Svenska frivilliga

försvarsorganisationer

Inledning

I totalförsvaret ingår idag 18 organisationer med frivilligt anslutna medlemmar. Frivilliga försvarsorganisationer är organisationer som rekryterar och utbildar medborgare på frivillig basis dels för uppgifter inom totalförsvaret, dels för att kunna bidra till samhällets beredskap inför fredstida kriser. Första världskriget innebar att medborgarnas intresse för frivilliga insatser ökade markant. Kvinnorna, som aktivt stödde sina män i landstormen genom bl.a. insamlingar, kände behov av att mer påtagligt få delta i landets försvar. De organisationer som får kalla sig frivilliga anges i Förordning (1994:524) om frivillig försvarsverksamhet med senare beslutade ändringar. Hemvärnet räknas inte till dessa organisationer, även om huvuddelen av dess medlemmar rekryteras och utbildas på frivillig väg. Organisationerna får uppdrag från främst Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) och Försvarsmakten (FM). De 19 frivilliga försvarsorganisationerna har (2009) sammanlagt drygt 600.000 medlemmar.

Frivilligorganisationerna

Frivilliga motorcykelkårernas riksförbund,

FMCK

FMCK utbildar motorcykelordonnanser för både den civila och den militära delen av totalförsvaret, bildad 1929. Ungdomar från 15 år kan bli medlemmar. FMC har ca 6 500 medlemmar (2006). Kårerna bedriver även en omfattande föreningsverksamhet med bl.a. trafiksäkerhetsarbete.

Frivilliga automobilkårernas riksförbund,

FAK

FAK utbildar förare av tunga lastbilar och bussar för det civila försvarets transportsektor. FAK bildades 1914 och har en kår i varje län utom Gotlands. Medlemmarna är nästan alla yrkeschaufförer.

Frivilliga radioorganisationen, FRO

FRO utbildar kvinnor, män och ungdomar i sambandstjänst inom totalförsvaret, bildad 1946. FRO med ca 6 800 medlemmar (2006), medverkar i bl.a. samhällets räddningstjänst.

Frivilliga flygkåren, FFK

FFK:s uppgift är att i krig bistå civilförsvaret, bildad 1961. Vid beredskap och i krig uppsätts flyggrupper i länen för t.ex. rekognoscering av skador efter anfall, trafikdirigering, radiakindikering, transport och sambandstjänst. FFK leds i fred under Myndigheten för samhällsskydd och beredskap av Kungliga svenska aeroklubben och en kårledning. Inom varje län finns en länsflygchef som leder ett antal flyggrupper om 24 förare och 10 flygplan. Flygplanen ägs av flygklubbar och privatpersoner och ställs till förfogande enligt förfogandelagen.

Svenska Försvarsutbildningsförbundet

(Försvarsutbildarna)

Svenska Försvarsutbildningsförbundet hette tidigare Centralförbundet för befälsutbildning (CFB). CFB tillkom 1942–43 genom en omorganisation av Sveriges landstormsföreningars centralförbund, grundat 1912. Frivillig befälsutbildning är utbildning som genomförs av frivilliga försvarsorganisationer som är anslutna till Svenska Försvarsutbildningsförbundet. Utbildningen omfattar främst värnpliktigt befäl inom alla försvarsgrenar, men också reservofficerare, hemvärnsbefäl och civila.

Insatsingenjörernas riksförbund (IIR)

Insatsingenjörenas riksförbund hette tidigare Flygfältsingenjörsföreningen (FIFF), namnbytet skedde vid årsskiftet 2007/2008. IIR är den kompetenspool dit berörd organisation eller myndighet kan vända sig för att få rätt personal med efterfrågad kompetensprofil (civil-, militär-, social-kompetens, språkkunskaper, erfarenheter, lokalkännedom o s v) oavsett om det är militär eller civil verksamhet, och oavsett om det är ett nationellt eller internationellt uppdrag/mission. På varje flygbas, i Bas 60 - 90 systemet, fanns ett Flygfältsarbetskompani, vilket leddes av medlemmar ur Flygfältsingenjörsföreningarna. I arbetsuppgifterna ingick bland annat allt underhåll av flygbanor och körvägar, skadebedömning och återställning efter bombanfall eller dylikt (inkl minröjning), ansvar för att inflygningsstråken m m uppfyllde gällande regler och krav, nybyggnad av körvägar, iordningställande av grupperingsplatser, sprängningsarbeten m m. År 2007 fick IIR huvudmannaskapet för fältarbeten inom frivilligorganisationerna.

