[Föregående sida][Hem][Släktforskning][Historia]
Innehåll denna sida: [Inrikespass][Passtvånget
avskaffas][Kontroller][Utrikes
resa][Andra länder]
Redan i början av 1400-talet stadgades att de som flyttade inom landet skulle ha en attest av prästen som visade om vederbörande var gift eller ogift. En anledning till detta var att förhindra tvegifte. Antagligen hände det inte så mycket med dessa attester förrän kyrkobokföringen infördes med kyrkolagen 1686. Under 1700- och 1800-talen fungerade flyttningsbetygen som ett slags legitimitetshandling. Äldre eller mindre arbetsföra personer kunde vägras inflyttning enligt förordning 1788.
En grupp som ofta var på resande fot var
hantverksgesällerna. Vid mitten av 1500-talet var två års gesällvandring
obligatorisk. I 1669 års allmänna skråordning gjordes visserligen
gesällvandringen frivillig, men i praktiken var den fortfarande obligatorisk.
Gesällen skulle ha vandringspass, som senare ersattes av gesällbok.
Enligt förordning från 1844 skulle gesällboken upplysa om yrke, namn, ålder,
födelseort och föregående anställningstid.
Inrikespass, eller vägbrev var en passliknande handling som krävdes för resor eller vistelse på allmän plats i Sverige från 1500-talet och fram till 1860.
Gustav Vasa föreskrev år 1555 att varje köpman skulle ha ett "vägabref eller passebordh" med sig vid resa utanför den trakt där han var känd och skulle vid anfordran uppvisas. Vägbrevet utfärdades i personens hemstad. År 1603 förbjöds gästgiverier och bönder att utlämna hästar till resande som saknade pass. Den som var på resa utan pass kunde gripas för lösdriveri. Ett inrikespass var utställt för en resa i taget och till ett visst ställe. Till och med resvägen var i detalj inskriven. Anledningen var att Kronan ville ha kontroll på folket och dess resande samt att motverka kringstrykande av ”löst folk”. Vidare, personer som reste omkring utan ”godkänd” anledning kunde misstänkas vara upprorsmakare, tjuvar eller än värre brottslingar, tiggare eller allmänna orosmoment.
Tjänsteförmåner:
I passet framgick det om en person reste i rikets tjänst eller som privatperson.
De som reste i rikets tjänst fick fram till på 1600-talet förmåner som gratis
uppehälle och mat.
År 1606 och 1638 påbjöds att alla resande till och från Sverige skulle ha pass.
Passtvång gällde med andra ord både vid utrikes och inrikes resa.
Pass för utrikes resa kunde också utfärdas av Utrikesdepartementet och
beskickningar i utlandet.
För stockholmarna gällde överståthållarämbetet, och i speciella fall tilläts
regementschefen, kyrkoherden, kronofogden eller länsman att lämna ut pass eller
motsvarande.
År
Passen skulle innehålla uppgifter om den resandes namn, titel/yrke och
destination för resan. För de resenärer som inte var ämbets- eller tjänstemän,
bofasta eller borgare skulle även ålder och utseende noteras. Passet skulle även
innehålla giltighetstid för passet. Passet skulle vara undertecknat av
utfärdaren, exempelvis av borgmästaren.
Under en resas gång gjordes löpande noteringar i passet gjorda av stadsfiskaler
och landskanslister på de orter den resande passerade. Dessa noteringar
innehåller uppgifter om att den resande har fått godkänt för fortsatt resa.
 |
 |
Bilden visas med tillstånd av Lars Ohlsson. |
Personuppgifter om den resande likt de som anges till vänster på passet är inte så vanliga. Längst ned till vänster framgår även kostnaderna för respasset; en lösenavgift på 16 Skilling och en stämpelavgift (charta sigillata) på 6 Skilling, dvs totalt 22 Skilling Banco. |
Tullen kontrollerade resande från utlandet, eftersom gränsbevakning var en av
tullens uppgifter. Karantänsbestämmelser på 1800-talet gjorde att
sundhetspass krävdes, om man kom från kolerasmittad ort (kungörelse 1893).
Från 1860-talet finns exempel på sundhetspass för resa inom landet.
En kontroll av resande inom landet gjordes också av gästgiverierna. På
gästgiveriet skulle de resande antecknas i gästgiveridagböcker, som lämnades in
till kronofogden. Gästgiveridagböckerna började föras 1762 efter en kunglig
förordning och alla som övernattade på gästgiveriet skriva in sina namn i dem.
Inte bara namnen antecknades utan även titel, vilket gästgiveri de kom ifrån och
vilket gästgiveri som var nästa anhalt på resan, mm.
Kontrollen av resande fortsatte senare via hotellens hotelliggare, som fördes enligt hotellstadgan 8/6 1917. Hotelliggarna inlämnades till polisen i staden eller till landsfiskalen på landsbygden. Enligt stadgan skulle särskilt utländska resande kontrolleras, varifrån de kom och vart de skulle resa.
I listor över "anmälda resande" finns förteckningar över samtliga resande som övernattade i en stad. Varje nattgäst fick deponera sitt pass på poliskontoret i staden och polisen förde listor på de resande som övernattande. Dessa listor publicerades ofta i lokaltidningarna.
År 1917, dvs under första världskriget, återinförde Sverige passtvång för utrikes resa. År 1929 utfärdades kungörelse angående utfärdande av pass för svenska undersåtar för utrikes resa.
Pass för svenska medborgare utfärdades 1929 av Utrikesdepartementet, svensk
beskickning i utlandet, länsstyrelse, poliskammare eller stadsstyrelse.
För personer som lämnade straffarbetsfängelse eller tvångsarbetsanstalt samt
villkorligt frigivna krävdes fortfarande ett slags inrikespass efter 1860,
enligt 1906 års lag.
För värnpliktiga krävdes särskilt tillstånd att emigrera från 1885.
Sverige
I Ryska imperiet behölls inrikespassen fram tills revolutionen
år 1917, för att sedan återinföras under Stalin år 1932. Inrikespass finns
fortfarande kvar i dagens Ryssland.
Inrikespassen togs i bruk under det sk. North-West Rebellion 1885 och var i bruk
under 60 år.
Före inbördeskriget 1861 – 1865 var frigivna slavar i de delstater där slaveriet
existerade tvungna att använda inrikespass för att kunna resa.
Genealogiska Föreningen
Se
http://www.genealogi.net/projekt/inrikespass-1700-tal/
xxxxxxxx Hist xxxxxxxxx
xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx
Copyright © Hans Högman, granskad 2016-10-10