Det yngre båtsmanshållet -

uppfordran av Norrlands båtsmän

från 1687

Norrlands båtsmän och Gustavianska tiden

1771 - 1792

Efter Gustav III:s statskupp 1772 fanns risk för att Ryssland och Danmark skulle ingripa för att återställa till det tidigare regeringsskicket. Stora åtgärder vidtogs för att möta ett sådant anfall. Skärgårdsflottan rustades upp och örlogsflottan förstärktes. Som skydd för den svenska handeln kryssade svenska flotteskadrar i Nordsjön och Östersjön åren 1779, 1780, 1794 och 1800. Dessutom disponerades flottan för konvojtjänst samt för expeditioner till Medelhavet. Under dessa tjänstgöringar fick båtsmännen nyttiga övningar under krigsmässiga förhållanden. Fred rådde fram till den 29 juni 1788 då Sverige anföll Ryssland. Planen var att arméns huvudstyrka skulle från Helsingfors anfalla Petersburg och med örlogsflottan slå ut de ryska flottenheter som fanns i Finska viken. Svenska eskadern i Arméns flotta klargjordes och överfördes till Finland där den förenade sig med den Finska eskadern vid Sveaborg. Den svenska örlogsflottan lyckades inte ta herraväldet över Finska viken. Ett oavgjort sjöslag utkämpade vid Hogland den 17 juli. För armén del omintetgjordes alla offensiva företag med Anjalförbundet. Under hösten kunde örlogsflottan återföras till Karlskrona. Besättningarna hade svårt härjats av sjukdomar. Den Svenska skärgårdseskadern återfördes till Stockholm. I juni 1789 anföll ryssarna. Av arméstridskrafterna utfördes endast resultatlösa gränsstrider. På grund av den stormiga riksdagen 1789 blev krigsförberedelserna eftersatta och örlogsflottan kunde utlöpa först i juli. Inte heller detta år kunde örlogsflottan inta herraväldet i Finska viken. Ett oavgjort sjöslag utkämpades vid Ölands södra udde. Besättningarna led även detta år svårt av skeppssjukan. Skärgårdsflottan hindrades i sina operationer av ryska örlogsfartyg som alltjämt kunde uppträda i finska vatten. Den Svenska eskadern kunde först i oktober föras till Helsingfors. Den 24 augusti 1789 utkämpade den Finska eskadern ett oavgjort slag med den ryska skärgårdsflottan utanför Fredrikshamn, det första slaget vid Svensksund. Ett avgörande till sjöss var nödvändigt. Efter grundliga förberedelser löpte de båda flottorna ut tidigt på våren 1790. Avsikten var att skärgårdsflottan och örlogsflottan tillsammans skulle söka upp och slå ut de ryska sjöstridskrafterna. Man trängde djup in i Finska viken och blev på grund av vindförhållandena tvungen att ankra upp i Viborgska viken. Här blev man kvar i en månad innan vindriktningen ändrade och under denna tid kunde ryssarna stänga till utloppet. Svenskarna kunde dock bryta sig ut den 3 juli 1790, det Viborgska gatloppet. Örlogsflottan seglade därefter till Helsingfors för reparation. Skärgårdsflottan, som mer eller mindre klarade sig helskinnad ur gatloppet, seglade till Svensksund där den vann en lysande seger över den ryska skärgårdsflottan den 7 juli - sjöslaget vid Svensksund. Efter detta slöts fred med Ryssland den 14 augusti 1790 i Värälä. Bilden till höger visar galären Calmar. Redan 1776 och 1770 överfördes större delen av de norrländska båtsmanskompanierna från skärgårdsflottan till örlogsflottan. Efter protester från de norrländska rotarna om att det var för långt till Karlskrona vid uppfordran samt då den Svenska eskadern behövde förstärkning togs ett beslut vid 1772 års riksdag om att återföra de norrländska kompanierna till Arméns flotta. Under 1777 kom första kompaniets första del att åter tillhöra örlogsflottan men redan nästa år var de åter tillbaka till Svenska eskadern i Stockholm. Vidare kom direktiv 1772 att alla vakanser åter skulle tillsättas i båtsmanshållet. Under krigsåren tjänstgjorde norrlandsbåtsmännen till sjöss och deltog i sjöstrider i större omfattning än vid något tidigare krigstillfälle. Även fördubblingsbåtsmännen var uppfordrade. Huvuddelen av båtsmännen som följde den Svenska eskadern till Helsingfors 1788 fick under vinter återvända till sina hemorter. Vägen från Helsingfors togs i november över Vasa och på isen över Kvarken. Under tiden i Helsingfors hade en del av norrlandsbåtsmännen ingått i örlogsflottans besättningar. De avmönstrades i Karlskrona i december. Även våren 1789 uppfordrades både ordinarie- och fördubblingsbåtsmännen (även från städerna). Marschen tillbaka togs även den över isen vid Kvarken. Förflyttningen gjordes med marche forcée (snabb förflyttning). Framme i Helsingfors mönstrade de på den Svenska eskadern. Från de olika kompanidelarna fördelades manskapet i maj 1789 enligt följande:

