Gamla yrkestitlar och deras

betydelser

Inledning

Nedan finns en uppräkning av gamla yrkestitlar och deras betydelser. Många av dessa yrkestitlar används inte längre idag medan vissa har fortsatt att brukas fram till våra dagar. Förteckningen nedan innehåller inga militära yrkestitlar, bara civila. Miliära titlar finns på Historiska militära tjänstegrader. Se även Titlar och titulerande.

- S -

Salpetersjudare

Salpetersjudare var ett yrke vars uppgift bestod i att samla in urinindränkt jord för att kunna ta tillvara salpeter. Salpeter uppkommer när biologiskt material bryts ner i jord och en viktig källa för detta är stalljord. Salpeter är en viktig beståndsdel i svartkrut. På Gustav Vasas tid började armén allt mer övergå till eldvapen. De laddades med krut, som till 75% innehöll salpeter, som fanns i stor koncentration under ladugårdar. För att effektivisera och bättre kontrollera att all gödseljord togs tillvara tillsattes under den krigiska stormaktstiden speciella salpetersjudare, som reste omkring bland böndernas byar.

Salpetersjuderidirektör

Styresman, högre statstjänsteman med uppgift att övervaka och leda framställningen av salpeter inom ett område (särsk. ett salpetersjuderidistrikt).

Salpetersjuderiunderstyresman

Tjänsteman tillhörande salpetersjuderistaten med uppgift att leda salpetersjudningen i län (där styresmannen inom salpetersjuderidistriktet icke hade sitt huvudkontor). Sverige var indelad i ett antal salpetersjuderidistrikt. Salpeterinrättning / salpeteranläggning var en statlig organisation / institution med syfte att sörja för (landets) försörjning med salpeter genom salpetersjudning.

Sappör

En soldat som utför lättare befästningsarbeten, ofta i samband med belägringar av fästningar. De utför även demolering av fientliga konstruktioner. Sappörerna tillhörde tidigare artilleriet, sedan 1800- talet ingenjörtrupperna och dess föregångare sappörkåren/pontonjärbataljonen. Liknande benämning är pionjär, en lättare variant av ingenjörförband i infanteriet med brobyggnad, minering/minröjning som specialitet.

Sexman

Sexman var en av sex förtroendemän i en socken som hade att se till att fattade beslut på sockenstämman verkställdes, ansvara för underhåll av kyrkobyggnader och prästgård, samt att hjälpa kyrkoherden att övervaka kyrkotukten i socknen. Genom 1862 års kommunalreform avskaffades systemet med sexmän, och de flesta av deras arbetsupgifter övergick till fjärdingsmännen.

Skarprättare / bödel

En bödel, skarprättare eller böfvel var en av samhället anställd person, utsedd att verkställa dödsstraff, prygel och andra kroppsstraff. Under medeltiden användes även orden mästerman eller stupagreve. Bödeln hade ofta ett antal medhjälpare som kallades rackare eller rackardrängar. Under 1600-talet var det svårt att rekrytera skarprättare varför man istället utnyttjade dömda fångar till arbetsuppgiften. Dödsdömda personer kunde få slippa sitt straff genom att själva bli skarprättare. Innan han trädde i tjänst fick han öronen avskurna eller stadens märke inbränt på kroppen, så att han skulle bli lätt att identifiera om han avvek från sin syssla. Bödelns umgängeskrets var begränsad till folk med relativt låg social status, han var ju själv rekryterad ur denna kategori. Mot mitten av 1800-talet förändras dock både status och rekryteringsformer för yrket och man får ett visst antal statligt anställda skarprättare.

Skatteman

Skatteman (skattemän) är detsamma som skattebonde.

Skiffertäckare

Takläggare. Ett annat namn är skifferläggare. Storhetstiden för skiffertak under det sena 1800- talet och kring sekelskiftet sammanfaller med framväxten av det moderna industrialiserade samhället och dess nya offentliga byggnader. Järnvägsstationer, skolor, posthus, museer, sjukhus och industribyggnader får ofta skiffertak.

Skärslipare

Skärslipare kallades en person som slipade knivar och saxar och andra skärande verktyg. De levde ett kringflackande liv som påminde om en luffares och sov där de kom åt under sina färder. De sålde sliptjänster och vässade allt som var i behov av slipning, både sådana i hushållet och bruksföremål. Det kunde vara knivar och saxar samt yxor, liar mm. Det slipdon som sliparen använde tog han med sig dit han skulle, vanligtvis på en cykel. De gick for runt och knackade på i gårdar och torp och erbjöd sina tjänster. I städer använde skärsliparen vanligen handdragna kärror.

