Militaria Hans Högman
Copyright © Hans Högman 2017-08-10

Krigskollegium

Kungl. krigskollegium fick sin första instruktion 1636. Bland dess ledamöter (krigsråden) intog rikstygmästaren en särställning. Krigskollegiet leddes av riksmarsken. Rikstygmästaren skulle hantera alla frågor som gällde "riksens" artilleri på fästningar, i fält och på flottan", arklier, rustkammare, krigsindustri och artilleripersonalen. Titeln ändrades 1682 till generalfälttygmästare. År 1636 inrättades även ämbetet "Översten för artilleriet". Rikstygmästaren vistades mycket i fält och det behövdes någon på plats i Sverige som kunde hantera dessa frågor. Som ställföreträdare till Översten för artilleriet fanns tygmästaren. År 1650 fick sjöartilleriet en egen tygmästare, artilleritygmästaren. Han var dock underställd rikstygmästaren.

Personalkategorier i artilleriet

Följande tjänstegrenar existerade inom artilleriet: Kompanipersoner Stabspersoner Fyrverkare- och minörstater Beställningspersoner och hantverkare Stallstat Bilden till höger visar artilleriets fana 1716. Pjäserna sammanhölls vanligen två och två med en underofficer (eller en fänrik) som chef. Manskapet utgjordes av de lägsta befälsgraderna, konstapel och lärkonstapel samt meniga hantlangare. Pjäschefen var konstapel. Dessutom fanns i servisen två lärkonstaplar och vid det grova artilleriet ytterligare en konstapel. Konstapel kan jämställas med korpral i infanteriet och lärkonstapel med vice korpral.

Kompanipersoner

Kompanipersoner benämndes den personal som svarade för pjästjänsten i fältorganisationen med flera artillerikompanier.

Fyrverkare och minörer

Bland fyrverkare och minörer hade dess officerare ofta tillägget fyrverkar eller minör, exempelvis fyrverkarkapten, minörlöjtnant etc. Vidare fanns underofficerare med titeln över- resp. underfyrverkare samt över- resp. underminörer. Fyrverkare kallades den personal som i äldre tider tillverkade fyrverk (ammunition) och betjänade vapen ur vilka fyr-, brand- och ljuskulor sköts ut. Alla fyrverkare sammanfördes under 1700-talet i fyrverkarkompanier men fördelades år 1779 ut på artillerikompanierna.

Beställningspersonalen

Beställningspersonalen svarade för materialförvaltningstjänsten. De bestod av tygmästare, arklimästare, rustmästare, tygvaktare, skrivare och bokhållare. Arklimästaren var uppbördsman för slottsartilleriets material inklusive äldre artilleripjäser och ammunition. Tygvaktaren var uppbördsman för fältartillerimaterielen (utom för ammunitionen som arklimästaren svarade för). I Stockholm var arkliet depå för slotts- och fältartilleriet och i de tyska provinserna var tygvaktaren ansvarig för de nämnda artillerislagen. Rustmästaren var chef för de depåer handvapen och rustkamrar som fanns inrättade. Vid fältorganiserade förband leddes materieltjänsten av en tygvaktare, vid mindre förband av en tygskrivare. Bland beställningspersonalen redovisades även hantverkarna. I artilleriet fanns en stor mängd olika hantverkare. Bryggmästare (brobyggare), byggmästare, hampspinnare (tillverkare av rep), hjulmakare, kardusbindare, luntmakare, lådmakare (lavettmakare), pistolsmed, plåtslagare, sadelmakare, stockmakare, smeder, timmermän mm.

Stallstaten

Stallstaten upprättades i regel först vid mobilisering. Personalen utgjordes av stallmästare, vagnmästare, foderherrar, stallskrivare, skaffare och ett stort antal kuskar, i regel två per häst. Kuskar tillhandahölls vid mobiliseringen av landshövdingarna, ofta med tvångsrekrytering. Överstallmästaren hade vanligen kaptens rang och understallmästaren fänrik.

Rekrytering

Rekrytering av manskap och hantverkare till artilleriet var svårt då man i regel ville få tag på "informerat folk", dvs. folk som var läs-, skriv- och räknekunniga. Anledningen till detta var att materiel förstörts på grund av okunnighet och folk kommit till skada. Vidare ville man ha en god grund för vidareutbildning, vilket allmänt fodrades vid ett tekniskt truppslag för befordran. Vid nyrekrytering lockades med värvningspengar, vanligen 6 daler sm. Artilleriets personal var värvat, dvs de var anställda och uppbar kontantlön.

Exempel på årslöner vid artilleriet och infanteriet enligt fredsstaten 1660 - 1720

Artilleriet i Sverige (1)

Innehåll denna sida:
Dessa kanoner betecknades som ordinarie kanoner. Det fanns även Extra ordinarie, förstärkta (slangor) och Extra ordinarie, försvagade. Det var framförallt eldrörens vikt som varierade.

Skottvidd

På långa skjutavstånd var träffsäkerheten mycket liten, spridningen var för stor. Endast med mycket flacka och korta kulbanor kunde man skjuta med tillräcklig precision. Därför saknade den totala skottvidden betydelse under Karl XI:s och Karl XII:s tid. I Johan Siöblads artillerireglemente från år 1690 finns följande skottvidder angivna. De gäller kanoner med ordinarie eldrör och med laddningsförhållande 0,5 (laddningsvikten lika med halva kulvikten, "halvsvår laddning") och kärnskott. Tabellen nedan visar även skottvidden vid några senare årtal. Normalt angavs skottvidden i antal steg men är här omräknad till meter.  
 Som framgår av tabellen hade artilleriet överlag högre lön än värvat infanteri.

