Relaterade länkar

• Det yngre indelningsverket • Djur i krigstjänst • Artilleriet i Sverige • Svenska regementen • Passevolanssystemet • Uniformer vid den svenska armén • Svenska förbandsnummer • De många svenska krigen

Källor

• Hästen i det karolinska rytteriet, Henry Waxberg, 1973 • "Statistiskt sammandrag af svenska indelningsverket", Claes Grill, 1856. Kapitel ”Kort öfversigt af Svenska Indelningsverket”, volym 1. • SläktHistoria, artikel ”Kavalleriet under 500 år – krigare med hästen som vapenbroder” av Lars Ericson Wolke. Publicerad i Släkthistoria 6/2023. • SläktHistoria, artikel ” Ägde dragonen hästen han red?” av Lars Ericson Wolke, ublicerad i Släkthistoria 8/2023. • Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 12. Hyperemi - Johan / 169-170 (Hästanskaffning för krigsbehof) • Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 14. Kikarsikte - Kroman / 293-294 (Klippare) • Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 17. Lux - Mekanik / 781-782 (Manke) • Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 22. Possession - Retzia / 1365-1366 (Remont / remontdepå) • Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 30. Tromsdalstind - Urakami / 31-32 (Tross) • Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 30. Tromsdalstind - Urakami / 33-34 (Trossdräng / trossdepå) • Wikipedia Överst på sidan

Hästarna i armén

Inledning

Kavalleriet eller rytteriet är det truppslag som historiskt använde hästar både för förflyttning och i strid. Som regel användes lätt kavalleri mest för att spana på fiendens trupprörelser och för att störa samlingar och förflyttningar med snabba utfall för att sedan dra sig undan innan fienden hann omgruppera och slå tillbaka anfallet. Tungt kavalleri har som främsta uppgift att anfalla fiendens infanteri eller kavalleri i syfte att bryta igenom försvarslinjen och slå ut fienden. Hästar funnits i alla delar av armén, om än mest i kavalleriet. Alla officerare, oberoende av truppslag, hade flera tjänstehästar och alla transporter sköttes av trosshästar som hanterades av sk. trossdrängar. Nummerhästar var stamhästar som tillhörde kronan (eller rusthållare, rotehållare) och som var insatta vid trupp, där hästar skulle finnas på stat. Under krigstider behövde armén förr ett mycket stort antal hästar såväl för de beridna trupperna, för artilleriet och för de officerare som måste tjänstgöra till häst, som för transport av tross och förnödenheter. De hästar som erfordrades för trupperna under fredstider, var statens tillhörighet och anskaffades av armén genom remontering. Med andra ord var inte enbart kavalleriet utan hela armén var beroende av hästen och skulle i stort vara så ända in på 1940-talet. Under första världskriget förekom kavalleri framför allt på östfronten. Kavalleri spelade ingen strategisk roll under något av de två världskrigen under 1900- talet, men hästar var viktiga för militära och civila transporter. I Sverige upphörde den anskaffningen av varmblodiga hästar till Norrlands dragonregemente (K 4) år 1970, som hade arméns sista beridna trupp. Idag finns tre kavalleriförband kvar inom svenska armén, inriktade på utbildning av militärpoliser och jägarförband. De är helt motoriserade men vårdar ännu traditionerna från hästepoken.

Remontering

Med remontering avses anskaffandet av hästar för krigsmaktens behov och med remont menas en inköpt unghäst, som inte genomgått utbildning. Remontdepåer var militära inrättningar för att förse arméerna med unghästar, så kallade remonter. Remonterna vandes vid att ha en ryttare, men också vid eld, krutrök, explosioner och andra höga ljud. Varje svenskt kavallerikompani hade vid mitten av 1700-talet tre hingstar och ett tjugotal ston för remontproduktion. På 1880-talet tog staten över ansvaret för remonteringen vid de svenska värvade beridna och anspända regementena. För att ta emot alla remonterna skapades från 1885 remontdepåer. En speciell nämnd köpte årligen upp unghästar som skickades till remontdepåerna för att tränas och sadel-tämjas. Efter cirka ett år skickades remonterna till regementena där de under ett år fick genomgå ytterligare träning. Exempel på en remontdepå är Utnäslöt vid Strömsholm utanför Köping i Västmanland. Samtliga hästar fördes i generalmönsterrullorna. Några remontdepåer: • Björnö, Kalmar: 1904 – 1924 • Flyinge, Lund. Från 1685 till slutet av 1800-talet: statsstuteri och hingstdepå. Återupprättat 1922. • Frösön, Östersund: 1909 - 1926. • Gustafslund, Helsingborg 1888 – 1895 • Ottenby, Öland. 1831 - 1894 statsstuteri, från 1894 remontdepå. • Strömsholm, Köping. 1520-tal - 1872 statsstuteri. 1868 - 1970 Ridskolan (RS), 1872 - 1956 hingstdepå, 1885 - 1895? remontdepå. • Utnäslöt, Strömsholm, 1902 - 1926, 1941 - 1957 remontdepå

