligt att upplåta torp för båtsmännen. I
Confirmationen saknades det dock bestämmelser
om detta.
Under det äldre båtsmanshållet hade man redan
börjat tilldela båtsmännen torp. Detta blev gängse
bruk i Norrland även under det yngre
båtsmanshållet, men rotarna hade inte någon
skyldighet att göra detta. Om rotarna inte kunde
erlägga vare sig husrum eller torp blev rotarna i
Norrland skyldig att erlägga hushyra.
Bilden till höger föreställer en rotetavla från ett
båtsmanstorp i Häggnor, Nordingrå socken,
Ångermanland. Detta torp ingick i Norrlands tredje
båtsmanskompani
(tidigare namn på
kompaniet var 2:a
Norrlands
Båtsmanskompanis 1:a
del ), rote Spännare, nr
28. Fotot visas med
tillstånd av Lennart
Vessberg som tagit
fotot.
Båtsmannen fick även vart tredje år
utredningspersedlar som hängmata, bullfång
(pajrock eller kapprock av vadmal), täcke samt en
låstunna (tunna försedd med en låsanordning eller
låstapp). Då båtsmannen arbetade hos bonden
försågs han i fredstid med en släpmundering av
vadmal med en skjorta, ett par strumpor och ett
par skor.
Vid krigstid rekryterades även
fördubblingsbåtsmän. Dessa anskaffade rotarna,
första gången de sattes upp, var för sig men när
någon avgång inträffade ersattes de på samma sätt
som de ordinarie med turordningen bland rotarna i
socknen. Fördubblingsbåtsmännen erhöll i krigstid
samma lön och utrustning som de ordinarie.
Medelpads socknars anslutning till båtsmanshållet
Städernas båtsmän
Borgarnas skyldigheter mot städernas båtsmän
reglerades i föreskrifter utfärdade 1690. Borgarna i
en stadsrote kallades för rotelagare (jmf
rotebonde). De fick anskaffa båtsmannen, betala
legan som uppgick till 50 daler km (den fick ej
överstiga 60 d km). Om de inte kunde prestera en
godtagbar rekryt måste en av dem efter lottning
tjänstgöra. Kostnaden för båtsmännens årliga lön
om 24 daler km och underhåll fördelades på hela
borgerskapet efter öretalet enligt en särskilt
uppgjord rulla.
Magistraten i städerna måste skaffa båtsmännen
fria husrum eller om det var brist på rum, lämna
hyresersättning. Denna ersättning var ofta på fyra
daler km.
Städernas båtsmanshåll grundades inte på jorden
(stadsjorden) utan på borgarnas antal i varje stad.
Då båtsmannen var hemma i staden och inte
uppfordrad fick han varje år i mars ett par skor, ett
par strumpor och en skjorta. Vid uppfordring i
freds- eller krigstid fick han dessutom då han
lämnade staden ett par skor, ett par strumpor, en
skjorta, en blå klädesdräkt, en blå mössa eller
skotthatt, en hängmatta och en rya. Efterhand så
togs en tredjedel av värdet av detta ut av borgarna
varefter fullständiga utrustningar skaffades och
lades i förråd. Detta medförde att båtsmännen
kunde göras resklara mycket snabbare vid
uppfordran. I Härnösand hängde år 1689 15
båtsmansdräkter i stora vårdstugan.
Man fick inte ta något av båtsmannens lön för att
bistå den hemmavarande hustrun utan hans
tillåtelse om detta. Under båtsmannens uppfordran
kunde hans hemmavarande hustru och barn i
många fall få utstå svåra umbäranden.
Rotarnas sammansättning
Rotarna ordnades så att de skulle vara jämngoda,
dvs gårdarna i en rote borde ha samma
ekonomiska bärighet och helst ligga närma
varandra. Normalt bildade 5 mantal av skatte- och
kronohemman en rote i Norrland. När rotarna
sammansattes räknades både 1/2, 2/4, 4/8
hemman som ett mantal. I Ångermanland
betraktades 24 seland som ett hemman. Ett
mantal i roten uppgick mao till 12 seland och rotens
storlek uppskattades till 60 seland. I Medelpad
utgjorde 48 mål ett hemman. Mantalet var
sålunda 24 mål och rotens storlek 120 mål.