Artilleriets organisation

År 1655 sammanfördes artilleriets fredsstat till ett artilleriregemente med 8 kompanier. Två av dessa låg i Stockholm, ett vardera i Jönköping, Göteborg/Halmstad, Viborg/Narva, Riga, Stettin/Stralsund och Stade/Wismar. Varje kompani bestod av 100 man. Därutöver tillkom stabs- och beställningspersonal med ytterligare 100 personer. Artilleristaten i Jämtland som tillhörde kompaniet i Jönköping flyttades 1669 till Sundsvall. Artillerimaterielen förrådshölls i Sundsvall. Denna artilleristat bestod endast av tre man. Vid denna tid bestod artilleriet av ungefär 1.300 man. Under danska krigets slutskede omorganiserade Karl XI det svenska fältartilleriet från två stora kompanier till fyra rörligare kompanier om endast 60 man vardera. Två fanns i Stockholm, ett i Jönköping och ett i Göteborg. Tiden fram till år 1700 präglades av stor aktivitet inom artilleriet. Material tillfördes artilleriet, personalen utbildades och fästningsartilleriet förstärktes. Vid krigsutbrottet år 1700 uppgick artilleripersonalen till 1.784 man. Även fältartilleriet i Östersjöprovinserna mobiliserades år 1700. År 1714 uppgick fältartilleriet till 681 man och fästningsartilleriet 627, totalt 1308. År 1794 delas Artilleriregementet i fyra regementen: Svea artilleriregemente i Stockolm (A1) Göta artilleriregemente i Göteborg (A2) Wendes artilleriregemente i Kristianstad (A3) Finska artilleriregementet (Förbandet bildades av de delar av artilleriregementet som var förlagda i Finland)

Artilleriets pjäser

Artilleriet använde tre typer av pjäser: kanoner, haubitser och mörsare.

Kanoner

Fältartilleriet var utrustade med kanoner med relativt stor rörlighet. Tunga kanoner hade en begränsad rörlighet och användes främst i fästningar och på slotten. De kunde dock komma till användning vid belägringar för att skjuta bräscher i fästningsmurar mm. Bilden intill är en av två erövrade ryska 1500-tals kanoner som finns på Gripsholms slott (D), "Galten och Suggan". Foto Hans Högman.

Mörsare

Mörsare sköt iväg projektilerna med en skjutbana i mycket hög bågform, dvs elevationen var 45 grader eller större. De kan sägas vara en föregångare till dagens granatkastare. Mörsare användes vid fästningsstrider både av anfallare och försvarare för att bekämpa motståndarens artilleri. Vidare kunde man skicka in projektiler för att antända hus etc. samt "lysraketer" för att nattetid belysa terrängen. Man kunde bekämpa mål bakom fästningsmurarna med mörsare. Kalibrerna var betydligt större än kanonernas, från 8-pundiga till 300-pundiga. Mörsarna kallades fram till början av 1700-talet för fyrmörsare. Det fanns även små mörsare, sk handmörsare som användes av grenadjärer för att skjuta iväg handgranater. Vidare fanns även små metallmörsare som fästes vid mynningen på en musköt, en slags föregångare till vår tids granatgevär. Bilden till höger visar en 40-pundig mörsare, 1830. Armémuseum. Foto Hans Högman 2002.

Haubitsar

Haubitsarna sköt iväg projektilerna med en lägre bågform, upp till 45 grader. Haubitsar användes för att antända hus, förstöra broar mm. Trupp på öppna fält som var skyddad av terrängen bekämpades  framgångsrikt med haubitsar. Sådana uppgifter löste kanonerna dåligt med sin bestrykande eld. Projektilerna hade lägre utgångshastighet än hos kanonerna. Haubitsarna ingick i fältartilleriet och var liksom kanonerna monterad på lavetter med hjul. Den första haubitsen göts i Sverige 1682. Den vanligaste kalibern var 16-pund.

Fältartilleriet

Gustav II Adolf skapade ett nytt fältartilleri som år 1630 omfattade: 24-pundiga kanoner, tunga kanoner avsett för batterier i fästningar 12-pundiga slangor som var tunga kanoner med långa eldrör 3-pundiga regementskanoner G II A införde en standardisering av pjäserna vilket medförde ett enklare och snabbare underhåll och underlättade tillverkningen av pjäserna. Mörsare med pundighetstal mellan 8 och 200 ingick även i utrustningen. Vidare ett mindre antal 48- och 36-pundiga kanoner. Kanoner med med ett eldrör av större godstjocklek och större längd kallades för slangor. De hade större utgångshastighet och något större eldkraft men till ett pris av tyngre eldrör och därmed minskad rörlighet. Exempelvis vägde eldröret till den 3-pundiga slangan dubbelt så mycket som eldröret till den 3-pundiga regementskanonen. Fältherren Lennart Torstensson införde slangorna i det svenska artilleriet. Under Karl XI:s tid och med Johan Siöblad som Överste för artilleriet förbättrades artilleriet avsevärt. Antalet kanoner fördubblades, från 3.000 till 6.000. Det som gjorde denna utökade produktion möjlig var tekniken att tillverka kanonerna i järn. Tidigare tillverkades kanonerna i metall (kanonbrons). Järnkanonerna hade samma eldkraft och vikt som metallkanonerna men kostade enbart en tredjedel att tillverka. Det var nu under 1680-talet som haubitsen introducerades. Siöblad insåg på 1690-talet att kanonernas verkan och skottvidd kunde ökas genom att minska kanoneldens spridning. År 1690 skrev han vårt första artillerireglemente. Efter 1709, under ledning av Carl Cronstedt, Överste för artilleriet, utvecklades pjäser med mycket större eldkraft. Cronstedt ökade även artilleriets rörlighet och förbättrade organisationen och taktiken. Hans regementskanoner sköt åtta gånger snabbare än en musköt, och då man i varje kanonskott kunde avfyra 30 - 32 muskötkulor, var dess eldverkan på korta håll förödande. Det nya svenska artilleriet var överlägset det utländska. Det svenska väldet under stormaktstiden försvarades av ett 50-tal fästningar och skansar. Under Karl XI ökades fästningarnas bestyckning från ca: 1.700 år 1673 till 3.750 år 1699. Flottans bestyckning av grovkalibriga pjäser ökade under perioden 1660 - 1709, dels då antalet skepp ökade men varje enskilt skepp bestyckades även med fler kanoner. År 1712 hade rangskeppen sammanlagt 456 kanoner med en 24-pundig eller högre kaliber. De vanligaste eldrörsdimensionerna var i början av 1700-talet för kulor av 3, 6, 8, 12, 18, 24 och 36 punds vikt. Bilden till höger visar en 12-pundig kanon i transportläge, 1743. Armémuseum. Foto Hans Högman 2002. I fält användes i praktiken sällan grövre kanoner än 12-pundare. Tolvpundarna hade en eldrörsvikt på 1,7 ton och med lavett vägde pjäsen cirka 3,4 ton. De krävde 10 - 12 anspannhästar och kunde endast på bättre vägar hålla infanteriets marschhastighet. Däremot kunde 6-pundarna med en eldrörsvikt om 910 kg och en total pjäsvikt på cirka 1,2 ton dragna av 6 anspannhästar hålla hastigheten. Däremot så användes större kanoner av fästnings- och attackartilleriet. Attackartilleriet var artilleri som användes för att bekämpa fästningar vid belägringar. Vid belägringar var kraven på rörlighet och hög eldhastighet små men däremot hög vad gäller träffsäkerhet och eldverkan. Bilden till höger visar en 18-pundig kanon från 1743. Armémuseum. Foto Hans Högman 2002. Standardpjäsen i armén var de sk. regementskanonerna om 3-pund. De var lättrörliga och hade hög eldhastighet, vanligen 4 skott/min under 1700-talets första hälft, dvs de sköt med en högre eldhastighet än vad en soldat med musköt kunde prestera. Tre-pundarna var betydligt lättare och kulorna vägde enbart 1,5 kg.