Antalet båtsmän har minskat betydligt i jämförelse med maj 1789. Hela 283 man har stupat, dött eller tillfångatagits. Antalet sjuka är nu 225 mot 58 året innan. Landshövdingarna i Härnösand och Gävle att uppmanades att snarast uppbåda alla hemmavarande, förut sjuka och nyrekryterade. Örlogsflottans och skärgårdseskadrarnas insatser under 1790 blev avgörande för kriget. Efter fredsslutet återställdes båtsmanshållet till samma storlek som innan kriget. Alla fördubblingsbåtsmän avmönstrades. Av ordinarie båtsmän vakanssattes 25% mot vakansavgift. Städernas båtsmän vakanssattes åter mot avgift.

Norrlands båtsmän perioden 1792 - 1814

Efter Gustav III:s tid följde en tid av stagnation för flottenheterna. För skärgårdsflottan blev följderna inte så stora. Örlogsflottan däremot var i behov av upprustning, bland annat behövdes nya fartyg. Gustav IV Adolf hade 1805 förbundit sig att delta i kriget mot Napoleon genom att föra över trupper till svenska Pommern. Trupperna blev kvar i Pommern till 1807 då armén återtransporterades. I februari 1808 bröt Ryssland freden med Sverige och Danmark förklarade samtidigt Sverige krig. Svenska flottenheter skyddade Sverige tillsammans med engelska flottenheter för anfall från Danmark. Arméstridskrafterna i Finland tvingades att retirera till Uleåborg. Den 3 maj 1808 gav sig Sveaborg vilket fick till följd att att hela den därvarande Finska skärgårdseskadern förlorades. Örlogsflottan samlades i juni 1808 vid Hangöudd för att förhindra ryska fartyg att tränga in i Åbo skärgård. De ryska flottan drevs tillbaka till Baltischport där den blockerades. I september återvände örlogsflottan till Sverige. Den Svenska skärgårdseskadern lyckades inte ta herraväldet i Åbo skärgård men kunde täcka flera landstigningsförsök i Finland samt hindra ryska anfall mot Åland. I slutet av oktober beordrades eskadern till Stockholm. Hemresan blev mycket prövande på grund av köld och sjukdomar och tog en hel månad. Genom kapitulationen den 19 november överlämnades Finland till ryssarna. Resten av den finska armén retirerade in i Sverige. Under sommaren 1809 behärskades Östersjön av de förenade svenska och engelska flottorna och kunde avvärja varje hot mot de svenska kusterna. Åland intogs dock av ryssarna. Ryssarna lyckades även tränga in i Västerbotten. Den Svenska eskadern beordrades till vakthållning i Stockholms norra skärgård för att hindra invasion från Åland till Roslagen. I och med detta hindrades ryssarna från att bränna kusttrakterna som de gjort 1719. Delar av örlogsflottan och skärgårdsflottan användes under sommaren för att transportera den norra armén som befann sig i Härnösand till Västerbotten för att avskära ryssarnas förbindelser norrut. Detta bidrog till att ryssarna lämnade södra Västerbotten men något avgörande kom inte till stånd. De svenska trupperna återskeppades och sjöstridskrafterna återvände till Stockholm och Karlskrona. Fred med Ryssland slöts den 6 januari 1810. Förutom kriget med Ryssland rådde även krigsillstånd med Danmark och Frankrike. Vid årsskiftet 1809/10 fick Sverige även fred med dessa länder. I fredsvillkoren med Frankrike måste Sverige anta kontinentalsystemet vilket innebar att engelska fartyg och handelsvaror utestängdes. Detta ledde till att Sverige kom i krig med England. Detta krig blev enbart ett skenkrig då Sverige endast i ringa omfattning anslöt sig till kontinentalsystemet. Napoleon accepterade inte Sveriges hållning till detta och anföll på nyåret 1812 svenska Pommern. I början av 1813 ingick Sverige i det förbund som bildades mot Napoleon. Sverige förband sig att delta med trupper och i samband med detta slöts fred med England. Svenska trupper fördes över till norra Tyskland och deltog i några mindre drabbningar. Trupperna sparades för att anfalla Danmark och därmed ta Norge från Danmark. I och med freden i Kiel i januari 1814 kom nu Norge att tillhöra Sverige. Under denna period hade Sverige ett betryggande herravälde till sjöss. År 1813 fick flottan i uppdrag att transportera 30.000 soldater till Pommern och under 1814 åter transportera hem dem igen. Då norrmännen motsatte motsatte sig föreningen med Sverige drogs delar av de svenska sjöstridskrafterna samman till Strömstad vilket medverkade till att betvinga norrmännen.