Seland var ett arealmått i Ångermanland och
omfattade 1/3 hektar. Mål var ett arealmått som
användes i Hälsingland och Medelpad och
omfattade 1/9 hektar. Ett seland motsvarade cirka
tre mål.
Befrielse från båtsmansroteringen
Säterier var befriade från båtsmansroteringen
vad själva säterigården anbelangar men icke de
hemman som låg utanför "rå och rör". Holms säteri
i Överlännäs, som ägdes av Carl Sparre var det
enda säteriet i Västernorrland.
Från rotering befriades: alla prästhemman, alla
länsmäns-, gästgivares- och postbönders hemman.
Häradshövdingars- och kronofogdars boställen (var
de skattehemman befriades de inte). Vidare
ödehemman och avhysta hemman som ej
beboddes eller inte brukades.
Två norrländska båtsmanskompanier
I Norrland nu hade allmogen åtagit sig att i fredstid
hålla 600 båtsmän och i krigstid dubbelt så många.
Denna stryka delades 1687 i två kompanier om 300
man vardera. Till chef för Norrlands första
båtsmanskompani utsågs kapten Axel Anckarklo
och för Norrlands andra båtsmanskompani utsågs
kapten Olof Wrångh. Dessa båda kompanier
uppsattes den 10 oktober 1687.
Första kompaniet omfattade städerna Gävle,
Söderhamn, Hudiksvall och Sundsvall samt rotarna
längs Gästriklands- och Hälsinglands kusttrakter
samt hela Medelpad.
Andra kompaniet omfattade staden Härnösand
samt rotarna på landsbygden i Ångermanland.
Antalet rotar utökades för att uppnå
förstärkningen i antal båtsmän. I Medelpad
tillfördes 17 nya båtsmän och därmed 17 nya rotar.
Selånger utökades med 3, Njurunda, Tuna och
Timrå 2 vardera samt Attmar, Sättna, Skön, Alnö,
Indal, Ljustorp och Hässjö vardera med 1. För att
uppnå detta fick man minska antalet hemman per
rote.
Rotarnas storlek kunde variera både inom socknen
och mellan socknarna. I Ångermanland kunde vissa
vara mindre än 60 seland medan andra i enskaka
fall uppgå till 80 seland. I Medelpad var alla rotar
större än 120 mål, den minsta roten var på 133 mål
och den största på 218. I medeltal var rotarna i
Ångermanland på 64 seland (22,1 hektar) och i
Medelpad 164 mål (18,1 hektar). Bördan för
rotebönderna var något större i Medelpad än i
Ångermanland.
Antalet bönder i rotarna var i regel fler än 5.
Oftast måste flera mindre jordbruk sammanföras
till en enhet som motsvarade ett mantal. Ibland
ingick upp till 13 hemman i en rote. I Norrland var,
till skillnad från slättlandskapen söderut,
jordbrukarna självägande bönder, men enheterna
var små. Därför måste många hemman
sammanföras för att bilda en rote om ett mantal.
Norrlandskompanierna tillhörde
Stockholmseskadern fram till 1756 med undantag
för 1717-1719 då de bildade
Änterkarlsregementet.
Fyra norrländska båtsmanskompanier
År 1716 delas Norrlands två kompanier i fyra.
•
1:a Norrlands båtsmanskompanis första del
(kustsocknar och städer i Gästrikland och
södra Hälsingland)
•
1:a Norrlands båtsmanskompanis andra del
(kustsocknar och städer i norra Hälsingland
och hela Medelpad)
•
2:a Norrlands båtsmanskompanis första del
(södra Ångermanland)
•
2:a Norrlands båtsmanskompanis andra del
(norra Ångermanland)
Uppfordran av Norrlands
båtsmän från 1687
Marschväg
I det yngre båtsmanshållet var rotarna befriade
från att hålla lodjor för sjötransport av
båtsmännen. Transporten fick nu ske landvägen
och en speciell tågordning upprättades för detta.
Detta gjorde att de bönder som fanns längs
marschvägarna belastades extra hårt. För att
minska denna orättvisa infördes en särskild skatt,
durchtågsgärd, och den skulle upptas av alla
skattskyldiga. Med dessa medel hade
landhövdingen i uppdrag att de till att proviant och
furage uppköptes och sändes till de orter där
truppen hade sitt nattläger. Vid kallt väder skulle
även ved inköpas. Varje dygn tilldelades
båtsmannen en kanna svagöl, 1 mark (425 g) kött,
1/2 mark fläsk eller smör och 1 1/2 mark svart bröd.