Kulvikt och kaliber

Pund var ett mått på vikten av kulan. En 12-pundig kanon sköt kulor med en vikt på 12 pund. Tabellen nedan visar kulvikt, kaliber och eldrörsvikt för några olika kanonpjäser. Ett pund motsvarade ungefär ett halvt kilo.

Källreferenser

1. Kungl. Artilleriet, Karl XI:s och Karl XII:s tid. Redaktör Hans Ulfhielm, 1993. 2. Karoliner av Alf Åberg och Göte Göransson, 1976.
Med kärnskott menas att man sköt med eldröret riktat horisontellt, dvs man siktade med kornet. När man skulle skjuta på längre avstånd var man tvungen att vinkla eldröret och skjuta utan korn, sk. visirskott. I princip var visirskottvidden dubbelt så lång som kärnskottvidden. Visirlinjen är en linje som förenar kammarens högsta punkt med mynningens högsta punkt. Då kammarens ytterdiameter var större än mynningens bildade visirlinjen en vinkel mot kärnlinjen. Visirskottvidden var den skottvidd man fick då kanonen riktades så att visirlinjen blev horisontell. Kulan sköts då i en båge. Visirskottvidden var i praktiken den längsta användbara skottvidd man sköt på. Om marken var hård och jämn kunde man i öppen terräng uppnå länge skottvidd genom att kulan rikoschetterade då man sköt flacka skott. Haubitsars skottvidd: Med en 16-pundig haubits sköt man omkring 1.400 m med spränggranater och 400 m med kartescher. Motsvarande för en 8-pundig haubits var 1.200 m respektive 300 m.

Ammunition

Det fanns ett antal olika ammunitionstyper. Följande användes under Karl XI:s och Karl XII:s tid: Druvhagel eller ihåliga kulor för anslagsverkan. Druvhagel och kartescher för skrotverkan Granater med sprängladdning för sprängverkan Specialammunition för brand-, rök- eller gasverkan

Ammunition för anslagsverkan

Den vanligaste typ av projektil man sköt med kanoner var lodet. Ett lod var en massiv rundkula som göts av tackjärn. Lodet användes mot infanteri och kavalleri samt för att skjuta bräscher i fästningsvallar. Kulan hade stor anslagsenergi och om den sköts i en flack bana kunde den plöja igenom motståndarens linje i hela dess djup (vanligen 6 man). Det fanns även speciallod som kedjelod, piklod och saxlod. Fältkulan som uppfanns av överste Appelman år 1711 var ihålig och ofylld. Den vägde 30% mindre och var lättare att transportera men hade mindre anslagsenergi.

Ammunition för skrotverkan

Druvhagel och kartescher var efter lodet det näst vanligaste typen av projektiler för kanonerna. Druvhagel såg ut som en druvklase med kulor i stället för druvor. Det fanns både enkla och dubbla druvhagel. Enkla druvhagel hade 30 - 32 kulor och dubbelt druvhagel 60 - 64 st. Kulorna omgavs av en säck och var gjorda av antingen bly eller järn. Karteschen kallades även för skrotkappa. Den bestod av en dosa fylld med hugget järnskrot och sågspån. Verkan av druvhagel och kartescher berodde på många faktorer. De var mest effektiva på kortare avstånd. Kardus användes för att öka eldhastigheten. Det var ett hölje för drivladdningen (krutet) och bestod av papper, pergament och tyg. Gesvinda skott var lod, druvhagel eller kartescher som förenats med drivladdningen till en patron. Patronen var försedd med en träspegel vid vilken en kardus var fäst med järntråd. Gesvinda skott med lod användes till 3- och 6-pundiga kanoner. Carl Cronstedt uppfann 1717 gesvinda skott patronerade med både druvhagel och ett lod samt även gesvinda skott med brandverkan. Bilden visar en laddad kanon i genomskärning. Längst till vänster finns kardusen (vit), dvs förpackningen med krutet - drivladdningen. Därefter en 24-pundig ringförladdning och därefter en 24-pundig kula. Längst till höger en bollförladdning. Armémuseum. Foto Hans Högman 2002.

