Medelpad, Sundsvall, Ljustorp

Följande text är enbart en kort sammanställning av några viktiga händelser i Sundsvalls- och Medelpads historia och inte en komplett vetenskaplig avhandling. Händeslser som dock kan vara intressant att känna till för att få en bättre bild av våra förfäder i detta område. Foto intill är från Vängåvan, Sundsvall.

Medelpad

Beskattning "Gärder och hjälper år 1535" är den första skattelängden i Gustav Vasas strävan att lägga en fastare grund för beskattningen. För Medelpads del är denna av historisk betydelse när det gäller kännedom om Medelpad och dess allmoge. Den följdes 1540 av en ny beskattningsform, som var grundad på jordbrukets bärkraft. För Medelpad infördes måltalet, vilket angav ytvidden på ett stycke jord efter utsädet. Sedan gammalt hade hela landskapet i skatt till kronan fått avlämna en bestämd summa, som uppgick till omkring 300 mark. Efter 1540 kunde kronan ta ut betydligt större belopp från Medelpad, där skatteböndernas antal under senare delen av 1500-talet var omkring 750. Utöver denna grundskatt tillkom också extra pålagor i form av brudskatt, hjonelagspenningar och mycket annat. Lagmän och tolvmän var ålagda att anteckna varje gård, hur mycket jord den hade samt ägarna. Vid slutet av 1500-talet beräknades skatten i mantal satt jord. Älvsborgslösen var en pålaga som tungt belastade Medelpads bönder. Totalt skull Sverige 1571 betala 150.000 riksdaler. Det motsvarar 600.000 Kr, vilket i dagens penningvärde skulle motsvara 3 - 3 1/2 miljon Kr. Medelpads bidrag till Älvsborgslösen 1571 var dock blygsamma i förhållande till angränsande landskap. Medelpad hade en förhållandevis låg folkmängd vid denna tid. Av landskapet 17 socknar 1571 var det endast hälften som hade något att redovisa i form av penningar vilket var vad myndigheterna i första hand ville komma över. Vid taxeringen av lös egendom i form av silver uppvisade Ljustorps prästgäll (pastorat) något över en tredjedel av hela landskapets innehav. Ljustorp låg också bäst till i skattegruppen penningar som uppgick till 882 Mark (2/3 av landskapets hela taxerade summa). Antalet hästar och ston i landskapet var 652 (Jämför Ångermanland 2.315 och Hälsingland 2.538). Antalet kor var 3.526. I Medelpad uppgick de taxerade hushållen år 1571 till 758. Om varje hushåll bestod av 5 - 6 personer skulle Medelpad då haft en befolkning på cirka 5.300 personer.