För transport av persedlar erhölls en häst per åtta
meniga.
Förflyttningen gick till så att man marscherade i
tre dagar sen hade man en dags vila.
Våren 1688 var den första uppfordran efter
omorganiseringen av båtsmanshållet.
Norrlands andra kompani hade den längsta
marschvägen till Gävle och skulle bryta upp från
Säbrå den 21 mars 1688. Landshövding Otto
Wellingk fastställde marschrutt för förflyttningen.
Truppen från södra Ångermanland som stod under
befäl av kapten Wrångh bestod av 458 man och
förflyttades enligt följande:
Båtsmanshållet i
Västernorrland (2)
Den norra gruppen i Ångermanlands stod 1688
under befäl av löjtnant Springer och bestod av 248
man och beräknades ha fyra marschdagar plus en
vilodag extra.
Sedan båtsmännen besiktigats i Gävle fortsatte
kapten Wrånghs manskap till Uppland den 7 april
och löjtnant Springers manskap den 13 april.
Manskapet hemförlovades i september. De sjuka
transporterades sjövägen till sina rotar. Hela 506
man skickades med krejaren Bartholomeus (mindre
lastfartyg) under befäl av kapten Wrångh. En farsot
utbröt vilken blev katastrofal bland de hårt packade
manskapet. Resan varade i 32 dagar och totalt avled
101 man. För norrlands andra kompani fick denna
uppfordran många avgångar. Totalt dog 210 man i
andra kompaniet vilket utgjorde 30%, en mycket hög
avgång. 97 st hade dött under sjöexpeditionen.
Båtsmännen utsattes under uppfordringarna för
större påfrestningar än knektarna i armén. De
förflyttades enbart inom landskapet och var
därmed inte heller lika utsatta för smittorisker.
Båtsmännen var även inkallade längre tid än
knektarna. Å andra sidan kunde det förflyta flera
år mellan båtsmännens inkallelser under det att
knektarna måste tjänstgöra varje år.
År 1692 förskrevs att rotarna i manskapsrullan skulle
upptas i en viss och ständigt behållen ordning. Detta
för att underlätta redovisningen av båtsmännen.
Varje rote, och därmed varje båtsman, tilldelades
ett nummer, generalnummer. Dessa nummer
löpte genom hela kompaniet och båtsmännen skulle
i fortsättningen redovisas efter dessa. Det förbjöds
att göra några ändringar vid kompletteringarna.
År 1694 genomfördes en generalmönstring av de båda
Norrlandskompanierna. Detta var den första efter
omorganiseringen 1687.
Uniform
Under det äldre båtsmanshållet var båtsmännen
klädd som en vanlig "dagakarl". Efter att det yngre
båtsmanshållet införts 1687 gjordes vissa försök att
få en enhetlig klädsel för båtsmännen. Denna klädsel
skulle bestå av en rock av blått kläde med gul boj. I
rocken skulle skulle finnas 18 mässingsknappar
framtill, 2 knappar i vardera sida, 1 baktill och 3 på
vardera ärm. Vidare ett par byxor av samma kläde
och en blå båtsmansmössa. I de norrländska
städerna saknades tillräckliga kvantiteter blått kläde,
gul boj samt mässingsknappar. En hemställan
skickades till amiralitetskollegiet om att kollegiet
anskaffade dessa persedlar så att allmogen kunde
inköpa dessa till ett drägligt pris.
Kollegiet svarade att de givna föreskrifterna endast
gällde båtsmännen i städerna. Lantrotarna kunde
även i fortsättningen använda vadmal men kläderna
skulle skäras till efter den beskrivna modellen.
År 1696 gjordes en framställan av landshövding
Frölich till amiralitetskollegium om en modell och
beskrivning om hur kläderna borde göras. Orsaken
var att de olika lantrotarnas kläder fortfarande var
olika gjorda.