Skoflickare

En person som lagade skor, till skillnad från skomakare som tillverkade skor. Andra namn är skobötare (böta = laga), skolappare eller lappskomästare.

Skorstensfejare

Sotare eller skorstensfejare är ett yrke vars uppgift huvudsakligen består i att avlägsna sot som kan finnas i skorstenar.

Slussvakatre

För att fartyg skall kunna passera genom slussarna måste bassängerna fyllas och tömmas på vatten. Slussbassängerna fylls och töms på vatten via slussdörrarna. Öppnandet och stängandet av slussdörrarna samt broarna skötes av speciellt anställda slussvaktare. De var avlönade med en slussvakarbostad med tillhörande jord för odling samt en kontantlön. Lönen var inte så hög varför slussvaktarna i regel hade ett jobb på sidan om, exempelvis som timmerman, stenarbetare eller fyrvaktare etc. Ansvaret för slussen gällde både dag som natt. För att fullgöra plikten som slussvakt när mannen arbetade på annat håll fick i regel hustrun sköta slussen dagtid.

Sockenskrivare

Sockenskrivaren var en avlönad skrivare som verkade i socknen med att i första hand se till att underlag för skatteuppbörd fanns och var korrekta, inklusive kvittensen på betald skatt, men bistod även sockenmännen i diverse ärenden mot myndigheter.

Sockenman

Sockenman är en äldre benämning på en person som har rösträtt på sockenstämman. Under äldre tid var det fullvärdigt besuttna bönder - alltså skatte-, frälse- och kronobönder - som hade rösträtt på sockenstämman, det vill säga de som betalade årliga räntan. På 1800-talet ändrades regelverket och betald mantalsränta blev istället utgångspunkten för vem som var fullvärdig sockenman. Begreppet försvann med införandet av 1862 års kommunalförordningar.

Stadsfiskal

Stadsfiskal var fram till 1965 motsvarigheten till dagens chefsåklagare eller polismästare, med ansvar som allmän åklagare samt eventuellt som polischef i särskild stad. Ursprungligen var stadsfiskalstjänsten en kommunal tjänst, medan landsfiskal var en tjänst i staten, och stadsfiskalen anställdes och avskedades då av magistraten i respektive stad. I egenskap av åklagare och polischef lydde stadsfiskalen under landsfogden.

Stadsfogde

Stadsfogde var fram till år 1965 bland annat utmätningsman i städer och var föregångare till dagens svenska kronofogdemyndighet.

Stadsfysikus

Stadsläkare, ombesörjde i svenska städer de åligganden som på landsbygden tillkom provinsialläkare.

Stadsvakten - korvar och paltar

År 1594 inrättas en särskild stadsvakt i Stockholm med ansvar för upprätthållandet av ordningen. Vakten skulle bestå av ett antal knektar och hållas och utrustas av stadens borgare. Burvakten svarade för vakthållningen nattetid. Dagtid däremot sköttes ordningen av bysvennerna eller stadstjänarna. De var anställda av borgmästaren och rådet och avlönades som tjänstemän. De var både en slags gatupoliser och exekutionsbetjänter. Stadsvakten bestod av värvad personal och fick en militär organisation. Vakten hade en stadskapten som chef och var underställd politikollegiet. Stadsvaktens viktigaste uppgift var att patrullera stadens gator och gränder samt vakthållning vid stadsportarna. Stadsvakten var illa omtyckt och fick öknamnet korvar eller korvknektar. Då de var illa avlönade var det svårt att rekrytera personal och de som anställdes var inte alltid några mönstermedborgare. De försökte också dryga ut inkomsterna på annat sätt och kanske inte alltid på ett lagligt sätt. Det ansågs förnedrande för soldaterna i stadsvakten att hålla ordning lösdrivare och tjänstgöra vid fångtransporter. År 1720 avskildes därför en mindre vaktstyrka från stadsvakten som bildade Separationsvakten. Deras uppgift blev hålla reda på lösdrivare, tiggare samt vakthållning av tukthusfångarna (som svarade för renhållningen i staden). Personalen i separationsvakten kom att kallas för paltar. Brandvakter patrullerade nattetid för att se till brandfaran i staden samt under patrulleringen ropa ut klockslagen. De hade också skyldighet att tillsammans med stadsvakten ansvara för ordningen i staden. Tillsammans bildade stadsvakten, garnisonsvakten och brandvakten något som modernt skulle kunna kallas en ordningspolis. Samtliga i vakthållningen stod under ett särskilt tjänsteutövningsskydd enligt Kungl. Maj:t.