Kavallerihästarna

De karolinska hästarna var inte särskilt vackra och relativt små. Men de var starka, sega, modiga och mycket uthålliga. Minihöjden var enligt 1626 års reglemente 9 kvarter och 2 tum bakom sadeln. Enligt 1680-års reglemente sattes minimihöjden till 10 kvarter "över manken". Då ändrades även höjdmåttet till att mätas över manken på hästen. En häst är högre över manken än bakom sadeln. Men detta nya krav på 10 kvarters höjd hade allmogen svårt att klara och redan år 1692 ändrades reglementet till att åter gälla 9 kvarter och två tums höjd bakom sadeln. Först 1777 höjdes detta mått med 2 tum. Hur mycket motsvarar 9 kvarter och 2 tum i dagens mått? En kvart = 6 tum = 1/4 aln. En aln som var huvudmått var 59,4 cm. En kvart var då 14,85 cm och en tum var på den tiden 2,47 cm. Minimihöjden på hästarna var med dagens mått (9 kvart och 2 tum) ungefär 139 cm bakom sadeln. Idag mäter man en hästs höjd över manken och enligt Henry Waxberg (Hästen i det karolinska rytteriet) motsvarade måttet 139 cm bakom sadeln ungefär 144 cm på över manken (på den tidens hästar). Hästarna i det karolinska rytteriet hade ett mått över manken som låg mellan 144 och 148 cm. De hästar som användes i kavalleriet under 1900-talet hade en mankhöjd mellan 153 och 167 cm. Idag klassas en liten häst som 150 - 155 cm och en ponny kan var upp till 148 cm över manken. Så den karolinska hästen var i storlek ungefär som en större ponny. Ändå hade Sverige ett mycket slagkraftigt kavalleri under hela stormaktstiden, med förmåga till anfall i galopp, snabba förflyttningar och långa förföljelsemanövrar utan att hästarna tröttades ut. Så de karolinska hästarna var trots sin litenhet mycket effektiva ryttarhästar. En häst som antogs till ryttarhäst skulle vara mellan 5 och 10 år gammal. Innan en häst antogs skulle rusthållaren visa upp den för kompanichefen och därefter för regementschefen. Den godtogs slutgiltigt (approberades) först vid nästa generalmönstring. Det samma gällde vid kassation. Kassation skedde vid 20-års ålder på hästen. I realiteten var det dock tjänstbarheten som avgjorde när en häst mönstrades ut. Då en häst dog eller kasserades var rusthållaren skyldig att inom 3 - 4 månader skaffa en ny häst. I krigslägen skulle en kasserad häst kvarstå i numret tills en ny häst införskaffats. Förutom ryttarhästarna hade rusthållarna också ansvar för att hålla ett antal tross-klippare för tältlagstrossen (totalt ca: 25 per kompani). Dessa behövde de emellertid inte införskaffa i fredstid. Färgerna på hästarna skulle vara mörka, helst svart eller mörkare brun. Vare sig schimliga, gula eller vita hästar godtogs. Om fuxar användes fick svans och man inte vara ljusa. Som ryttarhäst användes i första hand valacker. De var betydligt mer lätthanterliga än hingstar. Hingstar användes i första hand till avel. Endast i undantagsfall användes ston. Genom att hingstar och ston lämnades hemma hade man en relativt bra försörjning av nya ryttarhästar. Under slutet av det Stora Nordiska Kriget (1700 - 1721) fick man dock vara mindre nogräknad både vad avsåg färg och användandet av ston. Under perioden 1714 - 1717 uppgick andelen ston i rytteriförbanden till ca: 13 procent. I männingsförbanden kunde till och med klippare (en ren bondhäst) användas. Dessa var i regel mindre än ryttarhästen. Bilden visar karolinskt kavalleri. "Karoliner till häst", målning av Gustaf Ankarcrona (1869–1933) från år 1910. Bild: Länsmuseet Gävleborg. Ett kavalleriregemente bestod vanligen 8 kompanier. Varje kavallerikompani hade 125 ryttare och ett kavalleriregemente bestod av 1.000 ryttarhästar, 435 pack- och tross-hästar samt 204 ridhästar för officerarna. Hästarna i det karolinska kavalleriet i snitt en tjänstetid på 15 år. Detta innebar att det årliga behovet av remonter uppgick till cirka 350 stycken. Klippare har använts inom kavalleriet som ersättningshäst för en rusthållares nummerhäst, då denna för tillfället var obrukbar eller då ingen annan häst fanns att tillgå. Klipparen behövde då inte fylla det för nummerhäst föreskrivna måttet men skulle vara minst 120 cm hög. En sådan häst fick i fredstid inte användas i arbete utan skulle stå på stall och ridas ett par gånger per vecka. På grund av kostnaderna och svårigheten att anskaffa stora hästar bestod de svenska arméhästarna till stor del av klippare. Brandklipparen, som ska ha ridits av både Karl XI och Karl XII, var en typisk klippare, en livlig, mindre häst av nordisk typ. Försvarsbeslutet 1925 innebar en demontering av det hästburna kavalleriet. Men, även efter 1925 hade alla fyra arméfördelningarna ett beridet kavalleriregemente. Från 1937 moderniserades det till en mindre kavalleribataljon som bestod av ryttar-, cykel- och pansarbilstrupp.