Träning & utbildning av båtsmännen
Båtsmännen erhöll utbildning under
tjänstgörningsperioderna. Detta skedde på de
segelfartyg som under somrarna var sjösatta. För
övning mellan uppfordringarna hade redan år 1666
förordnats att en tredjedel av all besättning på
köpmansskeppen skulle i fredstid utgöras av kronans
båtsmän.
Då båtsmännen var hemma skulle rotmästaren lära
dem att förstå kompassen. För detta ändamål erhöll
rotmästarna en kompasskiva. När en båtsman
antogs var han i regel outbildad (obefaren), och fick
sedan successivt utbildning
vid olika övningar.
Alla båtsmän hade notering om sin Befarenhet. Det
fanns 4 olika grader:
•
Obefaren:
Ingen eller mycket liten sjövana
•
Sjövan:
Minst 6 månader till sjöss
•
Befaren:
Minst ett år på Medelhavet eller
liknande
•
Välbefaren:
Minst 2 expeditioner om ett år på
avlägsna vatten
Norrlands båtsmän och Stora nordiska
kriget 1700 - 1721
Under hösten 1699 ingick Danmark, Polen och
Ryssland en anfallsförbund mot Sverige. I februari
1700 ryckte polska trupper in i Livland och i mars
anföll Danmark den svenska bundsförvanten
Holstein. Detta var upptakten till det stora nordiska
kriget.
Flottan medverkade detta år vid de svenska
truppernas övergång av Öresund. Med hjälp av
engelska och holländska flottstyrkor hölls den
danska flottan i hamn.
Redan i november utgick order där
landshövdingarna uppmanades att ofördröjligen
anskaffa fördubblingsbåtsmän. Det fanns vissa
problem att efterkomma denna order. I det
norrländska båtsmanshållet hade
fördubblingsbåtsmännen varit befriade från
uppfordring efter år 1689. Dessa båtsmän hade
också fått tillstånd att flytta från sina rotar. Detta
försvårade deras återkallelse till tjänstgöring. För att
höja båtsmännens användbarhet avskedades i
januari 1700 skröpliga båtsmän och ersattes med
friska och dugliga. Första uppfordran under kriget för
norrlands båtsmännen kom i samband med
krigsutbrottet mot Danmark då både ordinarie- och
fördubblingsbåtsmännen inkallades tidigt.
Norrlandsbåtsmännen tjänstgjorde till sjöss i samband
med det danska kriget och vid transporterna av trupper
till Baltikum.
Ångermanlänningarna hade en förlustsiffra på 58
man men drabbades under hemmarschen av en
epidemi då 122 man dog. Medelpadsbåtsmännen
drabbades av större förluster under sjöexpeditionen,
79 man. Det var framförallt fördubblingsbåtsmännen
som drabbades och inträffade i september 1700.
Båtsmännen hemförlovades under senhösten 1700.
Därefter uppfordrades båtsmännen årligen fram till
1710 för trupptransporttjänst. I regel varvade man
mellan ordinarie- och fördubblingsbåtsmännen så
att de kom att tjänstgöra olika år. Efter 1710 rustades
åter flottan upp och såväl ordinarie- som
fördubblingsbåtsmännen uppfordrades. Detta
ställde större krav på befolkningen i dessa trakter.
Det var problem att få fram ersättningsbåtsmän, lika
så var det problem i rotarna att skaffa nödvändig
utrustning till båtsmännen.
Under 1717 inför det norska fälttåget
omorganiserades båtsmanshållet. Alla båtsmän
organiserades i 7 sjöregementen varav 3
organiserades som infanteritrupp. De norrländska
båtsmännen kom att tillhöra den senare kategorin
som slogs ihop till ett regemente, Västernorrlands
Änterkarlsregemente. Chef var amiralen Erik Didrik
Taube. Dessa båtsmän skulle nu utrustas, beväpnas
och övas som fotfolk. De norrländska
båtsmanskompanierna bildade var sin bataljon om
högst 712 man. Bataljonerna indelades i två
fotkompanier vilka motsvarade halva
båtsmanskompanierna, 356 man.
Efter Karl XII:s död indrogs dessa sjöregementen i början
av 1719 och den gamla båtsmansorganisationen
återtogs.
Från 1719 till freden 1721 uppfordrades
norrlandsbåtsmännen årligen till Stockholmseskadern.