Norrlands båtsmän perioden från 1814 och

fram till 1887 då båtsmanshållet avvecklades

Under början av denna period organiserades förstärkningsmanskapet och därefter beväringsmanskapet. Allmogen erhöll därmed en betydlig lättnad då rotehållarna befriades från att hålla fördubblingsbåtsmän. En extra rotering kom till stånd 1811. Under denna period fram till båtsmanshållets avveckling ändrades inte de ordinarie båtmännens antal, vare sig totalt eller för var socken i Medelpad och Ångermanland. Den extra roteringen från 1811 ändrades till viss del 1817. En ny extra rotering genomfördes 1823. I denna extra rotering ingick endast privilegierad jord som var fri från ordinarie rotering. I Västernorrland bildades 18 rotar på detta sätt. Det sattes främst upp från prästgårdsjordar. Dessa rotar var enbart ålagda att sätta upp och utrusta manskap efter samma grunder som gällde för den ordinarie roteringen. De slapp även att under fredstid erlägga avgift för befrielsen att anskaffa båtsmän. I krigstid hade dessa rotehållare rätt att om de så önskade prestera en häst i stället för en utrustad båtsman. Dessa hästar skulle i krigstid tillföras armén. I Västernorrland valde 12 av de 18 rotarna att prestera hästar. År 1825 genomfördes även en ny ordinarie rotering av icke privilegierad oroterad krono- och skattejord. Denna rotering omfattade samma typ av jord som år 1811. Anledningen till dessa nya ordinarie roteringar var att det i början av 1800-talet fanns en hel del nyupptagen jord som inte var roterad. I denna nya rotering kom även häradshövdinge-, länsmans- och fjärdingsmansboställen samt posthemman att ingå i roteringen. Tynderö socken i Medelpad var som tidigare befriad från rotering. De nya rotarna var i fredstid vakanta mot erläggande av vakansavgift. I Västernorrland bildades 52 hela nya rotar med denna nya rotering. 1811-års rotering medförde 68 nya rotar men reducerades senare till 12. Totalt tillfördes 64 nya rotar i dessa två ordinarie roteringar. Städernas båtsmansrotar vakanssattes år 1792 på 25 år. Vid 1815 års riksdag begärde borgarståndet att dessa rotar skulle få vara vakanssatta även i framtiden. Rätten att hålla dessa rotar förlängdes med 10 år dock med högre vakansavgift. Sundsvall och Härnösand ingick kontrakt i september 1818 om att betala vakansavgift enligt de nya förutsättningarna. År 1824 erhöll städerna tillstånd att tillvidare få hålla sina rotar vakanssatta. Nya vakansavgifter för städerna fastställdes 1839. Sundsvall skulle nu erlägga vakansavgift för 6 1/4 och Härnösand 4 3/4:s båtsmän. I början av perioden tog man även ut ett sjöbeväringsmanskap som skulle utgöra en reserv för flottan. En utbildning planerades 1819 vid Stockholms örlogsstation under 14 dagar i september. Någon utbildning kom inte till stånd detta år. I ett nytt direktiv 1822 bestämdes att sjöbeväringen skulle utbildas under 12 dagar med vapenövningar inom varje län. Även denne gång inställdes övningarna. Från 1823 skulle sjöbeväringarna övas tillsammans med arméns beväringsmanskap. I Västernorrland kom inte någon utbildning tillstånd under 1823 - 1826. Därefter utbildades enbart arméns beväringsmanskap