Flygvapenfrivilligas riksförbund (FVRF)

FVRF bedriver militär vidareutbildning av värnpliktiga samt frivilliga för specialistbefattningar i flygvapnets basbataljon. Man ordnar flygplats- och skyddsobjektsbevakning och kompetensutveckling för utlandstjänstgöring och befattningar i Hemvärnets underrättelseförband. Personalen tjänstgör som instruktörer vid flygvapnets flottiljer samt ingår i utlandsstyrkan. FVRF bedriver även utbildning för ungdomar 15–20 år och har ca 6 000 medlemmar (2006).

Frivilliga skytterörelsen (FSR)

FSR var en av landets största idrottsorganisationer och folkrörelser med uppgift att bl.a. bedriva skytte som folksport. Den var även en frivillig försvarsorganisation med årligt statsanslag från Försvarsmakten. Den räknar sin tillblivelse från 1860 och har sitt ursprung i den då snabbt växande skarpskytterörelsen. Medlemsantalet 1999 var knappt 100 000 i nära 1 400 föreningar. Skytteföreningarna var länsvis sammanförda i 27 skytteförbund/ungdomsskytteförbund. Den 30 maj 2009 avvecklades Frivilliga Skytterörelsen, FSR.

Försvarets personaltjänstförbund (FPF)

FPF bildades 1955 under namnet Förbundet för personalvårdsutbildning inom det militära försvaret. Dess uppgift var inledningsvis att verka för att personalen inom personalvården och präster fick möjlighet till vidareutbildning. År 1964 fick förbundet sitt nuvarande namn. FPF har som uppdrag att rekrytera, utbilda och vidmakthålla kompetensen för personalvårds- och själavårdspersonal inom Försvarsmakten. Antal medlemmar: ca 600 (2003).

Svenska Blå Stjärnan (SBS)

SBS grundades 1917 för hästsjukvård under namnet Svenska Röda stjärnan (att jämföra med Röda korset). Svenska Röda Stjärnan och skulle vara djurens motsvarighet till Röda Korset. Det var det lidande som skadade arméhästar utsattes för under första världskriget, gjorde att ett internationellt förbund bildades 1914, för att ge bistånd till djur i krigssituationer. Svenska Röda Stjärnan utbildade ”stjärnsystrar” till hästsjukvårdare för armén, inrättade sjukstallar, tillverkade förbandsartiklar, anskaffade instrument och utrustning. År 1940 sände Svenska Röda Stjärnan en hästambulans till Finland. I Finland var den röda stjärnan inte användbar som symbol för föreningen, eftersom den var känd som symbol för Sovjetiska armén. Den 1 juli 1941 ändrades därför namnet till Svenska Blå Stjärnan. Bilden till vänster visar personalkårstecken m/1941 för Svenska Blå Stjärnan. Bild: Armémuseum, ID: AM.091307. Bilden till höger visar en medlem i Svenska Blå Stjärnan i uniform med en häst. Kvinnan är Birgitta Gustafsson, Stockholm. Foto: Stig Herbst (1916 - 1991). Bild: Karlsborgs fästningsmuseum, ID: KBGF.010607. PDM. Sedan 1975 har armén inte längre några hästar och därmed upphörde Svenska Blå Stjärnans uppgifter inom det militära försvaret. Föreningens nya uppgift gäller nu livsmedelförsörjning som är en viktig del av totalförsvaret. Organisationen utbildar sina medlemmar i djurhållning, djurskydd och livsmedelssäkerhet. De ska kunna hjälpa till med att säkerställa livsmedelsförsörjningen vid svåra påfrestningar på samhället. Det kan innebära t.ex. provtagning vid utbrott av smittsamma sjukdomar och evakuering av djurbesättningar vid bränder. Vid höjd beredskap ska man kunna erbjuda hjälp i lantbruket. Blå Stjärnan har ca 6 200 medlemmar (2009).