Hästarna i artilleriet

Hästar var fullständigt oumbärliga för artilleriet i äldre tider, långt innan motorfordon tog över. De var artilleriets "motorer" och möjliggjorde dess mobilitet både på slagfältet och under marscher. Antalet hästar som behövdes varierade kraftigt beroende på kanonens kaliber (storlek och vikt), terrängen och vägförhållandena. För att hantera alla dessa hästar hade artilleriet en stor "stallstat". Stallstaten upprättades i regel först vid mobilisering. Personalen utgjordes av stallmästare, vagnmästare, foderherrar, stallskrivare, skaffare och ett stort antal kuskar, i regel två per häst. Kuskar tillhandahölls vid mobiliseringen av landshövdingarna, ofta med tvångsrekrytering. Överstallmästaren hade vanligen kaptens rang och understallmästaren fänrik. I fält användes i praktiken sällan grövre kanoner än 12-pundare. Tolvpundarna hade en eldrörsvikt på 1,7 ton och med lavett vägde pjäsen cirka 3,4 ton. De krävde 10 - 12 anspannshästar och kunde endast på bättre vägar hålla infanteriets marschhastighet. Däremot kunde 6-pundarna med en eldrörsvikt om 910 kg och en total pjäsvikt på cirka 1,2 ton dragna av 6 anspannshästar hålla hastigheten. ”Pund” var ett mått på vikten av kulan. En 12-pundig kanon sköt kulor med en vikt på 12 pund. Bilden visar en 12- pundig kanon i transportläge, 1743. Armémuseum. Foto Hans Högman 2002 Hästbeståndet och fordonsparken var avgörande för transportkapaciteten. Behovet av draghästar var mycket stort i artilleriet. Fordonen var specialtillverkade för detta ändamål. Om hästar saknades, kunde även oxar användas som dragdjur, även om de var långsammare. Pjäserna transporterades med hjälp av föreställare och anspann med flera hästar. Lätta pjäser kunde ha kärrlavetter som hade skalmar och kunde användas utan föreställare. Tyngre kanoner, 12 pund eller större, transporterades i regel delade. Eldröret transporterades i en speciell vagn, en blockvagn. Vid gruppering lyftes eldröret på plats med hjälp av en kran. Vanligen krävdes 4 hästar eller mer för de tyngsta fordonen. Tabellen visar behovet av dragare för olika kanonstorlekar. Då hästar saknades fick man ta till oxar. Tabellen visar både behovet av hästar och oxar vid brist på hästar. Tredje kolumnen visar behovet av manskap vid en kortare förflyttning vilket skedde med hjälp av släptagel. Det var linor som spändes till kanoner för att förflytta dem kortare sträckor med handkraft. Det fanns även specifika instruktioner för hur man skulle lösa dragningen om antalet tillgängliga hästar minskade, till exempel genom att ändra surrningen eller dra med färre hästar i bredd. En förbättring som ökade rörligheten var anmarschbommar. Det var en bom som fästes på eldröret så att den stack ut på båda sidor av eldröret. Med båda dessa sätt kunde pjäserna förflyttas med eldröret riktat framåt mot fienden vilket innebar en högre eldberedskap. Med släptagel-metoden kunde även aktionshästar spännas framför kanonen och snabbt förflytta kanonen framåt. Aktionshästar och anmarschbommar kunde användas samtidigt. Så, hästarna användes primärt som dragdjur för att flytta kanonerna och all tillhörande utrustning. Den