Sundsvalls stad grundas

En av de många regleringarna av näringslivet i Sverige under Gustav II Adolfs regeringstid var grundandet av nya städer i Norrland. I det vidsträckta Norrland fanns vid denna tid förutom den gamla staden Gävle enbart Hudiksvall och Härnösand från 1580-talet. På våren 1620 var riksrådet Johan Skytte på uppdrag av kungen på resa efter Norrlandskusten för att undersöka var handelsplatser och nya städer lämpligast kunde anläggas. Redan den 23 augusti 1621 undertecknades de första provisoriska stadsprivilegierna. De stadfästes 1624 av Gustav II Adolf, som personligen avlagt ett besök i Medelpad och där sett platsen för staden och lyssnat till vad befolkningen hade att anföra i ärendet. Det var inte alltid som befolkningen var förtjust i att nya städer bildades eftersom de (främst hantverkare och handlande) tvingades att bosätta sig i de nya städerna. Ett starkt motstånd mot grundandet av en ny stad i Selånger väcktes från allmogen i de intilliggande socknarna inte minst från bönderna i Ljustorp och Njurunda som var starkt missnöjda. I stadsprivilegierna tillkändes staden rätten till fisket längs stora delar av Njurundakusten, bl a Brämön och Lörudden, vilket tvingade Njurundabönderna att fiska på andra platser. Detta gav upphov till många återkommande tvister mellan Njurunda och Sundsvall. Namnet Sundsvall: Norr om Selångersån låg Sunds by. Den nya staden byggdes på byföddas vall. Så det blev Sundsvall. Ett tiotal kronosmeder i Medelpad ålades att flytta till Sundsvall. De hade inkomst från smide för kronans räkning av bösspipor och gevärsgafflar. Gevärssmederna förflyttades sedermera till Söderhamn men denna första industri har givit Sundsvall sitt stadsvapen, två korslagda gevärsgafflar under en stormhatt. Platsen för den nya staden i Selånger visade sig vara illa vald för att kunna upprätthålla sjöförbindelserna, detta stod klart redan på 1630- talet. Genom landhöjningen blev Selångersfjärden - nuvarande Selångersån - uppgrundad och hindrade större fartyg att ta sig in till staden. Rikskanslern Oxenstierna gav 1646 ett uppdrag att undersöka möjligheterna att flytta staden närmare havsviken. 1650 var flyttningen i stort sett klar till det område som stenstaden har idag mellan kyrkan och hamnen. Då bodde enbart 40 borgare i staden. Under hela 1600-talet förblev Sundsvall en fiskeby. Det dröjde långt in på 1700-talet innan hantverk och handel fick någon betydelse för staden. År 1670 var 194 personer bosatta i staden. Den verkliga utvecklingen börjar först med exporten av stångjärn, vattensågat virke och bjälkar. Under 1700-talet börjar handel att dominera stadens näringsliv. Särskilt gynnsamma år var tiden för Karl XIIs krig. Krigsmakten behövde stora mängder järn till kanoner och trä till skeppsbyggandet. Med ångsågsindustrin kom den stora folkvandringen till ångsågarna i Sundsvalldistriktet. Det finns två händelser som i staden och landskapets historia som levat kvar i folkets minne. Det är ryssarnas härjningar 1721 och den förödande katastrof som uppstod i Indalsälven, då Ragundasjön 1796 efter en misslyckad utgrävning på några timmar tömdes på sitt vatten och Storforsen förvandlades till Döda fallet. Köpmannen Magnus Huss i Sundsvall hade åtagit att leda Ragundasjöns vatten förbi Gedungsen. Det ledde till en fruktansvärd katastrof, då vattenmassorna den 6 juni 1796 bröt igenom den utschaktade gruvåsen. Magnus Huss kallades efter detta Vild-Hussen. En annan katastrof drabbade Sundsvall måndagen den 25 juni 1888 då staden brann ned. Denna brand betraktas som den svåraste brand som drabbat någon svensk stad. Vädret den morgon branden inträffade vart mycket varmt och det blåste mycket hårt. Enligt diverse vittnesmål kan branden ha orsakats av gnistor från ångslupen Selånger och i den hårda blåsten kunde inte mycket göras för att hejda brandens omfattning. Det fanns enbart några stenhus i staden vid denna tid, resten var trähus. Bilden visar Sundsvall efter branden i juni 1888. Wikipedia. Branden lämnade 9.000 människor utan hem. När staden sen återuppbyggdes var man mycket angelägen att åtminstone bygga stadskärnan i sten. Och man byggde efter linjer som, som väckte uppseende över hela Sverige, och som i sig är ett stycke svensk arkitekturhistoria. De blomstrande sågverken hade gjort många sågverksägare mycket förmögna så många praktfulla hus byggdes i staden. Materialet om Sundsvall är bla annat hämtat från "Medelpad", Allhems förlag, Malmö, 1975, (sid 119 - 129) och "Den sista staden, En bok om Sundsvall", 1989 (sid 6). Bilden intill visar Sundsvall (1690–1710) ur Erik Dahlberghs verk Suecia antiqua et hodierna.

Ljustorp

Ljustorp ligger några mil norr om Sundsvall, Västernorrland i en vacker dalgång. Ljustorp omtalas 1314 som pastorat utan annex. Efter 1316 har emellertid Hässjö och Tynderö blivit dess annex. 1919 avskildes Hässjö och Tynderö till särskilt pastorat. Typiskt för Ljustorpsbygden är att bostads- och ekonomibyggnaderna förlagts långt upp på bergssluttningarna eller höjderna. Skogs- och jordbruket torde vara ungefär jämnspelta när det gäller sysselsättningsförhållanderna. Befolkningssiffror 1580 fanns i Ljustorps prästgäll (pastorat) som då innehöll även socknarna Hässjö och Tynderö, 58 bönder. Efter det nordiska sjuårskriget (1563-1570) som skördade många offer hade böndernas antal år 1571 minskat till 44. År 1601 var antalet skattebönder 42 och 1605 fanns det 64 personer mellan 16 och 64 år. Sedan ökar invånarantalet för att 1670 uppgå till 289 (inklusive soldater, båtsmän, utfattiga, utgamla och sytningsfolk men däremot ej barn). År 1758 hade Ljustorp inklusive Lögdö 926 invånare. Materialet om Ljustorp är bla annat hämtat från "Ljustorp förr och nu" av SPF Höstsol, 1989 (sid 81-82) samt "Sällsamheter i Medelpad" av Olle Wickström, 1982 (sid 45).

