|
Gift
1552-08-22
i Vadstena (E).
Gustav I Eriksson Vasa.
Kung av Sverige 1523 - 1560
Född
1496-05-12
i Lindholmens gård (C).
Död
1560-09-29.
Begravd
1560-12-21
i Uppsala domkyrka.
Son till riksrådet Erik Johansson Vasa och Cecilia Månsdotter av Eka. Som Sten Sture d y:s nära frände deltog Gustav Vasa i striden vid Brännkyrka 1518 och var bland den gisslan som förrädiskt tillfångatogs av danskarna samma år. Från fångenskapen i Jylland flydde han via Lübeck åter till Sverige, där han på våren 1521 reste Dalarna i uppror mot Kristian II, som hösten innan krönts till svensk kung. Stockholm intogs med hjälp från Lübeck och Gustav Vasa, som 1521 blivit riksföreståndare, valdes 6 juni 1523 till Sveriges kung.
Vid Västerås riksdag 1527 genomdrevs reformationen och kyrkogodsens reduktion. Åtgärden var närmast ekonomiskt betingad och motiverades med rikets stora skuld till Lübeck. Under de följande åren lade Gustav Vasa grunden till den moderna centralmakten genom sina administrativa reformer, särskilt på finansförvaltningens område. Det medeltida länsväsendet avvecklades efter hand. Kronan tog ett fast grepp om skatteuppbörden genom en systematisk inventering av byar och gårdar. Skatteobjekten upptecknades i kronans jordeböcker och redovisades därefter årligen i fogdarnas räkenskaper.
Liksom sina föregångare under unionstiden, Engelbrekt och Sturarna, förstod Gustav Vasa att för sina syften utnyttja bondeklassen, som nu regelbundet kallades till riksdagar och provinsmöten. Han säkrade bland annat sin dynastis fortbestånd genom arvrikets införande vid riksdagen i Västerås 1544. Reformationen och de nya, ofta hårdhänta uppbördsmetoderna väckte dock tidvis stark opposition hos bönderna och ledde till en serie farliga uppror (se dalupproren, Nils Dacke). Mot slutet av Gustav Vasas regering drogs Sverige in i den baltiska politiken genom Ordensstatens sönderfall. Därmed inleddes den rivalitet med Ryssland och Polen som skulle prägla den fortsatta utrikespolitiken.
|
|