Svensk-norska unionen 1814 -

1905

Bakgrund

Fram till 1809 bestod Sverige av fyra landsdelar (alla med ett namn som slutar på ”land”), från söder: Götaland, Svealand, Norrland samt vår östra landsdel Finland. Sverige förlorade landsdelen Finland i kriget med Ryssland 1808 – 1809. Kronprins Karl Johan av Sverige, en fd, fransk general, blev Sveriges kronprins 1810 och förhoppningarna var nu att Sverige, under hans ledning, skulle ta tillbaka Finland från Ryssland. Men Karl Johan ansåg att det bästa för Sverige var att ha en fredlig relation med grannen i öst, Ryssland. I stället sneglade han på danska Norge. Genom Kalmarunionen tillhörde Norge Danmark och Danmark stod på Frankrikes sida under Napoleonkrigen. Karl Johan ledde den allierade Nordarmén i kriget mot Napoleon och i krigets slutskede ledde han ett anfall mot Danmark som besegrades. Detta ledde till att Danmark fick avträda hela Norge till Sverige vid freden i Kiel 1814.

Kalmarunionen

Kalmarunionen var en skandinavisk union mellan kungarikena Danmark, Norge och Sverige som bildades 1397. Unionen grundades vid ett möte på Kalmar slott 1397, där adeln från de tre länderna samlades för att kröna Erik av Pommern till kung över de tre länderna (med danska drottning Margareta som inledande samregent). Från mötet finns det så kallade unionsbrevet bevarat. Unionen var Europas största land till ytan. Förutom Danmark, Norge och Sverige innefattade unionen även områden som Finland, Island, Grönland, Färöarna, Orkneyöarna och Shetlandsöarna. Bilden till höger visar Kalmarunionens flagga. Bild: Wikipedia. Unionen var en politisk och ekonomisk nödvändighet för att begränsa den tyska expansionen mot norr under 1300-talet som utgjordes av Hansan, Tyska orden och nordtyska furstendömen. Kalmarunionen var med andra ord en skandinavisk union som styrdes från Köpenhamn. För Sveriges del varade unionen till den 6 juni 1523 då Gustav Eriksson Vasa kröntes till kung av Sverige. Efter att Sverige lämnat unionen förblev Danmark och Norge i union fram till 1814, men med betydande ändringar i formerna för unionen år 1536. I efterdyningarna av grevefejden i Danmark valdes Kristian III till dansk kung i oktober 1536. I sin konungaförsäkran lovade Kristian att Norge inte längre skulle vara ett oavhängigt rike utan en del av Danmark och att det norska riksrådet skulle avskaffas. De norska länen var sedan tidigare förlänade till danska adelsmän. Norge blev härmed nedgraderad från ett självständigt rike till ett kronland. Upplösningen av unionen för Sveriges del föregicks av Stockholms blodbad i november 1520, direkt efter Kristian II kröning till svensk kung. Vid Stockholms blodbad avrättades mellan 7 och 9 november cirka 50 till 60 huvudmän i den svenska högadeln av danske kungen Kristian II. Alla hade först inbjudits till Stockholms slott för en krönings- och försoningsfest av den danske kungen, men istället blev de halshuggna. Avrättningarna skedde på Stortorget utanför Stockholms slott. Efter blodbadet blev den danske kung Kristian benämnd som Kristian Tyrann i Sverige. Efter Stockholms blodbad startade Gustav Eriksson Vasa (vars far, Erik Johansson, avrättades under blodbadet) år 1521ett uppror mot Kristian II, vilket blev början på Befrielsekriget. Gustav Eriksson bildade en allians med Lübeck och erövrade framgångsrikt större delen av Sverige. Gustav Eriksson Vasa valdes till Sveriges kung den 6 juni 1523 av Riksdagen i Strängnäs, vilket effektivt avslutade Kalmarunionen. Stockholm intogs sen den 17 juni, och på midsommardagen den 24 juni 1523 kunde den nyvalde kung Gustav hålla sitt intåg i huvudstaden. Nedan visas en karta över Kalmarunionens territoriella utbredning 1397. Bild: Wikipedia.