av officerare från Jämtlands fältjägarregemente. Från 1837 vapenövades alla värnpliktsskyldiga ungdomar i Västernorrland. Denna utbildning övertogs 1855 av den nyuppsatta Vester- Norrlands beväringsbataljon. För båtsmanshållet del bodde inte kompanicheferna inom kompaniområdet som fallet var för knekthållet. I stället fanns de på örlogsstationerna. För att upprätthålla ordning och disciplin bland båtsmännen på hemorten bestämdes 1816 att en officer skulle bo och vistas inom respektive båtsmanskompani. Officerarna hade också till uppgift att tillse att båtsmännen erhöll sina laglig rättigheter. Till sin hjälp hade han sjökorpraler. Dessa utsåg kompanichefen bland båtsmän som gjort sig kända för pålitlighet och nyktert leverne. Manskapet indelades i korpralskap som bestod av 25 man och vars rotar låg intill varandra. I Medelpad utsågs 6 sjökorpraler och i Ångermanland 7 st. Som distinktionstecken bar de en sexuddig silverstjärna mitt fram på hatten. De fick också högre avlöning under tjänstgöring vid station eller till sjöss om två skilling. Under uppfordring befriades de från släparbete i land. Det föreskrevs vidare att kompanichefen skulle infinna sig till gudstjänst än i den ena, än i den andra av de kyrkor som fanns inom kompaniet för att vaka över båtsmännen. Båtsmanshållet indelades 1819 i fem distrikt i stället för som från 1762 i fördelningar. Den femte distriktet utgjordes av Stockholms stads kompani, Norra Roslags första och andra delar samt de fyra delarna från Norrlands kompani. År 1873 ändrades denna indelning till enbart fyra distrikt, Norra, Södra, Östra och Västra. År 1874 ändrades även benämningen på Norrlandskompaniets delar till: • Första Norrlands båtsmanskompani (tidigare Första Norrlands båtsmanskompanis 1:a del) • Andra Norrlands båtsmanskompani (tidigare Första Norrlands båtsmanskompanis 2:a del) • Tredje Norrlands båtsmanskompani (tidigare Andra Norrlands båtsmanskompanis 1:a del) • Fjärde Norrlands båtsmanskompani (tidigare Andra Norrlands båtsmanskompanis 2:a del) Redan 1875 ändrades namnen igen till: • Norrlands första båtsmanskompani • Norrlands andra båtsmanskompani (i vilket Medelpad ingick) • Norrlands tredje båtsmanskompani (Södra Ångermanland) • Norrlands fjärde båtsmanskompani (Norra Ångermanland) År 1878 bestod Stockholms örlogsstation av de fyra Norrlandskompanierna, de fyra Roslagskompanierna samt av de två Södermanlandskompanierna samt av Bohus- och Västgötalands kompanier. Bohus första kompani överfördes senare till Karlskrona station. Antagandet av en ny värnpliktslag 1885 var början till indelningsverkets successiva avveckling och övergång till en försvarsorganisation av stam och beväring. Allt eftersom sjökrigsmaterielen utvecklades med nytt sjöartilleri, ångdrift etc. ställdes nya krav på bemanningen av fartygen. Båtsmännen ansågs inte kunna uppfylla dessa nya fordringar. Efter många utredningar beslöts år 1887 att hela båtsmanshållet skulle sättas på vakans. Beslutet innebar att rothållarna fick erlägga vakansavgift allt eftersom rotarna vakanssattes. Nedan finns information om de regementen som varit stationerade i Västernorrland:

