Svenska kolonin Saint Barthélemy

1784 – 1878

Inledning

Sveriges ekonomiska politik under 1700-talet styrdes i stort av merkantilistiska idéer. Det ingick i programmet under Gustav III:s tid att utrikeshandeln skulle främjas. Att förädla importerade råvaror ansågs gynnsamt. I Göteborg växte t.ex. under frihetstiden de första manufakturerna fram. Samtliga dessa förädlade importerade råvaror som socker, tobak och bomull.

USA gynnas

Vid sidan av den ostindiska handel, som också hade Göteborg som bas, gynnades också den transoceana handeln. Ännu under det pågående Amerikanska frihetskriget (1775 - 1783) fick USAs fartyg lika stora förmåner i Göteborgs hamn, som svenska skepp hade. Friherre S G Hermelin sändes år 1782 till USA för att arbeta för en utökad handelskontakt mellan Sverige och Förenta Staterna. Hermelin fann att en omfattande handel redan var igång. En svensk affärsman Richard Söderström  hade redan 1780 tillsammans med en grupp köpmän börjat bedriva direkt handel på Sverige. Han utnämndes till svensk konsul och utvecklade som sådan handelsförbindelserna ytterligare. När England genom freden 1783 erkände de forna koloniernas självständighet blev USA plötsligt en i Englands ögon främmande nation. Som sådana gavs USA inte rätt att handla med Englands kolonier. Det innebar att USAs handel med de brittiska besittningarna i Västindien stoppades.

Ön Saint-Barthélemy blir svensk koloni 1784

Samtidigt stärktes kontakterna mellan Sverige och USA. Sverige var det första landet efter Storbritannien att erkänna USA. Ett handelsfördrag ingicks redan 1783, ett föredrag där Frankrike hade förmedlat kontakterna. Någon månad senare förnyades Sveriges subsidieavtal med Frankrike. År 1771 blev Gustav III svensk kung och sommaren 1784 gör han ett diplomatiskt besök i Paris. Där träffades en överenskommelse som förverkligade en länge närd svensk strävan, en koloni i Västindien. Frankrike skulle överlämna västindiska ön Saint-Barthélemy till Sverige mot att de fick handelsrättigheter i Göteborg för franska varor. Kartan till höger visar ön Saint-Barthélemy. Kartan är skapad av läkaren och lantmätaren Samuel Fahlberg som var verksam på ön 1785 - 1801. Enligt kartan har ön 843 hus och 32 regnvattencisterner. Huvudstaden Gustavia med sin skyddande hamn ligger på öns västra sida. Krigsarkivet, Stockholm. USA såg nu möjlighet att ersätta de stängda engelska hamnarna i Västindien med denna svenska besittning. De önskade se den som frihamn och den 7 september 1785 förklarades den som sådan. På grund av de långvariga krigen mellan England och Frankrike i samband med franska revolutionen (1789 – 1799) blev hamnens betydelse dock inte vad man hoppats på. Viss hjälp fick svenskarna av den senare så berömde Lord Nelson som 1784 – 1787 förde befäl över en engelsk fregatt i Västindien. De brittiska myndigheterna hade inte gjort så stor affär av handelsförbudet för amerikanernas del. Men Nelson gick hårt fram och stoppade dessa förbindelser. Detta gjorde att Saint-Barthélemys frihamn fick sin chans. Amerikanska varor lossades där och hämtades sedan av brittiska fartyg för vidare befordran till brittiska hamnar. Nelson lyckades inte stoppa den trafiken, vilket svenskarna under en tid hade goda förtjänster av. Detta varade tills England senare förbjöd import till de brittiska öarna från neutrala hamnar.

Kolonin Saint-Barthélemy

Saint-Barthélemy är ingen stor ö, cirka 24 km², ungefär som Visingsö i Vättern. Ön är inte heller lättillgänglig på grund av sin bergiga terräng. Där fanns 739 invånare varav 281 slavar. Vägar saknades och odlingarna var eftersatta. Mest besvärande var avsaknaden av vattenbrunnar. Allt vatten fick samlas i cisterner vid regnväder. Den enda betydande fördelen med ön var dess skyddande hamn. Till kommendant, sedermera guvernör, utnämndes major Salomon Maurits von Rajalin, som tjänstgjorde där i två år. Senare blev han landshövding på Gotland. Vid hamnen byggdes staden Gustavia med namn efter Gustav III och den år 1787 invigda kyrkan uppkallades efter drottningen, Sofia Magdalena. Präst i församlingen på ön blev kyrkoherde Sven Thunberg. En domstol på franskt manér kallad konselj upprättades och en garnison med två underbefäl och 50 soldater stod under kommendantens befäl. Senare minskades styrkan till 24 man.

Västindiskt Kompani

Någon större produktion för svensk import kunde ön inte beräknas ge. År 1786 bildades emellertid ett Västindiskt kompani, i form av ett aktiebolag. Den 31 oktober 1786 upprättades ett privilegiebrev till Västindiska Kompaniet. Kompanistyrelsen fick även ett visst inflytande på öns förvaltning, något som skapade konflikter med guvernören. Kompaniet uppbar statens inkomster av frihamnen mot att hamnen byggdes ut och underhölls. Så förblev det till 1805 då kompaniet började upplösas. Gustav III ägde 10% av kompaniet aktier vilket gjorde honom till den största aktieägaren. Vinsterna från Västindiska Kompaniet delades så att kungen fick en fjärdedel och Kompaniet tre fjärdedelar, trots att kungen bara ägde 10 procent av företaget.