Statare

Statarsystemet tog sin form i mitten av 1700-talet och avskaffades först 1945. Det uppstod i Södermanland och Mälardalen och fanns främst i de stora slättlandskapen. Det förekom ej i Norrland. Statarna var och förblev en storgodsföreteelse, även om en och annan större bondgård kunde ha statare. Statarna var egendomslösa, jord- och djurlösa, fattiga gifta lantarbetare. Statarna var kontraktsanställda på i regel ett år i taget och bodde på godsen i speciella statarbostäder, de s k statarlängorna. Statarna var gifta och anställdes familjevis, dvs hustrun förväntades också att arbeta. Lönen betalades till största delen i natura, dvs i en överenskommen stat. Att vara statare innebar kort sagt att ha tagit "stat", därav ordet statare. Årskontraktet sträckte sig från sista veckan i oktober och ett år framåt i tiden. Det var under denna vecka, slankveckan, som de bytte arbetsplats. När stataren flyttade fick han en orlovssedel, en kombination av betyg från den förre husbonden och ett bevis på att man var ledig för anställning.

Strandridare

På 1600-talet började sk. strandridare användas som hade till uppgift att förhindra smuggling och vrakplundring. En strandridare var således en beriden lägre tjänsteman vid tullverkets kustbevakning med uppgift att avpatrullera strand nära rikets sjögräns. Strandridarna ersattes 1832 av kustuppsyningsmän.

Strandfogde

En strandfogde var en kunglig ämbetsman med uppgift att ha uppsyn över stranden (med fiskeri och dylikt) och de intäkter (t. ex. från strandade vrak i form av skatter) som tillkom kungen därifrån. De hade således till uppgift att rapportera om gjorda strandfynd och havererade fartyg. Till strandfogdar utsågs personer som bodde i skärgården eller i byar belägna vid kusten. Ofta var det fiskare. OBS, strandridare och strandfogde var inte samma yrke.

Sumprunkare

Sumprunkare var förr en yrkesbeteckning för personer som syresatte vattnet i fisksumpar eller båtar försedda med sump genom att hålla dessa i vaggning för att fiskfångsten skulle hållas vid liv. Det var ett hårt arbete, eftersom sumparna måste hållas i rörelse dygnet om. Sumprunkarna räknades till sjåareklassen och hade lågt anseende.

Sättare

Sättare eller handsättare är den yrkestitel på en person som förr, då metalltyper sattes för hand, satte enskilda blytyper till fulla texter vid ett tryckeri.

Sörkörare

Sörkörare var beteckningen på de bönder i södra- och mellersta Norrland som med häst och släde vintertid (sk. forkörning) for till Stockholm och städerna runt Mälardalen för att sälja gårdens produkter såsom skinn, skogsfågel, hantverk och lärft (linnetyg). Städerna i Norrland var få och befolkningsunderlaget litet. För att utöka inkomsten av försäljningen av de varor de hade att sälja företogs resor om vintern, när snön och isen lagt sig, med häst och släde ned till Mälardalen för att sälja eller byta varor. - T -

Tiondeinspektör

Tionde är en skatt som kyrkan uppburit från jordbrukare. Tiondet motsvarade ursprungligen 1/10 av jordbrukets produktion efter ett i detalj utarbetat system och brukade betalas in natura med produkter från gården. Vanligtvis gick 1/3 av tiondet till sockenprästen, och resten gick till sockenkyrkan (byggningssäd), biskopen och de fattiga. Det fanns dels ett sädestionde, (jordbruksprodukter), dels ett kvicktionde (djur). I samband med Västerås recess 1527 drogs 2/3 till kronan istället, (kronotionde) medan prästen fick behålla sin tredjedel. Kronotiondet avvecklades mellan åren 1885–1903, och prästens tionde avskaffades 1910. En tiondeinspektör var en person med uppgift att utöva tillsyn och kontroll av uppbörd av tiondet.