Under tiden fram till 1709 upprätthöll den starka
svenska flottan riskfria förbindelser mellan Sverige
och de svenska trupperna på andra sidan Östersjön.
Ryssland började under denna tid att bygga upp en
flotta.
Efter att Danmark gått med i kriget igen 1710
behärskade Sverige inte längre helt och hållet
sjövägarna över Östersjön. Under 1712 förde flottan
över Magnus Stenbock med en armé till de svenska
provinserna i Nord Tyskland.
Efter Karl XII:s återkomst till Sverige 1715 blev
flottans uppgift vakthållning i Finska viken samt
skyddsvakt i Stockholms skärgård.
Inför kriget i danska Norge deltog inte huvudflottan
utan enbart Göteborgseskadern. Denna eskader
kunde inte hålla de danska sjöstridskrafterna på
avstånd vilket inverkade menligt på det svenska
fälttåget. Fred slöts med Danmark 1720.
Kapare:
Efter att Danmark åter gått med i kriget 1710
behövde framförallt Göteborgseskadern förstärkas.
Detta gjordes bland annat genom att anlita civila
kapare som hade i uppdrag av staten, via sk.
kaparbrev, störa den danska handelssjöfarten så
mycket som möjligt genom att kapa dess fartyg och
föra dem till Göteborg. Kaparna fick i regel behålla så
mycket som möjligt av det kapade. Även på
östkusten användes kapare för att störa den ryska
sjöfarten.
Läs mer om Kapare i kronans tjänst.
Under åren 1719 - 1721 drabbades den svenska
östkusten av den ryska galärflottan. Under 1719
insattes den ryska galärflottan mot Rådmansö och
norrut upp till Gävletrakten samt söderut mot
Vikbolandet. Den svenska flottan ingrep först i
augusti men då hade redan ryssarna dragit sig
tillbaka. Under 1720 kryssade huvuddelen av den
svenska flottan i Finska vikens mynning för att
förhindra större ryska operationer till sjöss. Ryssarna
gick då i stället över vid Kvarken och skövlade Umeå
med omnejd. Ryska företag mot mot mellersta
Sverige avvärjdes.
Under 1721, det sista krigsåret, hindrade
huvudflottan samt Stockholmseskadern fientliga
landstigningar i Stockholmsområdet. Övriga kusterna
låg däremot fria och ryssarna med galärer
brandskattade norrlandskusten från Gävle upp till
Piteå.
I slutet av maj och i början av juni 1721 drabbades
Medelpads- och Ångermanlands kusttrakter av
den ryska galärflottan.
I landskapen fanns knappt några trupper. Både
ordinarie- och fördubblingsbåtsmännen fanns i
Stockholm sen april. Endast cirka 80 båtsmän fanns i
Sundsvall på två större och fyra mindre galärer som
låg i hamnen. Befäl för dem var kommendör Wibbling,
chef för första båtsmanskompaniet. Den 25 maj
brändes Galtströms järnbruk i Njurunda ned av
ryssarna. Samma dag anlände ryska galärflottan till
Sundsvall. Major Fieandt hade befälet över försvaret
av Sundsvalls stridskrafter, av reguljärt manskap
fanns endast 50 jämtlandsdragoner. Dessutom hade
allmogen uppbådats samt de ovan nämnda
båtsmännen.
Läs mer om ryssarnas härjningar i
Sundsvallsområdet.
Den 30 maj hade ryssarna kommit till Härnösand
som antändes. Därefter härjades Härnön, Säbrå,
Stigsjö och Häddånger. Nästa dag fortsatte ryssarna
upp i Ångermanälven och brände längs stränderna
upp till Lunde. Den 2 juni var det Nätras tur och sen
Nordmaling. Först den 7 juni lämnade ryssarna
Ångermanland. Totalt brändes 649 gårdar i
Ångermanland och 243 i Medelpad.
Fred slöts med Ryssland i Nystadt 1721.
Den svenska örloggsflottan hade svårt att ta upp
kamp med de ryska galärerna i de trånga svenska
kustvattnen. Detta berodde på många orsaker men
de stora linjeskeppen var för stora och för
djupgående i trånga skärgårdspassager.
Galärerna var överlägsna i dessa vatten. Då
galärerna även roddes kunde de anfalla även vid
stiltje. De stora linjeskeppen och fregatterna var
mycket sårbara i dessa lägen.