Slavhandel

Ett av det Västindiska kompaniets privilegier var att bedriva slavhandel med handelspartners på den afrikanska västkusten. Detta hade den svenska regeringen på guvernörens begäran tagit ställning till. Vid rådsbehandlingen i Sverige tycks ingen protest ha höjts, utan kompaniet uppmuntrades till denna handel. Paragraf 14 i privilegiebrevet löd: "Kompaniet är fritt att bedriva slavhandel på Angola och den Afrikanska kusten, där sådant är tillåtet." En egen slavexpedition förbereddes 1787. Man ingick ett avtal med ett danskt fartyg och skaffade nödvändig last: speglar, målade snusdosor, rakknivar, nattmössor, brännvin och gevär. På Guineakusten skulle detta bytas mot slavar. Planen var att expeditionen skulle avsegla 1788. Svenska kriget mot Ryssland och Danmark 1788 – 1790 gjorde att färden fick ställas in. På 1790-talet steg priset på slavar och kompaniets agenter på ön var då två köpmän, J E Röhl och A F Hansen. Deras firma ville ha ett skepp som gick i regelbunden trafik på Afrika med slavar som tillbakafrakt. Nu reagerade emellertid kompaniet sade nej till detta. Samma svar gav Kungl. Maj:t 1794 när firman begärde pass för ett eget fartyg till Afrika. Detta skall ses mot den debatt om slaveriet som under dessa år hade förts, bl.a. i brittiska underhuset. Opinionen var nu mot slaveriet och man har förmodat att man velat bespara den omyndige Gustav IV Adolf denna konflikt. Kungen var den störste aktieägaren i kompaniet. Någon officiell slavhandel förekom alltså inte. Man vet dock att enskilda slavimportörer fanns på Saint- Barthélemy, bl.a. kompaniets verkställande direktör. Slaveriet på Saint-Barthélemy avskaffades inte förrän 1847. Då hade riksdagen anslagit medel till slavarnas friköpande. Kompaniet hade också andra svårigheter. Import av kaffe till Sverige förbjöds t.ex. 1794 – 1796 och drabbade kompaniet hårt. Socker var den viktiga exportprodukten. Trots detta var utvecklingen i samband med kompaniets avveckling år 1806 mycket god. Aktiekapitalet återbetalades plus 50 %, 1808 fick delägarna ytterligare 170 % och 1809 25 %. I fortsättningen tillföll vinsten den svenska staten och inte minst under Napoleonkrigen inflöt stora summor till statskassan. Efter 1816 var inkomsterna däremot små. Mellan 1812 och 1844 gick intäkterna till en fond, Saint-Barthélemyfonden, som kungen disponerade.

Minskad betydelse av kolonin

Gränsen för Saint-Barthélemys lönsamhet gick 1830. Det året öppnade England sina västindiska hamnar för USA, som därefter inte längre behövde den svenska frihamnen som mellanhand. Den fria handeln blev så småningom allmän och därmed var den i sig fattiga ön skäligen värdelös. Odlingen var begränsad av naturliga skäl och det var endast bomull och ananas som gav någon avkastning. I övrigt var det hantverk som vassflätning man försörjde sig på. Hattflätningen är fortfarande en givande näring på ön.

Kolonin avvecklas 1878

Från att varit en god inkomstkälla blev Saint- Barthélemy en direkt belastning för den svenska statsekonomin. Man övervägde flera gången att göra sig av med den, men först 1877 – 78 skedde avvecklingen. En folkomröstning på ön hade uttalat sig för en övergång till Frankrike – bara en röst angavs emot. Franska staten löste in fast egendom och svarade för de svenska tjänstemännens hemresa och pensioner. Köpesumman uppgick till 320.000 Franc. Den 16 maj 1878 halades den svenska flaggan för sista gången. Den svenska guvernörsflaggan finns numera på Sjöhistoriska museet i Stockholm dit den överlämnades 1944 efter Sigrid Ulrichs död, en dotter till den siste svenske guvernören på ön.

Guvernörer på Saint-Barthélemy åren 1784 –

1878

Sammanställningen nedan är gjord utifrån Wikepedia.

Fakta om ön

Saint-Barthélemy upptäcktes av Christofer Columbus år 1492 och han döpte ön efter sin bror Bartolomeo. Saint-Barthélemy koloniserades 1648 av ett franskt handelskompani, såldes 1651 till Johanniterorden men återköptes av fransmän 1665 och lydde från 1674 under franska kronan. Ludvig XVI av Frankrike överlät ön till Sverige 1784 och i gengäld fick fransmännen handelsrättigheter i Göteborg. Den var en svensk koloni från 1784 till 1878 då den såldes tillbaka till Frankrike av Oscar II. Sverige bedrev viss slavhandel på denna ö under en stor del av tiden den var i svensk ägo en del av Triangelhandeln. Saint-Barthélemy ligger 250 km öst om Puerto Rico, 230 km nordväst om Guadeloupe och 25 km sydöst om Saint Martin. Öarna Saba och Anguilla i Små Antillerna ligger också i närheten. Ön har en 32 kilometer lång kustlinje och den högsta punkten är Vitet på 286 meter över havet. Öns ekonomiska zon är på 4000 km². Saint-Barthélemy koloniserades 1648 av ett franskt handelskompani, såldes 1651 till Johanniterorden men återköptes av fransmän 1665 och lydde från 1674 under franska kronan. Mellan 1784 – 1878 var ön en svensk koloni för att därefter åter bli fransk. Det svenska arvet på ön består av namngivningen av orter och gator samt öns vapen som bl.a. bär de svenska tre kronorna. Se bilden till höger.

Källreferenser

• Känn ditt land, Nr 8 Saint-Barthélemy, Ralph Scander, STF • Wikipedia • Nationalencyklopedin, NE Överst på sidan