Tolvman

En tolvman var en nämndeman vid häradsrätten. Tolvmännen utsågs bland socknens allmoge, och ända fram till 1871 stadgades att tolvmännen skulle vara bönder. Den främste bland de tolv, som haft sitt uppdrag under längst tid, benämndes "äldste". Tolvmännen valdes på sockenstämman i respektive socken, varje socken hade ofta ett bestämt antal av posterna på sin lott. Nämndemännen satt vanligen på livstid, på 1800-talet bestämdes mandatperioden till sex år, med möjlighet att avgå efter två.

Tornväktare

Stadens tornväktare satt i kyrktornen och skulle ringa i och ur vård samt spana efter eld för att i god tid kunna slå larm med vårdklockan. Vårdklockan hade en säregen klang och var lätt att skilja från andra klockor. Vid upptäckt eldsvåda larmade man med vårdklockan. Med signalflaggorna skulle man ange riktningen till branden, dvs ange var i staden det brann. Nattetid användes olika antal lyktor.

Torpare

Torpare kan dels syfta på landbor som arrenderade mindre jordbruksenheter, så kallade torp, dels användes det som beteckning på självägande jordbrukare på mindre fastigheter under 1/4 mantal. Arrendet kunde erläggas såväl i form av dagsverken som in natura. Frälsetorp under godsen var ofta rena dagsverkstorp, där hela arrendet utgjordes av dagsverken. Det vanligaste var dock skattetorp, där arrendet vanligen erlades i fastställda kontanta eller naturabelopp, eller dagsverken i samband med slåtter eller liknande. Torparrenden skrevs oftast på lång tid, från 10 ända upp till 50 år. Mera sällan fanns en fastslagen rätt till ärftligt arrende, oftast då på kronotorpen. Det förekom även att kontrakten förnyades årsvis. Från 1600-talet spelade torparna en huvudroll som arbetskraft inom jordbruket i Sverige. Ännu på 1930- talet fanns bortåt 20 000 torpare innan torparinstitutionen slutligen försvann från Sverige 1943. Då förbjöds dagverken som betalningsform för arrenden. Kronotorpen fanns dock kvar långt senare.

Traktör

En titel på en person som driver eller förestår en restaurang eller krog. Traktören kan vara värdshusvärd, gästgivare, krogvärd, krögare, källarmästare, restauranginnehavare (restaurangägare), eller restauratör. Titeln "traktör" var vanlig för källarmästare och värdshusvärdar under 1700-talet och under förra hälften av 1800- talet. Därefter ersattes titeln traktör av källarmästare. Källarmästare eller källaremästare var från 1800- talet och fram till 1950-talet den vanligaste benämningen på den som drev en restaurang.

Tunnbindare

Tunnbindare är en hantverkare som tillverkar trätunnor och andra laggkärl. Denna typ av kärl var länge väsentliga för både handel och hushåll, då man inte hade andra typer av förvaringsmöjligheter för föremål och livsmedel. Ett annat namn för tunnbindare var bödkare, böckare eller byckare. - U -

Uppsyningsman (inom polisen)

Person med polisiära uppgifter (polisman). På polisens olika vaktkontor i Stockholm skulle det i början av 1800-talet finnas en gevaldiger som befäl samt tre uppsyningsmän. Från 1850 benäms uppsyningsmännen poliskonstaplar. - V -

Valackare

Valackare (vallackare) kallades en person vars yrke var att kastrera hästar och hade ofta starkt nedsättande innebörd. Ett annat namn för valackare är hästgällare.

Visitör

Tjänstetitel för tulltjänsteman. - Å -

Åbo

Åborätt var en ärftlig besittningsrätt för kronolandbor, dvs landbor på kronojord. Denna rättighet infördes i slutet på 1700-talet och innebar att landborna och deras arvingar fick sitta kvar på gårdarna så länge de fullgjorde sina skyldigheter. Den stadgade åborätten reglerades genom föreskrifter 1808 och 1863 och gäller alltjämt. Denna besittningsrätt gav även upphov till uttrycket åbo. Med åbo menades helt enkelt en person som brukade annans jord med en ärftlig besittningsrätt .