Napoleonkrigen

Napoleonkrigen var en serie krig i Europa som varade från 1803 till 1815 mellan Napoleons franska kejsardöme och olika koalitioner. Napoleons arméer erövrade stora delar av Europa, men hans makt kollapsade efter Frankrikes katastrofala invasion av Ryssland 1812 och slaget vid Leipzig 1813. År 1805 hade Danmark Europas femte största flotta. Om Frankrike hade lyckats att få tillgång till den danska flottan skulle den franska flottstyrkan i förhållande till den brittiska ha ökat från 32 % till 59 % av engelsmännens tonnage. För den brittiska regeringen var det av stor strategisk betydelse att behålla sitt övertag till havs, på motsvarande sätt som Napoleon hade på det europeiska fastlandet. För att undvika att den danska flottan hamnade i franska händer skickade Storbritannien den 26 juli 1807 en större flottstyrka mot Köpenhamn för att övertala danskarna att ingå förbund med Storbritannien eller överlämna sin flotta i pant till britterna tills kriget var slut. Vid den här tidpunkten var dock de flesta skeppen i den danska flottan inte satta i krigsdugligt skick utan låg obrukbara vid flottbasen. Den danske kronprinsen Fredrik avvisade alla möjligheter till förhandlingar med britterna genom att lämna Köpenhamn. Den 16 augusti 1807 gjorde britterna en landstigning vid Vedbæk norr om Köpenhamn. Samtidigt landsteg en annan brittisk styrka vid Kögebukten söder om staden. Köpenhamn hotades nu i en halvcirkel från norr till söder samt från den brittiska flottan i Öresund. Britterna påbörjade ett artilleribombardemang mot Köpenhamn på kvällen den 2 september. En femtedel av Köpenhamns byggnader brann ner eller skadades svårt. Den 6 september 1807 undertecknades den danska kapitulationen. I slutet av oktober avseglade britterna norrut genom Öresund med den beslagtagna danska flottan som krigsbyte och egendom. I och med att Danmark därmed förlorade sin flotta försvann förutsättningarna att beskydda sin sjöhandel och hävda sitt territorium till havs. En annan följd av det brittiska angreppet var att Danmark tvingades lämna neutraliteten och genom att förklara Storbritannien krig valde danskarna därmed att ställa sig på Frankrikes sida. Men med Napoleons kapitulation längre fram så ledde detta till att Danmark tvingades överlämna Norge till Sverige vid freden i Kiel 1814. Sveriges kronprins Karl Johan, ursprungligen den franske generalen Jean Baptiste Bernadotte, blev kronprins av Sverige 1810 och Sveriges konung som Karl XIV Johan år 1818. Bilden till höger visar Sveriges kronprins Karl Johan år 1811 i svensk generalsuniform. Målning av François Gérard (1770–1837). Bild: Wikipedia. Under Napoleonkrigen utgjordes den allierade Nordarmén av Sverige, Ryssland och Preussen och stod under ledning av kronprins Karl Johan. Nordarmén bestod av 130.000 soldater varav cirka 30.000 svenska soldater. I december 1813 besegrades Danmark, som stod på Frankrikes sida i kriget, av svenska trupper ut Nordarmén vilket sen ledde till att Danmark fick avträda hela Norge till Sverige. Slaget vid Bornhöft stod den 7 december 1813 utanför den lilla orten Bornhöft i nuvarande Schleswig-Holstein, norra Tyskland. Det var ett slag mellan svenskt kavalleri och danska trupper. De svenska trupperna var förstärkta med mindre styrkor polskt kavalleri och tyskt infanteri. Kronprins Karl Johan avdelade en del av nordarmén, bland annat Mörnerska husarregementet under befäl av chefen för det svenska kavalleriet, Anders Fredrik Skjöldebrand, för att förfölja den retirerande danska armén. Det svenska kavalleriet ville inte veta av någon utmanövrering utan bestämde sig för att bryta mot givna order och rida rätt på den danska styrkan. Det svenska anfallet lyckades bryta igenom den danska försvarslinjen. Danskarnas förluster i drabbningen uppgick till 11 döda och 45 sårade, svenskarnas till 10 döda och 30 sårade ryttare. De svenska trupperna nådde Kiel den 9 december 1813. Den danske kungen meddelade då att han var redo att inleda fredsförhandlingar och freden i Kiel slöts den 15 januari 1814. Det dansk-norska riket sprängdes och Norge avträddes till Sverige. Fredsfördragets viktigaste del innebar att Danmark skulle överlämna Norge till Sverige. Som kompensation erhöll Danmark i stället svenska Pommern och ön Rügen, båda i Nordtyskland. Sverige hade förlorat sin östra landsdel Finland till Ryssland 1809 men fick 1814 Norge ifrån Danmark i stället. Danmark kom dock inte att få behålla svenska Pommern och Rügen som kompensation då dessa områden tillföll Preussen i Wienkongressen som hölls efter Napoleonkrigen mellan september1814 och juni 1815.