Ryssarnas härjningar våren 1721

År 1717 blev Sundsvall centrum för den Armfeltska upprustningen inför anfallet mot Trondheim. Karl XII hade kommit hem från Bender och planerade ett nytt fälttåg, nu mot Norge. Södra Sverige var allvarligt hotat. Genom att ta Norge skulle Danmark och dess allierade besegras. Sedan kungen stupat den 30 november 1718 vid Haldens fästning i Fredrikshall fick hären befallning att återvända till Sverige. På återtåget i den kallaste vintern i början av 1719 överraskades Armfellts här av en snöstorm. I skarpa kölden omkom över 2.000 man i denna karolinska armé. I den osäkerhet som uppstod vid maktskiftet efter Karl XII död gick den ryska skärgårdsflottan till anfall längs hela den svenska ostkusten. Mer än 10.000 människor blev hemlösa på grund av ryssarnas härjningar. Rykten hade länge cirkulerat att ryssarna skulle komma och bränna Sundsvall och all bebyggelse i dess omgivning. Allmogen i socknarna saknade vapen att försvara sig med och blev känslig för panikstämmningar, särskilt om vårarna, då isen bröt upp och en rysk flotta kunde väntas. Allmogen flydde inför dessa rykten om ryssarnas ankomst till närbelägna och skyddande skogar. I väntan på ryssarnas härjningar 1721 hade byfödda i Mellberg, Björkom och Lövberg (Ljustorps socken) förberett flyttning av djuren till sina fäbodar på Älgåsen som låg långt inne i skogen. Där hade man slagit i järnsinkor (öglor) i träden för att kunna binda fast djuren. Dess bättre vände ryssarna i Stavre och drog norrut mot Härnösand och på så sätt behövde byfödda aldrig genomföra flytten. Sinkorna fanns dock kvar i träden långt in på 1800-talet. På våren 1721 fick befolkningen i Sundsvalldistriktet kriget inpå knutarna. I mitten av maj hade en rysk eskader under befäl av Peter von Lacy siktas vid Ålands hav på väg norrut. Efter att ha bränt städerna Söderhamn och Hudiksvall fortsatte ryssarna till Medelpad och kom på morgonen den 25 maj till Galtströms bruk, där bebyggelsen brändes ner och masugnen förstördes. Eskadern seglade vidare till Sundsvall, dit den anlände vid middagstiden. Försvaret av staden hade överlämnats till major Johan Henrik von Fieandt (f. 1683) från Savolaks- och Nyslotts regemente. I sista stund hade han fått order från Gävle, som då var residentstad för det egentliga Norrland, att bege sig till Sundsvall och till dess försvar samla invånarna i staden och bönderna från de intilliggande socknarna. Omkring 150 man inställde sig från socknarna Selånger, Tuna och Attmar. Förutom ett 80-tal båtsmän från Första Norrlands båtsmanskompanis andra del under befäl av kommendör Herman Wibbling fanns Jämtlands regementes kavallerikompani (ca: 80 man) i Sundsvall under befäl av löjtnant Johan Lindstedt. I kavalleristyrkan från Jämtland ingick även kornetten Daniel von Nandelstedt. Båtsmän och kavallerister var de enda militärt utbildade som major von Fieandt hade att lita till vid försvaret av staden. Innan ryssarna anlände till Sundsvall hade man bränt upp magasinshusen samt sänkt två köpmansskepp samt ett större skepp lastat med järn och virke. Galärerna som båtsmännen hade fördes inåt Selångersfjärden men måste sättas i brand för att de inte skulle falla i ryssarnas händer. När det brände till på allvar och den avgörande drabbningen kom att stå vid Nävsta och Valla byar i Selånger, försvann större delen av allmogeuppbådet. I den allmänna förvirringen begav de sig hem för att bärga sin egendom. De greps av panik och försökt rädda vad som räddas kunde av hus och hem. Den ryska eskadern bestod av 33 galärer, 33 lodjor och 33 slupar med omkring 600 kosacker och 6.870 man infanteri. Major Fieandt hade inte något understöd av artilleri förutom några små pjäser som gav eld från gårdarna och båtarna i närheten. De jämtländska krigarna bjöd de mångdubbelt större