mest uppenbara uppgiften var att dra själva kanonen, som bestod av eldrör och lavett. Kanonerna var ofta monterade på tvåhjuliga vagnar (lavetter), och hästarna kopplades framför dessa i långa rader, så kallade anspann. Antalet hästar i spannet berodde på kanonens vikt. För de allra tyngsta kanonerna kunde eldröret till och med tas av och transporteras separat på en särskild vagn, en så kallad blockvagn, för att underlätta transporten, och sedan lyftas på plats med en kran vid gruppering. Utöver själva kanonen behövde man transportera tunga kanonkulor, krut, laddverktyg, rengöringsutrustning och reservdelar. Detta lastades på särskilda ammunitionsvagnar eller kärror, som också drogs av hästar. Artilleriet var en stor enhet som behövde egna förnödenheter som mat, vatten, foder till hästarna och tält för manskapet. Även dessa transporterades med hästanspända vagnar. Hästarna gjorde det möjligt att snabbt flytta kanonerna till nya positioner under ett slag, antingen för att flytta elden dit den behövdes som mest, eller för att undvika fiendens moteld. Detta var särskilt viktigt för det "ridande artilleriet" som dök upp under 1700-talet. Dessa enheter var utformade för att kunna röra sig i kavalleriets hastighet och snabbt gruppera för att öppna eld och sedan snabbt flytta igen. Även när kanonerna stod på plats behövdes hästar för att flytta nya förråd fram till linjen, och för att transportera skadade eller döda.

Hästarna i infanteriet

Historiskt sett har infanteriet inte haft hästar i den meningen att soldaterna ridit på dem i strid, till skillnad från kavalleriet. Infanteriet är definitionsmässigt fotsoldater. Men officerarna i infanteriet hade ridhästar. Däremot har hästar spelat en avgörande roll för infanteriet på andra sätt, nämligen transport av utrustning och förnödenheter. Detta var hästarnas absolut viktigaste uppgift i infanteriet. Infanteriets soldater hade med sig en del personlig utrustning, men allt tyngre material som tält, fältkök, ammunition, artilleripjäser, förråd av mat och vatten, sjukvårdsmaterial och ingenjörsutrustning behövde transporteras. Hästar användes i stor utsträckning för att dra vagnar och kärror med dessa förnödenheter. Utan denna logistik hade infanteriet inte kunnat operera effektivt. Det har dock funnits beridna infanterister, dragoner. De red till slagfältet men steg sen av och stred som vanligt infanteri (fotfolket). Genom att de var beridna infanterister blev de förband som snabbt kunde förflyttas. Under 1700-talet kom dragoner mer och mer att utnyttjas som rytteri och tillslut återstod enbart namnet som skillnad mot det lätta kavalleriet. Under 1800-talet kom dragonerna att räknas som tungt kavalleri. Hästar fanns således i alla delar av armén, även om det största antalet fanns i kavalleriet. Officerarna i alla truppslag hade flera tjänstehästar och alla transporter sköttes av trosshästar. Dessa trosshästar hanterades av särskilda trossdrängar. Så, hela armén var med andra ord helt beroende av hästen och det beroendet bestod i viss mån ända in på 1940-talet. Bilden visar marscherande infanterisoldater i uniform m/1860 samt en ridande infanteriofficer.