Ammunition för sprängverkan

Spränggranaten var ett ihåligt lod av tackjärn, laddat med krut och försett med ett brandrör. Från slutet av 1600-talet då haubitsen införts använde det svenska artilleriet spränggranater enbart till mörsare och haubitsar. Vanligen sköt man med 3- eller 6- pundiga granater. Spränggranaten kallades även för bomb. Trenchékulan var fylld med handgranater eller 3- eller 6-pundiga spränggranater och gav bättre ytverkan då den gav flera brisader. Spegelgranaten hade också flera brisader med splitterverkan. Den hade en skålformad druvspegel och innehöll 7 st 6-pundiga spränghandgranater. Stenkorg sköts ur mörsare och innehöll knytnävsstora stenar, spikar od som var inlagda i en flätad korg och övergjuten med beck.

Ammunition för brand-, rök- eller gasverkan

Projektiler för brandverkan användes mot byggmaterial av trä. Det kunde vara byggnader, broar och fartyg, fältbefästningar mm. Den vanligaste projektilen var glödande klot. De glödgades i ugnar eller stockeldar bakom pjäserna. De användes mest för 3- och 6- pundiga kanoner. Korpralskulan var oval och hade sex brandrörshål. Kulan var fylld med en brandsats och användes främst för 36- och 24-pundiga kanoner och till haubitsar. Till mörsare användes den sk. hermafroditkulan som gav både brand och splitterverkan då granaten hade två rum, ett med en brandsats och ett med sprängladdning. Till mörsare användes även fyrkulor för brandverkan. Den bestod av en säck fylld med brandsats. I botten fanns en filtskiva för att minska stöten vid skottlossningen. Till rökkulor användes en blandning av harts, salpeter, svavel och kol och något beck. Dunstkulor var gasgranater som var dåtidens kemiska vapen. Syftet var att göra fiendesoldaterna sjuka. En dunstkulsats bestod av 1 del "bollenfrö" och 4 delar "Wolsche lockrötr". En annan sats bestod av blånor eller lunta doppade i en blandning av 10 delar svavel, 1 del harts och 1 del "asasexida" samt litet hår. Lichtkulan användes till mörsare för att belysa terrängen i mörker. Bilden visar en fältsmedja. Armémuseum. Foto: Hans Högman 2002

Handvapen inom artilleriet

Artillerister var liksom infanteristerna utrustade med musköter. Den karolinska värjan var för lång och otymplig vid pjästjänst. Karl XI beslöt 1675 att artilleriet skulle tilldelas hirschfängare. Hirschfängarens längd var kortare än värjans längd, ca 2/3 av värjans längd (68 cm). Hirschfängarens klinga var från början liksom övriga värjor tvåeggad. På 1680-talet började dock hirschfängare att levereras med en eneggad klinga med sågtandad rygg. Detta gjorde dem mer användbara som verktyg. Under Karl XII övergår man igen till en tvåeggad klinga.

Artilleriets uniformer

Under Karl XI:s tid gjordes stora förändringar i den militära beklädnaden. Från 1687 och framåt infördes en enhetlig uniform. Denna uniform, karolineruniformen, hade gemensamt snitt och blå färg med gult foder för infanteriet och kavalleriet. Även artilleriet hade samma snitt på uniformerna, men med grå färg. Denna uniform kom att kallas den äldre karolinska uniformen. Den utvecklades men även förenklades under Karl XII (ständiga nyuppsättningar av regementen) och kom att kallas den yngre karolinska uniformen. Under det trettio-åriga kriget hade artilleriet fortfarande växlade beklädnad av samma typ som fotfolket. Kläderna präglades dock ev. en viss elegans. Det hörde samman med det värvade artilleriets exklusiva karaktär. År 1655 då Karl X bestämde att varje landskapsregemente skulle ha kläder i en viss färg började även artilleriet att använda samma färger. Vanligast var att man hade röda eller grå rockar. De bar i regel grå hattar även om karpus förekommer. Den grå färgen kom att bli den vanligaste för artilleriet. När enhetsuniformen infördes efter 1687 kom artilleriets livrock att bli grå till skillnad från övriga truppslags blå rockar. Artillerikuskarna hade dock blå rockar. Artillerirockarna var mörkgrå med blå krage, blåa ärmuppslag och blått foder. Dessa färger gällde såväl i Sverige, Finland som i provinserna. Till rockarna bar man en gul skinnväst, knäbyxor av gult skinn, blå långstrumpor, svarta lågskor med mässingsspännen och tvär tåhätta, svart filthatt med rött hattband och trekantigt uppvikt brätte, blå lärfthalsduk. Även pajrock av mörkgrått tyg med blå uppslag ingick. Hatten bars vid artilleriet vanligen med spetsen rakt fram. Vid övriga truppslag bars den med spetsen över det vänstra ögat. När den yngre karolineruniformen började införas efter 1710 kom även artilleriet att kläs i blå rockar.

Gradbeteckningar

Gradbeteckningar i modern betydelse saknades. Infanteriet hade sen mitten av 1600-talet en ringkrage i olika utförande för olika officersgrader. Ringkrage användes inte vid artilleriet eller vid kavalleriet. Olika grader utmärktes där enbart genom uniformernas utsmyckning som var olika rikt utsmyckade beroende på grad. Överstelöjtnantens och majorens var rikt prydda med breda guldgaloner på uppslag, ficklock, hatt och handskar samt knapphål av guldtråd. Kaptensuniformen var prydd på motsvarande sätt men med något smalare galoner. Underofficerarna hade silvergalon på uppslag och ficklock, silvertråd i knapphål och en smal silverbård i hatten. Vad som är anmärkningsvärt är att artilleriets manskap hade galoner av guld. Konstaplar, underfyrverkare och hantverkare hade hatt med guldgalon och hantlangare hatt med en smalare galon. Detta kan tolkas som tecken på artilleriets höga rang.
xxxx Mil xxxxx
 