Efter freden1721 stod det klart att Sverige måste ha
en flotta som kan strida kustnära och i skärgården
och den svenska ledningen beslöt att örlogsflottan
skulle anskaffa ett antal galärer.
På grund av den ödeläggelse som ryssarna orsakade
längs den norrländska kusten beslutade
kammarkollegium 1721 om lindring i utlagor mm för
befolkningen i dessa trakter. Städerna Sundsvall och
Härnösand erhöll 8 frihetsår samt befriades från
båtsmanshållet. I juni 1721 uppmanade
landshövdingen i Västernorrland befolkningen i de
socknar som skonats att hjälpa dem som fanns i de
avbrända områdena samt att lämna timmer för
husbygge. Vidare slapp man sätta upp
fördubblingsbåtsmän under fredstid.
Norrlands båtsmän och Frihetstiden 1721 -
1771
Under denna period rådde fred med undantag av
åren 1741 - 1743 (Ryska kriget) och 1757 - 1762
(Pommerska kriget).
Inför det Ryska kriget utbrott flyttades örlogsflottan
till Finska viken utanför Fredrikshamn där den
uppehöll sig under somrarna. Under vintrarna var
flottan förlagd i Karlskrona. Meningen var att flottan
skulle samverka med landstridskrafterna vid anfall
mot den ryska gränsen.
På grund av svårartad skeppssjuka som härjade
bland besättningarna kunde flottan ej samverka.
Stockholms galäreskader, där
norrlandsbåtsmännen ingick, förenade sig på
somrarna med örlogsflottan utan att nämnvärt
ingripa i krigshändelserna. Större delen av
galäreskadern övervintrade i Fredrikshamn 1741 - 42
och 1742 - 43 i Stockholm.
Detta gällde alla norrländska båtsmän.
De mycket stora förlusterna av båtsmän på grund av
sjukdomar ställde stora krav på rotarna att få fram
ersättningsmanskap inför 1742.
Under mars 1741 uppfordrades 178 av Medelpads
ordinarie båtsmän. Fördubblingsbåtsmännen
uppfordrades i slutet av maj. Då allmogen under 20-
års tid varit befriad från att sätta upp
fördubblingsbåtsmän visade rotarna ett motstånd
mot detta, speciellt som detta krig, hattarna krig,
betraktades som ett anfallskrig. Trots alla protester
kunde ändå fördubblingsbåtsmännen rekryteras.
Då freden slöts i Åbo den 7 augusti 1743 befann sig
örlogsflottan vid Hangö udd och galäreskadern i
Ålands skärgård. Galär eskadern togs hem till
Stockholm för att biträda vid det sk. dalaupprorets
kvävande.
År 1756 inrättades Arméns flotta som innebar att
galärflottan skiljdes från örlogsflottan.
Galärflottan delades i två enheter, den Svenska
eskadern och den Finska eskadern.
Samtliga norrlandskompanier ingick i den
Svenska eskadern. Denna omorganisation kunde
först genomföras i sin helhet efter det Pommerska
kriget. Båtsmanskompaniernas sammansättning i
kompanier upphörde. I stället sammansattes
kompanierna i fördelningar varav
Norrlandskompanierna tillhörde den åttonde
fördelningen.
Under mitten av 1700-talet började man att
använda enrolleringsbåtsmän. Systemet hade
tidigare endast tillämpats i Skåne, Halland och
Bohuslän men utsträcktes nu till alla kustsocknar.
Systemet innebar att flottan i krigstid fick tillgång på
sjöbefaret folk, tex. på sådana som idkade sjöfart eller
högsjöfiske. Dessa enrolleringsmän erhöll i fredstid
lön, wartgeld. Denna uppgick till 4 daler sm för de
som var fyllda 17 år. Mellan 14 och 17 år var lönen
endast hälften. Detta innebar samtidigt att antalet
båtsmän kunde minskas. Det ansågs att städernas
båtsmän var mindre dugliga i sjötjänst. Alla städer
med undantag av Stockholms båtsmanskompani
vakanssattes både i fred- och krigstid. Den vakansavgift
som dessa städer fick betala användes för att
finansiera enrolleringsmanskapet. Vakansavgiften
uppgick till 30 daler sm per båtsman.