fienden mycket hårt motstånd. Den svenska styrkan höll de landstigande ryssarna stången i en timmes tid vid västra Stadsbron vid Åkroken. Kavalleristerna försvarade sig väl och lyckades genom två motanfall hejda ryssarna. Svenskarna måste sedan retirera vidare via Selångersdalen till Nävsta och Valla byar i Selångers socken cirka åtta kilometer väster om Sundsvall, där man återigen satte sig till motvärn. När major Fieandt med sina små resurser hotades av att bli kringränd av de ryska kosackerna och det ryska infanteriet vid västra bron, beordrade han att man skulle dra sig tillbaka på vägen mot Jämtland och med 70 man inta stridsställning i skogen vid Holmbron. Detta skulle visa sig omöjligt då bönderna och båtsmännen flydde och lämnade de jämtländska kavalleristerna ensamma att tillsammans med Fieandt slåss mot den ryska övermakten, Genom två motanfall lyckades man hejda ryssarna, men fick efter att ryssarna fått förstärkning utkämpa en hopplös kamp mot övermakten. 22 jämtländska kavalerister blev nedsablade på landsvägen vid Valla. Omkring tio man lyckades hugga sig igenom ryssarnas linjer och fly. I striden sårades löjtnant Lindstedt dödligt och 22 ryttare stupade. Ytterligare 20 kavallerister dog senare av skadorna från drabbningen. Några bland befälet (inklusive löjtnant Lindstedt som dog ombord på de ryska skeppen) jämte 7 ryttare togs till fånga och fördes till S:t Petersburg. Efter omkring 10 månaders fångenskap fick de återvända till Jämtland, bland dem kornett Nandelstedt. Hur många båtsmän från Medelpads båtsmanshushåll som stupade finns inga uppgifter om. Cirka 40 man ur den ryska styrkan stupade i striden. Huvuddelen av Medelpads båtsmän fanns inkallade i Stockholm och tjänstgjorde vid Stockholms eskadern när ryssarna härjade vid norrlandskusten 1721. Major Fieandt överlevde sina svåra blessyrer och stupade senare vid Villmanstrand under hattarnas ryska krig 1741. Vid Widesbrons fäste vid Åkroken på Västermalm i Sundsvall återfinns ett minnesmärke över slaget vid Selånger 1721, med inskriptionen ”Johan Henrik Fieandt kämpade här mot härjande fiende den 25 maj 1721.” Det finns även en minnessten över de 22 stupade jämtländska kavalleristerna vid Selångers gamla kyrkoruin. Två dagar tidigare, den 23 maj, hade 9 jämtländska kavallerister råkat i strid med kosacker vid Högs kyrka i Hudiksvall. Två av de jämtländska kavalleristerna stupade samt 14 kosacker. Innan ryssarna lämnade området plundrades Sundsvall på vad de kunde komma åt. Mycket var redan satt i säkerhet och de mesta i form av proviant o.d. som ej hade fraktas bort brändes av stadsfödda när ryssarna siktades utanför staden. När ryssarna avseglade hade de satt staden i brand. Enbart kyrkan och klockstapeln klarade sig. Även Selånger och Sättna sattes i brand. Återuppbyggande av staden kom i gång redan samma sommar. Rikets ständer beviljade de utplånade Norrlandsständerna skattelättnader under ett visst antal år. Den nya staden liknade den gamla med trähus som uppfördes i en och i några fall i två våningar. Den 26 maj fortsatte ryssarna sin härjningar i Skön, Alnö och Timrå. Den 27 maj sökte ryssarna komma till Lögde bruk med lyckades inte då farleden var för grund. Däremot så härjades Hässjö. Nästa dag avbrändes Tynderö och Åvike bruk samt 10 angränsande byar. Enligt landshövdingens rapport till Kungl. Maj:t den 19 juni härjades i Medelpad förutom Sundsvall och Galtstöms bruk 18 hemman i Selånger, 4 i Sättna, 70 i Skön, 60 i Alnö, 42 i Timrå, 15 i Hässjö och 34 i Tynderö. Totalt 243 bondgårdar. Materialet om ryssarnas härjningar är bla annat hämtat från "Ljustorp förr och nu" av SPF Höstsol, 1989 (sid 81-82) samt "Medelpad", Allhems förlag, Malmö, 1975, (sid 129 - 130) och "Båtsmanshållet i Ångermanland och Medelpad" av Carl Hamnström, 1972, sid 153 - 155 .