Svenska röda korset (SRK)

Röda korset är en internationell och nationell humanitär organisation, grundad 1863 på initiativ av Henri Dunant för att hjälpa krigsoffer. Utöver den ursprungliga uppgiften, fältsjukvård i krig, bedriver RK numera dels katastrof- och flyktinghjälp till akut nödlidande, dels långsiktigt freds- och biståndsarbete. RK:s ursprungliga symbol är ett rött kors på vit botten, dvs. den schweiziska flaggan med omvända färger; den tillkom som en hedersbetygelse till initiativtagarens hemland. Emblemet brukas för att enligt första Genèvekonventionen skydda sjukvårdsenheter inom väpnade styrkor. Bilden till vänster visar en brosch ingående i dräkt för hjälpsyster vid Svenska Röda Korset. Bild: Armémuseum, ID: AM.087582. Svenska röda korset (SRK) bildades 1865. Föreningen har ca 360 000 medlemmar inklusive ca 40 000 frivilligarbetare organiserade i ett hundratal tjänstgöringsområden i tio regioner. Utöver biståndsarbete omfattar den nationella verksamheten bl.a. utbildning (sjuk- och olycksfallsvård), social verksamhet, ungdomsverksamhet och rehabilitering för tortyroffer. Bilden till höge visar lottor från Svenska Röda Korset (SRK) under beredskapen. Bild: Krigsarkivet.

Riksförbundet Sveriges lottakårer (SLK)

SLK, dvs Lottorna, är en frivillig försvarsorganisation med ca 11 000 medlemmar från 15 år och uppåt (2008). Med ett lottaförbund per län och närmare 250 lottakårer, som även kan ha grupper på mindre orter, är verksamheten rikstäckande. Kårernas ekonomi, liksom delar av förbundens och riksförbundets, grundas på medlemmarnas avgifter och arbete. Statsbidrag erhålls för åtagandena som frivillig försvarsorganisation. Bilden till höger visar lottor under en övning i slutet av 1940-talet, Södermanlands regemente. Officeren bär uniform m/1939. Foto: Arsenalen, bildarkivet, Strängnäs, 2017. Bilden till vänster visar lottamärket. Bild: Marinmuseum, ID: MM 25599.E. Lottorna anordnar både civil och militär utbildning för sina medlemmar inom ämnesområdena organisations- och omvärldskunskap, krisberedskap, information och kommunikation, totalförsvarskunskap, ytövervakning, ledningsstöd, underhållstjänst och logistik samt ledarskap. Utbildningen bedrivs bl.a. på Älvkarleö herrgård, som är kursgård. Lottorna har vid flera tillfällen deltagit i humanitärt arbete, bl.a. med finländska krigsbarn och flyktingar under andra världskriget. Efter första världskriget ökade intresset för att stödja och delta i frivilliga försvarsorganisationer. Med den finländska Lotta Svärd-organisationen som förebild tog Tyra Wadner den 10 september 1924 initiativet till föreningen Stockholms landstormskvinnor, föregångaren till SLK. Redan från starten var landstormskvinnorna med på Landstormens övningar där de stod för förplägnaden. Landstormen var arméns äldre årsklasser. Namnet Lottorna är taget efter Johan Ludvig Runebergs dikt Lotta Svärd ur Fänrik Ståls sägner. I takt med att rörelsen spreds till övriga delar av landet ändrades namnet 1930 till Sveriges Landstormskvinnor (SLK). Från år 1936 utökades reglementet kring den svenska lottakårens uppgifter så att lottorna även kunde svara för olika funktioner under krigstid. År 1939 började man även att sätta in lottor i marinen och flygvapnet för diverse icke stridande uppgifter. Svenska Lottakåren blev då en paraplyorganisation och lottorna delades upp i armé-, marin- och flyglottor. Efter att lottorna började delta inom alla försvarsgrenar var det inte längre lägligt att kalla dem landstormskvinnor, då landstorm var en del av armén. Detta gjorde att man istället började använda benämningen lotta. I och med försvarsbeslutet 1942 avskaffades Landstormen och istället togs lokalförsvaret över av det då nybildade Hemvärnet. Efter att från början ingått i Landstormen blev lottarörelsen 1942 en fristående organisation med namnet Svenska lottakåren (SLK). För unglottorna finns en särskild organisation, Sveriges unglottor. År 1926 fick lottorna sin första lottadräkt, en ljus gråbrun klänning m/26 med vit krage och ärmuppslag samt snibb på huvudet. En kappa av trenchcoatmodell (överdraqsrock m/26) infördes samma år. Ett föreningsmärke för lottakåren (lottabroschen) fastställdes 1925 (se ovan). År 1931 ersattes den av en grå bomulls- eller ylleklänning (se bilden till vänster). Bilden till vänster visar lottor i Svenska Lottakåren (SLK) - uppställning under beredskapen. Bild: Krigsarkivet. En ny blågrå lottadräkt togs fram 1963 som ändrades något 1978. Den nuvarande lottadräkten togs fram 1998. Se vidare Svenska lottakårens föreningsdräkter. De ovan nämnda lottadräkterna har främst varit avsedda för intern verksamhet. Vid fälttjänst har militäruniform använts, från 1942 uniform m/1942 kv, (se nedan).