Västernorrlands

infanteriregemente, I21

Västernorrlands infanteriregemente, I21, i Sollefteå bildades 1853 under namnet Västernorrlands beväringsbataljon. Denna beväring hade tidigare utbildats vid Jämtlands fältjägarregemente. 1887 ändrades namnet till Västernorrlands bataljon. 1893 bildades slutligen regementet Västernorrlands infanteriregemente. Regementets nummer var I29 fram till 1902. Mellan 1902 och 1928 var numret I28 och därefter I21. Regementets övningsplats var fram till 1898 Sånga mo och därefter ett läger i Sollefteå till kasernerna stod klara 1911 då regementet flyttade in. Regementet lades ned år 2000.

Sundsvalls luftvärnsregemente,

LV5

I oktober 1940 placerades en beredskapsdivision ur A10 för luftförsvaret av Sundsvall. 1941 organiseras den om som Sundsvalls luftvärnsdivision. I oktober 1942 Sundsvalls luftvärnskår. I juli 1974 omvandlas kåren till Sundsvalls luftvärnsregemente. Regementet drogs in i juli 1982.

Härnösands

kustartilleriregemente, KA5

Kustartilleriet (KA) var ett tidigare vapenslag inom Marinen och erhöll en fast organisation år 1902. Med försvarsbeslutet 2000 avvecklades kustartilleriet helt, vilket skedde den 30 juni 2000. Den 1 juli 2000 bildades istället Amfibiekåren. Härnösands kustartilleridetachment bildades 1943 och 1945 bildades Härnösands kustartilleriförsvar (KA5H). År 1945 bildades Härnösands kustartillerikår, KA5. Kåren blev Härnösands kustartilleriregemente 1975. Regementet lades ned år 1998.

Källreferenser

1. Facimil utgåva av "Statistiskt sammandrag af svenska indelningsverket”, 2: bandet av C. Grill från 1856, utgiven av Svenska Släktforskningsförbundet 1988. 2. Svenska knektar, indelta soldater, ryttare och båtsmän i krig och fred av Lars Ericsson, 1997, sid 61. 3. Grafisk framställning utvisande de svenska infanteriregementenas härstamning före genomförandet av 1925 års härordning, utarbetad av F. Wernstedt. 4. Medelpads båtsmän av Lennart Nordin, 1967. 5. Från Brunkeberg till Nordanvind, 500 år med svenskt infanteri, Bertil Nelsson, 1993. 6. Båtsmanshållet i Ångermanland och Medelpad av Carl Hamnström, 1972

Relaterade länkar

• Indelningsverket • Båtsmanshållet • Båtsmän i Medelpad år 1850 • Båtsmansnamn i Medelpad • Båtsmanstorpens placering i Medelpad • Fartyg som byggts vid örlogsvarvet i Medelpad • Örlogsflottan • Skärgårdsflottan • Svenska krig • Kapare i kronans tjänst • Jakten på marockokanska sjörövare • Uniformer vid den svenska armén • Båtsmanshållen i Medelpad & Ångermanland (Olof Strömberg) Överst på sidan