Från båtsmanshåll till värnplikt

Efter Dackefejden beslöt Gustav Vasa att upprätta en armé, till vilken varje landskap i förhållande till folkmängden skulle ställa upp ett visst antal knektar. Gustav II Adolf föreskrev sedan att örlogsflottan skulle bemannas från en del kustområden. Från 1641 var Medelpads kustsocknar lagda under båtsmanshållet. Så småningom blev alla Medelpads socknar utom Tynderö överförda till sjöförsvaret. Båtsmanshållet avskaffades 1887. År 1687 bestod Ljustorp av sex rotar. Varje rote bestod av ett antal bönder som gemensamt underhöll en båtsman med matvaror samt ett båtsmanstorp med tillhörande jord. Under 1600-talet fanns i Jämtland ett dragonregemente med ett kavallerikompani. Dragonregemetet hade en del hemman i södra Ångermanland som svarade för regementets soldater. Kavallerikompaniet hade på motsvarande sätt hemman anslagna i Medelpad. Ännu på 1690- talet förekommer åtskilliga medelpaddingar och ångermanlänningar i dessa två regementen. Huvudbördan för de två Västernorrlänska landskapen var dock att sätta upp båtsmän till två båtsmanskompanier. Medelpad tillhörde Norrlands 1. båtsmanskompani och Ångermanland Norrlands 2. båtsmanskompani. Källa: Svenska knektar, indelta soldater, ryttare och båtsmän i krig och fred av Lars Ericsson, 1997, sid 61. Läs mer om båtsmanshållet i Medelpad och Ångermanland.

Sågverksepoken

I skiftesreformerna skiftades även skogen som kom att tillhöra respektive bonde. Tidigare ägdes skogen och utmarken gemensamt av bönderna i byn . Sågverksägarna i Norrland var intresserade av böndernas nya skogar. De norrländska bönderna ägde ofta mycket stora skogsområden, som de fått när kronan skulle dra gränsen mellan kronoskog och bondeskog. Det var egentligen bara sågverksägarna som förstod hur mycket skogen var värd. De köpte skog mycket billigt av bönderna. Det går många historier om hur bönder praktiskt taget lurades att sälja för struntsummor. Ändå tyckte bönderna att de gjorde en bra affär. Sågverksägarna passade också på att köpa upp järnbruk och hyttor som lades ned under 1800- talet. Till bruken hörde ofta stora skogar där man hade gjort träkol tidigare. Skogen blev värdefull i mitten av 1800-talet när man började bygga de första ångsågarna vid norrlandskusten och exportera trä till bl a England. När man lärde sig göra papper av trä (sulfit- och sulfatmetoderna) i slutet av 1800-talet blev skogen än mer värdefull. Då fick man också användning för granarna, vid sågverken använde man tall. Den första ångsågen i Sverige anlades 1849 i Tunadal, utanför Sundsvall. Tidigare drevs alla sågar med vattenkraft. Med ångsågarna effektiviserades sågverksindustrin betydligt. Man var inte längre beroende av den fast vattenkraften för lokaliseringen utan kunde anlägga sågarna där det var lämpligast ur alla synpunkter. Bilden visar flottning till sågverken på Alnön utanför Sundsvall 1908. Wikipedia. Skogsindustrin behövde många arbetare. De högg träden för hand och transporterade timmerstockarna med häst till älvarna. Där flottade de timret ned till kusten. I skogslänen kombinerade ofta torpare och bönder jordbruket med skogsarbete på vintern. Även på sågverken behövdes många arbetare för att sortera och såga virket och sedermera lasta det på båtar. Det mycket stora behovet av arbetskraft gjorde att folk kom från hela landet för att få arbete på sågverken. Västernorrlands läns befolkning ökade under en 40-års period från ca: 100.000 invånare år 1850 till 200.000 år 1890. Med sågverksindustrins blomstring byggdes många ståtliga gårdar i Sundsvallsdistriket, ägda av sågverksägarna, träpatronerna. År 1870 bestod över 40% av Sveriges export av trävaror. Sundsvall växte snabbt som ett nybyggarsamhälle i guldrushens Klondyke. Materialet om sågverksepoken är bla annat hämtat från "Nyfiken på Sverige", Utbildningsradion (sid 4) samt "Ådalen, industrihistorisk inventering", del 3, 1980, (sid 20 - 21). Överst på sidan

Relaterade länkar

• Armsjömordet 1849, Njurunda • Häxprocessen i Njurunda 1642