xxxxxxxxxxxxx
Militaria Hans Högman
Copyright © Hans Högman 2017-08-10

Krigskollegium

Kungl. krigskollegium fick sin första instruktion 1636. Bland dess ledamöter (krigsråden) intog rikstygmästaren en särställning. Krigskollegiet leddes av riksmarsken. Rikstygmästaren skulle hantera alla frågor som gällde "riksens" artilleri på fästningar, i fält och på flottan", arklier, rustkammare, krigsindustri och artilleripersonalen. Titeln ändrades 1682 till generalfälttygmästare. År 1636 inrättades även ämbetet "Översten för artilleriet". Rikstygmästaren vistades mycket i fält och det behövdes någon på plats i Sverige som kunde hantera dessa frågor. Som ställföreträdare till Översten för artilleriet fanns tygmästaren. År 1650 fick sjöartilleriet en egen tygmästare, artilleritygmästaren. Han var dock underställd rikstygmästaren.

Personalkategorier i artilleriet

Följande tjänstegrenar existerade inom artilleriet: Kompanipersoner Stabspersoner Fyrverkare- och minörstater Beställningspersoner och hantverkare Stallstat Bilden till höger visar artilleriets fana 1716. Pjäserna sammanhölls vanligen två och två med en underofficer (eller en fänrik) som chef. Manskapet utgjordes av de lägsta befälsgraderna, konstapel och lärkonstapel samt meniga hantlangare. Pjäschefen var konstapel. Dessutom fanns i servisen två lärkonstaplar och vid det grova artilleriet ytterligare en konstapel. Konstapel kan jämställas med korpral i infanteriet och lärkonstapel med vice korpral.

Kompanipersoner

Kompanipersoner benämndes den personal som svarade för pjästjänsten i fältorganisationen med flera artillerikompanier.

Fyrverkare och minörer

Bland fyrverkare och minörer hade dess officerare ofta tillägget fyrverkar eller minör, exempelvis fyrverkarkapten, minörlöjtnant etc. Vidare fanns underofficerare med titeln över- resp. underfyrverkare samt över- resp. underminörer. Fyrverkare kallades den personal som i äldre tider tillverkade fyrverk (ammunition) och betjänade vapen ur vilka fyr-, brand- och ljuskulor sköts ut. Alla fyrverkare sammanfördes under 1700-talet i fyrverkarkompanier men fördelades år 1779 ut på artillerikompanierna.

Beställningspersonalen

Beställningspersonalen svarade för materialförvaltningstjänsten. De bestod av tygmästare, arklimästare, rustmästare, tygvaktare, skrivare och bokhållare. Arklimästaren var uppbördsman för slottsartilleriets material inklusive äldre artilleripjäser och ammunition. Tygvaktaren var uppbördsman för fältartillerimaterielen (utom för ammunitionen som arklimästaren svarade för). I Stockholm var arkliet depå för slotts- och fältartilleriet och i de tyska provinserna var tygvaktaren ansvarig för de nämnda artillerislagen. Rustmästaren var chef för de depåer handvapen och rustkamrar som fanns inrättade. Vid fältorganiserade förband leddes materieltjänsten av en tygvaktare, vid mindre förband av en tygskrivare. Bland beställningspersonalen redovisades även hantverkarna. I artilleriet fanns en stor mängd olika hantverkare. Bryggmästare (brobyggare), byggmästare, hampspinnare (tillverkare av rep), hjulmakare, kardusbindare, luntmakare, lådmakare (lavettmakare), pistolsmed, plåtslagare, sadelmakare, stockmakare, smeder, timmermän mm.

Stallstaten

Stallstaten upprättades i regel först vid mobilisering. Personalen utgjordes av stallmästare, vagnmästare, foderherrar, stallskrivare, skaffare och ett stort antal kuskar, i regel två per häst. Kuskar tillhandahölls vid mobiliseringen av landshövdingarna, ofta med tvångsrekrytering. Överstallmästaren hade vanligen kaptens rang och understallmästaren fänrik.

Rekrytering

Rekrytering av manskap och hantverkare till artilleriet var svårt då man i regel ville få tag på "informerat folk", dvs. folk som var läs-, skriv- och räknekunniga. Anledningen till detta var att materiel förstörts på grund av okunnighet och folk kommit till skada. Vidare ville man ha en god grund för vidareutbildning, vilket allmänt fodrades vid ett tekniskt truppslag för befordran. Vid nyrekrytering lockades med värvningspengar, vanligen 6 daler sm. Artilleriets personal var värvat, dvs de var anställda och uppbar kontantlön.

Exempel på årslöner vid artilleriet och

infanteriet enligt fredsstaten 1660 - 1720

Artilleriet i Sverige (1)

 Som framgår av tabellen hade artilleriet överlag högre lön än värvat infanteri.

Artilleriets organisation

År 1655 sammanfördes artilleriets fredsstat till ett artilleriregemente med 8 kompanier. Två av dessa låg i Stockholm, ett vardera i Jönköping, Göteborg/Halmstad, Viborg/Narva, Riga, Stettin/Stralsund och Stade/Wismar. Varje kompani bestod av 100 man. Därutöver tillkom stabs- och beställningspersonal med ytterligare 100 personer. Artilleristaten i Jämtland som tillhörde kompaniet i Jönköping flyttades 1669 till Sundsvall. Artillerimaterielen förrådshölls i Sundsvall. Denna artilleristat bestod endast av tre man. Vid denna tid bestod artilleriet av ungefär 1.300 man. Under danska krigets slutskede omorganiserade Karl XI det svenska fältartilleriet från två stora kompanier till fyra rörligare kompanier om endast 60 man vardera. Två fanns i Stockholm, ett i Jönköping och ett i Göteborg. Tiden fram till år 1700 präglades av stor aktivitet inom artilleriet. Material tillfördes artilleriet, personalen utbildades och fästningsartilleriet förstärktes. Vid krigsutbrottet år 1700 uppgick artilleripersonalen till 1.784 man. Även fältartilleriet i Östersjöprovinserna mobiliserades år 1700. År 1714 uppgick fältartilleriet till 681 man och fästningsartilleriet 627, totalt 1308. År 1794 delas Artilleriregementet i fyra regementen: Svea artilleriregemente i Stockolm (A1) Göta artilleriregemente i Göteborg (A2) Wendes artilleriregemente i Kristianstad (A3) Finska artilleriregementet (Förbandet bildades av de delar av artilleriregementet som var förlagda i Finland)

Artilleriets pjäser

Artilleriet använde tre typer av pjäser: kanoner, haubitser och mörsare.