Sjövärnskårernas riksförbund (SVK RF)

SVK RF är en frivillig marin försvarsorganisation, som bedriver ungdoms- och vuxenutbildning inom lokala sjövärnskårer. Sjövärnskåren har sitt ursprung i den 1913 bildade Sveriges Frivilliga Motorbåtskår (SFMK), 1941 ombildad till en militär organisation med egen båtmateriel, Sjövärnskåren (SVK) inom flottan. SVK och sjövärnsföreningarna ombildades 1981 till SVK RF som har ca 4 800 medlemmar (2005).

Svenska brukshundklubben (SBK)

SBK är en riksförening grundad 1940 genom sammanslagning av vissa äldre, mindre hundklubbar. SBK främjar avel av brukshundsraser och arrangerar utställningar och olika bruksprov, t.ex. för rapporthundar och spårhundar. Den verkar för god hundhållning och arrangerar också kurser för hundägare i hundvård och elementär appelldressyr för hundar av alla raser. Klubben är vidare en frivilligorganisation som verkar för att tillgodose totalförsvarets behov av utbildade hundförare och specialutbildade hundar, t.ex räddningshundar och bevakningshundar. Till SBK är 18 distrikt, 289 lokalklubbar och 15 rasklubbar med sammanlagt 73 400 medlemmar anslutna (2003).

Svenska fallskärmsförbundet (SFF)

SFF är en riksorganisation för civil fallskärmshoppning. SFF är en utveckling av Svenska fallskärmsklubben, som bildades 1955 och har i dag ca 20 lokalavdelningar. Förbundet är också en frivillig försvarsorganisation.

Svenska pistolskytteförbundet (SPSF)

Svenska Pistolskytteförbundet bildades år 1936 och har till uppgift att främja skyttet med pistol och revolver genom att verka för ökad skjutskicklighet och ansvarsfull hantering av dessa vapen. Främsta disciplinen är fältskytte, sedan följer ban-, magnumfält-, skid-, spring-, snabb- samt luftpistolskytte. Förbundet har ca 48 000 medlemmar varav ca 21 000 är aktiva (1998). Antal avlossade skott var 1998 ca 25 miljoner.

Svenska Skyttesportförbundet (SvSF)

SvSF som bildades år 2009 genom en sammanslagning av Svenska Sportskytteförbundet, SSF, och Frivilliga skytterörelsen, FSR. Det nationella skyttet inom dåvarande FSR bedrevs till en början som banskjutning med armégevär. När mausergeväret infördes 1896 innebar detta ett stort uppsving för skyttet. Inom SvSF bedrivs även skytte med automatvapen: kulsprutepistol (kpist) 100 m och automatkarbin (ak) 200 m.

Sveriges civilförsvarsförbund (SCF)

Sveriges civilförsvarsförbund är en frivilligorganisation med huvuduppgift att bedriva utbildning i självskydd för allmänheten. Förbundet, som består av länsvisa civilförsvarsförbund och lokala civilförsvarsföreningar, inledde sin verksamhet 1937 med namnet Riksluftskyddsförbundet (RLSF), som 1951 ändrades till nuvarande namn. Medlemsantalet, som vid andra världskrigets slut var ca 600 000, var 2009 ca 22 700.