Åklagare

Åklagare i Sverige för statens talan i rättegång i brottmål. Åklagaren leder som förundersökningsledare de poliser som utreder brottslighet under en förundersökning i anledning av brott för att sen fatta beslut om en vidare rättslig process ska följa, som till exempel anhållande och åtal. Vid många enklare brott är dock polisen själv förundersökningsledare och redovisar en färdig utredning till åklagaren. I Sverige bär sedan rättegångsbalkens införande 1948 åklagarna denna tjänstebenämning. Före 1948 var det andra befattningshavare som förde allmänhetens talan i brottmål inför domstolen, till exempel landsfiskaler.

Relaterade länkar

• Begrepp från det gamla bondesamhället • Fattigvård i gångna tider • Socknen och sockenstämman • Historiska militära tjänstegrader • Titlar och titulerande

Referenslitteratur

• Wikipedia • SAOB • NE, uppslagsverk Överst på sidan

- P -

Packhuskarl

Arbetare vid ett packhus (magasinsbyggnad). Med packhus avsågs en byggnad eller lokal för inpackning och uppackning av varor, vidare för förvaring och magasinering av inpackade varor för senare distribution. Packhus ("tullpackhus") kunde även avse en lokal eller byggnad avsedd för tulltaxering av tullpliktiga varor samt för kortare tids förvaring av varor före tulltaxering och liknande, till exempel besiktning och stämpling samt försäljning av införda handelsvaror.

Parmmätare

Parmmätare var titeln på de ämbetsmän i Stockholm och andra städer som hade till uppgift att mäta det hö och den ved, med mera, som inresande bönder medförde. Syftet var att ta ut rätt tullavgift. De utsågs av magistraten. Uttrycket kommer från volymmåttet parm.

Piga

Piga eller tjänstepiga var i Sverige fram till ungefär 1920 en beteckning på de unga flickor och kvinnor som utförde husligt arbete i sin arbetsgivares hem eller lantbruk. Pigor som arbetade i lantbruk tillhörde gårdens tjänstehjon och var den kvinnliga motsvarigheten till gårdens manliga bonddrängar. På små gårdar utförde pigan ofta både hushållsarbete och lantarbete, men på större gårdar, främst de södra delarna av Sverige, kunde det finnas ett flertal pigor som enbart utförde lantarbete, till exempel mjölkning, medan särskilda tjänsteflickor utförde hushållsarbete. Pigor som arbetade som tjänsteflickor i hemmen, kallades även jungfru eller tjänarinna, var antingen underställda en anställd hushållerska/husföreståndarinna, husmor eller husfru, eller också direkt underställda familjen, då ofta under hustruns direktiv.

Polismästare

Polismästare är en högre chef inom vissa polismyndigheter i Sverige. Historiskt var polismästaren ledare för polisväsendet i en stad. I mindre städer utan polismästare var i stället stadsfiskalen även polischef. I områden under landsrätt var landsfiskalen polismästare.

Possessionat

En benämning på ägare av större lantegendomar i Sverige och Finland, dvs godsägare. ”Possessionat” har även betecknat innehavare av fastighet i stor stad eller järnbruksägare.

Postiljon

Titeln postiljon användes redan 1636, men var då en synonym till postbonde. 1673 infördes särskilda postiljoner som befordrade post till häst vissa sträckor, och 1725 inrättades fast anställda postiljoner. Under 1800-talet blev postiljon en titel för de posttjänstemän som skötte postbefordran med postdiligens eller postkupéer på järnvägsvagn. Brevbärare eller postiljon är de postfunktionärer, vilka beledsagar och övervakar den allmänna postgången.

Prost

Inom Svenska kyrkan är prost en hederstitel som biskopen enligt sedvanerätt kan tilldela förtjänta präster.

Provinsialläkare

Provinsialläkare var en i Sverige tjänst för läkare som fungerade som distriktsläkare. Titeln har använts från 1600-talet för statliga, särskilt inrättade läkartjänster. År 1890 fanns i Sverige 211 provinsialläkartjänster och 73 s.k. distriktsläkartjänster (ej statliga), vartill kom 24 tjänster som förste provinsialläkare liksom biträdandetjänster. År 1973 ersattes benämningen provinsialläkare av distriktsläkare. Provinsialläkare hade alltså en bestämd station (stationeringsort) och tjänstgöringsdistrikt. Uppgiften var att biträda allmänheten med enskild sjukvård. - R -