Kanoner

Fältartilleriet var utrustade med kanoner med relativt stor rörlighet. Tunga kanoner hade en begränsad rörlighet och användes främst i fästningar och på slotten. De kunde dock komma till användning vid belägringar för att skjuta bräscher i fästningsmurar mm. Bilden intill är en av två erövrade ryska 1500-tals kanoner som finns på Gripsholms slott (D), "Galten och Suggan". Foto Hans Högman.

Mörsare

Mörsare sköt iväg projektilerna med en skjutbana i mycket hög bågform, dvs elevationen var 45 grader eller större. De kan sägas vara en föregångare till dagens granatkastare. Mörsare användes vid fästningsstrider både av anfallare och försvarare för att bekämpa motståndarens artilleri. Vidare kunde man skicka in projektiler för att antända hus etc. samt "lysraketer" för att nattetid belysa terrängen. Man kunde bekämpa mål bakom fästningsmurarna med mörsare. Kalibrerna var betydligt större än kanonernas, från 8-pundiga till 300-pundiga. Mörsarna kallades fram till början av 1700-talet för fyrmörsare. Det fanns även små mörsare, sk handmörsare som användes av grenadjärer för att skjuta iväg handgranater. Vidare fanns även små metallmörsare som fästes vid mynningen på en musköt, en slags föregångare till vår tids granatgevär. Bilden till höger visar en 40- pundig mörsare, 1830. Armémuseum. Foto Hans Högman 2002.

Haubitsar

Haubitsarna sköt iväg projektilerna med en lägre bågform, upp till 45 grader. Haubitsar användes för att antända hus, förstöra broar mm. Trupp på öppna fält som var skyddad av terrängen bekämpades  framgångsrikt med haubitsar. Sådana uppgifter löste kanonerna dåligt med sin bestrykande eld. Projektilerna hade lägre utgångshastighet än hos kanonerna. Haubitsarna ingick i fältartilleriet och var liksom kanonerna monterad på lavetter med hjul. Den första haubitsen göts i Sverige 1682. Den vanligaste kalibern var 16-pund.

Fältartilleriet

Gustav II Adolf skapade ett nytt fältartilleri som år 1630 omfattade: 24-pundiga kanoner, tunga kanoner avsett för batterier i fästningar 12-pundiga slangor som var tunga kanoner med långa eldrör 3-pundiga regementskanoner G II A införde en standardisering av pjäserna vilket medförde ett enklare och snabbare underhåll och underlättade tillverkningen av pjäserna. Mörsare med pundighetstal mellan 8 och 200 ingick även i utrustningen. Vidare ett mindre antal 48- och 36-pundiga kanoner. Kanoner med med ett eldrör av större godstjocklek och större längd kallades för slangor. De hade större utgångshastighet och något större eldkraft men till ett pris av tyngre eldrör och därmed minskad rörlighet. Exempelvis vägde eldröret till den 3-pundiga slangan dubbelt så mycket som eldröret till den 3-pundiga regementskanonen. Fältherren Lennart Torstensson införde slangorna i det svenska artilleriet. Under Karl XI:s tid och med Johan Siöblad som Överste för artilleriet förbättrades artilleriet avsevärt. Antalet kanoner fördubblades, från 3.000 till 6.000. Det som gjorde denna utökade produktion möjlig var tekniken att tillverka kanonerna i järn. Tidigare tillverkades kanonerna i metall (kanonbrons). Järnkanonerna hade samma eldkraft och vikt som metallkanonerna men kostade enbart en tredjedel att tillverka. Det var nu under 1680-talet som haubitsen introducerades. Siöblad insåg på 1690-talet att kanonernas verkan och skottvidd kunde ökas genom att minska kanoneldens spridning. År 1690 skrev han vårt första artillerireglemente. Efter 1709, under ledning av Carl Cronstedt, Överste för artilleriet, utvecklades pjäser med mycket större eldkraft. Cronstedt ökade även artilleriets rörlighet och förbättrade organisationen och taktiken. Hans regementskanoner sköt åtta gånger snabbare än en musköt, och då man i varje kanonskott kunde avfyra 30 - 32 muskötkulor, var dess eldverkan på korta håll förödande. Det nya svenska artilleriet var överlägset det utländska. Det svenska väldet under stormaktstiden försvarades av ett 50-tal fästningar och skansar. Under Karl XI ökades fästningarnas bestyckning från ca: 1.700 år 1673 till 3.750 år 1699. Flottans bestyckning av grovkalibriga pjäser ökade under perioden 1660 - 1709, dels då antalet skepp ökade men varje enskilt skepp bestyckades även med fler kanoner. År 1712 hade rangskeppen sammanlagt 456 kanoner med en 24-pundig eller högre kaliber. De vanligaste eldrörsdimensionerna var i början av 1700-talet för kulor av 3, 6, 8, 12, 18, 24 och 36 punds vikt. Bilden till höger visar en 12-pundig kanon i transportläge, 1743. Armémuseum. Foto Hans Högman 2002. I fält användes i praktiken sällan grövre kanoner än 12-pundare. Tolvpundarna hade en eldrörsvikt på 1,7 ton och med lavett vägde pjäsen cirka 3,4 ton. De krävde 10 - 12 anspannhästar och kunde endast på bättre vägar hålla infanteriets marschhastighet. Däremot kunde 6-pundarna med en eldrörsvikt om 910 kg och en total pjäsvikt på cirka 1,2 ton dragna av 6 anspannhästar hålla hastigheten. Däremot så användes större kanoner av fästnings- och attackartilleriet. Attackartilleriet var artilleri som användes för att bekämpa fästningar vid belägringar. Vid belägringar var kraven på rörlighet och hög eldhastighet små men däremot hög vad gäller träffsäkerhet och eldverkan. Bilden till höger visar en 18-pundig kanon från 1743. Armémuseum. Foto Hans Högman 2002. Standardpjäsen i armén var de sk. regementskanonerna om 3-pund. De var lättrörliga och hade hög eldhastighet, vanligen 4 skott/min under 1700-talets första hälft, dvs de sköt med en högre eldhastighet än vad en soldat med musköt kunde prestera. Tre-pundarna var betydligt lättare och kulorna vägde enbart 1,5 kg.