Trossen och dess hästar

Trossen var en absolut livsnödvändig del av varje armé förr i tiden. Den utgjorde ryggraden i logistiken och såg till att de stridande förbanden fick mat, ammunition, sjukvård och annan nödvändig utrustning. Utan en fungerande tross hade ingen armé kunnat operera under någon längre tid. En tross var den utrustning och de fordon som ett militärt förband medförde i fält. Under indelningsverket ansvarade rotehållare och rusthållare för att anskaffa och underhålla trossen för manskapet vid respektive regemente. I övrigt anskaffades den av kronan eller av officerarna i fråga om hästar och utrustning. Hela trossen var i princip helt beroende av draghästar (och ibland oxar) för transport. Hästarna drog tunga vagnar lastade med allt som behövdes. Det var en logistisk mardröm att flytta en stor armé, och hästarna var den enda "motorn" som fanns tillgänglig. Trossen bestod av hundratals, ibland tusentals, vagnar. Varje regemente och kompani hade sin egen tross. Antalet draghästar var enormt. För varje vagn behövdes oftast mellan 2 och 4 hästar, beroende på vagnens storlek, vikt och vilken terräng man färdades i. En stor armé kunde ha tiotusentals hästar i sin tross. En standard-trossvagn kunde dras av 2 hästar i par. Tyngre vagnar eller vagnar med särskilt svår last kunde kräva 3-4 hästar i anspann. Vid dåliga vägar, snö eller branta stigningar behövdes fler hästar, ibland upp till 6 hästar eller fler i ett spann (så kallad spannkörning, där hästar spändes framför de egentliga draghästarna). Anskaffningen av dessa draghästar var ofta en stor utmaning. Under indelningsverket i Sverige var rotehållare och rusthållare (bönder) ansvariga för att ställa upp med både soldater och den nödvändiga trossutrustningen, inklusive hästar och vagnar, för "sina" soldater vid respektive regemente. Detta kunde vara en tung börda för landsbygden. Trossens storlek bestämdes genom tågordningen. Enligt tågordningen från 1696 hade ett infanteriregemente med fördubblingsbefäl 137 officersdrängar (kalfaktorer), 72 kompanitrosspojkar, 290 officershästar (varje officer hade minst en ridhäst) och 104 draghästar. Ett kavalleriregemente hade (förutom 204 befälsridhästar) 200 draghästar och 424 trossklippare med en personal av 33 kompanibetjänter, 157 officersdrängar och 200 trossdrängar (en per fem ryttare). Nya bestämmelser om trossen gavs ut 1714 och 1717 och år 1718 kunde tex Stabstrossen vid ett regemente bestå av en kassavagn, en kassakista, en sjukvagn, fyra kvarnvagnar, en instrumentlåda, fyra vakttält, fanor eller standar, en större och en mindre fältkista. På varje kompani skulle det sedan finnas underofficerstält, manskapstält, musköttält mm. Trossens draghästar var sk. klippare. I Sverige var klippare i allmänhet av lantras, det vill säga en duglig, robust häst med osäker härstamning, en mindre, livlig och snabb häst. Eftersom de militära myndigheterna under äldre tid inte erbjöd soldaterna någon gemensam bespisning eller andra förnödenheter, var det upp till den enskilde soldaten att själv förse sig med mat och kläder, och eftersom matlagning, tvätt, sömnad, sjukvård och andra hushållssysslor inte ansågs lämpliga för män, fick dessa sysslor skötas av kvinnor som följde armén, i vardagligt tal kallade "trossen". Bilden visar en svensk trosskolonn som passerar ett soldattorp under 1840-talet. Teckning från 1845 av Alexander Clemens Wetterling. Nationalmuseum. Bild: Wikipedia. Trossdräng var en befattning för anställt manskap i arméns tross, som i Sverige förekom fram till 1838. Trossdrängens främsta uppgift var att utföra transporter, till exempel köra förrådsvagnar, trossvagnar, kärror mm. Enligt tågordningen av år 1696 skulle det vid kavalleriet finnas en trossdräng för 5 ryttare, vid dragonregementen en för 4 dragoner, vid infanteriet en för 3 tältlag (ett tältlag var 6 man). Trossdrängar skulle anskaffas av rote- och rusthållare, fick