Enrolleringsmanskapet ingick inte i
båtsmanskompanierna men hade ett visst
samband med dem. Enrolleringsmanskapet tillförde
inte några större mängder män. Under 1758 uppgick
de till 109 man vid den svenska eskadern. Systemet
upphörde 1790.
Inför det Pommerska kriget blev det örlogsflottans
uppgift att överföra de svenska trupperna till
Stralsund samt att skydda den svenska handeln i
Nordsjön mot engelska övergrepp. Under de följande
åren biträdde flottan vid intagandet av Usedom samt
för blockad av de preussiska hamnarna.
Galäreskadern tillkämpade sig 1758 och 1759
herraväldet över Stettiner Hof. Efter att fred slutits i
Hamburg 1762 bestod sjöstridskrafternas insats i att
transportera hem de svenska trupperna.
I detta krig deltog norrlandsbåtsmännen i mycket
stor utsträckning. Norrlandsbåtsmännen som
tillhörde den svenska eskadern tjänstgjorde endast i
mindre omfattning på denna. De flesta kom att
tjänstgöra vid örlogsflottan. Även sättet att inkalla
båtsmännen ändrades i detta krig. I stället för att
inkalla all personal ur kompanidelarna inkallades
mindre enheter från flera kompanier.
Inkallelseperioderna var även längre än vanligt. De
flesta var förlagda i Pommern. Då båtsmän som
tjänstgjorde där under 1759 hemförlovades inte utan
blev kvar även under 1760.
Jakten på marockanska sjörövare:
I januari 1759 utrustades två fregatter, Adolph Ulric
och Jason för kryssning på Medelhavet i jakten på
marockanska sjörövare. Till besättningen
avdelades 70 man från alla
Norrlandskompanierna. Från Medelpad och norra
Hälsingland deltog 21 båtsmän. Fartygen avseglade
från Stockholm i maj 1759 och återkom först i
december 1760.
Denna sjökommendering till Medelhavsvattnen
måste ha varit en upplevelse för
norrlandsbåtsmännen.
Läs mer om Expeditionen till Medelhavet och jakten
på marockanska sjörövare.
Nyrekrytering av båtsmän underlättades genom en
föreskrift 1727. Om en rote fick vakans borde den
ersättas med lösdrivare (någon som saknade arbete
och fast bostad), om det fanns någon i den socken
där vakansen uppstått.
År 1733 återupptogs båtsmännens tjänstgöring på
handelsfartyg. Eftersom örlogsfartygen endast i
begränsad omfattning rustades under fredstid var
detta ett bra sätt för båtsmännen att få erfarenhet i
sjöväsendet. Var tionde man på varje kompanidel fick
årligen permitteras för att ta hyra på kofferdifartyg.
Det hände att framförallt ogifta män rymde under
dessa resor. Därför tillät man inte från 1748 att ogifta
båtsmän fick ta hyra på handelsfartygen så till vida
de inte deponerade 100 daler sm.
Under 1766 gjordes en ändring av
Stockholmseskaderns sammansättning. Ändringen
innebar att Första Norrlands båtsmanskompanis
första och andra del återfördes till örlogsflottan.
Härmed kom Medelpadsbåtsmännen att åter
tjänstgöra på örlogsfartygen och deras
tjänstgöringsort blev nu Karlskrona. Första
uppfordran till Karlskrona kom under 1767. Under
1770 återfördes även Norrlands andra kompanis
första del till örlogsflottan.
Källreferenser
1.
Facimil utgåva av "Statistiskt sammandrag af
svenska indelningsverket”, 2: bandet av C. Grill
från 1856, utgiven av Svenska
Släktforskningsförbundet 1988.
2.
Svenska knektar, indelta soldater, ryttare och
båtsmän i krig och fred av Lars Ericsson, 1997,
sid 61.
3.
Grafisk framställning utvisande de svenska
infanteriregementenas härstamning före
genomförandet av 1925 års härordning,
utarbetad av F. Wernstedt.
4.
Medelpads båtsmän av Lennart Nordin, 1967.
5.
Från Brunkeberg till Nordanvind, 500 år med
svenskt infanteri, Bertil Nelsson, 1993.
6.
Båtsmanshållet i Ångermanland och Medelpad
av Carl Hamnström, 1972