Kulvikt och kaliber

Pund var ett mått på vikten av kulan. En 12-pundig kanon sköt kulor med en vikt på 12 pund. Tabellen nedan visar kulvikt, kaliber och eldrörsvikt för några olika kanonpjäser. Ett pund motsvarade ungefär ett halvt kilo.
Dessa kanoner betecknades som ordinarie kanoner. Det fanns även Extra ordinarie, förstärkta (slangor) och Extra ordinarie, försvagade. Det var framförallt eldrörens vikt som varierade.

Skottvidd

På långa skjutavstånd var träffsäkerheten mycket liten, spridningen var för stor. Endast med mycket flacka och korta kulbanor kunde man skjuta med tillräcklig precision. Därför saknade den totala skottvidden betydelse under Karl XI:s och Karl XII:s tid. I Johan Siöblads artillerireglemente från år 1690 finns följande skottvidder angivna. De gäller kanoner med ordinarie eldrör och med laddningsförhållande 0,5 (laddningsvikten lika med halva kulvikten, "halvsvår laddning") och kärnskott. Tabellen nedan visar även skottvidden vid några senare årtal. Normalt angavs skottvidden i antal steg men är här omräknad till meter.  
Med kärnskott menas att man sköt med eldröret riktat horisontellt, dvs man siktade med kornet. När man skulle skjuta på längre avstånd var man tvungen att vinkla eldröret och skjuta utan korn, sk. visirskott. I princip var visirskottvidden dubbelt så lång som kärnskottvidden. Visirlinjen är en linje som förenar kammarens högsta punkt med mynningens högsta punkt. Då kammarens ytterdiameter var större än mynningens bildade visirlinjen en vinkel mot kärnlinjen. Visirskottvidden var den skottvidd man fick då kanonen riktades så att visirlinjen blev horisontell. Kulan sköts då i en båge. Visirskottvidden var i praktiken den längsta användbara skottvidd man sköt på. Om marken var hård och jämn kunde man i öppen terräng uppnå länge skottvidd genom att kulan rikoschetterade då man sköt flacka skott. Haubitsars skottvidd: Med en 16-pundig haubits sköt man omkring 1.400 m med spränggranater och 400 m med kartescher. Motsvarande för en 8-pundig haubits var 1.200 m respektive 300 m.

Ammunition

Det fanns ett antal olika ammunitionstyper. Följande användes under Karl XI:s och Karl XII:s tid: Druvhagel eller ihåliga kulor för anslagsverkan. Druvhagel och kartescher för skrotverkan Granater med sprängladdning för sprängverkan Specialammunition för brand-, rök- eller gasverkan

Ammunition för anslagsverkan

Den vanligaste typ av projektil man sköt med kanoner var lodet. Ett lod var en massiv rundkula som göts av tackjärn. Lodet användes mot infanteri och kavalleri samt för att skjuta bräscher i fästningsvallar. Kulan hade stor anslagsenergi och om den sköts i en flack bana kunde den plöja igenom motståndarens linje i hela dess djup (vanligen 6 man). Det fanns även speciallod som kedjelod, piklod och saxlod. Fältkulan som uppfanns av överste Appelman år 1711 var ihålig och ofylld. Den vägde 30% mindre och var lättare att transportera men hade mindre anslagsenergi.

Ammunition för skrotverkan

Druvhagel och kartescher var efter lodet det näst vanligaste typen av projektiler för kanonerna. Druvhagel såg ut som en druvklase med kulor i stället för druvor. Det fanns både enkla och dubbla druvhagel. Enkla druvhagel hade 30 - 32 kulor och dubbelt druvhagel 60 - 64 st. Kulorna omgavs av en säck och var gjorda av antingen bly eller järn. Karteschen kallades även för skrotkappa. Den bestod av en dosa fylld med hugget järnskrot och sågspån. Verkan av druvhagel och kartescher berodde på många faktorer. De var mest effektiva på kortare avstånd. Kardus användes för att öka eldhastigheten. Det var ett hölje för drivladdningen (krutet) och bestod av papper, pergament och tyg. Gesvinda skott var lod, druvhagel eller kartescher som förenats med drivladdningen till en patron. Patronen var försedd med en träspegel vid vilken en kardus var fäst med järntråd. Gesvinda skott med lod användes till 3- och 6-pundiga kanoner. Carl Cronstedt uppfann 1717 gesvinda skott patronerade med både druvhagel och ett lod samt även gesvinda skott med brandverkan. Bilden visar en laddad kanon i genomskärning. Längst till vänster finns kardusen (vit), dvs förpackningen med krutet - drivladdningen. Därefter en 24-pundig ringförladdning och därefter en 24-pundig kula. Längst till höger en bollförladdning. Armémuseum. Foto Hans Högman 2002.