vid anställningen ha en ålder av 17 år och underhölls under tjänstgöring av kronan. Efter det Stora nordiska kriget minskades deras antal, och befattningarna hölls vid infanteriet vakanta i fredstid. Vid kavalleriet anskaffades de och trosshästarna av skvadroncheferna. Även trossdrängarna återfinns i generalmönsterrullorna. Trossdrängarna var således den oumbärliga personalen som skötte om trossen. De var oftast icke-stridande men utförde ett kritiskt arbete som var avgörande för arméns överlevnad och rörlighet. Deras uppgifter inkluderade: • Köra vagnarna: Huvuduppgiften var att köra de hästanspända vagnarna med all last. Detta krävde kunskap om hästar och körning, särskilt i svår terräng. • Lastning och lossning: Att lasta och lossa de tunga vagnarna, ofta under tidspress och i alla väder. • Skötsel av hästarna: De var ansvariga för att mata, vattna, rykta och vårda hästarna. Hästarnas välmående var direkt kopplat till arméns rörlighet. Om hästarna svalt eller blev sjuka, stannade armén. • Underhåll av vagnar och utrustning: Enklare reparationer av vagnar, hjul, selar och annan utrustning. • Matlagning och proviantering: I många fall var trossdrängarna också involverade i att laga mat för soldaterna och sköta provianteringen. • Gräva och bygga: De kunde också assistera med att gräva diken, bygga enkla broar eller reparera vägar för att underlätta framkomsten. Ofta åtföljdes armén även av civilister i trossen, inklusive kvinnor (soldathustrur, tvätterskor, kokerskor, handlare och ibland prostituerade) som erbjöd tjänster till soldaterna. Dessa kvinnor var också en viktig del av trossens funktion, särskilt då militären inte tillhandahöll gemensam bespisning eller tvätt. Trossbodar var de små förrådsbyggnader som under indelningsverket fanns vid varje kompani vid de indelta förbanden (dock ej i Skåne). Bodarnas uppbyggande och underhåll åvilade rotehållarna med användande av soldaternas. Efter 1886 behövde trossbodarna inte längre underhållas, varför de undan för undan avyttrades. Trossbodarna var med andra ord militära förrådsbyggnader där regementenas eller kompaniernas utrustning förvarades under fredstid. Dessa bodar var en viktig del av infrastruktur för det svenska indelningsverket: • Kompani- eller regementsnivå: Trossbodarna fanns oftast lokaliserade vid kompaniets eller regementets mötesplatser, eller i anslutning till officersboställen, som t.ex. kaptens- eller majorsboställen. • Centrala förråd: Historiskt sett, före trossbodarna, kunde militär utrustning även förvaras i centrala förråd vid landets regementen, så kallade tyghus. • Lokal förankring: Under indelningsverket var trossbodarna ofta knutna till de geografiska områden (rotar och rusthåll) som ansvarade för att utrusta soldaterna. De byggdes ofta av de bönder som hade skyldighet att underhålla soldaterna och deras utrustning. Material och körslor till bodarna skulle bestås av rotarna, medan soldaterna själva uppförde och underhöll dem. Trossen och dess personal, hästar och vagnar var alltså en komplex och vital del av äldre tiders krigföring, även om de sällan hamnade i rampljuset jämfört med de stridande trupperna. Anskaffning av trosshästar: Under indelningsverket i Sverige, som var i bruk från slutet av 1600-talet fram till 1901, var systemet för att införskaffa hästar till trossen (den militära utrustningen och förnödenheterna som medfördes i fält) en del av det större ansvaret som lades på allmogen. • Rusthållen: Varje rusthåll var ansvarigt för att ställa upp och underhålla en ryttare med häst och full utrustning till kavalleriet. Dessa hästar var i första hand avsedda för ryttaren, men rusthållarna hade också ansvar för att hålla ett antal trossklippare (mindre hästar, ofta av enklare typ) för trossen. Dessa behövde de dock inte alltid införskaffa i fredstid, men skulle kunna mönstra dem vid behov. • Rotarna: Rotarna, som försörjde infanterisoldaterna, var