Sveriges bilkårers riksförbund (SBR)

SBR är en frivillig försvarsorganisation som är en sammanslutning av landets bilkårer. Den första kåren för utbildning av bilförare för försvaret bildades 1939 i Göteborg. Riksförbundet organiserades 1942 under namnet Sveriges kvinnliga bilkårers riksförbund, SKBR. År 2009 beslöt man tillåta rekrytering även av män till förbundet och att ändra namnet. Förbundet har ca 6 000 medlemmar (2009). Bilden till vänster visar förtjänsttecken för Svenska Bilkåren. Bild: Hemvärnsmuseet, ID: HVM.000436. Under krigsåren drevs bilarna av gengas och bilkåristerna blev ofta sotiga när de höll på med gengasaggregaten. Bilkåristerna fick därför smeknamnet “sothöns”. Bilden till höger visar bilkårister i Sundsvall 1952. Foto Paul Lindgren. Bild: Sundsvalls museum, ID: SuM-foto020659.

Luftbevakningslottor

I enlighet med 1936-års försvarsbeslut inrättades en landsomfattande luftbevaknings- och alarmeringsorganisation, den territoriella luftbevakningen. Under kriget fanns ett system med luftbevakningsstationer runt om i Sverige som skulle varna för fientligt flyg men även rapportera in svenskt flyg. Dessa stationer bemannades till stora delar av lottor, så kallade ”tornsvalor”, som i speciella luftbevakningstorn spanade efter fientlig flygverksamhet. Luftbevakningsstationerna hade antingen manlig eller kvinnlig personal, någon blandning av män och kvinnor på samma station förekom inte. Rekrytering skedde till stor del genom annonser direkt riktade mot kvinnor. Det fanns ungefär dubbelt så många manliga luftbevakare som kvinnliga. Detta kan bero på att kvinnorna var tvungna att först genomgå lottautbildning (SLK) för att få bli luftbevakare medan unga män, antogs utan några formella krav. Bilden till höger visar en luftbevakningslotta (tornsvala) med sitt siktinstrument i ett luftbevakningstorn under beredskapen. Bild: Krigsarkivet. Mer information om Luftbevakningslottorna. Överst på sidan

Kvinnliga frivilligkårernas

uniformer

Uniform m/1942 kv

År 1942 antogs det en uniform för den kvinnliga frivilliga personalen i försvaret, frivilliguniform m/1942 kv med fältuniform m/1939 som förebild. Uniformen var tillverkad av gråbruntgrönt ylletyg (kommiss- eller diagonaltyg). Jacka m/1942 kv var enkelradig och hade nedvikt krage och slag som kunde bäras nedvikta eller uppknäppta. Jackan var försedd med två utanpåliggande bröstfickor och i ryggen fanns ett sprund. På axlarna fanns axelklaffar där gradbeteckningar och förbandsbeteckningar anbringades. Till uniformen bars fältmössa m/1942 kv (båtmössa) som var av samma modell och tyg som fältmössa m/1939. Mössan hade framtill nationalitetsmärke m/1941 samt ett tjänstetecken som var olika beroende på kårtillhörighet för; Lottakåren, Blå Stjärnan och Röda Korset. Före 1946 bars armbindlar för att särskilja dessa kårers olika tjänster från varandra. Mer information finns på Militära uniformer för kvinnlig personal. Se bilder nedan.

Relaterade länkar

• Beredskapsåren 1939 - 1945 • Beredskapsförband • Luftbevakning och luftbevakningslottor • Svenska försvarets organisation under värnpliktsepoken • Förbandsnummer • Svenska Arméns uniformer • Svenska frivilliga försvarsorganisationer • Militära uniformer för kvinnlig personal • Svenska lottakårens föreningsdräkter • Djur i krigstjänst

Källor

• Svenska Försvarmakten - Frivilliga försvarsorganisationer: https://www.forsvarsmakten.se/sv/organisation/f rivilliga-forsvarsorganisationer/ • Svenska Lottakåren: https://www.svenskalottakaren.se/ • Nationalencyklopedin • Wikipedia Överst på sidan