Ammunition för sprängverkan

Spränggranaten var ett ihåligt lod av tackjärn, laddat med krut och försett med ett brandrör.  Från slutet av 1600-talet då haubitsen införts använde det svenska artilleriet spränggranater enbart till mörsare och haubitsar. Vanligen sköt man med 3- eller 6-pundiga granater. Spränggranaten kallades även för bomb. Trenchékulan var fylld med handgranater eller 3- eller 6-pundiga spränggranater och gav bättre ytverkan då den gav flera brisader. Spegelgranaten hade också flera brisader med splitterverkan. Den hade en skålformad druvspegel och innehöll 7 st 6-pundiga spränghandgranater. Stenkorg sköts ur mörsare och innehöll knytnävsstora stenar, spikar od som var inlagda i en flätad korg och övergjuten med beck.

Ammunition för brand-, rök- eller gasverkan

Projektiler för brandverkan användes mot byggmaterial av trä. Det kunde vara byggnader, broar och fartyg, fältbefästningar mm. Den  vanligaste projektilen var glödande klot. De glödgades i ugnar eller stockeldar bakom pjäserna. De användes mest för 3- och 6-pundiga kanoner. Korpralskulan var oval och hade sex brandrörshål. Kulan var fylld med en brandsats och användes främst för 36- och 24-pundiga kanoner och till haubitsar. Till mörsare användes den sk. hermafroditkulan som gav både brand och splitterverkan då granaten hade två rum, ett med en brandsats och ett med sprängladdning. Till mörsare användes även fyrkulor för brandverkan. Den bestod av en säck fylld med brandsats. I botten fanns en filtskiva för att minska stöten vid skottlossningen. Till rökkulor användes en blandning av harts, salpeter, svavel och kol och något beck. Dunstkulor var gasgranater som var dåtidens kemiska vapen. Syftet var att göra fiendesoldaterna sjuka. En dunstkulsats bestod av 1 del "bollenfrö" och 4 delar "Wolsche lockrötr". En annan sats bestod av blånor eller lunta doppade i en blandning av 10 delar svavel, 1 del harts och 1 del "asasexida" samt litet hår. Lichtkulan användes till mörsare för att belysa terrängen i mörker. Bilden visar en fältsmedja. Armémuseum. Foto: Hans Högman 2002

Handvapen inom artilleriet

Artillerister var liksom infanteristerna utrustade med musköter. Den karolinska värjan var för lång och otymplig vid pjästjänst. Karl XI beslöt 1675 att artilleriet skulle tilldelas hirschfängare. Hirschfängarens längd var kortare än värjans längd, ca 2/3 av värjans längd (68 cm). Hirschfängarens klinga var från början liksom övriga värjor tvåeggad. På 1680-talet började dock hirschfängare att levereras med en eneggad klinga med sågtandad rygg. Detta gjorde dem mer användbara som verktyg. Under Karl XII övergår man igen till en tvåeggad klinga.

Artilleriets uniformer

Under Karl XI:s tid gjordes stora förändringar i den militära beklädnaden. Från 1687 och framåt infördes en enhetlig uniform. Denna uniform, karolineruniformen, hade gemensamt snitt och blå färg med gult foder för infanteriet och kavalleriet. Även artilleriet hade samma snitt på uniformerna, men med grå färg. Denna uniform kom att kallas den äldre karolinska uniformen. Den utvecklades men även förenklades under Karl XII (ständiga nyuppsättningar av regementen) och kom att kallas den yngre karolinska uniformen. Under det trettio-åriga kriget hade artilleriet fortfarande växlade beklädnad av samma typ som fotfolket. Kläderna präglades dock ev. en viss elegans. Det hörde samman med det värvade artilleriets exklusiva karaktär. År 1655 då Karl X bestämde att varje landskapsregemente skulle ha kläder i en viss färg började även artilleriet att använda samma färger. Vanligast var att man hade röda eller grå rockar. De bar i regel grå hattar även om karpus förekommer. Den grå färgen kom att bli den vanligaste för artilleriet. När enhetsuniformen infördes efter 1687 kom artilleriets livrock att bli grå till skillnad från övriga truppslags blå rockar. Artillerikuskarna hade dock blå rockar. Artillerirockarna var mörkgrå med blå krage, blåa ärmuppslag och blått foder. Dessa färger gällde såväl i Sverige, Finland som i provinserna. Till rockarna bar man en gul skinnväst, knäbyxor av gult skinn, blå långstrumpor, svarta lågskor med mässingsspännen och tvär tåhätta, svart filthatt med rött hattband och trekantigt uppvikt brätte, blå lärfthalsduk. Även pajrock av mörkgrått tyg med blå uppslag ingick. Hatten bars vid artilleriet vanligen med spetsen rakt fram. Vid övriga truppslag bars den med spetsen över det vänstra ögat. När den yngre karolineruniformen började införas efter 1710 kom även artilleriet att kläs i blå rockar.

Gradbeteckningar

Gradbeteckningar i modern betydelse saknades. Infanteriet hade sen mitten av 1600-talet en ringkrage i olika utförande för olika officersgrader. Ringkrage användes inte vid artilleriet eller vid kavalleriet. Olika grader utmärktes där enbart genom uniformernas utsmyckning som var olika rikt utsmyckade beroende på grad. Överstelöjtnantens och majorens var rikt prydda med breda guldgaloner på uppslag, ficklock, hatt och handskar samt knapphål av guldtråd. Kaptensuniformen var prydd på motsvarande sätt men med något smalare galoner. Underofficerarna hade silvergalon på uppslag och ficklock, silvertråd i knapphål och en smal silverbård i hatten. Vad som är anmärkningsvärt är att artilleriets manskap hade galoner av guld. Konstaplar, underfyrverkare och hantverkare hade hatt med guldgalon och hantlangare hatt med en smalare galon. Detta kan tolkas som tecken på artilleriets höga rang.

Källreferenser

1. Kungl. Artilleriet, Karl XI:s och Karl XII:s tid. Redaktör Hans Ulfhielm, 1993. 2. Karoliner av Alf Åberg och Göte Göransson, 1976.