också skyldiga att bidra till trossen. Utöver att förse soldaten med torp, lön och utrustning, kunde det ingå i deras plikt att vid krig ställa upp med trosshästar och vagnar. En vanlig uppdelning kunde exempelvis vara att fyra rotar (bönder) tillsammans skulle anskaffa en trosshäst och en "trosspojke" (trossdräng) samt tält och annan utrustning (tältlagstrossen). • Rekvirering och utskrivning: I krigstid, eller vid större mobiliseringar, kunde armén även rekvirera (begära ut) hästar och vagnar från lokalbefolkningen. Detta var ofta en tung börda för bönderna och kunde leda till stor nöd. • Köp: I viss utsträckning kunde armén också köpa in hästar, särskilt för centrala artilleriförband eller speciella uppgifter, men detta var inte huvudmetoden för den stora massan av trosshästar. • Kronans och officerarnas ansvar: Även om allmogen stod för en stor del av underhållet, anskaffades trossen i övrigt även av kronan eller av officerarna själva när det gällde vissa hästar och utrustning. Till exempel ingick officerarnas och trossdrängarnas hästar ofta i den så kallade trosspassevolansen, vilket innebar att skvadroncheferna ansvarade för anskaffningen. • Bestämmelser och utveckling: Reglementen och trossplaner bestämde trossens storlek och beskaffenhet. Till exempel kunde ett kavalleriregemente ha ett stort antal draghästar och trossklippare utöver befälens ridhästar. Trossväsendet inordnades senare i trängväsendet. Det var således de enskilda bönderna, organiserade i rotar och rusthåll, hade det direkta ansvaret att fysiskt tillhandahålla hästar och vagnar enligt de skyldigheter som indelningsverket stipulerade. Detta var en del av deras skattskyldighet och förpliktelse mot kronan. Regementschefer och officerare hade ansvaret att se till att deras förband hade den nödvändiga trossen, inklusive hästar, och att de bönder som var ansvariga uppfyllde sina skyldigheter. De övervakade mönstringar och kontrollerade att utrustning och djur var i gott skick. Föraren, en underofficer i varje kompani, hade ofta ett särskilt ansvar för trossen och de sjuka. Men, ytterst var det kronan som fastställde reglerna och kraven för indelningsverket och därmed för anskaffningen av trosshästar. Men den dagliga driften och bördan lades ut på lokal nivå. Systemet var utformat för att säkerställa att armén hade tillräckligt med hästar och utrustning vid behov, utan att staten behövde bära hela den ekonomiska bördan direkt. Det var effektivt men också en stor påfrestning för landsbygdsbefolkningen, särskilt under långa krigsperioder. Sammanfattningsvis var införskaffandet av trosshästar en del av det komplexa system där det militära underhållet, inklusive hästar, delades mellan kronan, officerarna och i hög grad allmogen genom rote- och rusthållen. Trängtrupperna: I slutet av 1800-talet inordnades trossen i det då bildade trängväsendet. Det första trängförbandet sattes upp år 1885 på Marieberg i Stockholm. Samma år blev trängtrupperna eget truppslag.

Termonologi

• Valack = kastrerad hingst. • Klippare = tross- och ridhäst av nordiskt ursprung. • Fux (en hästfärg) = häst med täckhår i någon rödbrun nyans. Färgen på man och svans kan variera från nästan vit till mörkt brunröd. Huden är gråaktig och hovarna ljus • Manken = På ovansidan i övergången mellan halsen och bålen ligger manken. Ryggen benämns det parti som börjar efter manken och sträcker sig bak till länden, för att sedan övergå i korset. • Mankhöjd = avståndet mellan marken / golvet och manken, dvs det högsta området på djurets rygg, alldeles bakom halsen, där skulderbladen sitter. • Passevolans = ett militärt system som gick ut på att befälet mot viss ersättning åtog sig att svara för det värvade manskapets underhåll och i vissa fall också rekrytera soldater. • Nummerhästar = stamhästar som tillhörde kronan (eller rusthållare, rotehållare) och som var insatta vid trupp, där hästar skulle finnas på stat.