Svensk-norska unionen

Danmark tvingades avstå Norge till Sverige genom freden i Kiel den 15 januari 1814. Norge var inte inbjuden till fredsförhandlingarna i Kiel och den norska reaktionen på Kielfreden var djupt negativ. Det norska motståndet mot Kiel-föredraget ledde till en norsk självständighetsförklaring och antagande av en norsk grundlag, grundlagen i Eidsvoll, den 17 maj 1814. Ur ett svenskt perspektiv innebar detta att man var tvungen att kuva Norge med våld, såvida man inte ville avstå från Kielfredens vinster. Men, att avstå Norge var inget alternativ för kronprins Karl Johan varför en invasion av Norge planlades. Karl Johan såg till att man hade Rysslands, Storbritanniens och Preussens aktiva stöd för detta, vidare Österrikes passiva acceptans och Frankrikes påtvingade godkännande.

Fälttåget mot Norge 1814

Den 26 juli 1814 avseglade den svenska flottan, både örlogsflottan och skärgårdsflottan, mot Norge och kriget var därmed ett faktum. Den krigsvana svenska huvudarméns på cirka 45.000 soldater gick i gryningen den 30 juli in i Norge med Fredrikstens fästning som ett första mål. I Värmland samt Jämtland, stod ytterligare 5.000 svenska soldater redo. De 25.000-30.000 soldater som Norge kunde ställa upp saknade mer eller mindre militär utbildning och var illa utrustade då medel till krig saknades. Det norska befälet i allmänhet saknade den erfarenhet av den moderna krigskonsten som den svenska officerskåren under det senaste årtiondet förvärvat sig genom de många krigen Sverige varit inblandade i. Den svenska huvudstyrkan anföll från havet och ockuperade öarna Hvaler. Därefter intog de staden Fredrikstad och belägrade Fredrikstens fästning utanför Halden. Samtidigt gick en mindre styrka in i Norge från Värmland. Svenskarna ryckte därefter fram mot den norska huvudstaden Kristiania. Vid Langnes skans hade norrmännen upprättat en försvarslinje. Svenskarna försökte gå runt norrmännens försvarslinje, och sista striden ägde rum vid Kjølbergs bro 14 augusti 1814 där svenskarna segrade. Den 4 augusti 1814 hissade Fredrikstads försvarare en vit flagga på fästningsvallen. Tidigt den 5 augusti hölls en ceremoni på flaggskeppet Galathé. Medan förhandlingarna pågick fortsatte kriget men med låg intensitet. Vid åtta-tiden på kvällen den 14 augusti 1814 skrev de norska förhandlarna under konventionen i Moss. Avtalet ingicks mellan kronprins Karl Johan, på den svenska kungens vägnar, och det norska Stortinget. Under veckorna efter vapenvilan fortsatte förhandlingarna om hur Eidsvolls författningen skulle anpassas till unionslösningen, dvs en revidering av den norska grundlagen för att möjliggöra en personalunion med Sverige. Karl Johan behöll stora styrkor i Norge så länge förhandlingarna pågick. Därmed övergick kriget i en svensk ockupation av Östfold.