Rackare

Rackaren var bödelns dräng. Han ställde avrättningsplatsen i ordning inför förrättningen, plockade ned de döda som hängts och steglats och grävde ned dem i galgbacken, begravde självmördare i skogen. Om brottet ansågs skamligare kunde han även utdela vissa kroppsstraff (vilket annars en profoss gjorde). Rackaren användes även för att slakta och flå hästar samt avliva katter och hundar (därav uttrycket flåbuse). Att rackaren fick slå ihjäl (slakta) hästar hänger samman med att hästen i förkristen tid var helig, något som levt kvar så till vida att ingen slaktare ville åta sig detta arbete. Rackaren var ofta också den som körde bort stadens avfall, inklusive latriner, på nätterna. Därav ett annat av rackarens många öknamn: nattman. Uttrycket "ta en rackare" (eller rackabajsare) för en snaps kommer sig av att då hästslaktaren kom på besök och skulle ha sin slaktarsup serverades denne i ett speciellt spetsglas på ben och fot. Detta glas var enbart till för rackaren som ansågs vara oren och ingen annan drack ur det glaset. Orden "rackare" och "rackarunge" men även orden "byracka" och "rackartyg" kan härledas till rackare.

Regementsprofoss

Vid varje regemente fanns ett befäl som ansvarade för ordning och bestraffning av soldaterna. Hans titel var regementsprofoss (regementsväbel). Till sin hjälp hade han 3 st profossdrängar (gemena profosser).

Repslagare

Tågvirke, vardagligt omnämnt som rep, är ett samlingsnamn för olika typer av längre sammanhängande knippen tvinnade, mer sällan flätade, fibrer, som t.ex. rep, linor och trossar. Änden av ett tågvirke av något slag kallas tamp. Vid repslagning av klassiska rep i ett repslageri spinner man först fibrerna till garn, varefter en bunt av många garn tvinnas till en kardel. Repslageriet var indelat i två yrkesgrupper; repslagare som slår rep och tross, och sejlare för linor eller klenare gods. Indelningen var av efter vilken riktning materialet slås. Repslagare slår kabelgarn åt höger med höger hand medan sejlare slår linor med vänster hand åt vänster, helst en vänsterhänt person. Den äldre delen av örlogsvarvet i Karlskrona har en 300 meter lång repslagarbana, vilken är norra Europas längsta byggnadsverk i trä.

Roddarmadam

Roddarmadam var benämningen på de kvinnor som skötte en slags sjötaxitrafik, det vill säga att i småbåtar ro människor och gods över vatten mot betalning. De var mycket vanliga i Stockholm där de bedrev trafik i mellan olika öar, främst till och från Gamla stan, men även ut i skärgården. Tillstånd gavs länge särskilt till gifta kvinnor vars makar inte kunde försörja dem men roddarmadammerna kunde även vara ogifta. Roddarmadammerna var i regel egna företagare och i Stockholm kända för sitt burdusa sätt och grova språk. År 1856 fanns det 96 roddarlag i Stockholm, vars båtar kunde transportera 20–25 personer per tur. Under 1800-talet konkurrerades roddarmadammerna successivt ut av båtar framdrivna av dalkullor. Dalkullorna påbörjade sin verksamhet på 1820-talet och fick år 1848 privilegium för trafik med vevslupar eller kullbåtar. Det var båtar som drevs av skovelhjul som vevades för hand av 4 kvinnor per båt. De dalkullor som körde dessa båtar kallades därför vevkullor.

Rutgängare/rutgångare

En rutgängare (rutgångare) letade efter malmfyndigheter och vattenådror med hjälp av slagruta.

Rådman

Rådman är titeln för en ordinarie domare i en underrätt (tingsrätt eller förvaltningsrätt) i Sveriges domstolsväsen. Titeln rådman eller rådsherre var ursprungligen sedan medeltiden knuten till medlemmarna av en stads magistrat, som var stadens administration och styrelse och bestod av borgmästare och rådmän. De kallades även rådsförvant. Ur denna magistrat utvecklades rådhusrätten som också bestod av borgmästare och rådmän.

Räntmästare

En äldre beteckning på den tjänsteman som hade hand om en myndighetsavdelnings ekonomi, eller som mera specifikt förestod myndigheten Räntekammaren. Titeln har använts sedan 1500- talet.

Rättare

Rättare är en äldre titel för en förman vid ett större jordbruk. Han både planerade och deltog i arbetet.