Konventionen i Moss

Konventionen i Moss innebar att danske kung Kristian Fredrik avsade sig den norska tronen och att Norge ingick i en personalunion med Sverige. Sveriges kung Karl XIII blev gemensam kung över både Sverige och Norge, i Norge under namnet Karl II. En personalunion är en union mellan två eller flera stater med gemensam statschef, i detta fall således Sveriges konung. Sverige accepterade Eidsvollgrundlagen och Norge fick ha ett eget parlament, en egen regering och egna väpnade styrkor. Kronprins Karl Johan ville inte styra Norge med militärt våld. I stället ville han vinna norrmännens stöd för en union, och det lyckades han med. Oslos huvudgata heter fortfarande Karl Johans gate, ett erkännande som varit få erövrare varit med om. Under de 91 år som den svensk-norska unionen varade samövade svenska och norska trupper endast vid ett fåtal tillfällen, men någon gemensam försvarspolitik och krigsplanläggning fanns det inte. Norge erhöll rätten att bestämma i norska inrikespolitiska frågor medan all utrikespolitik sköttes av det svenska utrikesdepartementet i Stockholm. Norges regeringschef representerade den svenska konungen i dennes frånvaro och hade titeln överståthållare. Denna titel avskaffade 1873 och den norska regeringschefen kunde därefter tituleras statsminister. Svenska kungen hade vetorätt i alla norska grundlagsfrågor fram till 1884. Kartan till höger visar den svensk-norska unionens utbredning. Bild: Wikipedia.

Unionsflaggan

Unionsflaggan från 1815 utgjordes av den svenska flaggan med ett vitt andreaskors på rött fält i den övre kvarteringen av flaggan närmast stången, vilken var avsett att representera Norge. Norges flagga infördes först 1821. År 1844 infördes ett särskilt unionsmärke som skapats utifrån element från båda länders flaggor, jämnt fördelade. Den placerades i den övre kvarteringen närmast stången på respektive landsflagga. De två länderna fick därmed två parallella, men liknande flaggregler. Unionsmärket var en symbol för den svensk-norska unionen som användes från 1844 för att visa på samhörigheten mellan de två länderna och den personalunion som de ingick i. Båda länderna fick därmed en egen handels- och örlogsflagga, men med ett gemensamt unionsmärke i kantonen. Märket var en kombination av färgerna från bägge ländernas flaggor. I Sverige sågs unionsmärket redan från början som ett vanhelgande av flaggan, och dess kritiker gav den öknamnet "sillsallaten". Unionsflaggan som handelsflagga fördes fram till 1899 då den upphävdes. Unionsmärket blev däremot kvar i de bägge ländernas örlogsflaggor eftersom den låg under unionskungens jurisdiktion. Unionens gös, dvs flagga i förstäven på ett fartyg både på örlogsfartyg och handelsfartyg, bestod av enbart unionsmärket i både Norge och Sverige fram till 1905, och var den flagga som användes av den gemensamma diplomatiska representationen utomlands. Unionsflaggorna:

Relaterade länkar

• De många svenska krigen - 1800-tal • Svenska militära underrättelsetjänstens historia

Källor

• Wikipedia • Artikeln “Slaget vid Bornhöft 1813” av Thomas Roth den 5 mars 2012 i tidningen Populär Historia. • Artikeln “Sverige stal Norge från Danmark” av Andreas Marklund den 20 februari 2021 i tidningen Världens Historia. • Artikeln “Kriget 1814 tvingade Norge till union” av Lars Ericson Wolke den 9 december 2017 i tidningen Populär Historia. • Svenska krig 1521 – 1814. Ulf Sundberg, 1998 • Svenska freder och stillestånd 1249 - 1814, Ulf Sundberg, 1997 Överst på sidan

Unionskrisen

På 1890-talet var det inte uteslutet att motsättningarna skulle kunna leda till krig. Under 1900-talets första år hettade det till och bl.a. var det konsulatfrågan som primärt eldade på konflikten och Sverige skramlade med vapen. Den svenska militären intensifierade jakten på militära underrättelser om Norges gränsbefästningar, militära övningar och eventuell mobilisering. Unionskrisen 1905 hade föregåtts av flera decenniers spänning mellan Norge och Sverige. Norge krävde ett ökat självbestämmande vilket Sverige motsatte sig. Vidare ville Norge ha ett eget konsulatväsende. Oscar II, som var kung över Sverige och Norge, samt den svenska regeringen var emot detta; alla utrikespolitiska frågor skulle skötas från Stockholm. Konsulatfrågan handlade formellt om de växande norska kraven på att skapa ett eget norskt konsulatväsende, men i realiteten lika mycket om Norges anspråk på att vara helt likställt med Sverige.

Unionsupplösningen 1905

Den svensk-norska unionen varade till 1905, då Norge blev självständigt från Sverige. År 1905 beslöt norska Stortinget enhälligt att skapa ett norskt konsulatväsende utomlands, vilket kungen vägrade att sanktionera. Den norska regeringen svarade då med att lämna in sin avskedsansökan, vilken kungen också vägrade godkänna. Den 7 juni 1905 antog Norge en lag som i praktiken innebar att unionen upplöstes. Norges ensidiga upplösning av unionen ledde till spänningar och militär mobilisering på båda sidorna av gränsen. Nu påbörjade båda sidor militära förberedelser. Sverige värvade spionagenter bland militärer, gränsbor, skogvaktare, gränsridare (tullare), tele-, post- och järnvägsfolk. Hela situationen eskalerade och ledde till att Sverige gjorde en partiell mobilisering den 17 juli 1905. Generalstabens chef Axel Rappe upprättade en angreppsplan på Norge. Den 31 augusti 1905 inleddes Karlstadsförhandlingarna mellan Sverige och Norge som dock kärvade. Bilden visar deltagarna vid Karlstadskonferensen rörande den svensk-norska unionsupplösningen 1905. Stående från vänster: Johannes Hellner, Hjalmar Hammarskjöld, Karl Staaff, Berg, Benjamin Vogt, Andreas Urbye. Sittande från vänster: Fredrik Wachtmeister, Christian Lundeberg, Christian Michelsen, Carl Berner, Jørgen Løvland. Bild: Wikipedia. I mitten av september höjdes den svenska beredskapen ytterligare och 50.000 man var nu mobiliserade. En svensk flotteskader på 42 örlogsfartyg skickades längs västkusten upp till Göteborg, dvs inte långt från norska gränsen. Den 13 och 14 september gjorde Norge en partiell mobilisering och en väsentlig del av stridskrafterna, 22.000 man, stod nu under vapen i Norge. Till slut enades man dock i förhandlingarna i Karlstad om att upprätta en demilitariserad zon på ömse sidor gränsen. Alla nya fästningar raserades utom Kongsvinger, som inte fick utvidgas. Efter hårda förhandlingar i Karlstad under augusti och oktober 1905 fick unionen en fredlig upplösning. Den 23 september 1905 undertecknades Karlstadkonventionen och krigshotet var borta. Man enades om villkoren för unionsupplösningen och Sverige erkände Norges självständighet. I oktober 1905 godkändes förhandlingsresultatet av de bägge länderna och den 26 oktober undertecknades det av Sveriges utrikesminister, Fredrik Wachtmeister (Sverige), och Norges representant Thor von Ditten. Sveriges militära underrättelseverksamhet mot Norge fortsatte dock. Den svensk-norska unionen upplöstes inte på grund av någon egentlig fiendskap mellan de båda länderna, utan för att den grund som unionen var byggd på hade blivit föråldrad under 1800-talets andra hälft. Statsmän från både Norge och Sverige var medvetna om att en ny tid hade kommit och unionen lades därför ned. I stället knöt man starka politiska och infrastrukturella band mellan nationerna.